NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / 46-48 / 49-54

55.
Axel A:son studerade linjerna på duken. Helena hade gått en trappa ned, tröttheten hade tagit över. Den bubblande vätska de konsumerat lockade fram den psykiska mjölksyran, men han ville suga ut varje uns av varje gram av lycka och lagra dem för framtiden.
En tid han inte gjorde sig några illusioner om. Alltför många bittra och hårda minnen präglade honom, det fanns inte plats för någon framtidstro eller optimism. Livet hade lärt honom att spela dag för dag, i tur och ordning.
Målmedvetet angrep han duken och fördjupade de skissartade streck han i frenetiskt tempo ritsat dit. Det gick lätt, det fanns en harmoni i rörelserna som fortplantade sig i fingrarna, ut i kolet som följsamt lät sig manövreras.
Han såg framför sig hur dagsljuset smekte Helenas hår och förändrade hennes röda färger. Hur duken skulle bli en hyllning till dagen, inte till natten som tvillingsjälen uppe i Stockholm.

Nöjd med det färdiga skelettet till målningen släckte han strålkastarna, hällde glasen fulla av skummande champagne och gick ned för trappan.
Lugnet som spred sig i honom när Helena slingrade sig in i hans famn, det lugnet var lika stort som tystnaden i de egyptiska pyramiderna. Oändligt och hermetiskt balsamerande. Likt faraonerna som lades till vila med sina vapen begravde han sig i detta korsvirkeshus med sina redskap; sin färg, sina penslar, sin modell och sitt skapande.
Men Axel A:son var inte död, tvärtom. Han kände sig pånyttfödd.
Uppfylld av en kvinnas alla känslovågor, av sin egen yrvakna förmåga att älska, bry sig, vila och njuta. Denna rödhåriga, livsnjutande, positiva, mänskliga varelse slöt han nu i sina armar.
Helenas kropp hade den klassiska skönhetens sjuka och moderliga linjer, likt Henry Moores skulpturer som lovprisade kvinnan som livets kraftcentra.
Under sin raffiga yta var hon en självsäker och stolt kvinna som inte var vacker i någon modern eller traditionell mening. Hennes ansikte var fyrkantigt, nästan bistert markerat med en kraftig haka. Hennes hals var kort och knubbig, hennes midja getingsmal ovanför de breda, moderlika höfterna.

All världens kyliga och slanka fotomodeller kunde ta sina skönhetsideal med sig i graven, tänkte Axel A:son, mitt ideal är det kontinuerliga, det urkvinnliga, det mjuka, varna och sköna. Sann skönhet som i Helenas former, perfekt krönta av de tunga och ovalt formade brösten.
Axel A:son andades in Helenas kroppsvärme genom sina skälvande näsborrar. Och dök in i en balsamerande sömn.

56.
Fransson reste sig från golvet för att söka upp toaletten. På väg dit passerade han ytterdörren. Det låg några kuvert på dörrmattan, en spretig och välbekant handstil lyste från ett av kuverten.
Sara Williams namn var skrivet med tryckbokstäver, men resten av adressen var snudd på oläslig. Det verkade vara gjort vid olika tillfällen. Inne i brevet låg en hopvikt sida av en sort och format han kände igen. Det var ingen tvekan, Nilo hade skickat det.
På lappen fann Fransson ett fåtal ord skrivna utan början och slut.
”lekar blir allvar blod tunnas ut
jag lider
no artist is ever morbid”
Den sista raden var identisk med den Nilo strukit under i Oscar Wildes roman. Varför hade han skickat dessa rader till Sara Williams? För att kasta ljus över sina handlingar eller för att förklara?

Fransson stoppade kuvertet i bakfickan på sina jeans, drog tröjan över så det inte skulle synas. Steg ut till Tom och Anette i de vita rummen. Tvekade, men svalde undan hänsynen.
– Tog Nilo eller Sara något annat än opium under sina sessioner?
– Det är lika bra du får veta allt, sade Anette viskande. Sara berättade att hon börjat ta heroin de senaste månaderna. Tabletterna fungerade inte längre. Nilo var nyfiken, som alltid, och Sara låt honom prova. Men bara en gång, hon kunde inte minnas när det var.
– Var fick hon det ifrån, frågade Fransson.
– Min jävla bror gav henne det. Han misshandlade Sara, det svinet, sade Tom skuldmedvetet.
Anette och Tom var på gränsen till ett sammanbrott, Fransson kände att han inte ville tvinga ur dem fler detaljer för tillfället.
– Situationen är akut, sade han. Ni får inte prata med någon, allra bäst är om ni följer med mig om ni orkar. Vi måste ned till Danmark.
– Igen, frågade Tom med tvivlande öppen mun.
– Jag tror Axel vet mer än vi andra tillsammans. Han är den ende som kan nysta upp detta. Det är bråttom, jag vill inte att polisen eller någon journalist ska nå fram till honom innan vi gör det. Det skulle krossa hans karriär och anseende, sade Fransson.

