NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45

46.
Den slutna avdelningen på Beckomberga slog dem i ansiktet med en instängd doft. Glasrutorna på dörrarna till dagrummet var matta, täckta av ett ogenomträngligt lager gammal nikotin. Tom knep ihop näsan med fingrarna, det var första gången han såg en interiör från vårdanstalternas vardag.
Anette lät ögonen svepa över uttryckslösa patienter, vårdare som spelade kort i ett hörn, fönsterna ut mot parken var fyllda av halvvissna krukväxter. Hon rös till, liksom hon gjort de andra gånger hon varit där.
Sara Williams kom ur korridorens djup och kramade om sin dotter, hårt och länge. Hennes ögon var beslöjade och valiummätta, svarta ringar föll ned över bleka kinder.
– Visst är det ruskigt det som hänt Nilo, viskade Sara i Anettes öra, men du får inte anklaga dig själv.
– För vad, frågade Anette och sköt henne ifrån sig såg ansiktet och orden kom från hopsnörda stämband. Vad har hänt, har du varit i slagsmål?
– Asch, det är inget, svarade Sara med ett fruktlöst försök att låta hurtig, jag halkade i badkaret…
– Är det Dick, frågade Anette.
– Det är inget. Jag lovar, sade Sara och vände bort huvudet.

Tom respekterade Saras och Anettes relation, han ville inte tränga sig på och höll sig i bakgrunden.
Sara tog Anettes hand och höll ut sin andra mot Tom. Som om den fysiska kontakten kunde brygga över avståndet mellan dem.
– Tom och Anette, jag måste berätta vad jag vet för er. Det finns ingen annan jag kan vända mig till. Dick skulle explodera redan efter en mening.
Sara släppte deras händer och tassade framför dem i sina tjocka sockar, en vårdare tittade misstänksamt på de två personerna i hennes släptåg.
– Det är min dotter och hennes man, viftade Sara till svar.

Sara satte sig i en galonsoffa i besöksrummet, drog ihop den vita frotterocken kring sin magra kropp, hårt så att knogarna vitnade. När hon började tala var det med så låg, plågad röst att de tvingades luta sig över bordet.
– Det började med att Nilo sökte upp mig innan jul någon gång. Han ville ha råd och kontakter i New York, undrade om min gamla modellagentur fortfarande kände till mitt namn, om han hade nån chans som manlig modell.
– Bilderna han visade mig var superbra, men det var Dick som tagit dom så jag var inte förvånad. Men att Nilo skulle vara så naturlig och annorlunda framför kameran hade jag inte anat. Han utstrålade mängder av sensualism, sånt som han annars höll inom skalet. Jag förstår precis varför, man spelar ju en roll, en annan person, framför kameran. En annan men ändå sig själv.
Saras röst gled bort i andra dimensioner. Hon fick svälja kraftigt för att vända tillbaka till ämnet.
– Jag lovade att lära honom lite knep om hur man rörde sig och sånt, han stannade hela kvällen och tillslut gick det som det gick, sade hon och tittade förläget på Anette.
– Det var länge sedan jag känt mig så upphetsad, har var plötsligt en kille som gick rakt på väsentligheterna och förstod att jag var till döden trött på att spela det sexuella spelets alla poser. Det som alla andra, inklusive Dick, alltid älskat. Dom ville ha det modelljag dom sett, inte mitt verkliga jag.
– Nilo tog initiativ och drev mig framåt, dit han ville. Jag har ingen aning om var han fick sitt självförtroende ifrån, eller varför han verkade så ointresserad av tjejer i sin egen ålder. Men vi blev älskare i hemlighet och det var utmärkt till för en månad sen…

