NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75

76.
Den rena och höga luften förvandlade staden till en superrealistisk målning. Knivskarpa skuggor och isiga färger gav morgonen klarhet och skärpa.
Sven-Hugo Erlandsson delade inte klarsynen. Han var på väg nedför de slitna trapporna från Axel A:sons ateljé med två av sina tekniker. Det var lika tomt och rensopat i ateljén som det varit i Tom Hansens och Anette Finicellis våning. Allt de träffat på var det som skulle finnas hos en konstnär. Färger, penslar, rester av dukar. Men absolut inga spår av droger.
Han tryckte de handskklädda fingrarna mot tinningarna. Huvudet kändes som ett ekande metallklot. Ingenting hjälpte. Inte heller kylan som mötte den på Brunkebergstorg gav någon klarhet.
Det var förbryllade att alla miljöer i denna undersökning varit så ordentliga. Organiserade av en annan hand, tänkte han, det är den enda förklaringen. Någon rensar ut alla spår innan vi når fram.
De tre satte sig i den tekniska rotelns bil och åkte genom vintergatorna mot den sista adressen.

En sekreterare öppnade för dem med en fnysning på axlarna. Det spretiga, ilsket stående håret darrade när hon trippade bort till sitt arbete vid ett stort ljusbord.
Dick Hedén mötte dem med samma ointresse. Hans gråa hår låg slickat mot ett lika grått ansikte. Han satt vid ett långt bord och bläddrade i färgkopior, kedjerökte cigaretter och bad dem slå sig ned.
– Ursäktar ni om jag fortsätter arbeta under tiden vi pratar, mumlade han, jag måste ha klart detta inom två timmar.
– Självklart, sade Sven-Hugo Erlandsson. Det stora, ljusa rummet innehöll varken blixtar, lampor eller kameror.
– Ni driver en reklamstudio utan apparater, frågade Erlandsson.
– Jag tycker inte om att se all bråten hela tiden, svarade Dick Hedén.

Han tryckte på två knappar på en dosa framför sig och den ena kortväggen i studion gled ljudlöst upp. Bakom den fanns allt en fotograf behövde.
– Aha, sade Erlandsson imponerad.
– Vad var det ni ville nu igen, frågade Dick Hedén ur djupet av sina studier av baddräktsmodeller, plastpalmer och röda solar.
– Vi söker efter en man som heter Hans Hansen i samband med Nils-Åke Ahlsells död. Ni arbetade med honom.
– Nilo ja, det stämmer, svarade Dick Hedén, åtminstone har jag fotograferat honom på prov. I höstas.
– Och sedan dess ?
– Har jag inte sett honom, precis, fortsatte Dick Hede’n.
Han drog fram en arkivmapp ur högarna på bordet och gav en trave svartvita bilder till Erlandsson som började bläddra genom porträtten av Nilo. Kriminalinspektörens gav bilderna till sina två tekniker
– Ni kanske vill ha kaffe eller något, herrar poliser?
– Vi kommer att stanna en stund, så gärna det, svarade Erlandsson belevat och fortsatte, vi har en order om husundersökning med oss.
– Vad fan då för, sade Dick Hedén.
– Vi kan inte utesluta några möjligheter, sade Erlandsson kort.
– Varsågod, ni kommer inte att hitta något.

De två teknikerna startade med kameraförrådet, Erlandsson följde diskret efter Dick Hedén ut i ett kök, där han matade en espressomaskin med vatten och kaffebönor.
Dick Hedén visste ingenting, hade aldrig träffat Hans Hansen, var inte intresserad av honom eller hans vänner. Erlandsson sparade sina mera insinuanta metoder till slutet.
– Jag har förstått att er dotter, Anette Finicelli, är inblandad. Hon lever tillsammans med Tom Hansen, bror till Hans Hansen som vi söker. Båda är försvunna sedan i lördags. Om vi hittar dem på samma sätt som Ahlsell…
Dick Hedén mulnade, blicken mätte Erlandssons upparbetade pondus.
– Well, Anette kanske umgås med människor som är suspekta i era ögon, men hon är ren, hon sysslar inte med några droger. Varför dra in henne?
– Hon är redan indragen, svarade Erlandsson.
– Är hon efterlyst, frågade Dick Hedén.
– Nej, inte ännu.
Dick Hedén tände ytterligare en John Players Special. Hällde upp kaffe och tystnaden avbröts av en telefonsignal.
– Kan du ta det, hördes sekreterarens röst, det är om Sara.

