NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60

61.
Hans Hansen spillde ingen tid. Han åkte till en sidogata i Brooklyn, steg in i en förfallen pappershandel, lämnade dokumentportföljen till mannen i butiken. På tjugo minuter hade han ett falskt amerikanskt pass i handen.
Den autentiska stämpeln över fotot, papperet och pärmen, allt kunde lura den mest nitiske tulltjänsteman. Namnet Adam Smith stod präntat med tryckbokstäver, under stod hemstaden, New York.
Hans Hansen tog sitt nya pass och portföljen, gick två kvarter ned till huvudgatan som ledde direkt ut till John Kennedy Airport. Taxichauffören gjorde sitt yttersta med hjälp av fem hundradollars sedlar.
Pan Ams sista avgång för kvällen var till London, Hans Hansen fick sin biljett av en mustaschprydd man som sade med ett leende – ”Have a nice trip, mr Smith”.
Med tidsförskjutningen åt fel håll skulle han ändå vara i Köpenhamn på eftermiddagen nästa dag. Han hoppades att det skulle räcka, satte sig i sin fåtölj, placerade dokumentportföljen under sätet och drog den stickiga filten över huvudet.
I portföljen vilade tjugo plastpåsar fyllda med vitt pulver. Fyllda med smärtlindrande gram, hekton och kilon av nutidens viktigaste svarta handelsvara som fick banker och investerare att leva ett luxuöst liv. Hans Hansen, alias Adam Smith, somnade tungt in på denna guldgruva.

62.
Anette vandrade fram och tillbaka i de vita rummen. Hennes steg var ryckiga, hennes nakna fötter talade ett nervöst språk. Orden de formulerade var tydbara för henne, ”ge inte upp, sparka, sträva emot, protestera.”
Kroppsspråket arbetade i samklang med Anettes tankar. Tystnaden hon lovat Fransson, oron för Sara, ilskan över Hans Hansens inblandning i hennes närmaste, irritationen över att inte veta Axels roll i historien.
De förlamande känslorna var på väg att trängas undan. Hon var på väg att ingripa, att balansera, att formulera. Hela Anettes uppväxt hade placerat henne mitt ett känslokaos. När hon befann sig mitt i stormens centrum, mitt i den lugna punkten där hon kunde sträcka ut händerna och kommendera stiltje, var harmonin i tillvaron tillfredsställande.

Nu var harmonin störd. Tom Hansen satt vid ena väggen och betraktade hennes nervösa förflyttningar genom de kala, monumentala rummen. Han väntade på Anettes beslut, på att hennes tankar samlat sig till en attackpunkt.
Tom var medveten om Anettes förmåga att styra utan att det egentligen märktes, hade sett den tidigare och hade inga invändningar mot hennes drivkrafter.
När Anette till slut stannade upp och skakade de svarta, tjocka hårtestarna så att de föll på plats och inramade det strama ansiktet, var hennes beslut klart.
– Jag ringer Dick, sade hon nästan tonlöst, ovan att höra sin egen stämma i den tysta vita värld de isolerat sig i. Jag ska berätta allt, allt Sara råkat ut för, allt Nilo lett henne in i, allt Hans Hansen lurat på henne, allt jag vet som kan få honom att svälja lite av sin stolthet och hämta henne tillbaka till de levande.
– Om Sara stannar på Beckomberga dör hon.
Anette var redan framme vid telefonen, stoppade sladden i urtaget, slog numret till Dick Hedén och möttes av en ekande, upprepande och tom signal. Hon slog ett nytt nummer på nummerskivan.

När en röst svarade sorlade det så kraftigt att Anette knappt kunde urskilja orden. Tennstopets stamkunderna larmade som alltid förlorade i sin egen berusning. Anette lyckades överföra Dicks namn över sorlet.
– Du jag måste tala med dig om Sara. Det är livsviktigt och går inte att skjuta upp, sade hon skarpt. Det handlar om liv eller död. Fattar du.
Dick Hedéns röst i telefonen var grumlig och definitivt inte nykter, men Anette visste att han oavsett de rent fysiska effekterna av alkoholen höll huvudet ovanför ytan. Därför tvekade hon inte utan ställde upp villkoren.
– Jag kommer att berätta allt. I en följd. Du lyssnar utan avbrott, sade hon och började för andra gången detta dygn återskapa Saras beskrivningar av Nilos sexuella behov och de fått effekter de fått för henne.
Anette berättade långsamt. Att återigen formulera händelserna hjälpte henne att se klarare på människan Nilo.
– Nilo var besatt av en befrielsekamp mot moderns kvävande armar och en protestaktion mot faderns frånvarande identitetsexempel. Sara blev ett av hans verktyg, tolkade hon för Dick, ett verktyg som fogat sig och upplevt något omskakande och så brutalt att hon inte fick lämnas ensam med det.
Anette tvekade inte inför de våldsamma detaljerna, när hon kom till slutet av sin monolog riktade hon sig direkt till Dick.
– Jag vet att du aldrig kan fylla ut alla hennes luckor. Det har du bevisat tidigare. Men du kan åtminstone agera livskamrat och ställa upp för den kvinna du så länge tjänat ditt namn och rykte på. För du vågar väl fortfarande se henne i ögonen…

När Dick började tala efter en lång paus gjorde han det utan att sin vana trogen anklaga Anette för att dramatisera och bygga upp stormar där de inte fanns. Istället var rösten tunn, Anette önskade nästan att hon kunde se honom, se om hans normalt överlägsna huvudhållning skrumpnat samman. Hon kände en viss tillfredställelse över denna fantasibild. Mitt i allvaret.
– Det fanns något desperat i hans ögon, jag minns det nu. Hur jag reagerade när jag fokuserade dem genom linsen. En obehaglig kyla. Fan att Sara skulle behöva dras in i nåt sånt.
Han nämnde inget om drogerna, eller om Saras beroende av olika lugnande medel, han frågade inte om hennes tillstånd. Anette konstaterade detta och väntade utan att kommentera på fortsättningen.
– Jag ska besöka henne varje dag. Se till att hon förstår att jag menar det. Inte bara en tillfällig gest från en exmake. Är du nöjd nu?
Dicks sista replik var en återgång till hans normala jag. Han kunde aldrig avsluta en konversation eller konfrontation utan att komma ut segrande på andra sidan. Det var det karaktärsdrag Anette aldrig kunnat acceptera under den tid hon växt upp i familjen Hedén.
Repliken var som ett avlägset, men brutalt eko från den tiden och den avväpnade henne tillfälligt. Hon hade inget annat motvapen än sin ilska.
– Det är för helvete Saras bästa jag tänker på, inte mitt. Men du, prata inte med polisen om Nilo. Vi måste få veta först.
– Håller du och Tom på med nån sorts deckararbete, sade Dick ironiskt.
– Skitsnack, kontrade Anette, vi vill inte att en massa människor ska vikas ut i tidningarna. Om det inte behövs. Jag tycker att Sara ska slippa åtminstone den terrorn, vad tror du dom kommer att skriva om Nilos sjuka idéer sipprar ut?
– Sant, svarade Dick förvånad över sin styvdotters snabba logik, jag ska hålla tyst. Var kommer ni att vara?
– Vi åker till Gilleleje där Axel gömt sig. Med Saras tillåtelse, svarade Anette innan han skulle anklaga henne för att lättvindigt upplåta huset som de fortfarande ägde ihop.
– Jag ringer om några dar, avslutade Anette och lade på luren samtidigt som hon drog ut jacket i väggen.

Hon gick ut till köket där Tom tapetserat sina lemmar vid köksbordet och viskade i hans öra att hon skulle ta en dusch. Han drack mera kaffe. Hörde hur duschvattnet strilade, hur kranarna tjöt av påfrestningen när trycket tvingade dem att spjärna emot i sina fästen.
Anettes röst väckte honom ur dvalan.
– Det är din tur.
Tom vände sig om, såg Anette komma emot honom insvept i två stora elfenbensvita badlakan som slingrade sig kring hennes finlemmade kropp. Anette kröp upp i hans knä och spände sina fuktiga ögon i hans.
– Tom, lova mig att stanna kvar. Vad som än händer.
– Visst, baby, for ever.

63.
Fransson vaknade av att kallt vatten letade sig in under tungan, sipprade ned i strupen och fick muskulaturen att protestera i en frustande hostning. Han hade somnat invaggad i vattnets omslutande värme.
Huvudet var stelt, fastlåst i en obekväm vinkel mot badkarskanten. Den skar in mellan två halskotor och hotade att förlama honom. Han kämpade sig ur det motbjudande kalla vattnet och såg ut över nattmörkret. Kyrkklockan meddelade att ett-slaget var nära.
– Herrejävlar, sade han högt, tre timmar i vatten, jag måste vara upplöst.
Huden kändes svampig och sladdrig, ansiktet i spegeln var trött, påsarna under ögonen välfyllda med blod. Han vände bort blicken, kastade iskallt vatten i ögonen, torkade av sin vanställda kropp.
Drog snabbt på sig svarta jeans, en kraftig grå skjorta, en ylletröja i blekgrått. Färdig med detta världsliga ont, betraktade han omgivningen.

Bokhyllorna längs ena väggen bågnade under trycket från mängder av pocketböcker och inbundna fotoböcker, grammofonskivor och en stereoanläggning i prålande metall. En säng och två fåtöljer i obestämbar färg och form var resten av möblemanget tillsammans med det gigantiska bordet belamrat med tidningar, papper, tidskrifter, askkoppar och ölflaskor.
Han hånlog åt den hopsamlade bråten som var hans hem, tänkte att någon gång i livet skulle han lyckas slå sig ned i en spatiös, minimalt möblerad borgarvåning där behoven skulle bestämma rummens inredning. Sömn och älskog, musik, mat och social samvaro, bibliotek, allt ordnat och effektivt för att maximalt utnyttja tillvarons möjligheter.
På sätt och vis är det en uppgörelse med mitt eget liv jag håller på med, tänkte han, utan blod, exorcism och vad det nu är Nilo sysslat med.
Fransson lämnade sitt hem med en plastkasse fylld av frustrationer och våldsamheter, kryssade med sin pålitliga plåtlåda längs vintermörka och förrädiska nattgator mot Nybrogatan.

64.
Anette Finicelli väntade, en situation hon lärt sig hata. Varje ögonblick som inte kunde kontrolleras blev ett hot, varje stund som inte ledde vidare en potentiell fälla att snärjas i. Hon hade gjort vad som skulle göras, samlat ihop Sara Williams alla medicinburkar i en påse, diskat och sminkat sig kolsvart runt de stora ögonen för att framstå mera vaken och alarmerande än hon kände sig.
Anette kunde inte släppa tanken på att Axel A:son var inblandad i Nilos död. Hennes konstnär, hennes geni. Personifikationen av känsla, allvar och skapande. Hennes idealiserade bild av Axel hade fått honom att resa sig till nya konstnärliga höjder. Nu hotade den falla samman.
Att avvärja flera katastrofer kändes tungt när hon tänkte på det. Det var mer än nog att betrakta Saras gradvisa och obarmhärtiga nedbrytning från attraktiv skönhetssymbol till skuggvarelse i de namnlösas korridorer.
– Tom, kan du inte sluta spela en stund, bad hon sin gänglige, hyperabsorberade älskare som försvunnit in i sin saxofons smäktande bomull. Kan du inte kommunicera med mig, jag behöver distraheras…

Tom hade upptäckt det nakna ljudet i de tre vita rummen. De bildade en naturlig ekokammare som bredde ut tonerna till oanade djup, han var mitt uppe i att spela av sig sina olustkänslor.
Nu sänkte han sin slitna och matta, nästan antika saxofon från läpparna och betraktade Anette, skälvande av nervositet. Hon liknade en haitisk voodoodocka uppladdad av magikerns krafter innan han lät dem brisera i ett offer.
Anettes själ var skakad. Utstrålningen var oroande stark.
– Kom, sade Tom, kom så går vi in i ditt gamla rum och lägger oss.
Anette lät sig ledas med. Förbi köket, in i korridoren som ledde till Saras rum. En oansenlig dörr till vänster gnisslade till när Tom öppnade den.
Ingenting i hennes flickrum var förändrat. Framför henne stod glasskåpet, det finsnickrade skåpet fyllt av hennes uppväxts symboler.
Barbiedockor draperade i eleganta aftonklänningar, ett galleri av parfymflaskor med mjuka luftkuddar att pudra ut dofterna med, ett trettiotal vita gipshänder med fingrarna fyllda av ringar med stenar i alla upptänkliga färger och former.
Det mesta var presenter från Sara, saker hon samlat på sig och fått. Hennes mani på parfymflaskor var välkänt bland modevärldens medborgare. Alla som ville ligga nära Sara Williams hjärta köpte en som initiationsgåva.
Anettes skratt kom gurglande ur strupen.
– Det är groteskt, flickdrömmar i massor och mansdrömmar, skrattade hon och gick fram till skåpet.
Hon öppnade en av dörrarna, tog fram en decimeterhög flaska formad som en manslem. En upprätt stående fallos där den mjuka, skinnklädda luftkudden var formad som en pung.
– Detta är en present från Serge Gainsbourg, sade hon, han lät specialtillverka den för att övertyga Sara att bli hans partner efter Jane Birkin.
– Och denna, fortsatte hon och tog fram en elegant svart flaska i smäckert glas, är Andy Warhols gåva till den stora skönhetssymbolen. Han kallade henne Manhattans Anita Ekberg.

Anette var absorberad, minnen från uppväxten bubblade likt såpbubblor lättare än luft. Tom satt på den vita sängen vid ena väggen och lyssnade på galleriet av namn, händelser och skratt ur Anettes strupe.
Distraktionen passade Tom som trots sin yttre lugna fasad, var lika uppvarvad som Anette inför den förestående resan.
Hans relation till Axel var inte djup på samma sätt som hennes, framförallt inte lika genomlevd, men han såg inte fram emot att möta konstnären och hans modell. Det var ofrånkomligt att deras relation skulle förändras.
Tom var instinktivt mot förändringar som skapade oro i den värld han metodiskt byggt upp åt sig själv. Att frigöra sig från New York och föräldrarna, att skapa en egen identitet i Stockholm, var hans livs bedrift.
Hans plats i metropolernas kraftfält tillät honom att frossa i sin musik. Den utvecklades i en personlig riktning, vägen var utstakad framåt. Han tänkte hålla sig kvar på den.
Nilos död var ett hinder han måste övervinna.
Även om det innebar att han måste offra brodern, den äldre och manipulative Hans Hansen.

