NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70

71.
Annicka hade tänt en cigarett, plockat fram sin fransiga telefonbok och bläddrat upp avdelningen för poliser.
Hon slog Sven-Hugo Erlandssons privata hemnummer, klockan var sju, det fanns en chans att han inte flugit ut ur sin privata sfär.
– Erlandsson, svarade en röst efter första signalen.
– Detta är Annicka Fält, meddelade hon bistert, efter vårt innehållslösa samtal igår och morgonens nyheter i en av tidningarna kanske man kan få ställa några frågor.
– Sätt igång, blev svaret.
– Det talas om en konsthandlare och heroin, en svensk nyckelman. Men är det en enmansliga eller är han organisatören?
– Allting är fortfarande på undersökningsstadiet, svarade rösten. Vi arbetar efter flera teorier, en av dom inbegriper denne konsthandlare som under flera års tid gjort regelbundna turer över Atlanten.
– Har ni några bevis som knyter honom till narkotika?
– Vi har indikationer på att hans affärer är av en ljusskygg sort, men vi har aldrig ertappat honom, svarade Erlandsson.
– Vilken sorts indikationer, frågade Annicka snabbt.
– Pengar som betalats via ett konto i hans namn av en mellanhand som bevisligen handlar med narkotika.
– Kommer ni att gripa konsthandlaren?
– Det är för tidigt ännu.
– Hur är det med offret som hittades, finns det några anknytningar?
– Inte vad vi vet, blev det summariska svaret från Erlandsson.

Hans tystnad skvallrade om att han ansåg sig ha meddelat tillräckligt många nya fakta till den kvinnliga journalist som jagat honom de två dygn han haft hand om Nils-Åke Ahlsells dödsfall. Men Annicka Fält gav sig inte.
– Men han rörde sig i konstnärskretsar. Det vet åtminstone jag och alla andra som forskat i hans person. Det kan finns ett samband.
– Jag kan inte svara annat än att vi som vanligt inte utesluter några möjligheter. Först vill vi förhöra konsthandlaren, sedan får vi ta andra händelser, svarade Sven-Hugo Erlandsson. Ni får ursäkta mig, jag måste arbeta nu.
– En sista fråga, hur stor omfattning har det varit på handeln?
– Det kan röra sig om stora partier, kanske tio kilo rent heroin i månaden, svarade han snärtigt och med stolthet i rösten.

Förbluffad räknade Annicka Fält i huvudet. Uppblandat till femtio procent styrka betydde en leverans 1000 påsar heroin på gatunivån. Per dag. Det är en väsentlig del av tillflödet till Stockholm, tänkte hon, en mycket viktig och stor kanal som håller på att strypas. Polisen måste ha bra informationer för att släppa detta.
Hon kastade sig åter över telefonen och ringde triumferande till Kvällstidningen.

72.
Anette satt med fötterna uppdragna på sätet, knäna placerade under hakan, de stora ögonen uppspärrade. Som en klok uggla, eller en hypnotiserad höna som stirrade på ett streck framför sig. Oförmögen att flytta blicken.
Tom låg i baksätet, på sidan med huvudet nerkört i ena armen och benen inkörda under Axel A:sons hoprullade Sisyfos och snusade i fosterställning.
Avslappnad och oberörd av vad som väntade, eller utrustad med en mental strömbrytare. En avstängningsknapp att koppla in efter sin egen vilja.

Morgonljuset sprack alltmer och när den gråfläckiga Amazonen gled ut ur den svartvita, nedslitna tågfärjan i Helsingör var det ljust. Inget hade försenat dem.
De funderade på frukost, men beslutade att ta den i Gilleleje istället. Axel skulle inte få en chans att bryta sin isolering med omvärlden innan de nådde honom. Det var inget kamratligt umgänge som väntade.
Tom satte sig bakom ratten och Anette övertog hans plats där bak. Fransson kröp ihop i framsätet. Han spände sig omedvetet inför den nödvändiga konfrontationen. Tyst, för att inte störa Anettes utslocknade slummer, överlade han med Tom.
– Jag tycker vi ska gå rakt på sak, viskade han. Kräva att Axel berättar vad som hände den där natten när Nilo var så brutal. Om han träffade honom efter det. Och framförallt om han anade vad Hans Hansen höll på med.
– Mm, nickade Tom, blek men samlad bakom ratten.
– När vi vet allting beslutar vi oss för nästa steg. Det kan bli aktuellt med polisen.
– Jag är beredd på det, svarade Tom. Hans är min bror, men priset för hans frihet tänker inte jag betala.
Toms inställning lät genomtänkt. Explosionen med Anette hade gett resultat. Han verkade värdera deras relation högre än blodsbanden. Det lugnade Fransson.

73.
Sven-Hugo Erlandsson kom till polishögkvarteret på ett ursinnigt humör. Ett vitt bandage var lindat runt huvudet, ett stort plåster tejpade ihop den spräckta näsan.
När han ringde Visby, låg allt lagrat och väntade på förlösning. Den gotländska röst som svarade var inte beredd på en stormflod av aggressivitet.
Erlandsson kallade den kvinnliga assistenten nationalförrädare och angivare. Att Hans Hansen namn nämnts i förbigående och att reportern själv grävt fram resten via pratglada danska kollegor var ingen förmildrande omständighet.
– Det är kvinnlig mjäkighet av den här typen som underminerar vår rättsuppfattning, hotar landets klassiskt fungerande lagväsende och förvandlar kriminella till spädbarn som ska vårdas med bröstmjölk!
– Fattar du inte att Hans Hansen aldrig kommer att bli ställd till svars efter det här. Han kommer helt enkelt inte tillbaka till Sverige.
– Detta nu när narkotikabrottslingarna flyr ur fängelserna tack vare några jävla kulturfjompar med alternativa idéer.