Dick Hedén lyfte väggtelefonen i köket och svarade med enstaviga ja. Hans redan grå ansikte blev ännu äldre under samtalet. Sven-Hugo Erlandssons närvaro gjorde att han inte ville visa några reaktioner på beskedet från Beckomberga sjukhus. Han drack mera kaffe och väntade på att teknikerna skulle bli färdiga med sin meningslösa jakt på droger.
Nilo är bara en spoling som svepts med av farten, tänkte han, den verkligt kriminelle i detta är amerikanen och managern Hans Hansen.
Det enda som hindrade honom från att berätta var omtanken om Sara Williams och sitt eget rykte.

77.
Amazonen rullade nedför den lilla backen mot hamnen i Gilleleje. De tre passagerarna var grusögda av trötthet. Måsarna skrek i en bestialisk kör, skärande klanger fyllda av vildsint kamp. Dagens fiskebåtar hade lagt till med den tidiga morgonens fångst, deras matta lanternor kämpade mot det dystra vinterljuset. Allt var inbäddat i grå fukt.
Bilen fortsatte mot det sista huset på den asfalterade bygatan. Det syntes inte en människa bland de små spontant utslängda kåkarna. Vid uppfarten till korsvirkeshuset satt en orörlig, knubbig figur bakom ratten i en stålgrå Saab Turbo.
Tom hoppade ur Amazonen och knackade på rutan.
– Ert uppdrag är skitigt, riktigt jävla förnedrande, spottade han fram genom den centimeterstora springan i fönstret. Jävla svin. Fucking pigs.
Tom gestikulerade våldsamt, hotfullt. Musslan i bilen rullade upp rutan och vände nonchalant bort blicken. Anette och Fransson sprang fram till honom och tog tag i varsin arm. Det hejdade fäktandet och den meningslösa energiurladdningen.

De ledde Tom upp mot dörren. Det var skumt i hallen, ruggigt och tyst. Anette försökte tända belysningen, men inget hände.
Hon gick vidare in i det stora vardagsrummet, fram till fönstret och kände på elementen.
– Någon har stängt av strömmen, undrar om Axel och Helena är här?
Som svar på hennes fråga hördes en grumlig röst inifrån sovrummet.
– Vem är det?
– Det är vi Axel, sade Anette. Tom och jag och Fransson…
Ur sängkläderna stack Axels magra huvud upp. Det korta håret spretade åt alla håll, vid hans skuldra syntes ett rött orörligt fågelbo.
– Vad fan gör ni här, sade han med en sömnsprucken röst.
– Jag sätter på kaffe, svarade Anette undvikande, vi får prata sen.

Spisen fungerade, precis som kylskåpet. Strömavbrottet var inte totalt.
Fransson satte sig på en barstol och studerade Toms knyckiga rörelser, Kroppen varvar ned långsammare än den varvar upp och Toms rörelsemönster var ett levande bevis på detta.
– Tom, sade Fransson, är assistenterna beväpnade?
– Du menar att dom skulle vara nån sorts gangsters, spottade Tom fram. Mycket tror jag om min bror, med det…
– Det är inte omöjligt, sade Fransson behärskat. Isåfall är vi fast här.
Tom kastade upp ytterdörren med våldsam kraft. Under hans armhåla såg Fransson den kortväxte öppna bildörren med ovanlig vighet för att vara en sådan kropp, ställa sig bredbent och peka hotfullt med en svart pistol.
Allt skedde på några sekunder, Fransson såg hur Toms kropp frös fast i en stillbild.
– Vad fan menas, började Tom och den satte, kraftige mannen byggd av muskler tog två steg framåt.
– Gå in, sade han med tonlös stämma.
Tom lyfte benet för att ta ett steg framåt och luften exploderade av en tung, dov knall.
Den kortväxte riktade inte pistolen mot Tom, kulan gick in i trävirket i dörrkarmen och några träflisor singlade ned mot golvet. En ljus, dammig rök följde med flisorna in i rummet och i tystnaden som följde hörde Fransson hur Anette skrek till genomskärande.
– Tom!
– Jag är okey, sade han med darr på rösten.