65.
Genom dörren till de vita rummen såg Fransson hur Tom Hansen var sitt normala oberörda jag där han låg och lyssnade med freestylelurarna kring den kortklippta hjässan. Han sög in musiken med ett leende på läpparna.
I sovrummet satt Anette försjunken i en amerikansk Vouge anno -72 där en ung, ängellik Sara Williams visade bikinis i svartvita, grovkornigt råa tablåer tagna av den tyske modedemonen Helmut Newton. Hon var placerad på ett stort isblock. Det syntes att hon frös, huden knottrade sig markerat längs de fjuniga låren och Sara höll händerna mellan benen. Utan att dölja att hon var rakad.
Anette skakade på huvudet, vände blad och hittade en färgbild. Ett porträtt där Saras kropp reflekterade sig i solglasögonen genom ett trick med väl avvägda återspeglingar. Hon var återigen naken, bredbent och renrakad.
– Vet du, Sara hatade honom efter det här, sade hon. Naturligtvis hade hon inte blont hår mellan benen och Newton tyckte det var höjden av smaklöshet att visa en mörk buske på den svala, perfekta kroppen. Han tvingade henne att raka sig.
Kommentarer till episoden var överflödiga, alla kände till hur besatt denne Newton var. En modell ifrågasätter inte branschens gud.

Plastpåsen Anette höll i handen var fylld av burkar. Somliga var lagliga mediciner, andra burkar utan etiketter. Bland dem fanns en svart plasthylsa med ett vitt pulver i, ett pulver som kunde vara heroin, eller kokain.
– Vi dumpar den här påsen på väg ut till bilen, eller hur, sade Fransson och tog hand om den utan att Anette protesterade. Vi måste åka nu.
– Jag kommer, sade Anette, ska bara byta om först.
På sängen låg en sällsam kreation. En kroppsstrumpa i flortunn svart spets. Försedd med en dragkedja i hela ryggen.
– Ska du ha den där på dig, frågade han.
– Den är autentiskt sextiotal, jag behöver känna mig uppklädd. Även om det är under allt annat, snäste hon till och började klä av sig.
Fransson tittade generat åt andra hållet, men fastnade med blicken i en tredelad spegel över Saras toalettbord. Han kunde inte slita ögonen från Anettes bruntonade och harmoniskt välkomponerade kropp.

Han visade ingenting utåt, det skulle rubba hans nonchalanta attityd. Att visa sig upphetsad var för honom ett tecken på bristande självkontroll, ett bevis på svaghet.
– Du är en tidsinställd bomb, hördes Toms röst bakom ryggen på Fransson, den är för Axel eller hur. Du vill få honom på meddelsamt humör.
– Jag är inte så beräknande, fräste Anette till med en lekfull ton.
Konversationen lugnade Fransson. Så länge människan orkar skämta, tänkte han, även om det är med sarkasmernas hela bittra inslag, så länge kommer vi att överleva.
Tom såg dödstrött och likblek ut under den skämtsamma ytan.
– Är den här plastpåsen ”the tragic remains of the star”, fortsatte Tom med samma tonfall som tidigare och nickade mot påsen.
– Du är inte lite cynisk va, sade Anette upprört. Det är bland annat din brors dyrbara vita drömmar som finns där. Dyrbara för alla andra vill säga, du har väl haft ett gratis flöde mot vissa gentjänster.
– Well Anette, jag har aldrig förnekat att jag känt till hans affärer. Du har aldrig varit intresserad. Tills nu när ditt eget kött och blod drabbas.

Fransson iakttog stum två personer som öste galla över varandra. Leken var inte lek, den var bittert och genuint allvar. Händelserna hade brutit ned deras försvarssystem och blottat verkliga känslor.
Tom ryckte till sig påsen, rörde om i den och kom upp med den svarta burken.
– Aha, äkta colombianskt, sade han triumferande. Vet du att detta är hundraprocent rent, det är unikt.
Repliken var avsedd för Anette som dragit på sig sina vanliga kläder ovanpå den extravaganta skapelsen. Hon svarade inte på Toms provokation.
– Vi kan väl slänga honom i baksätet och låta drogerna göra sitt, så slipper vi tänka på honom, sade hon vänd mot Fransson.
– Du, jag skiter i hur och varför din indiankultur har hamnat här, sade Tom med ett rått skratt, men jag tänker inte låta den försvinna oprövad. Vad jag vet har du aldrig tackat nej tidigare, allt jag bjudit dig på har varit ur storebrors hand.
– Man kanske mognar med erfarenheterna, kontrade Anette och lät ytterligare en provokation försvinna, nu med en stolt knyckning på det mörka huvudet. Men vad du än gör så lämna inte det här. Och ta inte med det i bilen!
Tom tog burken, gick ut i köket och snart hördes snörvlande läten. Anette tittade menade på Fransson som ryckte på axlarna, det var Toms sak.
Franssons enda intresse var att de inte skulle fastna i den danska tullen, fast chansen var minimal när de kom från Sverige till Danmark. Rakt motsatt håll mot narkotikatransporterna.
Han var egentligen inte orolig, inte en gång under alla de ensamma och nattsvarta turer han tagit på kontinenten hade han fastnat i tullen. Det fanns tillräckligt mycket att oroa sig för ändå, i ett korsvirkeshus i Gilleleje.
– Han får två minuter, sade Fransson och tände en cigarett.

Del / 66-70

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / 46-48

49.
Tom och Anette gick in på ett litet, rökigt kafé på väg till lägenheten på Nybrogatan. De beställde två Cafe au Lait. Satt tysta och samlade krafter innan de i tankarna återvände till de ödsliga vita rummen.
De hörde fortfarande Sara Williams röst. Såg cigaretten som brände hennes fingrar. För bedövad att känna smärtan. De kände den krökta och magra silhuettens rop efter närhet.
Runt om dem satt bekanta, konstnärer och förhoppningsfulla Konstfackselever uppfyllda av drömmar och energi och övertygelse om att deras väg var den rätta att balansera längs de stockholmska konstkanalerna.
Anette såg genom dem, försökte kommunicera med Tom men det var lönlöst. Han hade slutit sig efter Saras berättelse, hans tystnad var otydbar. En röst från en man i lång svart överrock nådde henne, han lutade sig fram och skrattade så att de svartmålade tänderna lyste ur munnen.
– Vilken jävla snygg sorti Nilo gjorde va, deklarerade han. Jag visste det efter hans senaste performance. Ni vet, när han högg huvet av tuppen och sprutade ut blodet längs sin hals.
Tom tog tag i mannens överrock, vred runt slagen med en kraft nog att strypa den aningslösa dumheten ur mannens nikotinstinkande mun.
– Du ska ge fan i andras vänner, speciellt Nilo.
– Vi har väl aldrig gjort nåt för honom, det var jag som gav honom chanser att uppträda.
– Jag vill inte se din skitiga käft längre, försvinn.

Anette lät kontroversen glida förbi. Tom tömde sin kaffekopp.
– Vad pratade han om, frågade hon.
– Nåt jävla jippo där Nilo gjorde en absolut idiot av sig själv, svarade Tom. Han sprang omkring klädd i en sån där japansk tanga och skar upp strupen på den där tuppen. Glöm det!
– Är det dags att bekänna, frågade Anette.
– Bekänna, vad menar du, svarade Tom som fortfarande hade kvar Nilo i tankarna, jag hade inget med hans performance att göra.
– Jag menar inte det, dummer, jag menar ringa till Fransson.
– Vi har ju lovat. Men jag har fortfarande inte förstått varför han…
– Han är Axels vän, avbröt Anette, han är inte känslomässigt bunden till Nilo, Sara eller Hans. Och han är på vår sida.
Anettes kommentar lät rationell och sund, det Sara berättat var alltför grovt för att passera.

Toms problem var att hans bror var inblandad och familjebanden var, om inte självvalda, så åtminstone starka.
De var uppväxta i USA och mer utlämnade åt sin familj än om de bott i sitt svenska fosterland. De var utlänningar och outsiders trots att de hela tiden gått i samma skolor och haft samma möjligheter som sina amerikanska kamrater.
Men om Hans Hansens affärer växt till sig i proportioner, ville Tom inte längre vara en tyst åskådare.

50.
Fransson satt mitt uppe i Nilos efterlämnade papper. Det var mycket att svälja, mycket att behandla. Fragment till dikter innehöll mängder av smärta, undertryckta frustrationer som letade efter utlösning. Ensamheten och fantasierna återkom, en hel del var normala tonårsgrubblerier utlösta av en frånvarande fader, en högst upptagen och effektiv moder som inte verkade ha förstått Nilos behov.
Det fanns en del dråpliga anteckningar i den svarta boken.
”Han är en könlös Joakim von Anka som bara blir kåt på sitt berg av pengar. Hon är den vackraste sedan Venus av Milo”.
Relationstankar, känslor och funderingar kring modern, Stina Phoenix dominerade. Nästan varje avsnitt avslutades med några meningar om fadern. Om hur Nilo satte sig i hans kropp och undersökte sina upplevelser av rollbytet.
”Jag måste ha fått gubbfnatt redan vid unga år, fått ett omvänt anfall av delirium genom att smeka en spänstig bröstlinje istället för en mogen och mättad massa. Jag måste ha varit besatt av min egen ungdom.”
Längre ned -”Jag är sinnessvag, byter värme mot kyla, liv mot död.”
Jag i dessa meningar tolkade Fransson som Nilos fader. Kvinnorna var Stina och den nya unga älskarinnan.

Om Nilo varit så passionerat intresserad av sin egen mor och hatisk till sin far, tänkte Fransson, hade han behövt utlopp for känslorna hos någon utanförstående. Hade Nilo haft sådana moderssubstitut, spökade gamle Oidipus.
Andra anteckningar var mera direkta och aktuella. ”Marquis de Sade plågade sig själv som bestraffning för sina sexuella fantasier” hade Nilo skrivit på en minimal sida, riven ur ett litet anteckningsblock. Lappen var daterad den 10de februari.
Plågade sig själv, upprepade Fransson. Han kände inte igen tolkningen av den gamle sadistens äventyr i det borgerliga och incestuösa franska hovet. Det var snarare de andra som bestraffades, markisen hade gått den experimentella vägen till lustuppfyllelser. Markisen var motorn, pådrivaren och den bisarre tyrannen som njöt av sin roll.

Det var tydligt att Nilo sökt svar på sina frågor hos de mest extrema i världslitteraturen. De som använt sig själv, sin kropp och sina lustar som verktyg i driften att förändra världens tillstånd.
Franssons djupdykning i Nilos värld avbröts av telefonens signal.
– Kan du komma över, hördes Anettes röst, vi är på Nybrogatan.
Han försvann ut genom dörren, klädd i sin slitna pilotjacka och sina gamla amerikanska boots. Under bilturen stålsatte han sig för att åter stiga in i den före detta skönhetens palats.

51.
Framför dem på Nybrogatan gick den svartklädde mannen. Tom tog två långa steg, grep den flottiga överrocken och vred runt gestalten. Han möttes av ett självbelåtet leende.
– Jag kan bokstavligt talat strypa dina källor om jag vill, sade Tom med låg stämma, jag vet hur du finansierar din så kallade klubb.
Mannen betraktade honom kallsinnigt. Men svarade inte.
– Jag har åtminstone spelat där för sista gången, sade Tom.
Han lyfte honom rakt upp i luften, laddad med adrenalin vred han om rockslagen så att mannens ansikte blev högrött. Benen sprattlade och försökte få in en träff på Tom som svarade med att kasta mannen med huvudet före rakt på en parkeringsautomat.
Mannen sjönk samman i en hög, blod rann på gatstenarna. Tom sparkade mot bröstkorgen och det krasade till. Anette flämtade och drog honom i armen.
– Sluta, han kommer att dö…
– Typer som han lever på smärta…

52.
Inne på en nedsliten och skitig bar på tionde gatan och första avenyn satt Hans Hansen.
Framför sig hade han ett glas med genomskinlig vätska, en minimal skiva grön lime och ett saltkar. Han höjde glaset med tequila till läpparna, kastade det bakåt i strupen, stoppade in limebiten i munnen och sög till. Den fräna spriten bedövade smaknerverna i munnen, värmde strupen och fortplantade sig ned i magen. En bister men nödvändig medicin mot den ständiga newyork fukten som kröp in i baren.
Några solkiga lodisar från Bowery hängde vid ena änden på bardisken, upplysta av flämtande neonrester från en skylt som mödosamt stavade ordet Budweiser. Bartendern lutade sig mot ett hörn, rökte ytterst långsamt en cigarrstump mellan tummen och pekfingret.
Hans Hansen tyckte instinktivt illa om omgivningen, men accepterade den som mötesplats. Han klädde sig alltid efter miljön, hade slängt en anonym och skitig trenchcoat över den dubbelknäppta kostymen. Den flera dygn gamla skäggstubben gav honom en utstuderad macholook.

En man satte sig bredvid, sträckte fram handen och viftade till bartendern. Han pekade på Hans Hansens glas och lyfte två fingrar.
Mannen var liten och spenslig, hans smala utskjutande haka, bleka hy och korpsvarta ögon som glödde metalliskt och förstärkte intrycket av storstadsråtta. Som pricken över i:et hade han en tunn hästsvans i nacken. De fick sina glas tequila, lyfte dem under tystnad och fullföljde ritualen.
– You’re okey, frågade främlingen med en tydlig spansk brytning.
– Sure, svarade Hans Hansen.
– The same, frågade hakan tonlöst.
– Let’s make it a double. Today.
– Sure, whatever you say, blev svaret.
Om någon avlyssnat konversationen kunde de tro det var kommentarer om nästa drink.

I verkligheten var mannen med den spanska brytningen Hans Hansens amerikanska kontaktperson som förmedlade kilon av vitt pulver till den svenska huvudstaden. Hans Hansen var bara en i en lång kedja affärsmän som på olika sätt finansierade sin lagliga verksamhet med heroinpengar.
Hans Hansen ville inte oroa sin kontakt med att berätta hur delar av nätverket bytts ut i Stockholm. De senaste dygnens utveckling var definitivt inget för New York öron.
Det skulle komma fram ändå, men han räknade med att den svenska poliskvarnen malde långsamt och det skulle ge honom tidsfrist att avsluta ytterligare en transport.
– I’m taking a break, fortsatte Hans Hansen, moving my business to Paris over the summer. The artworld’s pushing for more works from my artists. I’ll have to take care of that.
– We’ll miss you, svarade mannen, Paris is out of order these days.
– I’ll try to get you a new partner, next week, sade Hans Hansen och reste sig, nickade åt mannen som satt kvar.