Sara tog en paus och plockade fram en Gauloises ur ett trasigt paket. Hennes blick vilade oroligt på dottern, men inte en kommentar hade kommit över Anettes röda lappar. Tom såg hur Anettes kropp var spänd i djup koncentration.
Efter några munfullar rök, började Sara tala igen, varje ord betonat med allvar.
– Fram tills dess hade Nilo alltid kommit till mig. Ibland flera gånger i veckan. En kväll bjöd han hem mig till sig. Han hade något att visa.
– När jag kom innanför dörren till hans lilla lägenhet, höll jag på att vända. Mitt på golvet stod en säng, det hängde breda läderremmar vid benen. Han hade svarta läderkläder på sig. ”Det är jag som ska ligga där. Inte du” sa han snabbt när han såg min reaktion. Jag avvaktade. Fortfarande tveksam.
Anette svalde flera gånger.
– Det som sedan hände var en av mina märkligaste upplevelser.
– Nilo bad mig spänna fast honom. Han sa att nu var rollerna ombytta. Det var jag som skulle dominera. Helt och hållet.
– Jag blev nästan hysterisk, jag tror jag svimmade ovanpå honom och kände hans stora bultande kuk genom lädret…all energi som flödade ur den… sen gjorde vi tvärtom, fortsatte Sara tveksamt och hennes bleka, nästan genomskinliga kinder rodnade.
Anette tittade uppfordrande på henne, förbryllad men inte chockad.
– Varför berättar du detta, frågade Anette.
Toms händer svettades, han ville be Sara om en cigarett men hann inte innan hon svarade med en samlad röst och öppna ögon riktade på sin dotter.
– För att ni ska förstå hur Nilo förändrades och varför jag inte kunde slita mig från honom. Det var hypnotiskt, han lockade fram sidor hos mig jag aldrig anat förr, sade hon med bedjande allvar i ögonen.
– Var det han som gjorde så där med dina ögon, frågade Anette.
– Nej, nej, svarade Sara, det var inte han.
Sara vände ansiktet mot Tom, sökte honom med blicken, mitt i de dimmiga ögonen syntes en skarp egg. I de svarta skuggorna en nervös ryckning.
– Jag ska berätta, men det blir svårare…

47.
Sven-Hugo Erlandsson återvände till sitt tjänsterum från en seg och torr wienerschnitzel, nedsvald i polishusets restaurang utan ett spår av entusiasm.
På bordet låg lappar fullklottrade med en spretig handstil. Pilar gick åt olika håll. Han hade tillbringat förmiddagen i telefon med människor innanför och utanför den byråkratiska apparaten. Nu skulle han sammanfatta och skriva en rapport.
Protokollet från den tekniska undersökningen av Nils-Åke Ahlsells lägenhet talade om två typer av fingeravtryck, den dödes och en annan persons. Troligen en kvinnas, avtrycken var smala och betydligt mindre än de andra. Erlandsson var fundersam över perfektionen i lägenheten. Besöket natten innan hade inte gett skuggan av ledtrådar.

Ett samtal med danska kollegor på narkotikakommissionen hade varit mera givande. De arbetade på en spaningsutredning med förgreningar till New York och Sverige. Namnet Hans Hansen figurerade i marginalen.
Under samtalet beslutade han att inte kontakta Hans Hansen fler gånger. Istället lämnade han ut en efterlysning till tulltjänstemännen på Kastrup och Arlanda. Beskrivningen på Hansen var ur den danska polisens spaningsprotokoll.
”Medellängd, mörkt tjockt vårdat hår, blå ögon, kraftigt käkparti. Ålder 29 år. Klädsel vanligtvis kritstrecksrandig kostym, svart attaché-portfölj med initialerna HH inpräntat i lädret. Utrustad med svenskt och amerikanskt pass, föräldrarna bosatta i New York, dubbelt medborgarskap.”
Det var ett signalement som passade in på många resenärer. Män som pendlade över Atlanten i affärer. De danska kollegorna hade namnet på en välkänd svensk langare i storformat som förmedlade heroinaffärer till det syndikat som samarbetat med Hans Hansen. Mannen satt häktad och förhördes av polisen i Visby.
Det fanns ännu inga bevis för Hans Hansens del i smuggling, men Erlandssons lyckosamma samtal hade försett honom med en handfast misstanke.
Han beslutade sig för att skynda på sakernas tillstånd och tog hissen ned till garaget. Satte sig i sin svarta tjänstebil, den trogna Volvon, och styrde mot Arlanda där Visbyflyget skulle landa med kopior av förhörsprotokollen 18.45.

48.
På andra våningen i korsvirkeshuset spände Axel A:son upp duken med stora grova spikar. Den vita ytan lyste förväntansfullt mot honom. Ljuset utifrån var nästan försvunnet, han monterade upp några stora spotlights Dick stuvat undan längst in i en garderob.
Helena föreställde sig sin kropp stående mitt i det flödande och iskallt avslöjande ljuset. Hon var inte blyg, men tyckte inte om att vara utlämnad.
Axel kände tveksamheten och berättade hur han nästan alltid målat ensam. Men när Nilo kom in i hans ateljé hade allting förändrats.
– Du vet. Jag är självlärd. Autodidakt tror jag Fransson skrev i sin artikel om mig. Jag skiter i formella kunskaper, har alltid gjort det.
– Därför har jag aldrig lärt mig att avbilda människor från grunden, jag har gått andra vägen. Jag har slitit mig i håret många timmar innan jag fått proportioner att stämma, ensam i min ateljé. Men med Nilo föll allting på plats och nu känner jag mig mogen att hantera en kvinnokropp.
Axel tog en djup klunk ur en flaska Hof. Han var nervös, med det var en förväntansfull nervositet.
– Okey då, jag litar på dig och jag tyckte oerhört mycket om målningen du visade oss i din ateljé, sade Helena och bet sig i läppen. Tyckte om är kanske fel ord, men du vet vad jag menar. Den pratade till mig på rätt sätt och slog an ärliga och öppna toner.
Axel sög i sig Helenas spontana kritik.
– Om det hjälper dig kan jag vara naken, skrattade han, jag är det ofta när jag målar ensam.
– Det behövs inte, fnittrade Helena, men jag behåller skorna på. De får mig att känna mig som en annan person, lite rollspel liksom.
– Sure, svarade Axel.