En naken Axel med uppspärrade ögon och hakan hängande ned mot halsen tittade ut från sovrummet.
– Vad hände, frågade han tyst, var det ett skott?
– Det här en jävla parodi, muttrade Fransson och gick ut från köket, vi är belägrade av Hans Hansens privata lilla arme.
– Va, slank det ur Axels mun, är han här?
– Nej men en av hans assistenter viftade precis med en svart jävla dödsmaskin femtio centimeter från Toms hjärta. Hade han velat hade kulan träffat.
Ingen sade något mera. Alla behandlade chocken på sitt sätt.

Annette satt i en soffa med armarna om Tom. Axel stängde dörren om sig och Helena, Fransson tog fram en cigarett, tände den och gick tillbaka ut i köket. Hans händer darrade när han öppnade en skåpdörr, plockade fram kaffebönor och en filterpåse, placerade allt tillrätta på en aluminiumkanna på spisen, hällde i vattnet och väntade.
Hans Hansen var beredd att gå långt för att skydda sin investering och dölja sina solkiga handlingar. Gorillan utanför dörren hade med all tydlighet demonstrerat vilka metoder han var kapabel till. Utan att använda ord. Fransson var övertygad om att Hans Hansen själv, i egen förträfflighet, skulle dyka upp i Gilleleje och ta över regin i detta drama.
Han bar in kaffet till vardagsrummet, hällde upp en kopp till sig själv.
På den övre våningen föll det gråa norrljuset mjukt in på den vita duken där Axels hetsiga sätt att behandla linjer var igenkännbara. Fransson kände inte igen kroppen Axel skissat fram, men antog att det var Helenas.
Han intalade sig att det inte fanns anledning till panik.
– Om detta varit en amerikansk teveserie, sade han högt, hade någon av oss med hjältens alla självklara tillgångar snart hittat en väg ut. Haft en plan att vilseleda bevakningen och genomfört den innan nästa reklaminslag.
Fransson sarkastiska kommentar var ett försök att lätta upp stämningen, men Anette tittade misstroget på honom.
– Det här är verklighet.
– Jag vet, sade Fransson, jag vet…

78.
Hans Hansen gick beslutsamt fram mot passkontrollen på Kastrup. Han var orakad och svart under ögonen, ingen av de danska tulltjänstemännen gjorde några antydningar om att undersöka honom.
Det plan Hans Hansen flugit med hade fått starten uppskjuten tre timmar och fyrtiofem minuter på Heathrow. Successivt hade passagerarna informerats om halvtimmes förseningar, den metalliska rösten i högtalaren på planet beklagade, men utvecklingen låg utanför deras kontroll.
Snabbheten vid passkontrollen var flygbolagets sätt att kompensera sina resande för förseningen. Hans Hansen steg fram mot Avis biluthyrning. Tonen i rösten var kärv.
– Jag vill ha er snabbaste bil, sade han och lämnade fram sitt pass.
– Naturligtvis, mr Smith, sade kvinnan bakom disken.
Hon tittade förvånat upp på mannen med amerikanskt namn i passet och klingande svenska dialekt. Snabbt klottrade hon ned siffrorna ur hans nytryckta identitetshandling i sina papper.
– Det är en svart BMW, den står parkerad till höger utanför dörrarna.

I ankomsthallen vankade några svartklädda danska poliser av och an utan något synbart mål i sikte.
Hans Hansen gav kvinnan fem hundradollarssedlar, frågade om det var tillräckligt och bad att få resten i danska kronor. Kvinnan genomförde effektivt hans begäran och med sin svarta attachéportfölj i handen vandrade Hans Hansen alias Smith ut genom dörrarna.
Ut till en snabb bilfärd mot norra Själland där en konstnär satt inspärrad och bevakad.

79.
Nere i hamnen höjde några fiskare i våtdräkter sina huvuden när den dova knallen trängde genom den fuktiga luften. Deras väderbitna ansikten fyllda med rynkor, såg misstroget på varandra. De återgick till att hälla is över våta fiskkroppar.
Knallen var avlägsen, som en eftertändning i avgasröret på en bil och ljudet av skottet trängde knappt genom fönsterrutan ovanför värdshuset. Den magre och gänglige låg och tittade i taket, höll sin bandagerade vänsterhand högt för att inte blodets pulserande skulle öka smärtan.
Han registrerade ljudet men identifierade det inte som ett skott. Hans klocka visade 12.33, en halvtimme tills det var partnerbyte. Inte en min i ansiktet avslöjade vad han tänkte.
Deras uppdrag var inte att ifrågasätta, det var att genomföra sin arbetsgivares önskningar. De var experter på den typen av jobb, några av det fåtal svenskar som arbetade professionellt på skuggsidan av samhället.
Båda var fd yrkesmilitärer i den svenska armen, stabstjänstemän som sökt tjänst hos en internationellt känd vapenhandlare. De kom till en legoarme i Sydafrika, inrättad för att upprätthålla säkerheten hos några stora multinationella företag. De fick en noggrann ettårig träning.