En snabb blick övertygade honom om att ingen intresserat sig för dem. Allt var lugnt, det satt bara tysta gamla stamkunder i baren. Han slog upp slagen på trenchcoaten och gick ut på första avenyn. En gul taxi kom åkande och han hoppade in.
Beskedet han gett sin kontakt skulle sätta en hel kedja i rörelse. Nu var de alarmerade och via sitt internationella nätverk skulle de förhöra sig om vad som hänt i Stockholm och vad som orsakat Hans Hansens beslut att flytta på sig.
Han hade noga analyserat sin situation och kommit till slutsatsen att det var bättre att förekomma än förekommas. Hans Hansen spelade ett spel som i bästa fall skulle ge honom lugn och ro i Paris. I sämsta fall bli hans död. Han kände sig övertygad om att lyckas, han var tillomed upprymd inför utmaningen.
Utanför fönstret sänkte sig skymningen, bilarnas strålkastare kastade ljuskäglor på asfalten. Gatusceneriet liknade en modern version av Dantes Inferno. En reklampelare förkunnade sitt budskap i jättelika bokstäver och han log ett leende fyllt av självförtroende.
”The American Way. Win a fortune.” Det var USAs största bank som annonserade.

53.
Fransson fann dem tysta, de satt och stirrade in i en vit vägg med en flaska konjak framför sig. Tom dränerad på sin energi, Anette innesluten i en tyst protest, de normalt blodröda lapparna var vita och smala.
Ingen yttrade ett ord till hälsning, kroppsspråket talade om att de helst ville försvinna in i sin egen ostörda värld. De senaste dygnens händelser jagade dem, redo att välta deras existens överbord.
Ingen yttrade ett ord till hälsning, kroppsspråket talade om att de helst ville försvinna in i sin egen ostörda värld. De senaste dygnens händelser jagade dem, redo att välta deras existens överbord.
– Var Sara så deprimerad, frågade Fransson tonlöst och fyllde ett glas konjak till sig själv.
– Nej, hon var snarare lättad när hon berättat allt för oss, svarade Anette. Det var istället vi som fick ta över tyngden.
Fransson tittade på de två vrakspillrorna. Tom hade samma kostym på sig som två dygn tidigare, det vita skjortan var smutsig i halslinningen, skorna var inte längre putsade och skinande som på scenen.
Anette satt och huttrade i en svart ärmlös t-shirt. Hennes bronserade porslinsfötter stack ur de svarta jeansen.
Telefonen längst bort i ett hörn var tyst, jacket utdraget ur väggen.
– Berätta, sade Fransson uppfordrande och drog av sig sin skinnjacka. Anette tittade på Tom som tittade tillbaka, han nickade långsamt.

Historien om Sara och Nilo var en berättelse om två ensamma själar. En historia om en passion som inletts oskuldsfullt, med ett drag av mänsklighet.
– Fram till nätterna i Nilos lägenhet var allt enbart lekar, Sara mådde för en gångs skull bra, sade Anette. Hon hade hittat någon som tillfredsställde henne som kvinna. Inte bara behandlade henne som objekt.
– Läderremmarna och de fastbundna positionerna fungerade tydligen också. Sara kände sig ovan, men efterhand förstod hon att det inte var våldsamheter som väntade och blev alltmer villig.
– Läderremmarna, frågade Fransson trots att sammanhanget var klart.
– Ja, Nilo inrättade sin lägenhet till en experimentverkstad. Han fick Sara att binda fast honom vid en säng och sedan fick hon göra vad hon ville med honom. Hon tog det som en lek, visserligen ovanlig, men knappast chockerande. Först när Nilo tog henne med upp på vinden blev det obehagligt.
Anette var nu blek, hon ansträngde sig för att formulera fortsättningen.
– Där hade han hängt upp läderremmar i taket, han tvingade Sara att binda fast dom om hans handleder, sparka undan stolen och lämna honom kvar där dinglande…
Anettes röst brast, hon tog en djup klunk konjak. Tom avlöste henne.
– Effekterna av övningarna var tydliga. Nilo var som ett vilddjur i sängen när Sara befriat honom. Det pågick i flera veckor, varje gång ökade han tiden med tio minuter. Den sista gången hängde han där en hel timme.
– Då hade han snurrat runt av sig själv, remmarna skurit in i handlederna och blodet rann längs armarna. Sara berättade att hon svimmade, men Nilo väckte henne och förklarade hur han klarade smärtan. Små kulor av opium.
– Sara kände sig som en torterare, fortsatte Tom. Hon vågade inte bryta med Nilo som var extatisk och blev hotfull om hon svävade på målet när han ville bestämma nästa träff.
– Den sista gången hon var där, satt Axel på en stol vid ena väggen när hon kom in. Nilo introducerade dom, berättade att han poserade för ett konstverk Axel höll på med. Som betalning skulle han få en teckning.

Tom tystnade och avvaktade Anettes reaktion. Fransson fyllde på sitt glas med konjak, för tredje gången. Det vita i rummet var plågsamt, de tre var indragna i en kamp för att driva ut demoner, en snudd på exorcistisk handling.
Fransson föreställde sig hur Sara försökt avreagera sig genom att fly in i renheten. Skräckslagen av Nilos alltmer hotfulla beteenden.
– Nilo band fast Sara vid sängen, naken, fortsatte Anette. Han smekte hennes bröst för att bröstvårtorna skulle reagera, gav henne flera hårda örfilar för att färgen skulle återvända till ansiktet. Han hämtade en burk färg och hällde ut den på hennes mage, gned in den röda färgen ned på låren.
– Hela tiden satt Axel tyst på sin stol och tecknade.
– Nilo klädde av sig, fortsatte Tom, rullade sig ovanpå Sara, smekte hennes kropp med sin blodfyllda kuk. Han hämtade en läderrem till, ställde sig bakom Saras huvud så att hon inte såg honom. Blixtsnabbt klämde han till över hennes strupe, spände läderremmen och Axel som först nu såg skräcken i Saras ögon kastade sig över honom, ryckte läderremmen ur hans händer och slog honom blodig.
Fransson såg scenen, såg Axels seniga kropp kasta sig över Nilos välformade och starka lemmar.
– Sara berättade hur Axel skrikit våldsamheter åt Nilo som låg i plågor vid väggen. ”Du bluffade, du lovade att inget våldsamt skulle hända. Din jävla galning, fascist, svin.” Han hade tagit Sara därifrån och lämnade henne här i lägenheten. Det var i slutet på förra veckan, avslutade Tom.

Fransson undrade vad det var hos Nilo som fått Axel att lita på denne uppenbart våldsamme person. Svaren hade bara Axel. Han kände en stark motvilja not att fortsätta luska fram sanningen om Nilos sista dagar.
Kunde Axel ha gjort något oöverlagt mot Nilo? Fortsatt sitt våldsamma utfall? Som svar på sina frågor hörde han Anettes smärtsamma gråt.
– Det kan inte ha varit Axel, det kan inte… Tom höll henne hårt i sina armar och Fransson frågade om han skulle gå.
– Nej. Vi måste fortsatta, sa Tom. Det finns ingen återvändo.

Fransson vandrade genom rummen. Hans händer slet det korta håret, hans tinningar bultade med våldsam kraft. Efter en stund infann sig den välbekanta kyligheten, viljan att kontrollera omvärlden tog överhanden.
Minnet av Axels målning slog emot honom. Det han tidigare sett som krampaktig energi var insikt i mannens missriktade styrkedemonstrationer.
Det gav bilden en ny dimension, en dubbeltydighet. Målningen var Axels sätt att handskas med sina känslor. Alla andra hade anmält Nilo för polisen, eller åtminstone försökt styra honom. Axel smälte in upplevelsen i sin konst och på det viset gjorde han upp med händelsen och sin attraktion för Nilo.
Men om Axel varit så upprörd över Nilos beteende, varför beskyddade han inte Sara. Varför lämnade han henne där?
Fransson hittade inget svar. Återigen var det enbart Axel som satt inne med lösningarna. Nere i Gilleleje.

54.
Sven-Hugo Erlandsson satt tillbakalutad i en svart skinnsoffa i sitt hem. Han studerade utredningen från Visby. Den ogenomträngliga svenskan var mera snårig än normalt, men det fanns konkreta fakta bland de många ovidkommande frågorna och svaren i förhören med den häktade langaren.
Mannen hade gripits på väg till en bank med tvåhundratusen svenska kronor i kontanter. Detta var ett faktum han inte kunde neka till, i övrigt hade han inte gett några upplysningar.
På ett extrablad fanns antecknat att ett konto i banken påförts samma summa den 15:e februari. Affärerna hade alltså fortsatt, någon annan i kedjan hade flyttat upp ett pinnhål, konstaterade Erlandsson.
Utredarna i Visby undersökte kontot bakåt i tiden med hjälp av en ny lag som tvingade bankerna att ställa sina datorer till polisens förfogande i undersökningar om ekonomisk brottslighet. De stora summorna hade kommit in var fjortonde dag och automatiskt överförts till en bank i New York. Kontot var registrerat på Expressionist Inc. Ägt av Hans Hansen. Erlandsson initiativ att efterlysa mannen hade varit riktigt.
Han lutade sig framåt och kluddade en stor siffra på sina papper. Den 28 februari var nästa datum för en transaktion. Men Hans Hansen kunde mycket väl dyka upp tidigare och bevakningen borde hållas igång hela tiden vid gränserna. Någon adress till konstmanagern hade man inte lyckats spåra.

Sven-Hugo Erlandsson vandrade fram och tillbaka mellan de svarta, bulliga skinnsofforna, placerade mitt emot varandra i en symmetrisk utväxt från den öppna spisen. Han trampade oroligt på den tjocka, funkismönstrade mattan som låg i ensamt majestät i hans matrum, mitt på golvet. Det stora bordet var sammanfört vid ena väggen, en nykonstruktion utförd av en ung arkitekt han kände. Inget av detta välordnade skapade lugn, trots att estetiken normalt gav honom den harmoni andra söker i en avslappnad kvällsdrink.
Erlandsson förbannade situationen i poliskåren. Det fanns inte spanare för att bevaka de fyra adresserna, övertidsblockader, muttrade han för sig själv, ansvarslösa paragrafryttare.
Axel A:sons ateljé på Brunkebergstorg, snett emot Riksbanken, var den viktigaste. Hans Hansens relationer med konstnären var nödvändiga att blottlägga för att nysta upp historien.
Kontorstid är till för kontorsmänniskor, tänkte han, inte för narkomaner, konstnärer och spanare.
Sven-Hugo Erlandsson lämnade med denna tanke sin Bellman Siesta att självdö i askkoppen framför den öppna spisen. Tog på sig sin tjocka vinterrock med den eleganta pälskragen och begav sig ut i nattkylan.

Del / 55-60

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45

46.
Den slutna avdelningen på Beckomberga slog dem i ansiktet med en instängd doft. Glasrutorna på dörrarna till dagrummet var matta, täckta av ett ogenomträngligt lager gammal nikotin. Tom knep ihop näsan med fingrarna, det var första gången han såg en interiör från vårdanstalternas vardag.
Anette lät ögonen svepa över uttryckslösa patienter, vårdare som spelade kort i ett hörn, fönsterna ut mot parken var fyllda av halvvissna krukväxter. Hon rös till, liksom hon gjort de andra gånger hon varit där.
Sara Williams kom ur korridorens djup och kramade om sin dotter, hårt och länge. Hennes ögon var beslöjade och valiummätta, svarta ringar föll ned över bleka kinder.
– Visst är det ruskigt det som hänt Nilo, viskade Sara i Anettes öra, men du får inte anklaga dig själv.
– För vad, frågade Anette och sköt henne ifrån sig såg ansiktet och orden kom från hopsnörda stämband. Vad har hänt, har du varit i slagsmål?
– Asch, det är inget, svarade Sara med ett fruktlöst försök att låta hurtig, jag halkade i badkaret…
– Är det Dick, frågade Anette.
– Det är inget. Jag lovar, sade Sara och vände bort huvudet.

Tom respekterade Saras och Anettes relation, han ville inte tränga sig på och höll sig i bakgrunden.
Sara tog Anettes hand och höll ut sin andra mot Tom. Som om den fysiska kontakten kunde brygga över avståndet mellan dem.
– Tom och Anette, jag måste berätta vad jag vet för er. Det finns ingen annan jag kan vända mig till. Dick skulle explodera redan efter en mening.
Sara släppte deras händer och tassade framför dem i sina tjocka sockar, en vårdare tittade misstänksamt på de två personerna i hennes släptåg.
– Det är min dotter och hennes man, viftade Sara till svar.