Hans upprördhet över Nilos död och Hans Hansens handlingar var vänd i beslutsamhet.
– Det finns två frågor jag måste ha svar på, nu, sade han. Vet någon mera än vi tre om vad Sara har berättat?
– Dom gav henne sömnmedel när vi gick, svarade Anette tyst, innan dess hade hon inte pratat med någon förutom Dick natten innan. Men det var tydligen mest svammel.
Om Sara Williams visste mera, skulle det dröja minst tolv timmar innan polisen kunde kommunicera med henne.
– Vet någon mer än Sara och Dick om Gilleleje, frågade han vidare.
De tittade på varandra och skakade på huvudet.
– Det betyder att dom enda som kan avslöja deras gömställe är dom själva. Och Dick. Och så Hans Hansen som har kontroll över sin skyddsling.
– Hans assistenter har säkert inte gett upp, instämde Tom.
– Assistenter, frågade Fransson.
– Ja hans livvakter och chaufförer bevakade oss i Gilleleje, men vi lurade dem på väg mot Köpenhamn, skrattade Tom till men blev genast allvarlig, Axel knivskar den ene.
Fransson valde att inte höra flera detaljer, men han behövde veta mera om vad som väntade dem i Gilleleje. Det fanns tid i bilen.
– Gå på inga villkor ut, sade han till de två som tittade paralyserade på honom. Vi åker i natt, så snart jag är klar.
– Okey, blev svaret.
Fransson försvann ut ovetande om att dramat från detta ögonblick växlat tempo. Det skulle bli allt högre och allt mera svårkontrollerat.

57.
Hans Hansen låste upp en svartmålad port, mitt på ett SoHo-kvarter. Adressen var en av de attraktivaste i detta område som tidigare varit konstnärsslum med stora och billiga loft. Idag var det exklusiva kontor för gallerier och centra for the new filthy rich community. Konstmaffian som kritikerna kallade den. Kontoret var föräldrarnas, det var måndag och galleriet var stängt.
Hans Hansen skötte oftast sina samtal från den egna telefonen. Nu när spelrummet krympte var det säkrast att inte riskera något.
Han plockade fram ett telefonnummer ur minnesanteckningarna. Ingen sifferkombination han en gång registrerat föll bort ur vindlingarna, en specialitet han vårdade och skröt med. Han slog numret – ”etta-tvåa-etta-sexa-tvåa-sexa-femma” – exakt som hans assistent läst in dem på bandspelaren. Det pep till, avlägset. Det pep till igen, någon lyfte luren och svarade något otydbart.
– Smith, please, sade han och använde det tillfälliga kodnamnet de kommit överens om. Det knäppte till i luren.
– Smith senior, hördes en röst som han identifierade som den gängliges.
– Han är tillbaka, hoppas jag, sade Hans Hansen.
– Vi lämnar honom inte en sekund, svarade rösten.
– Lyssna, sade Hans Hansen skarpt, under inga omständigheter får han kontakta omvärlden innan jag kommer. Isolera honom, skär av telefonledningarna, hindra honom att lämna huset, köp allt han begär, men isolera honom och hans modell.
– Uppfattat, kom svaret, om någon annan dyker upp…
– Släpp in dom och meddela mig. Ge dom samma omtanke.
– Uppfattat, kom svaret lika nollställt som tidigare.

Hans Hansen lade på luren, knäppte med sin tjocka silverring på glasskivan, tittade sig omkring i kontoret som var belyst av en ensam gatlykta utanför fönstret. Det var luftigt och tomt, endast en skulptur i svart granit skvallrade om konsthandel. Bordet dominerade rummet med självklarhet och pondus.
Ett kassaskåp stod vid väggen och han vred hemtamt fram rätt kombination, öppnade det och plockade ut en bunt hundradollarssedlar ur en trave. Det var faderns ”under bordet cash”. Oskattad valuta som användes till att trycka rätt sorts händer vid rätt tillfälle.
Han kommer inte att sakna något, tänkte Hans Hansen.

58.
Det var en risktagning att hämta Axel A:sons duk i ateljén. Polisen kunde ha adressen under bevakning. Men Fransson hade en plan för att genomföra uppdraget.
Han parkerade Amazonen på en tvärgata från Brunkebergstorg, dold bakom en byggnadsställning och gick ned på Drottninggatan som i den sektionen var förvandlad till gågata. Smet hastigt in i en port. Rusade uppför höga trappar, förbi övergivna dörrar.
Det var ett rivningshus, högst upp på vinden forcerade han en plywooddörr och balanserade längs knappt synbara takbjälkar, dammiga och maskätna av tidens tand, förrädiskt mörka av nattens svarta matta.
Han nådde fram till en ny dörr, tryckte till och den gled upp. Axels hemliga flyktväg fungerade ännu. De hade gemensamt upptäckt den en natt när Axel drabbats av en paranoid skräck för att möta Anette och Tom på väg uppför trapporna.
Fransson stod utanför den rödmålade dörren till vindsvåningen. Allt var tyst. Han forcerade snabbt låset. Och var inne.