Efter tio år som stabilt team omplacerades de till företagets kontor i New York som tack för sina tjänster. De passade inte som stillasittande dörrvakter i en skyskrapa så när de fick höra om en svensk som sökte två medhjälpare, tränade i konsten att alltid finnas till hands, kunde Hans Hansen anlita ett hundraprocentigt lojalt team.
Långa perioder när Hans Hansen befann sig i New York kunde de träna sina färdigheter. När han återvände var deras viktigaste syssla att finnas i hans närhet vid nattliga möten på parkeringsplatser i förorterna runt Stockholm.
Bevakningen de utförde i Gilleleje väckte deras slumrande instinkter. Det var för uppdrag av den typen de var tränade.

80.
Tom visste att gorillorna var proffs, hans bror hade skrytsamt kallat dem maskiner, pålitligt tickande bomber som utlöstes på hans order.
– Jag kan fan inte tro det, sade han misstroget. Använda våldsamheter mot sina närmaste. Mot sin egen bror!
– Du är så illa tvungen att inse den bistra verkligheten, sade Fransson nyktert. Vi är fast, i fängelse. Hur otroligt det än verkar.
Axel och Helena kom ut ur sovrummet i skrynklig svart kostym och vamputstyrslen från klubbnatten.
Det såg absurt ut, en tidig onsdagsmorgon i en sömnig vintertyst semesterort. Fransson log för sitt inre åt sceneriet, det doftade fransk film ala Jean Luc Godard, regissören som var en mästare i att sammanföra osannolika element i en teatralisk fars på gränsen till allvar.
– Well, sade Axel släpigt, det är väl mig alla söker…
Ingen kommenterade.
– Jag är smickrad.
– Du, det här är livsviktigt och inte en tidpunkt lämpad för krystade skämt, sade Anette skarpt. Eftersom alla tydligen kommer att vara här ett tag är det lika bra vi klarar ut ett och annat.
Hennes beslutsamma uttalande fick alla att stelna likt statyer i en park. Ett marmorerat allvar spred sig över deras ansikten.
– Nilo, konstaterade Axel lika rakt på sak, Nilo eller hur.

Axel krävde att få sköta berättelsen på sitt sätt. Alla skulle förflytta sig en trappa upp, alla skulle sitta i en ring kring honom och hans nya duk. Alla utom Helena som skulle klä av sig och posera.
– Det är makabert, sade Helena tvivlande.
– Som livet, svarade Axel, precis som konsten är makaber är livet det.
Anette klädde inför deras ögon av sig lager av olikfärgade tröjor.
– Helena kommer säkert att ställa upp med sitt hår, sade hon odramatiskt. Du kan använda min kropp så länge, jag vet att du gärna gör det.
Anettes kroppsstrumpa var avslöjande och overklig, spetsen smet åt kring hennes kropp, smekte huden likt en tatuering som slingrade sig kring varje muskel, ben och form. Det glimrade till i Axels ögon.
Hon ställde sig i fotavtrycken på mattan. Axel tände de stora strålkastarna, studerade resultatet.
– Det blir en jävligt bra skugga av dig, snyggt perspektiv.
Febrilt rafsade Axel omkring bland några påsar, öppnade stora burkar med oljefärg och mixtrade med dem. Alla satte sig i sofforna och väntade. De enda ljuden kom från Axels breda pensel som träffade duken med ett klatschande. Frenetiskt bredde han ut lager på lager av grått.