Helena gled ur sina kläder, halvt bortvänd från Axel, och steg fram i ljuskäglorna. Naken som en mjuk marmorstaty på en grekisk kulle, tänkte Axel och lät för en sekund blicken glida längs hennes kurviga kropp.
– Stå lite mer på vänster ben, luta dig mot dig själv, slappna av, vrid huvudet ut mot havet, långt bort, långt, långt, instruerade han behärskat.
Rösten tystnade, han flyttade runt de otympliga och tunga lamporna tills han fick en acceptabel skugga som spelade över hennes kropp.
– Så ja, det är utmärkt, sade han, är det en bra ställning?
– Mm, svarade Helena orolig för att rubba sin position.
– Så har gör vi, sade Axel, du präntar fast i ditt minne exakt hur du står så ritar jag upp dina fötter på golvet. Ditt utgångsläge.
– Mm, svarade Helena.

Axels ansikte var i höjd med hennes vader. Hans andedräkt smekte dem på alla sidor, skapade fuktigt sjuka cumulusmoln.
Likt en fysisk hypnos spred sig känslan över henne, från benen upp till magen, omslöt brösten och kittlade henne i nacken. Hon blundade, osäker på om det var verkligt eller ren fantasi, men hon vågade inte förstora illusionen genom att öppna ögonen.
När samma sensation infann sig över korsryggen och letade sig ned mellan skinkorna, ned längs springan och närmre och närmre den allra känsligaste punkten, insåg hon att det måste vara hennes fantasi. Ingen kunde utföra den typen av akrobatiska trick med sin kropp, mellanrummet mellan benen var bara någon centimeter.
Nu var hela hennes nervsystem koncentrerat till en punkt. Hon flöt bort och en ny värme kom inifrån, sköljde över henne.
– Paus, sade Axel.

Med full insyn genom perspektivfönstren mot havet, satt en fyrkantig figur i grå kostym och en tjock pläd virad kring benen. Genom en kikare studerade han tålmodigt de två inne i huset.
Mannen som varit så febrilt sysselsatt vid en stor duk, gick över golvet, tog kvinnan i sina armar och kramade henne våldsamt. Och länge. Kikarens ögon vreds mot det som fastnat på duken, men urskiljde enbart ett virrvarr av tjocka streck.

Helenas spontana reaktion när Axel släppt henne och hon kisade med ögonen genom det bländande spotlightskenet var att skissen inte liknade någonting, allra minst hennes kropp. Men när hon ställde sig i samma perspektiv som Axel haft när han skissade, klarnade linjerna.
Hennes bröstkurvor var fångade utan tillstymmelse till darr på handen. Samma sak med skuggan på den mjukt rundade magen. Men gestaltens ben var seniga, långa och maskulina, kroppsställningen var konstruerad efter en annan linje än hennes. Den var på något sätt igenkännbar, men det var inte hennes.
Helena kastade en blick på Axel som stod placerad i de uppritade fotspåren, mitt i det flödande ljuset och skrattade förtjust.
– Du har skissat dig själv med mina former, sade Helena leende.
Axel släppte kostymbyxorna och knäppte upp skjortan. Hans ansikte var avslappnat där han stod naken och kråmade sig som en katt i solsken.
– Har du verkligen sett dig själv naken någon gång, frågade han, det är din kroppsbyggnad du ser där, påminner den om min är det naturens trick du skådar. Inte mina.

Helena skrattade bubblande. Det var en skillnad som natt och dag mellan deras kroppar. Axels magra och dukens fylliga. Hon såg vad som förändrat hennes egna ben. Skornas klackar. De fick vadmusklerna att tänjas ut och vinklarna på benen att ändras.
Helena gick mot honom, Axel stod kvar och poserade lekfullt. Hans skäggstubb glittrade i ljuset, hans mörka ringar under ögonen var på något sätt utsuddade och deras vita kroppar såg ut att vara spända i samma klangfärg.
De var nästan lika långa när Helena hade skorna på sig, hon skakade sitt röda hår framför hans ansikte, kittlade hans läppar med det och han nafsade lekfullt efter en slinga.

Del / 49-54

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/