NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42

43.
Hans Hansen förbannade sina två inkompetenta assistenter som inte haft Axel A:son under kontroll. En lampa blinkade på hans telefonsvarare, ett nytt meddelande. En släpig stämma hördes. Det var den kortväxte – ”allt under kontroll, numret är nolla-etta-tvåa-ton-etta-sexa-tva-sexa-femma. Klart slut.”
– Kontroll, my ass, muttrade Hans Hansen.
Raskt slog han numret på sin ena telefon. Det var upptaget, men samtidigt ringde det på den andra, officiella telefonen.
– Det är vi, hördes den släpande tonen igen, jag är ledsen, men dom knivskar partnern och försvann.
– Jag vet, avbröt Hans Hansen, jag vet också var Axel A:son befinner sig. Och vad mer, jag vet att ni är kompletta oduglingar.
Det var tyst i andra ändan av luren, en tystnad som spred sig över Atlantens vågor.
Hans Hansen tittade på sin klocka, lite drygt sex på morgonen. Det var fortfarande mörkt ute och han hade bara sovit en dryg timme innan Axel ringt. Sömnlösheten gjorde honom extra retlig.
– Vi gör så här, började han talade kontrollerat, om inte Axel dykt upp ikväll åker ni till Köpenhamn och följer spåren från Hotel Angleterre. Men innan ni åker måste ni ringa så jag kan ta nästa plan över.
– Vi väntar här tio timmar, upprepade den kortväxte med sin släpiga röst, om inte Axel kommit tillbaka till huset, ringer vi innan vi förflyttar oss.
– Precis så, och när han dyker upp låser ni in honom. Han kan försöka fly igen, sade Hans Hansen och lade på luren.
Det sög i magen av tomhet. Han letade åter fram novalucolet och svalde innehållet i ytterligare fem plastkuddar innan han lade sig för att sova.

44.
Axel och Helena kom ut ur konstnärsaffären fullastade med färgtuber, penslar, linolja och en tio meter lång och tre meter bred hoprullad linneduk. Klockan var över ett. De stuvade in allt löst i Mercedezen som Axel återfunnit utanför Café Victor.
I bakluckan skymtade hörnet av en silverfärgad ram under en filt, men han undersökte den inte.
Han slet fram några stumpar snöre ur en härva som låg i ett hörn och rullade ned rutorna på vänster sida. Band fast den otympliga duken vid sidan, öppnade höger framdörr med en chevaleresk gest.
– Jag ska bara proviantera där borta, sade han och pekade mot en vinbutik. Axel försvann, men kom strax ut och gestikulerade vilt och irriterat.
– Jag har för fan inga kontanter, inget annat heller. Vad ska vi göra?
– Jag får väl vara den organiserade i det har teamet, sade Helena med en lekfullt sarkasm, jag fixar det med mitt lilla magiska plastkort.

Föreståndaren hade packat en papplåda med flaskor. Den väntade på disken och Helena såg flera buteljer Moet & Chandon och några whiskyflaskor, samt en mängd ölflaskor. Bredvid lådan låg ett kvitto, summan var på några hundra kronor över ettusen danska.
– Hans Hansen betalar dig sen, sade Axel och lyfte lådan från disken. Parkerad bakom ratten levererade han en av sina beskheter. Vi parasiter på samhällets bakgårdar är inte betrodda med plastkort.
– Jag skaffade mitt när jag jobbade som servitris och hade månadsinkomster långt över tjugotusen, svarade Helena obekymrat. Du kan vägra befatta dig med etablerade medborgare som jag.
– Haha, skrattade Axel så att Mercedezen gungade i den mjuka fjädringen.

Han startade bilen som hoppade iväg i ett våldsamt skutt likt en hingst inför en betäckning och dundrade hänsynslöst rakt ut i trafiken. Ilskna signaler mötte honom och han viftade med armen genom det öppna fönstret till svar.
Det skulle bli kallt och dragigt, men i Gilleleje väntade ett varmt hus, omfamnande arbete och kärlek.

45.
Fransson var frustrerad. Anette och Tom hade dolt någonting, om det var detaljer eller viktigt, visste han inte. Hans tankar kretsade kring nästa steg. Röken från cigaretten blåste bort av luftkonditioneringens drag.
Han styrde stegen mot Amazonen som han haft under bevakning från fönstret och rattade den mot Kvällstidningen. Stålsatte sig inför mötet med den glupska hyenan som använt så mycket av hans kraft.

