NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65

66.
Axel väcktes av en gnagande hungerkänsla i magen. Han smög sig ut mot köket för att utforska möjligheterna. Det fanns konservburkar med kokt skinka, hummer och oliver och en stor burk ljusgul, stark fransk senap i kylskåpet. Den öppnade sig med ett smackande ljud, han andades in aromen.
Med en fullastad bricka i händerna, kände han något som liknade en svag vindpust i nacken. Vred sig långsamt om, såg en kraftig, kort silhuett som avtecknade sig mot natthimlen genom köksdörrens matta glas. Gestalten knackade försiktigt på dörren.
– Du får dela med dig broder, hördes den kortväxtes viskande röst.
– Aldrig i livet, väste Axel fram.
Silhuetten gav sig inte utan knackade högre på dörren. Axel drog ut den största kökskniven ur sin skåra i en kraftig vedklabb, vred om nyckeln och lät knivbladet glimma i nattljuset.
– Du vet att jag kan hantera den här, viskade han, din partner har känt smaken av kallt stål. Du kan också få din del.
– Det är ingen ide, svarade den kortväxte, det tar mig inte ens en sekund att förlama dig från hjässan till tårna.

Rösten var låg, helt utan rädsla eller tveksamhet. Axel lät sin hand med kniven sjunka ned mot sidan. Den kortväxte vände sig mot den upplagda maten, med ryggtavlan mot Axel. Ett brett attackfält, han överlade med sig själv.
– Även om du överlever, finns det en som inte kommer att göra det. Det skulle vara intressant att se vad mina konster kan göra med hennes kropp.
Den kortväxte vände sig om med ett leende på läpparna. Han såg ut att njuta av situationen.
– Skinka är inte hälften så aptitligt med benflisor.
Med den kommentaren retirerade han ut genom dörren, vänster-handen upptagen av kokt skinka, bröd och senap.
Axel darrade, lät brickan med maten stå orörd och återvände till sovrummet. Han kröp intill Helena som tryckte sig närmre honom.

67.
De placerade sig i Amazonen med Tom och saxofonen i det nedfällda lastutrymmet, Anette uppkrupen i framsätet bredvid Fransson.
Tom gestikulerade entusiastiskt över att få stämma in nattens toner, ”Tuning into the night”. De andra var dämpade, de hade en snabb överläggning om riskerna med att åka förbi deras lägenhet.
– Det finns en möjlighet att polisen bevakar den, sade Fransson, fast det är inte troligt. Ni är inte misstänkta, bara eftersökta för förhör.
Han nämnde ingenting om sin egen konfrontation med Erlandsson, tryckte undan minnet.
– Vi behöver inget speciellt där, nickade Anette som svar.
Den gigantiska hoprullade duken sträckte sig genom hela Amazonen. Låg där och doftade olja, och påminde dem om vad som hänt.

Fransson rattade Amazonen ut på nattvägen söderut. Framför den låg sextio mil europaväg, tysta och mörka mil. Deras enda reskamrater skulle vara långtradare, civilisationens dinosaurier. Otympliga och laddade med artificiellt adrenalin, tröga och tunga transportörer av överflödet ut i samhällets alla tentakler.
Dessa moderna urtidsdjur reds av tysta egensinniga män som inte hade den fysiska konstitutionen för att överleva mer än femton, maximalt tjugo år, i yrket. Men de ägde det mentala tungsinnet som krävdes för att sitta där, timme efter timme, mil efter mil.
Fransson tänkte förbryllad på hur någon kunde välja detta sätt att förtjäna sin föda. Det var en sak att göra enstaka turer, det var rentav en njutning, men organiserad nattjänst på såphala vintervägar, det var fullkomligt idiotiskt.

När de åkt en timme började Toms variationer på ”God bless the child” tunnas ut. Han hade växlat tempo till det dubbla, gjort bluesrytmen till rag, improviserat kring den sista utdragna tonen i Billie Holidays refräng.
Som alltid hade hans spel varit snudd på genialt. Hans fraseringar vävde in allt. Rockslingor, funksynkoper, reggaeglidningar, de vällde fram i en aldrig sinande ström.
Det är förvånande att ingen har kapitaliserat på hans musikalitet, tänkte Fransson, men hans problem ligger i mångsidigheten, hur och vad skulle man lansera honom som. Den nye Coltrane, en ung Miles Davis, underbarnet från Manhattan. Allt utgick från andra namn, Tom Hansen hade inte skapat någon egen musik, även om hans sätt att behandla andras var högst eget.
Tom spel satte temperaturen för resan, det var en melankolisk odyssé, en tragisk transport där svar väntade vid slutpunkten som ingen egentligen ville höra. Men ändå jagade.

De hade tur med natten som var kall och stjärngnistrande klar. Ingen snö, ingen is på vägen, ingen förrädiskt fuktig dimma som hindrade framfarten.
Fransson lät tyst och mjukt sina rörelser följa vägens kurvor och linjer. Etapper var ombyggda och uträtade, motorvägar hade dragits och kurvor undvikits. Andra delar var snårigare, rester av världens äldsta postdiligensers hjulspår.
Vägen skapade en rytm där mil av uppmärksam framförhållning avlöstes av svepande räta linjer som omärkligt vred sig kring bergsknallar och höjder.
Rytmen gjorde att bilmotorn fick växla marschvarv. Högt och jämnt under perioder, omväxlande och mjukare under andra. Den spann på utan några problem och suset från däcken bildade en nästan hypnotisk ton.

