Grått och blåsigt och mörkt. Skånska landsbygden förnekar sig inte. Trots det är alla nöjda, inga minusgrader och snödrev. Inga inställda tåg eller bandvagnar som hjälper hemtjänst och läkare att ta sig fram. Istället sandstormar längs havet i Backåkra.

I detta klimat som inte ens hundar är glada över har sista episoden av ”So long, Marianne” på SvT släppts, det är en fri dramatisering av Leonard Cohens relation med norska Marianne Ihlen.

En serie som badar i grekiskt blåa hav och ”fri” kärlek, mängder av vin och cigaretter. Och ja en hel del myssex där gardiner flaxar i brisen. Ön Hydra är kuliss för dramat mellan den sökande unge Leonard som trevande överger en slocknad karriär som romanförfattare – ”Beautiful Losers” – för att istället plocka upp gitarren och skriva låttexter.

Intrigen genom de åtta avsnitten drivs framåt av Leonard och Mariannes både intensiva och bitvis problematiska relation. Han slits mellan kärleken på Hydra och en begynnande karriär. Hon väntar allt mer desperat och vinberusad på honom. Cohen själv våndas med sina bitvis melankoliska strofer, sin dåliga sångröst och vi får följa hans stapplande försök att lära sig gitarrackord.

Det finns en hel del att säga om resultatet, ingen originalmusik av Leonard Cohen är väl den största besvikelsen för oss som spelade hans förföriskt viskande ”Suzanne” på hans debutalbum de sista åren på 60-talet. Men drömmarna om fri sex, bohemiskt långa dionysiska kvällar och soldränkta vågor finns där.

Och ett och annat porträtt av andra musiker från den tiden flimrar förbi under perioden Cohen bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York. Flera direkt pinsamma karaktärer som de av Lou Reed och Andy Warhol, men allra mest motbjudande är de korta glimtar av en sexbesatta Janis Joplin som mer eller mindre våldtar Cohen i en hiss.
Kort sagt, serien är en ganska förväntad och bitvis förutsägbar skildring av dåtidens drömmar om det enkla och lättjefulla livet som krackelerar. Trots grekisk värme och idylliska bad och barer.

Men som distraktion i den skånska vintern sprider den minnen av dofter och solvärme som alla vi som rest i den grekiska artipelagen känner igen.