Fransson hittade Annicka Fält i ”Skräckkammaren” med en cigarett i munnen. Framför henne låg dagens landsortsupplaga. Första sidan innehöll inget braskande om knark, en liten ruta meddelade ”Polisen förbryllad över heroinoffer”. På en av nyhetssidorna fanns en artikel byggd på polisens presskonferens dagen innan, fylld med samma magra fakta som de tidigare. Annickas signatur stod under den.
– Jag har balanserat det hela en aning, sade hon besvärat, lånade en Marlboro ur hans paket och tände den på sin fimp.
– Du tror inte polisen vet mer än dom säger, frågade han.
– Det är omöjligt att veta, musslan Erlandsson säger absolut ingenting.
Fransson föreslog en tidig lunch, Annicka accepterade utan att tveka och de vandrade tillsammans iväg till Operabaren.

I lunchavdelningen, där lunch fortfarande betydde ett ansvar mot matkulturen och gästerna, serverades brässerade kotletter i rödvinssås. Fransson smackade entusiastiskt med tungan och beställde in två glas slottsvin. Äntligen skulle gommen få smaka vällagad mat, han hade aldrig blivit besviken på Bakfickans kulinariska kvalitetskänsla.
Annicka satt med tung blick och stirrade framfor sig. Den svarta färgen i hennes pupiller hade spridit sig over hennes bruntonade iris, de var kolsvarta.
– Jag vet inte vad du sysslade med igår, men jag var ute hela kvällen för att lokalisera Nilos vänner. Dom var osynliga, de enda jag träffade var kompisar till kompisar. Alla pratade om Axel A:son, som försvunnit. Vet du nåt?
– Ta det lugnt, han dyker snart upp, svarade Fransson nonchalant.
– Ta det lugnt säger du, här sitter jag en hel natt och snackar strunt med musiker och annat riff-raff och du verkar inte ens bry dig om Nilo.
– Det vet du att jag gör, svarade han, men jag vill inte han ska figurera i skandalsammanhang. Inte ännu.
– Han och hans kretsar borde för en gångs skull få ansvara för sina handlingar för någon annan än sig själv, sade Annicka bistert.

Fransson höll tillbaka sina åsikter, de hade laddat atmosfären ytterligare. Istället avvaktade han och koncentrerade sig på maten.
Annicka petade på sin tallrik och pratade vidare på sin våg av ilska.
– Jag var hos Stina Phoenix igår. Hon vägrade tala med mig om några som helst detaljer. ”Jag litar på polisen” sade hon. Så jävla naivt!
– Hon kanske menade det, föreslog Fransson försiktigt.
– Snack, hon ville väl inte göra såret större, sade Annicka.
Fransson bestämde sig för att gå till motattack.
– Du, hon kan aldrig få honom tillbaka sin son. Du kanske kan få fram detaljerna, men det förändrar ingenting för henne. Jag kan förstå reaktionen, alla människor är inte besatta av hämnd.
– Hämnd, vad fan snackar du om. Jag vill bara använda det som hänt som ett varningsexempel. Antingen har nån hänsynslös langare lockat Nilo att prova, eller har han själv låtit sig lockas.
– Okey, okey. Jag förstår din upprördhet. Men döm inte dom som har annorlunda åsikter och inte vill flagga i skandalpressen.
– Du snackar. Du förstår vad jag menar, men du har förstås släppt all din sanningsmoral nu när du lämnat skeppet som en annan råtta.

Annickas ilska är det ingen ide att bemöta, tänkte Fransson, och rafsade åt sig en cigarett. Hon vecklade ut tygservetten i knäet, lyfte upp sin kniv och gaffel och började äta av sin kalla kotlett.
Fransson beställde in två glas vin till.
– Vad vet du om Hans Hansen, frågade Annicka plötsligt. Han är nån sorts manager for Axel A:son.
– Hur känner du honom, blev Franssons motfråga.
– Jag känner honom inte, sade hon. Jag hörde bara att han varit frikostig och delat ut små välrullade godsaker i lördags. Opium. Vem fan får tag på sådana saker idag? Och den som får det har säkert tillräckligt med kontakter för att skaffa heroin som på inget sätt är en bristvara.
– Du har rätt, svarade han med låg röst, det ser ut som mer än tillfälligheter. Men vad jag vet, och det är jag säker på, är att Axel A:son inte haft någonting med drogerna eller distributionen av dom att göra.
– Jahaja, sade Annicka syrligt, jag undrar vad du vet mera egentligen…
– Inget jag tänker berätta för dig, svarade han surt.
– Du är just en snygg föredetta kollega och medmänniska.

Del / 46-48

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/