Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.

Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.

Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.

Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.

Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.

Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.

Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.

Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.

Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.

Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.

Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.

Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.

Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).