NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36

37.
Hans Hansen vandrade runt i sin penthousevåning på 68de gatan. Läget var ett av de bästa på Manhattan, två kvarter från Dakota House, den mest avfotograferade husfasaden och porten alltsedan John Lennon skjutits där 1980.
Klockan var inte mer än tio på kvällen, lokal tid. Det första han gjort när taxin levererat honom var att lyssna av den långa strömmen av meddelande som samlats på telefonsvararen under de två veckor han tillbringat i Stockholm.
Nu kokade han av ilska. De två assistenterna hade inte meddelat sig.

Det fanns två viktiga saker för Hans Hansen. Den första var att ha Axel A:son under kontroll. Den andra hans hotade lukrativa affärer.
Kroppen var utmattad av tidsomställningen och två nätter utan sömn, men han kunde inte tänka sig att krypa ned under lakanen. Inte heller lämna lägenheten förrän han fick några nyheter från andra sidan Atlanten.
Han tände en fet cigarr, hällde upp konjak i en stor kupa och ställde sig framför sina terassfönster. Det var lönlöst att gå ut, kylan i New York var om möjligt bistrare än i Stockholm, tio minusgrader förstärkta av en vass, nordlig vind plågade stadens alla uteliggare.
Hans Hansen gick till porttelefonen och lyfte luren, tryckte på knappen till portvakten. Bad om en omgående leverans av en pizza.

Magsyran hade vaknat till liv. Han gick uppför trappan till sin säng, hittade den svenska Novalucol förpackningen i en låda och svalde innehållet i fem plastkuddar.
Hans Hansens plan var att tillbringa veckan i New York och säkra kontakterna med den amerikanske galleriägare som lovat introducera Axel A:sons nya duk på Kölnmässan. Det var två veckor dit. Tid han var tvungen att ägna åt den andra delen av sina affärer. Det var den svåraste delen, varje misstag skulle ofelbart leda till utplåning. Till ett tvärt slut.

38.
På måndagsmorgonen vaknade Fransson av att några hekto tidningssidor ramlade in genom brevlådan. Fyllda med ett par hundra journalisters samlade formuleringar och kunskaper om världens tillstånd.
Utanför brusade vardagen stegvis igång med sina outforskade fenomen. Ljudnivån höjdes med mätbara decibel, brusstörningar vred sig in i hjärnans inre spänningssystem och orsakade kaos och stimulans. Exakt hur hade forskarna inte lyckats fastställa.
Fransson gav motsträvigt upp försöken att somna om och lät sig flyta upp till medvetandenivå. Var det brusfiltret utifrån som blockerade drömlandskapet, eller whiskyn från natten innan. Han brydde sig inte om vilket. Denna morgon var ägnad en sak, att vänta på telefonen som skulle ringa med Anettes röst, nyss avstigen från Köpenhamnståget.
Han gick upp, satte en kastrull vatten på spisen i det lilla barköket som delade upp lägenheten i två väldisponerade delar. Omvårdnaden av kroppen med badrum, kylskåp och matavdelning i den inre, omvårdnaden av själen med böcker, musik, säng och socialt sittvänliga fåtöljer i den yttre delen mot gatan.

Det var en nyrenoverad lägenhet, en attraktiv ungkarlslya utan några onödiga krusiduller. Raka hörn, fyrkantig planlösning och lågt i tak, trots att det var ett hus från tjugotalet. Uppvärmningskostnaderna blev mindre om man sänkte taken och isolerade alla lägenheter och våningsplan från varandra. Med morgonkaffet och filmjölken framme, satte han sig vid bordet och läste.
”Polisen utreder heroinists död” löd rubriken i den stora tidningen. Konkurrenten var skarpare, i linje med sin mer konservativa inriktning, och skrev ”Heroinoffer – polisen befarar brottsvåg”.
Ingen av de korta och summariska artiklarna namngav den döde, båda citerade chefen för stockholmspolisen som efter Kvällstidningens feta rubriker dagen innan hållit en improviserad presskonferens.
”Vi utreder detta dödsfall exakt som alla andra. Ingen utesluter möjligheten av brott förrän motsatsen är bevisad”. Pressad på det faktum att den döde var yngre än de flesta kända tyngre missbrukarna svarade han – ”Vi är alltid oroade för nya missbrukarled. Speciellt om tung narkotika är inblandad”.
Där hade journalisten sin brottsvåg, tänkte Fransson, med en suck kastade han den förbrukade trycksvärtan på tidningshögen och övergick till mera kaffe, till dagens första Marlboro och till att vänta. Och fundera.