Dofterna slog emot honom, linoljan, den måttade oljefärgslukten och den skarpa färgupplösande thinnern. Ateljéns dofter som trollbundit så många konstnärer, så länge. Det fanns ingen tid för filosofiska utläggningar. Fransson hastade in till själva ateljén, drog bort det svarta skynket.
Han rös till av att åter se Nilos ansiktsdrag, blandades av kraften som lyste mot honom. Återigen liknade den en kamp för livet. Den energiska gestalten med hela världens tyngd på sina axlar sviktade inte utan fortsatte uppåt.
Det är ett porträtt av Sisyfos, tänkte Fransson, den gamla myten i ny och modern dräkt.
Imponerad lade han associationen på minnet och betraktade den röda färgen. Den var inte längre lika lysande och transparent, den var snarare jordfärgad. Mörkt röd som den järnhaltiga jorden i bergen vid Saharas rand.
Det måste vara lysrören som spelar mig ett spratt, tänkte Fransson och plockade fram en stege, lossade duken från de grova spikarna. Den var inte riktigt torr, tre dygn var i minsta laget.
Oljefärgen skulle krackelera, men det fanns inget val. Fransson rullade ihop den. Klar med detta samlade han ihop rödfärgade trasor och burkar, stuvade undan dem i Axels överfyllda målarskrubb och gick.

Försedd med en tre meter lång, otympligt tung rulle under armarna, återvände han samma väg. Balansakten var utmanande, men det var inte tomrum utanför bjälkarna, det var isolering. Rutten och sviktande, det hade de upptäckt förra gången då Axel trampat rakt genom takmaterialet.
Flämtande under tyngden stapplade Fransson mot Amazonen. Baxade in duken genom bakluckan, reste på ryggen för att kliva runt sin trogna men lätt bedagade klenod. Med ena benet inne i bilen skymtade en bekant gestalt på andra sidan gatan. En tjock vinterrock med elegant pälskrage.
Sven-Hugo Erlandsson försökte skaka liv i sina nedkylda lemmar. Han höll på att förlora hoppet om att någon skulle komma, och beslutade sig för att nystanet fick rullas upp med Hans Hansen som utgångspunkt. Den sortens arbete var hans styrka, spaningstålamodet från tiden på gatorna var borta.
Det var en polisiärt idiotisk slutledning, men valmöjligheterna var obefintliga. Erlandsson styrde stegen från horstråket ned mot Drottninggatan.

En välbekant gestalt i sliten skinnjacka var på väg in i en Amazon på den trånga gatan. Erlandsson såg att Fransson sett honom. Han gick snabbt över gatan, Fransson tände en cigarett och hans ansikte lyste upp.
– Detta är väl inte dina kvarter, sade kriminalinspektören sarkastiskt.
– Nej, svarade Fransson som inte samlat sig efter Erlandssons materialisering ur asfalten.
Han kunde inte drömma om att en polis av den rangen personligen patrullerade gatorna. Han skyndade sig att komma med en vit lögn.
– Jag är bara ute efter en whiskypinne. Axel brukar aldrig vara torrlagd och är vaken när andra sover och vattenhålen håller stängt.
Lögnen var välfunnen, Axel A:sons vindsvåning doldes effektivt i ett obebott kontorshus som vilade tyst och mörkt på nätterna. Alla fönster vette mot gården och ingen anade att där funnits en ateljé i fem års tid.
Fransson gav med sin lögn en lucka för Erlandsson att sätta in en stöt.
– Du känner alltså Axel A:son privat, sade Erlandsson syrligt, så lät det inte igår.
– Du frågade inte hur nära vi var bekanta, svarade Fransson i samma ton.

Erlandsson mumlade något till svar och gungade nonchalant fram och tillbaka på tåspetsarna i sina kraftiga men eleganta vinterskor. Attityden fick adrenalinet att stiga i Fransson, som alltid när han konfronterades med nedlåtande översitterier.
– Jag ska vara fullkomligt ärlig, fräste han till, Axel A:son har en skuld att betala till mig. En skuld som räknas i guldgula droppar och jag tänkte inkassera den vid en tidpunkt på dagen när dina kollegor definitivt sågat av alla andra möjligheter för oss nattmänniskor med sina tillståndslagar.
– Du trodde alltså att han skulle vara här, sade Erlandsson och nonchalerade spydigheten.
– Visst, svarade Fransson, jag satt själv däruppe i lördags natt, med egenhändigt betald whisky som aldrig blev avslutad. Axel har alltså något som är mitt.
– Och nu har du något som är hans ser jag, sade Erlandsson med blicken riktad in mot den hoprullade duken i Amazonen.