68.
Den blodiga gestalt som vacklade ut på Drottninggatan såg ut att ha fallit offer för ett brutalt överfall. Smutsen låg som en grå hinna över det levrade blodet på pälskragen, de grova skorna linkade fram på den svartvita plattläggningen.
Gryningsljuset kämpade mot gatlyktornas artificiella sken, Sven-Hugo Erlandsson visste inte vilket av dem som smärtade mest.
En ledig taxi korsade gågatan, han viftade med händerna. Den svarta Volvon bromsade tveksamt in och Erlandsson tog fram sin plånbok, visade polislegitimationen genom sidorutan.
– Ta mig till akuten, befallde han och satte sig i framsätet. Och inga kommentarer tack.
Taxin brummade iväg med sin passagerare, förbi Kvällstidningens slitna och tysta fasad, vidare ut på Söderledens ödsliga asfalt, över vattnet som blänkte svart av en skorpa is.

69.
Det var den stora Morgontidningen som nosade fram Sven-Hugo Erlandssons viktigaste spår. Förstasidan på tisdagsupplagan meddelade detta i stora, feta bokstäver. Olikt deras normala policy, men effektivt.
”HEROIN OCH KONSTLIGA avslöjas av polisen”. Annicka Fält gnuggade sina sömntrötta ögon innan hon läste vidare.
”En internationell liga med förgreningar via Köpenhamn till Amsterdam, New York och Stockholm håller på att nystas upp av den svenska och danska narkotikapolisen. En av huvudmännen tros vara en svensk konsthandlare, bosatt i New York. Den svenska polisen arbetar efter teorin att den yngling som hittades död av en överdos heroin på lördagskvällen har anknytning till ligan.”
Den där osnutne och högfärdige lille kriminalaren kunde minsann inte säga flaska till mig, tänkte hon, men till den stora draken går det. Fan också.

Hon travade raskt över trägolvet i sin lilla tvårummare, in i duschen. Efter två minuter var hon ute igen. Telefonen ringde.
– Det är Sandrell. Vad tusan har du för dig på dagarna, jag trodde våra kontakter på polishuset var goda, mullrade han.
Adrenalinet i Annickas kropp varvade upp till högsta effekt.
– Det är en skitstövel den där Erlandsson, sade hon. Han sitter säkert och myser över sin egen konspirationsförmåga, över att ha pressen i sin hand.
– Du sätter blåslampan på honom, svarade Sandrell, du har två timmar till stockholmsupplagan. Då ska vi ha mera.

Luren tystnade, Sandrells röst försvann lika hastigt som den kommit och Annicka hade inga valmöjligheter. Hon måste få ihop en bättre informerad artikel än Morgontidningens. Den skulle vara tydligare i konturerna utan att namnge några misstänkta.
Det var pressens lag, den obevekliga lag hon levde efter. Var alltid ett steg före konkurrenten, annars är du död.

70.
När Fransson stannade Amazonen vid ett morgonöppet långtradarfik drogs nattens drömvärld undan hans fötter. Den ersattes av en närvarande och smärtsamt realistisk värld. Grällt neonljus från bensinpumpar, slammer från tallrikar i disken, flottigt stekos och oljedoftande overaller på chaufförer som satt utspridda i lokalen.
Några samtalade på finska. Andra rörde ändlöst med sina skedar i kaffekopparna, som om tempot från vägarna fortfarande satt i deras blodsystem och inte förmådde bryta sig loss.
De tre nattåkarna var inte hungriga. Fransson tvingade i sig två koppar starkt, garvsyrerikt och flottigt kaffe. De var tysta, var och en i sina tankar. Vakna men sovande. Den tidiga timmen gjorde att hjärnan varvat ned till en vilonivå.
Även hos Tom som snabbt insett att kokainet knappast varit hundraprocentigt rent colombianskt. Effekten hade bara varat en dryg timme.
– Är det nån som vill sova, frågade Fransson, Anette?
– Det snurrar alldeles för många tankar, svarade hon.
– Vill du att jag ska köra, frågade Tom.
– Nej, du kan ta biten i Danmark. Du hittar säkert lättare än jag.

Fransson ville fortsätta köra, fortsätta hypnotisera sig till avslappning. För honom var bilkörning nästan lika effektivt som yoga, att glida fram i ensam majestät på vägen och inte distraheras av andra påhitt.
Detta så länge man själv kunde välja och inte överanstränga effekten. Fyra nätter i veckan skulle förvandla njutningen till plågsam tomhet. Nöjet till krasst arbete.
Förresten, tänkte han när bilen åter var på spåret, är det inte så med allt människan sysslar med. Det startar som en lust att upptäcka, expandera och berika sitt liv. Utvecklas men slutar som en mördande rutin där alla ingredienser är välkända och familjärt liktydiga.
Livets samtliga stadier drabbas av samma sak, vilket osannolikt straff måste det inte vara att aldrig åldras, att för evigt förbli ung, fast i ett stadium av utvecklingen. Ändå är det en av de starkaste och äldsta drömmar som ständigt sysselsatt vetenskapsmän, författare och andra tänkare. Att kunna stanna världen.
Men vem ska besluta när, tänkte han vidare och log för sig själv.

Vid alla givna tillfällen finns det människor som är missnöjda med sin nivå. Människor på väg att förvandla sitt liv, som inte vill vara bönder, i nionde månaden, arbetslösa, politiker eller relegerade från grundskolan under hela sitt oändligt långa liv.
Vilket straff skulle det inte vara för dem att fastna i en tidsdimension.
Andra skulle välkomna tanken, konstnärer som nått sin maximala balans med sitt medium, skönheten som lever på sin oskuld, bankdirektören som delegerat all sin makt och njuter frukterna av trettio års intrigerande.
Fransson visste inte vad han skulle välja. Inte den nuvarande positionen, ex journalist, ex älskare, ex allting. Hans problem var att inget tidigare tillstånd varit idealiskt, han kunde inte heller se något framtida.

Del 71-75

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/