När den grövsta floden lagt sig, återvände Erlandsson till rollen som uppfostrare. Först straffa hårt och när botten är nådd, bygga upp igen.
– Men det var smart att spåra pengafloden till New York, tack för det.
Samtalet rensade Erlandssons huvud, nu var han beredd att ta nya tag. Det var dags för husundersökningar. De fyra namnen på listan skulle få smaka på narkotikapolisens effektivitet.
Åklagaren var villig att hjälpa till med pappersexercisen, det här var ett lukrativa mål som gav garanterat utrymme i pressen. Och därmed karriärpoäng.

74.
Rullbandet transporterade Hans Hansen allt närmre hjärtat på Heathrows nationella flygplats. Hans kropp var utmattad, omskakad av två dygns pendlande över Atlanten, omtumlad av dygnsomställningar som aldrig avslutades.
Med mörka skuggor av skäggstubb, gula tänder av för många filterlösa cigaretter och rynkor under ögonen av vakan de senaste fem timmarna på planet, var Hans Hansen inte längre den perfekte affärsmannen. Den solkiga trenchcoaten förstärkte intrycket av förfall. Utseendet hjälpte honom att minnas att han inte längre var konsthandlaren, Atlantfararen och den självutnämnde medlemmen av det nya finansavantgardet, utan hade en annan identitet. Den anonyme mr Smith.

En engelsk dam i femtioårsåldern ställde med tunga, mekaniska rörelser all världens nyheter, på all världens språk, i sina respektive fack. Hon reagerade inte när en artig, men solkig man, köpte den svenska Morgontidningen. Hans Hansens händer skälvde så att tidningspapperet fladdrade. Rubriken på förstasidan var illavarslande, mycket olämplig och farlig.
”HEROIN OCH KONSTLIGA avslöjas av polisen”.
Han snabbläste artikeln, förstod att den danska tullen skulle ha hans signalement. Ett nytt namn och ett nytt pass var ett skydd om man inte var efterlyst. Men tullpoliserna kunde läsa, likt svarta korpar skulle de beredda att slå ned på honom.
En blick på den gigantiska tavlan med flygtider och destinationer visade att hans Köpenhamnsplan var klart för boarding, avgångstiden var satt till 08.15. Under Copenhagen stod Berlin, Frankfurt, Paris och andra metropoler.
Berlin, tänkte han, därifrån via färjan till Danmark. Där var tullbevakningen inte lika effektiv. Men skulle tiden räcka. Hans Hansen tog ett fast tag om dokumentportföljen och stegade iväg mot avgången till Köpenhamn.

75.
I det sparsmakat inredda korsvirkeshuset i Gilleleje spred sig kylan. Fuktig och mättad av havsluften, allomfattande och ofrånkomlig.
När Axel och Helena öppnade sina omslingrade kroppsdelar mot omvärlden möttes de av denna salta, bitska kyla. Axel skakade till på väg till toaletten, Helena stack upp näsan ovanför det pösiga duntäcket. Lukten gav associationer till jordkällare.
Hennes nyfunne, trasige men alltmer lugnade själ, återvände i all sin nakna vita spenslighet. Sårbar och tunn som en darrande fågelunge utan fjäderskrudens skydd. Han öppnade en skåpdörr, hittade en stor frottebadrock.
– Jag ska se vad som hänt med värmen, ligg kvar.
Helena hörde de tassande stegen försvinna mot köket, Axels bildminne visade honom ett elskåp med vita små proppar vid bakdörren. Det fanns där, men allting var helt.
– Det är strömavbrott, meddelade han, vi får stanna kvar i människans urtillstånd ett tag till. Liggande…
– Du kommer att vara fullkomligt nöjd med tillvaron den dag du återgår till ett Robinson Crusoe liv, ensam med makterna, skrattade Helena.
– Snack, jag vill inte vara utan kvinnor, speciellt inte utan dig.

Axel pressade sin kalla näsa in i värmen i Helenas armhåla. Hon hoppade till av kontakten med is, men lät honom snusa in sina dofter.
– Axel, Axel, vet du att de senaste dygnen gett mig en ny tro på framtiden. För första gången på flera år har jag vågat släppa fram mig själv.
– Du har så mycket kraft i dig, fortsatte hon, du är en vulkan som sprutar värme och dränker ned omgivningarna. Men man drunknar inte, man flyter med i lavaströmmarna.
– Se upp, du kan få brännmärken, skrattade Axel till med glittrande ögon.
– Jag vill ha brännmärken, skrattade Helena tillbaka.
– Om jag är en vulkan, började han tyst, är du en isländsk källa. Ständigt varm, ständigt levande, ständigt bubblande av jordens egen kärva energi som oavbrutet flödar ut från ditt inre…
– Vet du, sade Helena mjukt, jag älskar dig…
– Och jag dig, sade Axel och kröp ännu närmre hennes mjuka kropp.

Axel flöt länge omkring i denna hypnotiska stämning. Men när Helena öppnade dörren från sovrummet avbröts atmosfären drastiskt av en påtaglig, ilsken och mycket stark röd färg.
Det var Helenas hår, infångat av en av den stigande solens första strålar som letat sig in i huset. Det blänkte till i blodrött. Glasklart och ofelbart blodrött. Likt en blixt genomborrades hans tankar av minnesbilder.
Ateljén, Nilo som stod modell i muskulös perfektion, färgskalan som spelade spratt med honom och envisades med att leverera fel röd ton, glasburken som innehållit en helt ny röd färg, färgen som befriat honom.
En mörk skugga drog över Axels avslappnade drag, spände käkmusklerna och svärtade hans blick.

Del 76-80

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/