Sara satte sig i en galonsoffa i besöksrummet, drog ihop den vita frotterocken kring sin magra kropp, hårt så att knogarna vitnade. När hon började tala var det med så låg, plågad röst att de tvingades luta sig över bordet.
– Det började med att Nilo sökte upp mig innan jul någon gång. Han ville ha råd och kontakter i New York, undrade om min gamla modellagentur fortfarande kände till mitt namn, om han hade nån chans som manlig modell.
– Bilderna han visade mig var superbra, men det var Dick som tagit dom så jag var inte förvånad. Men att Nilo skulle vara så naturlig och annorlunda framför kameran hade jag inte anat. Han utstrålade mängder av sensualism, sånt som han annars höll inom skalet. Jag förstår precis varför, man spelar ju en roll, en annan person, framför kameran. En annan men ändå sig själv.
Saras röst gled bort i andra dimensioner. Hon fick svälja kraftigt för att vända tillbaka till ämnet.
– Jag lovade att lära honom lite knep om hur man rörde sig och sånt, han stannade hela kvällen och tillslut gick det som det gick, sade hon och tittade förläget på Anette.
– Det var länge sedan jag känt mig så upphetsad, har var plötsligt en kille som gick rakt på väsentligheterna och förstod att jag var till döden trött på att spela det sexuella spelets alla poser. Det som alla andra, inklusive Dick, alltid älskat. Dom ville ha det modelljag dom sett, inte mitt verkliga jag.
– Nilo tog initiativ och drev mig framåt, dit han ville. Jag har ingen aning om var han fick sitt självförtroende ifrån, eller varför han verkade så ointresserad av tjejer i sin egen ålder. Men vi blev älskare i hemlighet och det var utmärkt till för en månad sen…

Sara tog en paus och plockade fram en Gauloises ur ett trasigt paket. Hennes blick vilade oroligt på dottern, men inte en kommentar hade kommit över Anettes röda lappar. Tom såg hur Anettes kropp var spänd i djup koncentration.
Efter några munfullar rök, började Sara tala igen, varje ord betonat med allvar.
– Fram tills dess hade Nilo alltid kommit till mig. Ibland flera gånger i veckan. En kväll bjöd han hem mig till sig. Han hade något att visa.
– När jag kom innanför dörren till hans lilla lägenhet, höll jag på att vända. Mitt på golvet stod en säng, det hängde breda läderremmar vid benen. Han hade svarta läderkläder på sig. ”Det är jag som ska ligga där. Inte du” sa han snabbt när han såg min reaktion. Jag avvaktade. Fortfarande tveksam.
Anette svalde flera gånger.
– Det som sedan hände var en av mina märkligaste upplevelser.
– Nilo bad mig spänna fast honom. Han sa att nu var rollerna ombytta. Det var jag som skulle dominera. Helt och hållet.
– Jag blev nästan hysterisk, jag tror jag svimmade ovanpå honom och kände hans stora bultande kuk genom lädret…all energi som flödade ur den… sen gjorde vi tvärtom, fortsatte Sara tveksamt och hennes bleka, nästan genomskinliga kinder rodnade.
Anette tittade uppfordrande på henne, förbryllad men inte chockad.
– Varför berättar du detta, frågade Anette.
Toms händer svettades, han ville be Sara om en cigarett men hann inte innan hon svarade med en samlad röst och öppna ögon riktade på sin dotter.
– För att ni ska förstå hur Nilo förändrades och varför jag inte kunde slita mig från honom. Det var hypnotiskt, han lockade fram sidor hos mig jag aldrig anat förr, sade hon med bedjande allvar i ögonen.
– Var det han som gjorde så där med dina ögon, frågade Anette.
– Nej, nej, svarade Sara, det var inte han.
Sara vände ansiktet mot Tom, sökte honom med blicken, mitt i de dimmiga ögonen syntes en skarp egg. I de svarta skuggorna en nervös ryckning.
– Jag ska berätta, men det blir svårare…

47.
Sven-Hugo Erlandsson återvände till sitt tjänsterum från en seg och torr wienerschnitzel, nedsvald i polishusets restaurang utan ett spår av entusiasm.
På bordet låg lappar fullklottrade med en spretig handstil. Pilar gick åt olika håll. Han hade tillbringat förmiddagen i telefon med människor innanför och utanför den byråkratiska apparaten. Nu skulle han sammanfatta och skriva en rapport.
Protokollet från den tekniska undersökningen av Nils-Åke Ahlsells lägenhet talade om två typer av fingeravtryck, den dödes och en annan persons. Troligen en kvinnas, avtrycken var smala och betydligt mindre än de andra. Erlandsson var fundersam över perfektionen i lägenheten. Besöket natten innan hade inte gett skuggan av ledtrådar.

Ett samtal med danska kollegor på narkotikakommissionen hade varit mera givande. De arbetade på en spaningsutredning med förgreningar till New York och Sverige. Namnet Hans Hansen figurerade i marginalen.
Under samtalet beslutade han att inte kontakta Hans Hansen fler gånger. Istället lämnade han ut en efterlysning till tulltjänstemännen på Kastrup och Arlanda. Beskrivningen på Hansen var ur den danska polisens spaningsprotokoll.
”Medellängd, mörkt tjockt vårdat hår, blå ögon, kraftigt käkparti. Ålder 29 år. Klädsel vanligtvis kritstrecksrandig kostym, svart attaché-portfölj med initialerna HH inpräntat i lädret. Utrustad med svenskt och amerikanskt pass, föräldrarna bosatta i New York, dubbelt medborgarskap.”
Det var ett signalement som passade in på många resenärer. Män som pendlade över Atlanten i affärer. De danska kollegorna hade namnet på en välkänd svensk langare i storformat som förmedlade heroinaffärer till det syndikat som samarbetat med Hans Hansen. Mannen satt häktad och förhördes av polisen i Visby.
Det fanns ännu inga bevis för Hans Hansens del i smuggling, men Erlandssons lyckosamma samtal hade försett honom med en handfast misstanke.
Han beslutade sig för att skynda på sakernas tillstånd och tog hissen ned till garaget. Satte sig i sin svarta tjänstebil, den trogna Volvon, och styrde mot Arlanda där Visbyflyget skulle landa med kopior av förhörsprotokollen 18.45.

48.
På andra våningen i korsvirkeshuset spände Axel A:son upp duken med stora grova spikar. Den vita ytan lyste förväntansfullt mot honom. Ljuset utifrån var nästan försvunnet, han monterade upp några stora spotlights Dick stuvat undan längst in i en garderob.
Helena föreställde sig sin kropp stående mitt i det flödande och iskallt avslöjande ljuset. Hon var inte blyg, men tyckte inte om att vara utlämnad.
Axel kände tveksamheten och berättade hur han nästan alltid målat ensam. Men när Nilo kom in i hans ateljé hade allting förändrats.
– Du vet. Jag är självlärd. Autodidakt tror jag Fransson skrev i sin artikel om mig. Jag skiter i formella kunskaper, har alltid gjort det.
– Därför har jag aldrig lärt mig att avbilda människor från grunden, jag har gått andra vägen. Jag har slitit mig i håret många timmar innan jag fått proportioner att stämma, ensam i min ateljé. Men med Nilo föll allting på plats och nu känner jag mig mogen att hantera en kvinnokropp.
Axel tog en djup klunk ur en flaska Hof. Han var nervös, med det var en förväntansfull nervositet.
– Okey då, jag litar på dig och jag tyckte oerhört mycket om målningen du visade oss i din ateljé, sade Helena och bet sig i läppen. Tyckte om är kanske fel ord, men du vet vad jag menar. Den pratade till mig på rätt sätt och slog an ärliga och öppna toner.
Axel sög i sig Helenas spontana kritik.
– Om det hjälper dig kan jag vara naken, skrattade han, jag är det ofta när jag målar ensam.
– Det behövs inte, fnittrade Helena, men jag behåller skorna på. De får mig att känna mig som en annan person, lite rollspel liksom.
– Sure, svarade Axel.

Helena gled ur sina kläder, halvt bortvänd från Axel, och steg fram i ljuskäglorna. Naken som en mjuk marmorstaty på en grekisk kulle, tänkte Axel och lät för en sekund blicken glida längs hennes kurviga kropp.
– Stå lite mer på vänster ben, luta dig mot dig själv, slappna av, vrid huvudet ut mot havet, långt bort, långt, långt, instruerade han behärskat.
Rösten tystnade, han flyttade runt de otympliga och tunga lamporna tills han fick en acceptabel skugga som spelade över hennes kropp.
– Så ja, det är utmärkt, sade han, är det en bra ställning?
– Mm, svarade Helena orolig för att rubba sin position.
– Så har gör vi, sade Axel, du präntar fast i ditt minne exakt hur du står så ritar jag upp dina fötter på golvet. Ditt utgångsläge.
– Mm, svarade Helena.

Axels ansikte var i höjd med hennes vader. Hans andedräkt smekte dem på alla sidor, skapade fuktigt sjuka cumulusmoln.
Likt en fysisk hypnos spred sig känslan över henne, från benen upp till magen, omslöt brösten och kittlade henne i nacken. Hon blundade, osäker på om det var verkligt eller ren fantasi, men hon vågade inte förstora illusionen genom att öppna ögonen.
När samma sensation infann sig över korsryggen och letade sig ned mellan skinkorna, ned längs springan och närmre och närmre den allra känsligaste punkten, insåg hon att det måste vara hennes fantasi. Ingen kunde utföra den typen av akrobatiska trick med sin kropp, mellanrummet mellan benen var bara någon centimeter.
Nu var hela hennes nervsystem koncentrerat till en punkt. Hon flöt bort och en ny värme kom inifrån, sköljde över henne.
– Paus, sade Axel.

Med full insyn genom perspektivfönstren mot havet, satt en fyrkantig figur i grå kostym och en tjock pläd virad kring benen. Genom en kikare studerade han tålmodigt de två inne i huset.
Mannen som varit så febrilt sysselsatt vid en stor duk, gick över golvet, tog kvinnan i sina armar och kramade henne våldsamt. Och länge. Kikarens ögon vreds mot det som fastnat på duken, men urskiljde enbart ett virrvarr av tjocka streck.

Helenas spontana reaktion när Axel släppt henne och hon kisade med ögonen genom det bländande spotlightskenet var att skissen inte liknade någonting, allra minst hennes kropp. Men när hon ställde sig i samma perspektiv som Axel haft när han skissade, klarnade linjerna.
Hennes bröstkurvor var fångade utan tillstymmelse till darr på handen. Samma sak med skuggan på den mjukt rundade magen. Men gestaltens ben var seniga, långa och maskulina, kroppsställningen var konstruerad efter en annan linje än hennes. Den var på något sätt igenkännbar, men det var inte hennes.
Helena kastade en blick på Axel som stod placerad i de uppritade fotspåren, mitt i det flödande ljuset och skrattade förtjust.
– Du har skissat dig själv med mina former, sade Helena leende.
Axel släppte kostymbyxorna och knäppte upp skjortan. Hans ansikte var avslappnat där han stod naken och kråmade sig som en katt i solsken.
– Har du verkligen sett dig själv naken någon gång, frågade han, det är din kroppsbyggnad du ser där, påminner den om min är det naturens trick du skådar. Inte mina.

Helena skrattade bubblande. Det var en skillnad som natt och dag mellan deras kroppar. Axels magra och dukens fylliga. Hon såg vad som förändrat hennes egna ben. Skornas klackar. De fick vadmusklerna att tänjas ut och vinklarna på benen att ändras.
Helena gick mot honom, Axel stod kvar och poserade lekfullt. Hans skäggstubb glittrade i ljuset, hans mörka ringar under ögonen var på något sätt utsuddade och deras vita kroppar såg ut att vara spända i samma klangfärg.
De var nästan lika långa när Helena hade skorna på sig, hon skakade sitt röda hår framför hans ansikte, kittlade hans läppar med det och han nafsade lekfullt efter en slinga.

Del / 49-54

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42

43.
Hans Hansen förbannade sina två inkompetenta assistenter som inte haft Axel A:son under kontroll. En lampa blinkade på hans telefonsvarare, ett nytt meddelande. En släpig stämma hördes. Det var den kortväxte – ”allt under kontroll, numret är nolla-etta-tvåa-ton-etta-sexa-tva-sexa-femma. Klart slut.”
– Kontroll, my ass, muttrade Hans Hansen.
Raskt slog han numret på sin ena telefon. Det var upptaget, men samtidigt ringde det på den andra, officiella telefonen.
– Det är vi, hördes den släpande tonen igen, jag är ledsen, men dom knivskar partnern och försvann.
– Jag vet, avbröt Hans Hansen, jag vet också var Axel A:son befinner sig. Och vad mer, jag vet att ni är kompletta oduglingar.
Det var tyst i andra ändan av luren, en tystnad som spred sig över Atlantens vågor.
Hans Hansen tittade på sin klocka, lite drygt sex på morgonen. Det var fortfarande mörkt ute och han hade bara sovit en dryg timme innan Axel ringt. Sömnlösheten gjorde honom extra retlig.
– Vi gör så här, började han talade kontrollerat, om inte Axel dykt upp ikväll åker ni till Köpenhamn och följer spåren från Hotel Angleterre. Men innan ni åker måste ni ringa så jag kan ta nästa plan över.
– Vi väntar här tio timmar, upprepade den kortväxte med sin släpiga röst, om inte Axel kommit tillbaka till huset, ringer vi innan vi förflyttar oss.
– Precis så, och när han dyker upp låser ni in honom. Han kan försöka fly igen, sade Hans Hansen och lade på luren.
Det sög i magen av tomhet. Han letade åter fram novalucolet och svalde innehållet i ytterligare fem plastkuddar innan han lade sig för att sova.

44.
Axel och Helena kom ut ur konstnärsaffären fullastade med färgtuber, penslar, linolja och en tio meter lång och tre meter bred hoprullad linneduk. Klockan var över ett. De stuvade in allt löst i Mercedezen som Axel återfunnit utanför Café Victor.
I bakluckan skymtade hörnet av en silverfärgad ram under en filt, men han undersökte den inte.
Han slet fram några stumpar snöre ur en härva som låg i ett hörn och rullade ned rutorna på vänster sida. Band fast den otympliga duken vid sidan, öppnade höger framdörr med en chevaleresk gest.
– Jag ska bara proviantera där borta, sade han och pekade mot en vinbutik. Axel försvann, men kom strax ut och gestikulerade vilt och irriterat.
– Jag har för fan inga kontanter, inget annat heller. Vad ska vi göra?
– Jag får väl vara den organiserade i det har teamet, sade Helena med en lekfullt sarkasm, jag fixar det med mitt lilla magiska plastkort.

Föreståndaren hade packat en papplåda med flaskor. Den väntade på disken och Helena såg flera buteljer Moet & Chandon och några whiskyflaskor, samt en mängd ölflaskor. Bredvid lådan låg ett kvitto, summan var på några hundra kronor över ettusen danska.
– Hans Hansen betalar dig sen, sade Axel och lyfte lådan från disken. Parkerad bakom ratten levererade han en av sina beskheter. Vi parasiter på samhällets bakgårdar är inte betrodda med plastkort.
– Jag skaffade mitt när jag jobbade som servitris och hade månadsinkomster långt över tjugotusen, svarade Helena obekymrat. Du kan vägra befatta dig med etablerade medborgare som jag.
– Haha, skrattade Axel så att Mercedezen gungade i den mjuka fjädringen.

Han startade bilen som hoppade iväg i ett våldsamt skutt likt en hingst inför en betäckning och dundrade hänsynslöst rakt ut i trafiken. Ilskna signaler mötte honom och han viftade med armen genom det öppna fönstret till svar.
Det skulle bli kallt och dragigt, men i Gilleleje väntade ett varmt hus, omfamnande arbete och kärlek.

45.
Fransson var frustrerad. Anette och Tom hade dolt någonting, om det var detaljer eller viktigt, visste han inte. Hans tankar kretsade kring nästa steg. Röken från cigaretten blåste bort av luftkonditioneringens drag.
Han styrde stegen mot Amazonen som han haft under bevakning från fönstret och rattade den mot Kvällstidningen. Stålsatte sig inför mötet med den glupska hyenan som använt så mycket av hans kraft.