Axel berättade kontrollerat och i rytm med sina penseldrag.
– Jag vet inte om ni vet hur nära jag var att döda Nilo en kväll när han lurat med mig upp till sin lägenhet. Jag var tveksam men hans entusiasm övertygade mig när han berättade vem hans stora kärlek var. Sara Williams. Han påstod att hon var både hans mor och hans älskarinna, jag var något förbryllad över denna kärleksförklaring.
– Hans livs största ögonblick hade varit när han drömt om att få knulla sin mor. Jag vet att det låter märkligt, Sara är på inga sätt lik Stina Phoenix, deras kroppar måste vara som natt och dag. För Nilo handlade det om den känslomässiga nivån, om kombinationen av värme och upphetsning, moderskärlek och sex.
– Jag accepterade detta och han ville att jag skulle teckna av henne fastbunden vid en säng. Det var en frigörelsehandling för honom, Sara var helt inställd på det som skulle hända. Hon ställde upp utan någon tvekan. Så när jag satt där och skissade anade jag ingenting förrän den galningen plockade fram en läderrem och försökte strypa henne…
Helena flämtade till, bleknade och bet ihop läpparna. Axel fortsatte måla och berätta simultant.
– Jag tog Sara med mig hem till hennes lägenhet efter att ha sparkat och slagit Nilo blodig. Jag var ursinnig, utan kontroll. Det jag minns var att Sara ropade ”sluta sluta” och det fick mig till att inse vad jag höll på med.
– När jag sett hur hon stoppat i sig valium och sömntabletter lämnade jag henne och åkte hem. Först i studion upptäckte jag hur mina händer var röda av Nilos blod. Hans ansikte grinade mot mig från duken, hans blod fläckade mina händer. Men jag såg att den röda nyansen, vattning men ändå brutalt mörk i tonen, var perfekt för att ge min duk den rätta färgskalan.

Axel hade fyllt de tomma delarna av den vita duken med färg. Han kastade penseln i burken, tog fram en tub svart och greppade en annan pensel, började på ett avancerat sätt underminera det grå färglagret med det svarta. Tredimensionella rörelser uppstod på duken och formade skuggan bakom kvinnokroppen.
– Hela den veckan försökte jag återskapa färgen jag sett på mina händer. Jag var som besatt, jag blandade och blandade, skickade ut Hans Hansen efter mera färg, alla upptänkliga röda.
– Tiden flöt ihop, Hansen var kvar och insisterade på att jag skulle äta och lagade soppor till mig. Antagligen drack jag och målade samtidigt, lager efter lager. Ingenting stämde. Jag bröt ihop och låg på sängen och stirrade. Paralyserad. Fullständigt maktlös att röra mig.
– Då han kom med en glasburk, fylld av en lättflytande röd färg. Genomskinlig men ändå täckbar… jag provade den och hela duken fick liv. Hysterisk smetade jag på den med fingrarna, som i trans tills jag stupade.
– När jag vaknade var ni där, Tom och Anette. Resten vet ni.

Mot slutet sviktade hans röst. Tankarna verkade ha gjort ett snabbt språng till den minut då Fransson meddelat honom att Nilo var död. Samma uttryck som då spred sig över Axels ansikte, samma overkliga beslöjade blick.
– Jag hatade den jäveln, snyftade han, men jag älskade honom för att han fick mig att måla igen.
Axel kastade penseln ifrån sig, sjönk ihop och stirrade i golvet. Han föreföll tömd på energi, maktlös. Anette lämnade sina fotsteg och gick fram till honom, lade en arm kring hans axlar.
– Är det exakt vad som hände, frågade hon och fick som svar en frenetisk nickning.
Motvilligt lade Fransson ihop berättelsen som Axel gett med de pusselbitarna han redan kände till.
Nilo hade hittats med en tom kanyl. Han hade en överdos heroin i sig. Hans Hansen hade kommit med en glasburk fylld av röd färg som Axel beskrivit som genomskinlig men ändå täckande.
Nilo hade skrivit något i brevet till Sara som stämde. Han tog upp det ur bakfickan, vecklade ut det och läste utan att tänka sig för orden högt.

”lekar blir allvar blod tunnas ut
jag lider
no artist is ever morbid”

Anette sträckte sig fram, ryckte lappen ur hans händer och upprepade de korta fraserna.
– Vem har skrivit det, frågade hon.
– Nilo, svarade Fransson.
Axel tittade skeptiskt på lappen i Anettes händer, de blodröda naglarna på hennes långsmala, mörka fingrar skrek mot det vita papperet. Hennes ansikte var trött och härjat, ögonen matta och fyllda av uppgivenhet.
Fransson svalde flera gånger, kände ett markant sug efter en whisky. Som ur botten av en djup brunn hördes ett stönande. Helena sjönk ihop, avsvimmad.
– Konjak eller whisky, snabbt, ropade Tom.
Axel hoppade upp, lyfte en butelj ur en papplåda, öppnade den och hällde den brungula spriten över Helenas läppar. Hon hostade till och pressade fram –
– Det är mord…

Del 81-85

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/