Fransson njöt inte av andra människors olyckliga eller nattsvarta äventyr, det var tryggheten hos en sysselsättning i upptrampade spår som fick honom att gå vidare i fallet Nilo. Att pussla ihop berättelser och egna iakttagelser, fakta och ren intuition, gav en känsla av kontroll över tillvaron.
Kring Nilos värld vilade ett tungt tryck av isolering och oförlösta känslor, en brist på mänsklig kontakt som gick igen i Franssons eget liv.
Den galopperande ensamheten förstärktes av att han för första gången på ett halvår delat säng med Annicka. Det hade känts fullkomligt självklart, men det väckte smärtsamma minnen.
Fransson var den som tagit initiativet till uppbrottet, det var hans upplevelser av monotonin och tystnaden, hans rastlöshet som gjort att de kastat in handduken. Det var inte den sexuella otillfredsställelsen som var den alarmerande. Den fysiska sidan av det behovet gick lätt att handskas med.
Han saknade kombinationen av psykisk och fysisk lust på livet, den sammanflätade pulsådern. Natten innan hade Fransson känt sig maktlös inför alla dessa tankar och tömt whiskyflaskan och domnat bort.
Nu larmade den nya dagen igång på gatan utanför. Ljudet ackompanjerade bubblandet i magen som betydde att magkatarren fortfarande ville ha ett ord med i tillståndet. Han undrade hur länge sviterna från journaliståren skulle plåga hans kropp. Sög in ytterligare ett bloss från cigaretten. Och väntade.

39.
Tom Hansen och Anette Finicelli betraktade vinterstockholm när tåget rullade in mot Centralen. Allting var inhöljt i en fuktig matta, inga färger orkade tränga genom ridån. Först när Gamla Stans kåkar dök upp framträdde mjuka ockra och umbrafärger i stadslandskapet, likt utsuddade silhuetter.
– Jag borde åka till Sara först, eller åtminstone ringa Dick och tala om att vi är tillbaka, sade Anette rastlöst, oberörd av panoramat.
– Sure, svarade Tom, ring honom innan Fransson och bestäm. Jag vill ha en stor frukost på Centralen, så mycket man orkar for trettiofem spänn.
De steg ur vagnen med sitt enda bagage, Toms saxofonlåda som han bar under armen. Småsprang huttrande mot den varma byggnaden med sitt inomhustorg, stort som en fotbollsplan och Stockholms mest kontinentala miljö. Där strålade ensamma själar samman för att känna att det fanns andra ensamma själar i staden.

Tom tog ett bord ute på verandan, byggt som en restaurangvagn på ett tåg och siktade på frukostbordet, fyllt med färska frallor, stark ost, rökt medvurst, leverpastej och söta marmelader.
Han väckte en viss uppmärksamhet bland kostymklädda handelsresande med sitt kortklippta hår, sin skrynkliga kostym och den fladdriga kroppen. Tom kände blickarna, men behöll koncentrationen på maten.
Anette kom till bordet från toaletten med nyborstat hår, de svarta ringarna under ögonen var maskerade med någon kräm och läpparna hade återfått sin naturliga glans. Det var minimala ingrepp, men hennes ansikte utstrålade nytt liv. Tom slutade tugga och betraktade förhäxat Anettes attraktiva mörka och markerade drag.
Han hade svårt att dölja sin stolthet över denna kvinna med multinationell och mystisk utstrålning. När frågvisa bekanta krävde svar fantiserade Tom om Anderna och Inka, ibland om avlägsna öar i Indonesien. Anette log alltid ett gåtfullt leende som förstärkte mystiken. Hon log samma leende nu.

Del / 40-42

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/