Fransson hittade Annicka Fält i ”Skräckkammaren” med en cigarett i munnen. Framför henne låg dagens landsortsupplaga. Första sidan innehöll inget braskande om knark, en liten ruta meddelade ”Polisen förbryllad över heroinoffer”. På en av nyhetssidorna fanns en artikel byggd på polisens presskonferens dagen innan, fylld med samma magra fakta som de tidigare. Annickas signatur stod under den.
– Jag har balanserat det hela en aning, sade hon besvärat, lånade en Marlboro ur hans paket och tände den på sin fimp.
– Du tror inte polisen vet mer än dom säger, frågade han.
– Det är omöjligt att veta, musslan Erlandsson säger absolut ingenting.
Fransson föreslog en tidig lunch, Annicka accepterade utan att tveka och de vandrade tillsammans iväg till Operabaren.

I lunchavdelningen, där lunch fortfarande betydde ett ansvar mot matkulturen och gästerna, serverades brässerade kotletter i rödvinssås. Fransson smackade entusiastiskt med tungan och beställde in två glas slottsvin. Äntligen skulle gommen få smaka vällagad mat, han hade aldrig blivit besviken på Bakfickans kulinariska kvalitetskänsla.
Annicka satt med tung blick och stirrade framfor sig. Den svarta färgen i hennes pupiller hade spridit sig over hennes bruntonade iris, de var kolsvarta.
– Jag vet inte vad du sysslade med igår, men jag var ute hela kvällen för att lokalisera Nilos vänner. Dom var osynliga, de enda jag träffade var kompisar till kompisar. Alla pratade om Axel A:son, som försvunnit. Vet du nåt?
– Ta det lugnt, han dyker snart upp, svarade Fransson nonchalant.
– Ta det lugnt säger du, här sitter jag en hel natt och snackar strunt med musiker och annat riff-raff och du verkar inte ens bry dig om Nilo.
– Det vet du att jag gör, svarade han, men jag vill inte han ska figurera i skandalsammanhang. Inte ännu.
– Han och hans kretsar borde för en gångs skull få ansvara för sina handlingar för någon annan än sig själv, sade Annicka bistert.

Fransson höll tillbaka sina åsikter, de hade laddat atmosfären ytterligare. Istället avvaktade han och koncentrerade sig på maten.
Annicka petade på sin tallrik och pratade vidare på sin våg av ilska.
– Jag var hos Stina Phoenix igår. Hon vägrade tala med mig om några som helst detaljer. ”Jag litar på polisen” sade hon. Så jävla naivt!
– Hon kanske menade det, föreslog Fransson försiktigt.
– Snack, hon ville väl inte göra såret större, sade Annicka.
Fransson bestämde sig för att gå till motattack.
– Du, hon kan aldrig få honom tillbaka sin son. Du kanske kan få fram detaljerna, men det förändrar ingenting för henne. Jag kan förstå reaktionen, alla människor är inte besatta av hämnd.
– Hämnd, vad fan snackar du om. Jag vill bara använda det som hänt som ett varningsexempel. Antingen har nån hänsynslös langare lockat Nilo att prova, eller har han själv låtit sig lockas.
– Okey, okey. Jag förstår din upprördhet. Men döm inte dom som har annorlunda åsikter och inte vill flagga i skandalpressen.
– Du snackar. Du förstår vad jag menar, men du har förstås släppt all din sanningsmoral nu när du lämnat skeppet som en annan råtta.

Annickas ilska är det ingen ide att bemöta, tänkte Fransson, och rafsade åt sig en cigarett. Hon vecklade ut tygservetten i knäet, lyfte upp sin kniv och gaffel och började äta av sin kalla kotlett.
Fransson beställde in två glas vin till.
– Vad vet du om Hans Hansen, frågade Annicka plötsligt. Han är nån sorts manager for Axel A:son.
– Hur känner du honom, blev Franssons motfråga.
– Jag känner honom inte, sade hon. Jag hörde bara att han varit frikostig och delat ut små välrullade godsaker i lördags. Opium. Vem fan får tag på sådana saker idag? Och den som får det har säkert tillräckligt med kontakter för att skaffa heroin som på inget sätt är en bristvara.
– Du har rätt, svarade han med låg röst, det ser ut som mer än tillfälligheter. Men vad jag vet, och det är jag säker på, är att Axel A:son inte haft någonting med drogerna eller distributionen av dom att göra.
– Jahaja, sade Annicka syrligt, jag undrar vad du vet mera egentligen…
– Inget jag tänker berätta för dig, svarade han surt.
– Du är just en snygg föredetta kollega och medmänniska.

Del / 46-48

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39

40.
En nyvaken sol lyste upp Köpenhamns virrvarr av vinklade tak och letade sig fram till ett tornrum. Det mjuka ljuset gled in genom små runda fönster. Det förflyttade sig extremt långsam över kropparna som låg hopkrupna under sidenlakanet.
Axel kisade till, hans känsliga ögon nåddes av detta dagens första ljus.
Han kände värmen flöda bredvid sig. Det ena ögat öppnade sig och följde ljusstrimman vidare över ett naket bröst till vänster om honom i sängen. Axel rörde sig inte, kände sig milt paralyserad, men upplyft. Helenas bröstvårta reagerade på samma sätt, stegrades och njöt av värmen från ljuset.
Helena, tänkte han, ett passande namn på en kvinna fylld av blod, lust och liv. Minnen av nattens avspända och långa, inte hetsiga och aggressiva, orgasmer smög sig upp i hans huvud.

Om ögonblick kunde sparas för alltid och man kunde stanna upp, konserveras och ändå leva, då skulle denna morgon varit hans självklara val. Han hade offrat allt annat, bara för detta.
Det fanns ett sätt. Han skulle fånga Helenas utstrålning på en duk, bevara hennes livskraftiga röda hår, hennes positiva vibrationer. Den perfekta antipolen till den krampaktiga ångest han laddat sin förra med. Tillsammans skulle de bilda en syntes där elementen balanserade varandra.
Det var en metod att komma över den mentala förlamningen efter Nilos död, enda sättet han åter skulle kunna se den målningen i ögonen.

Hans Hansen skulle få inte en, utan två, monumentala dukar som för alltid skulle vara sammankopplade. Dukar som aldrig skulle få separeras av kommersiella spekulanter eller konstmaffians giriga klor. Hellre skulle han förbli fattig for alltid. Och stämplad som oresonlig av den industri som nu stöttade hans konstnärskarriär.
Axel hade ett hus att måla i och en modell, men framförallt, ett motiv att återigen kasta sig in i skapandet.
Han sög in ljusets spel över siden och kropp. Memorerade det, präntade det i minnescellerna. Andades i Helenas öra. Andningen formades till ord.
– Vi ska ha en paradisisk vecka och älska på nätterna, jag ska måla på dagarna och du ska bli min modell, min skönhetsgudinna, min kärlekshymn…
De viskande orden forsade ur honom, Helena vaknade fast i ett kraftigt spindelnät. Vävt av en mästare.
Hon blinkade i solljuset, Axels seniga kropp rörde sig närmre, hans händer svävade fjäderlätt över brösten, over magen, över låren. Lakanet laddades med elektricitet, det sprakade lustfyllt. Axel kastade av henne lakanet och de var återigen nakna.

41.
Fransson kom till fönsterbordet där Anette och Tom satt i tystnad och åt.
– Visserligen har jag ätit frukost, men lite mer kaffe går alltid ner, sade han och gick mot buffébordet.
Tom tuggade energiskt på en mörk rågbulle med amerikansk mjukost som han till sin stora tillfredsställelse hittat på buffen. Ingenting kunde rubba hans koncentration på den smaksensationen.
I motsats till Toms intensiva ämnesomsättning var Anettes närmast död. Hon satt med en yoghurt, två skivor rostat bröd och en klick marmelad. Samt en stor kopp kaffe, svart som natten.
– Tom, sade Anette, tror du Nilo tog överdosen själv? Av misstag alltså?
– Maaeeh, mumlade Tom mitt uppe i en stor tugga.
– Vad betyder det, ja eller nej?
– Det betyder att jag inte vet, det betyder också att jag gärna vill veta. Om det går att få fram sanningen.

När Fransson kom tillbaka tystnade de två, han satte ned sin kaffekopp. Såg med sitt journalistiska öga bilden av tre individer som valt att befinna sig utanför den ruljans som rullade fram kring dem, dolde sig bakom glasfasaderna, i dokumentportföljerna som myllrade över gatan. De liknade inkräktare från en annan värld. Männen i mörka kostymer och svart skjorta, den docksöta tjejen i svarta jeans och flera lager tröjor i gröna och röda nyanser.
Fransson hade inga problem med identifikationen. Det var den normala världen som snurrade i fel hastighet.
– Först av allt vill jag säga att jag inte sitter här som journalist utan av eget personligt engagemang för Axel, meddelade han som inför ett förhör.
– Jag har alltid sett dig som en vän, sade hon. En vän till Axel.
– Det är bra, svarade Fransson, men jag ville säga det.

Ingen av de andra två rökte, Fransson väntade några plågsamma minuter. När Tom pustade belåtet och klappade sig på magen, tände han en cigarett och lade ytterligare en finmaskig rynka till den växande snårskogen kring ögonen.
– När Axel berättade om Nilos död dök några snabba minnesglimtar upp, sade Tom. Det var en kväll för några månader sedan, jag och Anette var uppe hos Nilo och jag hade med en nyinköpt dubbelplatta med Billie Holiday. Nilos kommentar efter att ha hört den var – ”så mycket smärta, så mycket sanning.”
– Jag minns det precis, fyllde Anette i, hans nästa ord var ”kanske var det heroinet som öppnade kanalerna till hennes medvetande…”
Fransson betraktade dem, Anette som med överraskande klarhet kommit ihåg tillfället som Tom tydligen funderat på alltsedan lördagsnatten.
– Men han provade aldrig själv, frågade Fransson.
– Han hade alla möjligheter om han velat, sade Tom. Inte minst summan han fick varje månad från sin farsa, finansmannen. Den enda kontakt de hade.
– Men jag hade märkt det, fortsatte Anette, alla andra som har testat har tagit ett kliv mot tystnaden på nåt sätt. Även om det bara varit en gång.
– Just det. Nilo var hela tiden nyfiken, vetgirig, fylld av lust att förstå livets mekanismer, fyllde Tom i. Hans yttre fasad var bara en mask.
– Så hans oberörda och avvisande mask var inte han själv, sade Fransson.
– Nej, nej, svarade Anette, absolut inte. Varför tror du Axel blev så fascinerad av honom?
– Hans kroppsspråk och hans förmåga att posera.
– Nej igen, fortsatte Anette, visst var det en del av deras kontakt. Och det första hos honom som gjorde Axel intresserad. Men efter hand utvecklade de något annat. De satt ofta uppe på nätterna i Axels ateljé och pratade.

Anette verkade lättad över att prata om Nilo, att kunna formulera sina tankar på ett plan som inte var smärtsamt.
– Nilo var den ende som talade med Axel den senaste månaden, sade Tom, vi andra var bara statister med några få repliker i periferin.
Det kunde varit svartsjuka i Toms röst, men repliken kom spontant och intensivt, understödd av öppna handflator. Han ville övertyga dem om sin uppriktiga vänskap med både Axel och Nilo.
– Jag gillar inte riktigt ditt ordval, sade Anette, Axel är inte och kommer aldrig att bli någon manipulatör, det vet du.
– Det var inte så jag menade, förklarade Tom, det var bara så orden råkade falla på plats.
– Finns det någon som vet vad han gjorde sista veckan, avbröt Fransson.

Tom tittade på Anette som tittade på Tom. Deras ansiktsuttryck visade att de hade en stum överläggning. Tom lämnade över initiativet till henne.
– Det fanns en mörkare sida hos Nilo. Han försvann ibland helt, jag tror han satt och skrev dikter. Under dom perioderna var han långt inne i sig själv. Jag tror inte han hade så många vänner, det skulle vara Sara isåfall.
Anette frågade nervöst vad klockan var och Fransson pekade ut genom fönstret mot hotellet tvärs över gatan. En digitalklocka visade 09.15.
– Jag hittade en plastkasse med Nilos papper hos Sara, när hämtade ni dom, frågade Fransson.
– Vi var förbi Kungsholmsstrand, svarade Tom, jag hade nyckel till Nilos lägenhet. Han hade gett mig den, ”Jag vill att du ska ha den om något händer”, sa han. Jag tog den utan att reflektera över det.

Toms röst darrade till, när han insåg vad han sagt. Nilo hade anat något om vad som skulle hända. Fransson visste i det ögonblicket att Tom talade sanning och inte hade något med Nilos död att göra.
– Vad hände eftersom ni vill glömma det där besöket, frågade han.
– Det hände inget annat än att vi tog med oss en kolteckning som hängde på hans vägg, svarade Tom. Den ligger bak i Mercedezen. Vi gjorde det for att inte polisen eller tidningarna skulle få veta mer än nödvändigt.
– Varför, frågade Fransson vidare.
– Varför, varför, svarade Tom som ett eko, varför respekterar man sina vänner, varför vill man att privatlivet ska var ens eget…

Tom var ovillig att förklara, Anette skruvade på sig. Det fanns en mur Fransson var tvungen att klättra över, han hade viss rutin på att smita runt.
– Okey, sade han, jag respekterar definitivt människors rätt att leva sitt eget liv. Men nu handlar det om ett dödsfall alla tvivlar på var en olycka. Om vi ska nå fram till sanningen måste allt fram. Även det obehagliga.
Hans ord sjönk in. Fransson kände att det var lönlöst att pressa dem, istället varnade han dem, på ett indirekt sätt.
– En av stockholmspolisens skickligaste män arbetar på det här. Jag träffade honom igår, han vet ännu inget mer än era, Axels och Dicks namn. Han har er alla på en lista över personer han vill förhöra.
– Jag har studerat honom i samband med andra fall och det är en man som inte ger upp. Han har något för poliser så ovanligt som intuition, och så envishet. Jag berättade inget annat för honom än att Hans Hansen är Axels gallerist, något vem som helst kunde upplyst honom om.
Den vanligtvis lugne Tom Hansen fick en bekymrad rynka kring ögonen. Färgen försvann från Anettes mörktonade hy.
– Jag måste tala med Sara först, sade Anette tyst, det gick inte att få nåt vettigt ur henne i söndags natt innan vi åkte. Hon hade tagit sina sömntabletter, som alltid.