Fransson reagerade instinktivt. Lyfte händerna, böjde dem kring Erlandssons pälsklädda nacke och drog till med all kraft. Den dunkade i plåten, det dunkade flera gånger.
Kriminalinspektörens kropp gled ned på trottoaren, livlös. Aldrig tidigare hade Fransson konfronterats med sin egen våldsamhet.
Det gick en rysning genom kroppen, adrenalinet pumpade och han handlade omedelbart. Släpade den elegant klädda mannen in i skuggan bakom containern, såg blodet rinna nedför ansiktet och kastade några tomma pappskivor över honom.
Fransson slängde sig in i Amazonen och slirade vidare mot Söder. Han åkallade gudarna att inte någon tagit sig in och rotat bland hans papper och hittat plastkassen med Nilos böcker och anteckningar. Annicka hade nyckel och var tillräckligt upprörd över hans beteende för att snoka.

När den smala gatan på Söder öppnade sig, kände han att allt var under kontroll.
En känsla som var riktig. Plastkassen var där och han plockade fram sitt reservkapital instucket i en av uppslagsböckerna. Två släta tusenlappar. Ersättning för ett av de många svarta jobb han erbjudits. Först nu nådde händelserna ikapp honom. Kroppen skakade, han frös in i märgen. Våldsfrossa, adrenalinabstinens, ett tillstånd som för en del ledde till att de tappade kontrollen. Blev beroende.
Resan till Danmark var det omöjlig att genomföra i det här tillståndet. Istället tappade han upp ett hett bad.
En avslappnad och märklig handling mitt i det furiösa tempo han utsatt sig för. Men kanske var det just därför, som en absolut motpol till det galna dramat omkring, som han kunde genomföra en sådan impuls.
Han låste ytterdörren, drog ur telefonjacket, öppnade en flaska syrligt uppfriskande italienskt vitt vin, hällde upp det i ett glas som snabbt immade igen och drog sig tillbaka till de avstressande vattenmassorna i badkaret.

59.
En vitklädd sköterska som arbetade extra på Beckomberga skrek ut sin skräck i korridorerna. Hon hade öppnat dörren till Sara Williams rum för att sätta in en bukett rosor. Det var färska röda rosor med ett kort från Dick Hedén instucket bland de vassa taggarna. Dagpersonalen hade glömt bort buketten när den anlänt.
Den skulle aldrig nå fram till sin mottagare.
Från taklampans vita runda glob hängde en läderrem. I en strypsnara såg sköterskan ett förvridet ansikte. Blåfärgat med stora ögon som stirrade tomt, en uppsvälld tunga som hängde ut mellan läpparna. Sara Williams var död. Hon hade tagit sitt liv.
De båda fast anställda nattsköterskorna rusade in i rummet. Såg omedelbart situationen och undersökte kroppen. De kände ingen puls och tog varsamt ned de livlösa resterna av Sara Williams.
De sökte efter en förklaring, det dygn kvinnan varit där hade hon aldrig talat om självmord eller död. Inte heller försökt sprida underförstådda rop på hjälp, som självmordskandidater brukade.
Det fanns inget de kunde göra, klockan var elva på kvällen och det fanns ingen anledning att ringa de anhöriga vid en sådan sen tidpunkt.
De lade kroppen på en bår, täckte den med ett lakan och rullade ut sin last i korridoren.
Den extraanställda sköterskan satt i en stol och skakade av frossa.
– Jag skulle ha gått in till henne, skulle gått in till henne tidigare, snyftade hon krampaktigt. Jag ville inte störa. Hon var min idol, hon var…

60.
Den kortvuxne och den gänglige välkomnade Hans Hansens order. De skred metodiskt till verket, klippte av tre ledningar som löpte fram genom ett plaströr och slutade vid främre gaveln på korsvirkeshuset. Det var de enda de hittade, någon måste vara telefonledningen.
De körde fram Saab Turbon till garageporten, ställde den bakom Mercedezen och blockerade utfarten. Det gjorde att de satt i rak linje från ytterdörren på huset. Från den vinkeln kunde man se trädgården på baksidan av huset. Ingen kunde överlista dem och smita.
Ingenting rörde sig eller förändrades inne i huset. Allt var tyst.
Det var den kortvuxne som tog första passet, han knäppte på bilens kupevärmare och lutade huvudet mot nackstödet. Han såg belåten ut där han satt med en otänd cigarrstump i mungipan.
Det smygande och förnedrande uppdraget var förvandlat till ett behagligt exempel på deras yrkesfilosofi. Att vara och synas.

Del / 49-54

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/