NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85

86.
Hans Hansens sorti lämnade kvar en förlamande stämning. Alla visste nu att Axel A:son försökt dölja sanningen för dem. Sanningen om sin roll i mordet på Nilo. Fransson tvekade inte längre att kalla det mord.
– Du är lika galen som Nilo, sade Anette och darrade i hela kroppen av obehag. Du är villig att offra liv för din konst. Du…du…målar med döden!
Axel gnuggade sina kinder, försökte få tillbaka blodströmningen efter den massiva tyngden.
Fransson vände på klacken, gick ut genom altandörrarna och tände en Marlboro. Han kände en iskyla i hela kroppen, men samtidigt en märkvärdig lättnad. Axels målning hade tappat den extra dimensionen. Axel hade fått ett slags straff, ett straff utdelat av naturens lagar. Hans skuld i Nilos död blev inte mindre, men var på något sätt betald.
Den store förloraren var Nilo. Han hade gett sitt liv för konsten, men konsten ville inte ha hans blodsoffer.

87.
De två assistenterna satt kvar på sin post i Saab Turbon när tre svartvita polisbilar svängde upp framför korsvirkeshuset.
En svärm poliser med dragna vapen slet upp dörrarna till bilen. De gjorde inget motstånd, den gänglige lämnade över sitt vapen, den kortväxte följde hans initiativ.
De uniformsklädda gick in i huset med lyfta pistoler. Samlade ihop de fem i det nedre rummet.
När de konstaterat att de missat Hans Hansen, meddelade de kort att den svenska kriminalinspektören Sven-Hugo Erlandsson skulle komma och förhöra dem. De kunde stanna i huset, det fanns poliser på vakt utanför.
Assistenterna fick frågor på svårförståelig danska. De skakade nekande på huvudet åt allting. De visste ingenting, de hade inga svar.

När telefonen ringde var ingen beredd. Den hade varit tyst i två dygn, inte gett ifrån sig något liv. Anette Finicelli kom först fram till telefonen i det övre rummet. Hon hörde en mörk och förkrossad stämma meddela fortsättningen, eller snarare slutet, på Nilos livsverk.
Sara Williams var död. Anette viskade detta som ur en dimma. Alla hörde det.
Tom Hansen vandrade ut genom ytterdörren, ut till den svarta Mercedezen, förbi poliserna som stod avvaktande bredvid.
Han öppnade bakluckan och tog fram en konstverk. Den glasinfattade teckningen i grå stålram var Axels oavslutade skiss från natten hos Nilo. Tom slängde den på bordet så att Fransson skulle se den.
Några bruna fläckar spred sig över ett hörn och täckte delvis Sara Williams ansikte där hon låg fastspänd på en säng. En kraftig kropp med bakåtstruket hår låg över henne. En pulserande lem vaggade hotfullt över det skräckfyllda ansiktet.
Tom tog tag i ramen och kastade teckningen mot sovrumsdörren.
Axel exploderade i aktivitet. Han tog tag i den sadistiska scenen och körde sin knytnäve rakt genom glaset som splittrades.
Papperet knycklade han ihop till en rund hård boll, släppte den i en askkopp och tände på. Små lågor blossade upp och Axels ansiktsdrag fick ett lätt rödfärgat ljus över sig. Hans magra kropp började svaja fram och tillbaka, färgen i ansiktet försvann. Hans knutna högerhand blödde från knogarna.
Han svimmade och föll raklång till golvet. Med händerna över bröstet likt en korsfäst fakir som satt sig själv i trans för att stå emot smärtorna.
Helena slängde sig över honom, hennes vita blus färgades röd av hans blod och nätstrumporna skars upp av glasskärvorna som låg utspridda på golvet.
Med en handduk försökte Anette tränga sig mellan deras kroppar för att hejda blodflödet. Tom drog fram Axels huvud och kände på pulsen. Han kastade sig på knä och började ge Axel konstgjord andning,

Fransson sprang ut på toaletten, snubblade fram till den vita porslinsstolen, kastade upp det svarta bakelitlocket.
Och spydde.
Han hängde där länge. Kände hur kroppen tömdes på all energi den lagrat för framtiden. Till slut förmådde han resa sig, spolade med ett darrande handtag och gick ut till de andra.
Axel var vid medvetande. Han satt upp, omslingrad av Helenas armar.
Fransson hade inget att säga. Allt var redan sagt, det enda som återstod var att leva vidare. På något sätt.
Allas ansikten var tomma av trötthet.

Fransson tände en cigarett, vandrade planlöst fram till den stora bokhyllan vid ena långväggen. Fotoböcker och engelska pocketböcker stod huller om buller på hyllorna. Allt verkade välläst och hopsamlat under många år.
Det var Dick Hedéns och Sara Williams resebibliotek. En fransig kopia bland böckerna fångade hans intresse, ”The intimate sex lives of famous people”. Han bläddrade förstrött i den. Ett uppslag trillade upp av sig själv. Han skrattade till, ihåligt och gällt.
Allas blickar drogs till honom.
– Ursäkta, sade han, jag var tvungen.
Han läste citatet högt så alla skulle kunna delta.

”Painting and fucking are not compatible; it weakens the brain. If we want to be really potent males in our work, we must sometimes resign ourselves not to fuck much.”
Vincent van Gogh 1887.

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

*********

EFTERORD
Som de flesta författare använder jag mig av egna och andras erfarenheter och berättelser. Dock är alla karaktärer i spänningsromanen NILO fiktiva, däremot är många av miljöerna, musiken och referenserna i texten verkliga. Sett genom mina ögon.

TACK
till alla som på olika sätt var aktiva i Stockholms konst- och musikscen på åttiotalet. Speciellt alla kamrater på tidningen Schlager som hade tålamod med mina svängningar i de journalistiska ambitionerna. Ni vet vilka ni är.
Speciellt tack till min sambo Åsa Maria som gett mig energi och motivation att återuppväcka slumrande bokmanus. Som detta.

Thore Soneson Malmö 2023