42.
Axel A:son satt i plyschsoffan med telefonen i knäet. Han bläddrade i telefonkatalogen och hittade ett nummer till Köpenhamns största affär för konstnärsmaterial. När det ringde ryckte han till sig luren.
– Klart New York, sade en kvinnoröst.
– Hansen, svarade en röst som lät grötig och långtifrån vaken.
– Det är Axel, du måste fixa några grejor åt mig. Först och främst en hotellnota på Angleterre, sedan ett konto hos konsthandlaren här i Köpenhamn.
– Vänta lite Axel, sade Hans Hansen som omedelbart vaknat till, du är på ett hotell i Köpenhamn?
– Visst, fråga inte så mycket. Det gäller en ny duk, tvillingsjälen till den förra som du väntar på. Jag ska måla den nu, genast, den här veckan.
– Aha, sade Hans Hansen, i Köpenhamn.
– För helvete, sluta fråga, jag har ett hus på landet. Du ska bara ordna materialet.
– Visst, sade Hansen, det fixar jag. Har du telefonnumren så ringer jag omedelbart. Men du, är du ensam där nere eller är mina assistenter där?
– Dom idioterna. Jag har bara min modell med mig.
– Modell, frågade Hans Hansen.
– Ja, en kvinna, sade Axel kryptiskt och lät med sin ton Hans Hansen förstå att han inte ville höra hans röst längre.
Han rabblade två telefonnummer, lade på luren innan Hans Hansen kunde komma med fler frågor och lutade sin seniga, nakna kropp bakåt mot den svala plyschen. Hans ansiktsdrag hade förändrats, de strama dragen var uppmjukade och det syntes en antydan till blod i kinderna. Axel A:son såg tio år yngre ut.

Del / 43-45

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36

37.
Hans Hansen vandrade runt i sin penthousevåning på 68de gatan. Läget var ett av de bästa på Manhattan, två kvarter från Dakota House, den mest avfotograferade husfasaden och porten alltsedan John Lennon skjutits där 1980.
Klockan var inte mer än tio på kvällen, lokal tid. Det första han gjort när taxin levererat honom var att lyssna av den långa strömmen av meddelande som samlats på telefonsvararen under de två veckor han tillbringat i Stockholm.
Nu kokade han av ilska. De två assistenterna hade inte meddelat sig.

Det fanns två viktiga saker för Hans Hansen. Den första var att ha Axel A:son under kontroll. Den andra hans hotade lukrativa affärer.
Kroppen var utmattad av tidsomställningen och två nätter utan sömn, men han kunde inte tänka sig att krypa ned under lakanen. Inte heller lämna lägenheten förrän han fick några nyheter från andra sidan Atlanten.
Han tände en fet cigarr, hällde upp konjak i en stor kupa och ställde sig framför sina terassfönster. Det var lönlöst att gå ut, kylan i New York var om möjligt bistrare än i Stockholm, tio minusgrader förstärkta av en vass, nordlig vind plågade stadens alla uteliggare.
Hans Hansen gick till porttelefonen och lyfte luren, tryckte på knappen till portvakten. Bad om en omgående leverans av en pizza.

Magsyran hade vaknat till liv. Han gick uppför trappan till sin säng, hittade den svenska Novalucol förpackningen i en låda och svalde innehållet i fem plastkuddar.
Hans Hansens plan var att tillbringa veckan i New York och säkra kontakterna med den amerikanske galleriägare som lovat introducera Axel A:sons nya duk på Kölnmässan. Det var två veckor dit. Tid han var tvungen att ägna åt den andra delen av sina affärer. Det var den svåraste delen, varje misstag skulle ofelbart leda till utplåning. Till ett tvärt slut.

38.
På måndagsmorgonen vaknade Fransson av att några hekto tidningssidor ramlade in genom brevlådan. Fyllda med ett par hundra journalisters samlade formuleringar och kunskaper om världens tillstånd.
Utanför brusade vardagen stegvis igång med sina outforskade fenomen. Ljudnivån höjdes med mätbara decibel, brusstörningar vred sig in i hjärnans inre spänningssystem och orsakade kaos och stimulans. Exakt hur hade forskarna inte lyckats fastställa.
Fransson gav motsträvigt upp försöken att somna om och lät sig flyta upp till medvetandenivå. Var det brusfiltret utifrån som blockerade drömlandskapet, eller whiskyn från natten innan. Han brydde sig inte om vilket. Denna morgon var ägnad en sak, att vänta på telefonen som skulle ringa med Anettes röst, nyss avstigen från Köpenhamnståget.
Han gick upp, satte en kastrull vatten på spisen i det lilla barköket som delade upp lägenheten i två väldisponerade delar. Omvårdnaden av kroppen med badrum, kylskåp och matavdelning i den inre, omvårdnaden av själen med böcker, musik, säng och socialt sittvänliga fåtöljer i den yttre delen mot gatan.

Det var en nyrenoverad lägenhet, en attraktiv ungkarlslya utan några onödiga krusiduller. Raka hörn, fyrkantig planlösning och lågt i tak, trots att det var ett hus från tjugotalet. Uppvärmningskostnaderna blev mindre om man sänkte taken och isolerade alla lägenheter och våningsplan från varandra. Med morgonkaffet och filmjölken framme, satte han sig vid bordet och läste.
”Polisen utreder heroinists död” löd rubriken i den stora tidningen. Konkurrenten var skarpare, i linje med sin mer konservativa inriktning, och skrev ”Heroinoffer – polisen befarar brottsvåg”.
Ingen av de korta och summariska artiklarna namngav den döde, båda citerade chefen för stockholmspolisen som efter Kvällstidningens feta rubriker dagen innan hållit en improviserad presskonferens.
”Vi utreder detta dödsfall exakt som alla andra. Ingen utesluter möjligheten av brott förrän motsatsen är bevisad”. Pressad på det faktum att den döde var yngre än de flesta kända tyngre missbrukarna svarade han – ”Vi är alltid oroade för nya missbrukarled. Speciellt om tung narkotika är inblandad”.
Där hade journalisten sin brottsvåg, tänkte Fransson, med en suck kastade han den förbrukade trycksvärtan på tidningshögen och övergick till mera kaffe, till dagens första Marlboro och till att vänta. Och fundera.

Fransson njöt inte av andra människors olyckliga eller nattsvarta äventyr, det var tryggheten hos en sysselsättning i upptrampade spår som fick honom att gå vidare i fallet Nilo. Att pussla ihop berättelser och egna iakttagelser, fakta och ren intuition, gav en känsla av kontroll över tillvaron.
Kring Nilos värld vilade ett tungt tryck av isolering och oförlösta känslor, en brist på mänsklig kontakt som gick igen i Franssons eget liv.
Den galopperande ensamheten förstärktes av att han för första gången på ett halvår delat säng med Annicka. Det hade känts fullkomligt självklart, men det väckte smärtsamma minnen.
Fransson var den som tagit initiativet till uppbrottet, det var hans upplevelser av monotonin och tystnaden, hans rastlöshet som gjort att de kastat in handduken. Det var inte den sexuella otillfredsställelsen som var den alarmerande. Den fysiska sidan av det behovet gick lätt att handskas med.
Han saknade kombinationen av psykisk och fysisk lust på livet, den sammanflätade pulsådern. Natten innan hade Fransson känt sig maktlös inför alla dessa tankar och tömt whiskyflaskan och domnat bort.
Nu larmade den nya dagen igång på gatan utanför. Ljudet ackompanjerade bubblandet i magen som betydde att magkatarren fortfarande ville ha ett ord med i tillståndet. Han undrade hur länge sviterna från journaliståren skulle plåga hans kropp. Sög in ytterligare ett bloss från cigaretten. Och väntade.

39.
Tom Hansen och Anette Finicelli betraktade vinterstockholm när tåget rullade in mot Centralen. Allting var inhöljt i en fuktig matta, inga färger orkade tränga genom ridån. Först när Gamla Stans kåkar dök upp framträdde mjuka ockra och umbrafärger i stadslandskapet, likt utsuddade silhuetter.
– Jag borde åka till Sara först, eller åtminstone ringa Dick och tala om att vi är tillbaka, sade Anette rastlöst, oberörd av panoramat.
– Sure, svarade Tom, ring honom innan Fransson och bestäm. Jag vill ha en stor frukost på Centralen, så mycket man orkar for trettiofem spänn.
De steg ur vagnen med sitt enda bagage, Toms saxofonlåda som han bar under armen. Småsprang huttrande mot den varma byggnaden med sitt inomhustorg, stort som en fotbollsplan och Stockholms mest kontinentala miljö. Där strålade ensamma själar samman för att känna att det fanns andra ensamma själar i staden.

Tom tog ett bord ute på verandan, byggt som en restaurangvagn på ett tåg och siktade på frukostbordet, fyllt med färska frallor, stark ost, rökt medvurst, leverpastej och söta marmelader.
Han väckte en viss uppmärksamhet bland kostymklädda handelsresande med sitt kortklippta hår, sin skrynkliga kostym och den fladdriga kroppen. Tom kände blickarna, men behöll koncentrationen på maten.
Anette kom till bordet från toaletten med nyborstat hår, de svarta ringarna under ögonen var maskerade med någon kräm och läpparna hade återfått sin naturliga glans. Det var minimala ingrepp, men hennes ansikte utstrålade nytt liv. Tom slutade tugga och betraktade förhäxat Anettes attraktiva mörka och markerade drag.
Han hade svårt att dölja sin stolthet över denna kvinna med multinationell och mystisk utstrålning. När frågvisa bekanta krävde svar fantiserade Tom om Anderna och Inka, ibland om avlägsna öar i Indonesien. Anette log alltid ett gåtfullt leende som förstärkte mystiken. Hon log samma leende nu.

Del / 40-42

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33

34.
Franssons enrumslägenhet var tom. Inga spår av Annicka, inte ens en lapp med tack eller frågor om Nilo. Han var inte förvånad.
De hade mötts ur en gemensam tillbakadragenhet. Fransson beskrev sig själv som en social eremit, dessa varelser drogs till andra sociala eremiter. På det sättet undviks konfrontationer, man kan svaja i vinden i sin egen takt och ändå delta på en gemensam frekvens.
Men man förlorade en viktigt del, utmaningarna. Det var på den punkten hans förhållande till Annicka börjat svikta. Likheterna skapade monotoni, ett alltmer påtagligt skruvstäd höll dem på plats i sina positioner. Den oundvikliga explosionen kom i våldsamma anklagelser.

För Fransson var tidpunkten illa vald. Den sammanföll med hans tvivel på journalistiken, misstron mot manipulationen och hetsen inför läsarna, oviljan att vrida orden i passande former,
Så länge det fanns en övertygelse om att vissa sorters sanningar utmanade och ifrågasatte det etablerade samhället, att konkreta förändringar skulle komma i förlängningens orden, var det enkelt. Var illusionen sprack visste han ännu inte.
Det som nu aktiverat hans insomnade instinkter var inte det gamla mönstret. Istället var det faran och det förbjudna i händelserna kring Nilo som lyfte honom ur den dagdrivande apatin. Det brusade i hjärnbarken likt högspänningsledare på ett öppet fält.
Han satte på soundtracket till ”One from the heart”, hörde Tom Waits skrovliga stämma klinga ur högtalarna, gick till kylskåpet och hämtade flaskan med irländsk whisky.
Innehållet i plastkassen hamnade på skrivbordet. Det var skrynkliga papperslappar, nedklottrade ord på restaurangservetter, ett par trasiga anteckningsböcker och kopian av Oscar Wildes roman.
I de små svarta böckerna fanns spår av vem Nilo varit, vad hans tankar och upplevelser bestod av. En av de tunna volymerna var daterad, prydligt nedpräntade datum stod högst upp i högra hörnet på varje sida.
Det nedskrivna var inte dagboksstoff. Inga namn eller händelser förekom. Den sista anteckningen var från den 10 februari, 1986.
”Vanmaktens stela metall
glaciärer av klaustrofobi
förfall livsbejakande nekrofili”

Diktraderna var oavslutade, som om Nilo tänkt återvända till dem. Eller så ägnade han sig åt automatisk diktning ala den gamle beatnikgudfadern Kerouac med sin ”stream of consciousness” teori.
En ide som lät sig genomföras på femtiotalet då tempot tillät en författare att skriva långt, ordrikt och tidsödande. Idag var det en prestation, ett privilegium för ett fåtal, att få ägna sig åt den sortens experiment.
Skillnaden mellan femtio- och åttiotalets litterära temperatur bestod framförallt i syftet, tänkte Fransson och smuttade på whiskyn. Att enbart kasta ur sig extrema ord och oväntade kombinationer av metaforer för sakens egen skull, det var sökt och utstuderat.

Han bläddrade vidare i boken, hittade många liknande sidor med sönderbrutna staccatofraser, men inget han fastnade på.
Minnet av Sara Williams sorti dök upp. Han lyfte telefonen.
– Det är Fransson, sade han, hur gick det ?
– Sara klarade det, svarade Dick Hedén med lättad stamma, men hon svamlade en massa innan hon somnade på sjukhuset. Bland annat om någon som heter Nilo. En kille jag använt som modell några gånger. Vet du vad som hänt?
Anette hade berättat for Sara, konstaterade Fransson och gjorde en snabb överläggning med sig själv om sin taktik. Brottstycken ur gamla deckare han konsumerat genom åren virvlade förbi. Gemensamt hade de att den som tänkte behålla kassaskåpets innehåll gjorde bäst i att aldrig avslöja kombinationen till låset. Till vem det än var.
– Vad sa hon om honom, frågade han därför.
– Något om en olycka, men hon var väldigt osammanhängande. Jag vet inte vad som är viktigt, men jag vill väldigt gärna förstå vad som ligger bakom Saras chock. Ja det var så läkaren beskrev det, fast han använde ord som katatoni, sade Dick Hede’n osäkert.
– Kan jag komma över till dig, frågade Fransson vidare.
– Jag förstår inte varför…
– Det är mina vänner det handlar om, sade Fransson allvarligt, det har inget att göra med mitt jobb. Det är privat.
Det var tyst i luren. En fundersam tystnad. Svaret kom effektivt och rakt.
– Jag måste ned till studion och hämta några kameror, du kan komma dit. Regeringsgatan 88, jag väntar i dörren om femton minuter.

