Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har självklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karin Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig.
Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat och Northvolt står på gränsen till konkurs. För som Karin Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” :
“Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar. Som flyttfåglar ger de sig av när vädret slår om, men det kommer alltid nya. De som trotsar kylan och kavlar upp ärmarna fast snålblåsten viner.
Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen.
Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”

Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler, både i flödet och inom mig. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter.
Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet.
”Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken.
”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade :
”Turn off your mind, relax and float downstream
It is not dying
It is not dying”

Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna…
Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !

Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med sina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi.
Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”.
Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”.
Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.

(Kommer inom kort en längre betraktelse över denna trio män – Thåström Öijer och Cave)