Fransson gick ut för att få en taxi. Han använde aldrig telefonväxeln till Stockholms Taxi som var landets mest blockerade och bara framkomlig klockan fem på morgonen. Då tog det tjugo minuter att lokalisera en bil. Direkt utanför sin port fick han napp. Det var inte svårt, gatan lyste av lediga takljus. Fransson satte sig tillrätta i baksätet, tände en cigarett utan att fråga chauffören och funderade.
”Glaciärer av klaustrofobi”, var ord som fastnat, ord som tydde på att Nilo hade en sensibilitet och mognad. Något måste det ju funnits för att få Axel så fascinerad, tänkte han. Men fortsättningen var desto mer alarmerande. Vad betydde ”livsbejakande nekrofili”? En lek med ord, en provocerande tankekedja, eller var det en reell beskrivning. En föraning och en nyckel till vad som skulle hända Nilo.
Fransson frös i baksätet på taxin, drog pilotjackan hårdare kring kroppen. Natten utanför bilens fönster gav ingen värme. Det var iskallt. Lika iskallt som i hans hjärna.

35.
Stämningen på Café Victor mattades när de båda tågåkarna försvann. Axels euforiska tillstånd kulminerade och den fysiska utmattningen gjorde sig påmind. Han slingrade sina magra och seniga armar kring Helena som insåg att en biltur till Gilleleje genom den danska natten, var det sista Axel behövde.
– Hur skulle det va med en mjuk stor säng och en mjuk varm kropp att slingra sig omkring. lirkade hon för att inte verka förmanande.
– Utsökt, kom svaret från skuldran där Axels parkerat sin orakade kind.
– Vet du något bra hotell ?
– Angleterre nere vid Kongens Nytorv, ett kvarter härifrån.
– Okey, sade Helena, drog på sig sin tjocka svarta tröja och log inbjudande mot Axel. Kom nu då.

Han samlade ihop sina trötta lemmar, fällde upp slagen på kavajen, beredd på den fuktiga kylan utanför. Rensade luftvägarna med en djup inandning och tittade förhäxat på Helena.
Det röda håret fick ännu en nyans i det mjuka ljuset på Café Victor. Nästan brunt jordiskt, ansiktsfärgen var i samma kulör. Det var varmt inne på krogen, men Axel slöt henne tätt intill sig som ett skydd mot omvärlden.
De svängde runt hörnet, ned mot den vita rokokobyggnad som bredde ut sig vid Nytorvets västra sida likt en gigantisk gräddbakelse.
Huttrande pressade detta sena nattliga par upp den stora glasdörren till Hotel Angleterre. Kristallkronorna glittrade, det mörka bruna träet glänste av nyputsat, välmasserat fett. Mattan var tjock och mjuk, som stilen krävde.
Axel med sin säckiga och solkiga svarta kostym och sitt utmärglade, av färsk skäggstubb blåtonade ansikte, sträckte på sig och höll bestämt Helena runt axlarna. Hon tog lite extra korta steg i sina högklackade skor, nätstrumporna gned mot varandra under skinnkjolen, ansträngde sig för att inte se ut som en debutant i den internationella världen.
Det hade inte behövts. Angleterre var de amerikanska turisternas paradis. Det var ren kommers som styrde, inget annat.

Den rundhylte nattportiern liknade en kvarleva från Wiens sekelskifte, uppsträckt i dubbelknäppt kavaj med axelklaffar och vattenkammat hår som doftade pomada. Med en högdragen min betraktade han Axel A:son som avvärjde alla tveksamheter med ett bestämt tonfall.
– Vi vill ha den södra tornsviten om den är ledig, sade han på hemmagjord franskengelska.
– Jodå, det går bra, sade portiern med ett förbluffat uttryck.
– För en natt, fortsatte Axel med samma spelade världsvanhet.
– Självklart, sir, blev svaret.
Axel skrev en kråka på inskrivningsformuläret och tog nycklarna. Dörrarna till den guldornamenterade hissen slöt sig om dem.
– Det är otroligt vad lite skådespeleri i C-klassen kan få för följder.

Helena skakade på det röda hårburret till svar. I hissens artificiella ljus fick det ytterligare en nyans, en neonglittrande. Axel häpnade inför detta färgfenomen som han under tio års umgänge med oljor aldrig stött på.
En färg som skiftade så markant efter ljuset var drömmen för en konstnär med ambition att suggerera fram känslor i samklang med omgivningen. Axels ideal var att alla betraktare skulle kapitulera för intrycken, oavsett i vilken miljö de såg konstverket.
Färgpsykologins lagar, grundade på århundraden av erfarenheter, talade om detta fenomen som det viktigaste i den visuella upplevelsen. Axel A:son hade aldrig stött på en färg som klarade detta, hur man än blandade den med linoljor eller förtunningsmedel. Nu såg han den i Helenas hår.
– Är ditt hår färgat, frågade han.
– Nej naturligtvis inte, blev svaret.

Axel förde Helena mot dörren till svit 571, bad henne hålla för ögonen tills han sade ”Titta”. Ledde henne till mitten av det runda rummet, möblerat med två plyschsoffor i krämfärg. Tände de falska fotogenlamporna i fönstren och satte sig i en soffa med benen på det låga marmorbordet.
– Titta. Helena släppte ned händerna från ansiktet och vred sig runt i rummet.
– Du har inte sett sovrummet, det är perfekt. Kom, sade han och tog hennes hand och sprang uppför den snirkligt utmejslade spiraltrappan.
– Det är en parodi, jag har aldrig sett något så smaklöst i hela mitt liv, så utstuderat smaklöst elegant, skrattade Helena med skräckblandad förtjusning inför den överdrivna lyxen. Det hela liknar en bordell i Las Vegas…
Hon kastade sig huvudstupa i den enorma runda sängen som dominerade tornrummet. Axel gick fram till ett rullande serveringsbord med inbyggd bar som var cylinderformat for att stämma med de små runda fönstren.
– Mitt sinne för absurditeter tilltalas av det här. Att det ingår champagne i sviten tilltalar mig också.
Han höll fram en flaska Moet & Chandon och två smäckra glas mot Helena som rullade runt i det fluffiga sidenöverdraget.
– Allvarligt talat, den internationelle konstmånglaren Hans Hansen ska få betala. Det är hans förbaskade skyldighet efter de veckor jag gått igenom för att han skulle ha ett nytt verk redo till årets Kölnmässa.
Axel drog raskt av sig kostymen och resten av kläderna, snappade tag i flaskan med champagne och glasen.
– Jag tappar upp skumbadet en trappa ned. Hurry up, it’s luxury time…
Helena kröp ur den tjocka trojan, knäppte av blusen och gled ur skinnkjolen, men behöll de svarta nätstrumporna och de högklackade skorna.
– Ska vi leka så ska vi…

Bubblorna i skumbadet var varma och heta, bubblorna i champagnen svala och ettriga. En kombinationen som gav Axel ny energi efter den halsbrytande blandningen av danskt öl och snaps.
Helena njöt av situationen, smuttade inte längre på sitt glas, tog djupa och tillfredsställande klunkar.
Badkaret som de satt, eller snarare halvlåg i, var tillräckligt stort för att rymma dem. Helena såg Axels ögon spela mellan sina ben. Benen var nätprydda och utmanande hala och våta.
Axel var helt uppslukad av denna kvinna som dykt upp ur intet. Han ställde ifrån sig flaskan och sitt glas och ägnade sig åt ett utforskande undervattensäventyr med blicken fixerad vid Helenas ögon, varje rörelse från hans händer avsatte synliga spår av sammandragning och avslappning i pupillerna.
Hans händer vandrade långs lår, vader och mage.
De vassa kittlingarna från nätstrumporna avlöstes av elektriskt glättiga stötar från huden.
Axel var tillfredsställd med sitt frossande i pigromanernas kittlande fantasier. Det var overkligt och verkligt samtidigt. En dubbelironi, en skamlös lek med en krampaktig och uthållig dröm, lyxen.
Champagneflaskan guppade omkring i vattnet. Han styrde den längs Helenas utsträckta ben. Kylan fick håren att resa sig i behaglig njutning och hennes ansikte glittrade av mötet mellan kallt och varmt. Av det laddade och det avslappnade i situationen.
Ingen sade någonting, alla ord skulle förstöra ögonblicket.

36.
Dick Hedén väntade i porten når Fransson steg ur taxin och blev visad in i hissen. Den kraftige mannen med den mullrande stämman drog igen järngrinden som fungerade som ett dragspel.
– Jag glömde bort att tacka dig innan för att du brydde dig om Sara, sade Dick Hedén milt. Många andra skulle varit besvärade och smitit.
Fransson kommenterade inte utan studerade den maskulina profilen i den extrema närbild han fick i hissen. Grova buskiga ögonbryn och kort tätt hår som sprack upp i gråa streck. Dick Hedén var i fyrtiofemårsåldern.
Hissen transporterade dem sex våningar upp. Studion var rymlig med en panoramaglasvägg i lätt lutning mot norr. Perfekt fotografmiljö, tänkte Fransson, men det har väl en så framgångsrik reklamplåtare råd med.

Dick Hedén plockade fram två glas och två öl. Det var danska Hof i den typiskt smala och smäckra flaskan som inte kluckade när man hällde. Dansk ölarkitektur på hög nivå.
Fotografen utstrålade oåtkomlighet. Attityden hade irriterat honom några år tidigare under en lång och positiv intervju med Dick Hedén. Intervjun sålde han vidare till amerikanska Interview, med nytagna bilder på Sara Williams. Tjugo år efter hennes sorti ur den newyorkska modevärlden.
Dick hade inte förskönat henne, det kyligt exakta svartvita lämnade ut de få rynkorna i ansiktet, rentav avslöjade dem med ett släpljus. Det tillsammans med den tomma blicken, spred ett melankoliskt uttryck over åldrandet. Väldigt deprachict, helt i linje med åttiotalets tongångar.

Franssons motvilja fanns kvar och han höll en avvaktande attityd.
– Jag minns att vi pratade om de romerska sybariterna när du gjorde den där intervjun med mig, sade Dick Hedén.
Inte en min röjde vad han ansåg om Franssons påståenden om modefotografens ytliga och vinklade bildstil.
– Det dök upp i mitt huvud når jag såg Nilos bild i tidningen. Han var för mig precis den typen av person, sade Dick Hedén. Hans dubbelkönade drag talade ett speciellt språk. Det där erfarna, ickeförvånade draget av att ha sett allt, gjort allt. Det var därför han var en utmärkt modell. Han förstod allt jag antydde och låt det spegla sig i ansiktsdragen. Andra tyckte han var känslokall, men framför kameran började han leva.
– Jag har inte sett bilder på honom, sade Fransson, har du några kopior?
– Javisst, svarade Dick Hedén.

Han gick över till ett gigantiskt arkivskåp längs ena väggen och plockade fram en plastmapp fylld av svartvita förstoringar. Lade dem på bordet, utan kommentarer.
Fransson bläddrade bland klassiska studiobilder, med mjuka skuggor och mängder av valörer i hudtonerna. Det fanns något sällsamt över Nilos poser.
På flera var han klädd i vita shorts likt en engelsk cricketspelare från början av seklet. Trots att han var manligt välbyggd, utstrålade han ingen maskulinitet. Det veka och feminina draget i kroppsspråket dominerade.
I porträtten fanns en underdånighet, en fjärran blick, laddad av ömhet, kombinerad med spända käkmuskler och sammanknipna läppar.
– Är dom privata eller beställda, frågade han.
– Det är testbilder för amerikanska Calvin Klein. En av de modeskapare som vågar anlita nya ansikten. Men de är inte publicerade.
– Var det något fel?
– Nej, nej, det var bara en annan fotograf som fick jobbet.
– Det finns ett skrämmande drag i dom, kommenterade Fransson. Man reagerar sexuellt, men vet inte på vilka signaler. De feminina eller maskulina.
– Det är det som är effekten.

Dick Hedén lutade sig bakåt i stolen, stålrören i karmen spände sig under tyngden. Fransson var trots sin negativa inställning tvungen att erkänna denne fotografs exceptionella förmåga att fånga en för många grumlig tidsanda.
– Dom togs i höstas, fortsatte Dick Hedén, det var Anette som hade honom med sig upp till mig.
– Varför berättar du allt detta för mig, frågade Fransson.
– Det var något märkligt med honom, något jag funderat på och känner att jag måste ha svar på. Han hade en halsmedaljong som såg ut som en miniatyrfackla. Han tog av sig den innan fotograferingen och satte på den efteråt. Trots att jag tyckte den passade bra kring hans hals.
– Han blev upprörd över mina frågor om den, så upprörd att ögonen flammade och det var riktigt obehagligt. Vet du vad facklan betyder?
Fransson kände till symbolen som en del av den italienska fascismens emblem. Ursprungligen kom den från antika Grekland där den symboliserade livet och kraften. Han undrade om Nilo haft den på sig när han hittades död.
– Det har något med grekisk mytologi att göra, svarade han för att inte låta alltför snål och tillföra något till samtalet.
Dick Hedén tände en John Players Special som han tog fram ur innerfickan på linnekavajen.
– Jag undrar vad den där killen egentligen höll på med, sade han som om han tänkte högt, och vad min föredetta hustru hade för relation till honom, hon nämnde hans namn på sjukhuset men jag förstod inte varför.
Dick Hedens ansikte hade bleknat och nu syntes det hur hårt åren frätt in rynkorna kring ögonen och i pannan. Han gav ifrån sig starka signaler om att samtalet var slut.
– Jag skulle inte kunna ta en kopia. Det kan bli en historia av det här, sade Fransson som i förbigående.
– Du menar för nån tidning, frågade Dick Hedén tveksamt. Jag vet inte; det beror på sammanhanget. Jag vill inte flagga offentligt med att arbeta med heroinister som modeller.
– Jag sysslar inte med sensationsskriverier, svarade Fransson kallt.
– Okey då, ta det här, svarade han ursäktande och sköt fram ett porträtt där Nilos käkmuskler spelade i det kraftigt markerade sidoljuset.
– Förresten, sade Fransson, hoppas att Sara blir okey igen.
– Visst, hon överlever, hon överlever alltid, sade Dick Hedén.

Del / 37-39

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30

31.
Hans Hansen spände fast säkerhetsbältet. SAS planet var på väg in över det nordamerikanska fastlandet och skylten hade tänts.
Han var matt och det värkte i kroppen. I normala fall somnade han in till de lugnande ljudvågorna på tiotusen meters höjd, den här gången hade de inte lyckats få hans hjärna att slappna av.
Det fanns flera anledningar till oro. En ung stockholmare var död och polisen och framförallt pressen var alarmerade. Hans kontaktperson hade anhållits på väg till banken med tvåhundratusen i sedlar. Hans Hansen tänkte på riskerna med fortsatta turer över Atlanten, kalkylerade hur stor förlusten skulle bli. Förra resans bortslarvade netto räknade han med att få tillbaka på nästa. Men vad skulle hända nu.
Den enda ljuspunkten var att Axel A:son och hans bror Tom, med den där lilla skönheten Anette Finicelli som förhäxade dem, var i säkert förvar utanför händelsernas centrum. De skulle stanna där tills allt lugnade sig. Han litade på sina assistenter, de misslyckades aldrig.

Jumbojeten gjorde en tvär gir och lutade kraftigt åt höger. Inflygningen startade och Hans Hansen tyckte sig skymta en rät linje ljus långt därnere.
Manhattan, tänkte han, smältdegeln som är mitt Mekka.
Han släckte den feta cigarren i armstödets askkopp och putsade bort några flagor aska från kostymen. Hans amerikanska pass vilade i innerfickan, han kände sig beredd att attackera situationen.

32.
Väggarna var ljusgrå och kala, golvet täckt med svartvita rutor av plastmaterial. I ett hörn stod en säng med perfekt utslätat svart överkast, en galonklädd gammal fåtölj med armstöd av krom och ett bord med en tom askkopp var tillsammans med ett avlutat vitrinskåp med stora glasdörrar hela inredningen.
Fransson öppnade skåpet som innehöll en stereoanläggning och ett slitet uppslagsverk i brunt läder. Bläddrade bland skivorna, hittade många Miles Davis album, flera med Charlie Parker liknade utgångna samlarexemplar.
Inredningen och musiksmaken var väl sammansatt och skvallrade om en utvecklad känsla för stil.

Men ingen personlighet, ingen egen identitet. Snarare väl komponerade detaljer ur tidigare generationers kulturarv. Det fanns ingen rock’n’roll, inga uttryck för hans generations spontana protester och bohemiska attityder. Det var som om tjugo år av musik och livsstil var bortblåsta ur Nilos värld.
Kanske var detta selektiva sätt att sopa undan onödig barlast det nya, tänkte Fransson, kanske var masskulturens genomslagskraft nu definitivt slut.
Han kände sig nostalgisk och övergiven. En känsla som överväldigade och stärkte hans nyfikenhet. Det fanns många frågor kvar att få svar på om Nilos värld. Kanske var var han offer för en tillfällighet, en impuls att prova något nytt som fått ödesdigra konsekvenser.

Fransson kom till det lilla köket i sin undersökning. Det var närmast en kokvrå. En spis, några skåp på väggen och en diskbänk var allt som rymdes på de tre-fyra kvadratmeterna. Inget såg onormalt ut, allt fanns där som kunde tacka en persons behov.
En skräppåse under diskbänken innehöll vita stumpar av filterlösa cigaretter, tändstickor, ett använt kaffefilter och en solkig skurtrasa.
Fransson lyfte soppåsen och knöt ihop den för att ta den med sig, når han fick syn på ett vitt pulver som var strött vid kranarna på diskbanken. Det var finfördelat, nästan som puder. Han tog lite på sitt ena handskklädda pekfinger, förde det till munnen.
Det smakade inte kokain eller heroin, snarare krita. Polisen hade undersökt lägenheten. Det betydde att huset kunde vara under bevakning. Han hade undersökt gatan utanför Nilos lägenhet.
Fan, sade han till sig själv, vilket jävla slarv.

Metodiskt fortsatte han leta igenom lägenheten. I den minimala hallen fanns en garderob. På golvet två par svarta nyputsade lågskor. Det hängde fyra vita skjortor på galgar, några kavajer utan någonting i fickorna. Det var allt.
Badrummet var lika dammsuget. Rakhyvel och rakkräm, Old Spice aftershave och en tub Pepsodent hoprullad nedifrån så att inget skulle torka ihop i botten av plåttuben.
På en krok på hatthyllan dinglade flera nycklar. De såg ut att höra till hänglås, det måste finnas en vinds- eller källarskrubb.

Fransson kom ihåg en järndörr i slutet av korridoren på denna översta våning. Lägenhetsnyckeln passade och han tryckte på ljusknappen.
En naken glödlampa lyste upp den minimala vinden med små gallerförsedda bås som inte verkade inbrottssäkra. En del av dörrarna var förvridna och uppbrutna, de flesta av båsen gapade tomma.
Han provade sig fram, grinden till båset längst in på vinden öppnade sig. En säng stod längst in i utrymmet, några filtar och kuddar låg ovanpå sängen. Det hängde läderremmar vid benen, breda, starka remmar fastnitade i trävirket.
En äldre dammsugare av den typ som rullade på små hjul ruvade ensam på golvet likt en minirobot i stålgrå aluminium.

När glödlampan slocknade, famlade han ett ögonblick i mörkret, sökte i sina fickor efter tändaren. Ovanför honom blänkte en skymt av den nattliga himlen genom ett takfönster.
Där hängde ett par fastnitade läderremmar och dinglade.
Fransson letade sig tillbaka till järndörren med soppåsen i en av sina händer. Det var tyst i korridoren. Ansiktet i den dammiga spegeln i hissen dominerades av hans uppspärrade blågröna ögon, det toviga håret som han aldrig fick något styr på reste sig som en krans kring huvudet. De väl synliga blodådrorna vid tinningarna pulserade. Händerna skakade när han drog av sig handskarna, plockade fram en Marlboro och tände den. Ett djupt halsbloss lindrade lite av upphetsningen. Han gnuggade ansiktet för att få tillbaka lite färg. Det lyckades inte.

På bottenplanet fanns en dörr till bakgården, till en soptunna. Runt honom slöt sig höga hus, mörka fönster med enstaka tända lampor. Han tog tag i överkanten på ett träplank som delade av gården, hivade sig upp.
På andra sidan fanns en ny dörr och utanför den en port till gatan.
Lokalsinnet sade vänster och han lydde impulsen, svängde runt hörnet och stod på en okänd gata, fullproppad med nattparkerade bilar.
Smygande svängde han över gatan och kom fram till nästa korsning. I skydd av en grällt målad Chevy Van skymtade Fransson sin Amazon genom mörka bilrutor som bildade ett evighetsmönster. Ett likformigt och upprepande mönster av blänkande glas och reflekterande gatlyktor.
Allt var lugnt, han öppnade dörren och hörde en bilmotor. Nedkrupen bakom ratten såg han en svart Volvo glida upp framför porten till Nilos hus. En man klädd i en exklusiv överrock med pälskragen uppfälld i halsen steg ur.
Sven-Hugo Erlandsson. Kriminalinspektören som aldrig sov.
Nycklarna till hänglåsen på vinden skramlade i hans ficka. Dit skulle inte Erlandsson komma. Fransson startade Amazonen och körde iväg.

33.
Det fanns ett nattåg från Köpenhamn till Stockholm.
– Berlinexpressen kommer tre minuter i midnatt, meddelade en leende dansk i fyrtioårsåldern genom luckan till upplysningarna på bästa skandinaviska.
De fyra vandrade vidare till biljettluckan. Minuten innan hade en avbeställning av en sovkupé gjorts per telefon. Tåget var fullbokat eftersom de danska flygplatsarbetarna strejkade. Annette och Tom behövde vila hjärncellerna ordentligt och de köpte sina biljetter.
– Det var evigheter sen jag åkte sovvagn, sade Tom barnsligt upprymd.

Det fanns tid för ett cafébesök. En självklarhet i den danska huvudstaden där man bejakade sina traditioner. Att umgås avslappnat över en öl eller alkoholhaltiga drycker betraktades som kultur i alla samhällsklasser. Mercedezen nådde Café Victor efter en snirklande färd längs kullerstensgator och gågator genom Köpenhamns pittoreska centrum.
Krogen var överfull, de fick tränga sig in. Tom argumenterade för jazzklubben Montmartre, men Anette påpekade att tåget gick innan midnatt, det var först då musikerna vaknade till.
– Du har rätt, det skulle bli som ett förspel utan orgasm, skrattade han.
Tom försökte med skämtet lirka upp hennes blodfyllda röda läppar som varit stängda hela bilturen från Gilleleje, men överdrev styrkan i rösten.
Axel hörde det som inte var ämnat för hans öron.
– Du har inte studerat japansk fördröjningskonst, sade Axel med ett illmarigt leende riktat mot Helena.

Axel var på samma kristallklara nivå som under bilturen. Han spelade den krogvane storstadsbon med alla sinnen vidöppna och beställde hela tiden in öl. Kryddade med små bittra munfullar Gammeldansk.
De andra tre höll ett lägre tempo, Helena smuttade på ett glas surt vitt vin. Den enda dryck danska krogar aldrig hade tillfredsställande kunskaper om. Anette drack vodka och juice medan Tom höll sig till öl.
Stimmet omkring dem låg på en hög ljudnivå, Axel nådde upp till samma höjder i den utläggning han höll om de danska expressionisterna. Namn som Asger Jorn och Jørgen Nash fladdrade förbi Anettes bra, namn hon hört förut men inte orkade koncentrera sig på. Andra frågor trängde på.
– Axel, avbröt hon med så mycket allvar i rösten att han tystnade tvärt, när träffade du Nilo senast, vad hände…
Det abrupta kastet i tankegång fick honom att rycka på axlarna.
– Tiden flyter liksom ut när jag målar, det är svårt att skilja dagarna åt. Men jag tror det var för en vecka sedan. Jag minns att han pratade nåt om en performance han deltagit i kvällen innan…
– Verkade han normal?
– Normal, vem fan är normal. Han var speciell på sitt eget sätt, men jag minns inget som bröt. Vi arbetade bra ihop, han hade en naturlig känsla för att posera som gjorde allting lätt, han var inte ett spår blyg…
Axel sade detta förvånat, som om den sortens karaktärsdrag stämde illa med Nilos utstrålning.
– Jag menar, fortsatte Anette envist, var han påverkad på något sätt?
– Inte vet jag, muttrade Axel påtagligt irriterad över att behöva rekapitulera scener ur minnet.
– Heroinister är helt normala när dom är på, men hysteriska när dom är a v, sköt Helena in med en konstaterande ton.
Hennes kommentarer kom oväntat och bestämt, det hade de noterat tidigare på dagen. Ett expertisladdat påstående som detta krävde en förklaring.
– Jag menar, även om Nilo mot vad ni alla tror, använde H så skulle ni inte märkt någon skillnad om ni inte träffade honom under en abstinens. Ja jag har jobbat på ett behandlingshem, förklarade hon snabbt.
– Han använde inte heroin, sade Anette bestämt och spände ögonen i henne. Det är därför hela historien luktar skumt. Han drack inte ens sprit.

Axel som demonstrativt stängt av samtalet, ägnade sig åt omgivningen, det fullpackade rummet, affischerna på väggarna och deras spegelbilder i kortväggens heltäckande blanka yta.
Runt dem satt en okonventionell blandning krogbesökare. Ensamma damer i medelåldern, klädda i märkeskläder. Tonårskillar i vita skjortor med flugor i halsen. Alla drack, en del kaffe och snaps, andra höll sig till ölflaskorna.
Axels blick drogs mot en samling medelålders svarta män som trängdes vid kortänden på den skinande bardisken.
– Fråga jazzpundarna där borta, sade han och nickade mot baren. Dom om några vet väl vad horse är…
Tom tittade över axeln på Anette. Han såg en kraftig svart man i skinnkavaj och grånat krusigt hår. Det var en saxofonist som länge haft Köpenhamn som sin utgångspunkt och var ett centralt nav i stadens aktiva jazzliv. Många musiker hade bott hos honom och hans danska fru, många nattliga jamsessions hade fötts ur hans närvaro och kontakter.
– Du, det där var low, riktigt fucking low, sade Tom irriterat. Om han har problem är det for fucks sake hans sak, inte din.
– Sorry, svarade Axel, jag menade inte så. Det känns bara så meningslöst att dissekera Nilo nu när det är för sent.
Axel var i skyddsställning, händelserna var för nära inpå.
– Det är dags for oss att gå, sade Anette och reste sig med att demonstrativt språng så att klackarna slog i golvet.

Det raka svarta håret såg elektrifierat ut, de röda läpparna var formade till allt annat än ett leende. Hon svepte den långa svarta skinnkappan över axlarna och snörpte ihop den i midjan så att hennes korta figur laddades med kraft.
Axel kunde inte undgå ilskan i Anettes reaktion. Det smärtade honom att se henne så blek under den gnistrande mörka hyn, så svart under de stora, mjukt rundade ögonen, men det var för sent. Tom och Anette hade vänt dem ryggen.
– Ni vet att jag uppskattar vad ni gjort för mig. utbrast han med ett försök till tacksam avskedshälsning.
– Vi vet att du kan vara en självupptagen jäkel till konstnär, hälsade Tom tillbaka med ett snett leende över axeln.

Del / 34-36

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27

28.
Kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson satt vid sitt tjänstebord och stirrade på en liten lapp. Den stora askkoppen i stål var fylld med halvlånga fimpar självslocknade Bellman Siesta. Lappen innehöll samma fyra telefonnummer som tidigare, kompletterade med ett långt bredvid ett nytt namn, Hans Hansen.
På New York numret svarade enbart en telefonsvarare som meddelade att Hans Hansen återkom den femtonde. Det var kväll, klockan var 20.16 svensk tid, 14.16 New York tid. Skulle han försöka igen?
Erlandsson hade haft en resultatlös dag. Frustrationen hade växt alltsedan den sena lunchen med Fransson. Inget av namnen på listan fanns i polisens register. Enbart några anmärkningar på Dick Hede´n för parkeringsförseelser.
På bordet låg den färdiga rapporten från rättsläkaren. Den bekräftade dödsorsaken. Kvävning orsakad av kramptillstånd i musklerna, en vanlig effekt av en för stark dos heroin i blodet. På vardagsspråk innebar det en överdos.

I Nils-Åke Ahlsells fickor hade man funnit några skrynkliga tior, ett par nycklar, ett halvt paket tuggummi, PK Extra. En mikroskopisk undersökning av lägenheten på Kungsholmen hade inte gett någonting. Inga droger, inga tecken på våldsamheter, inga kanyler, inga namn och telefonnummer.
Det var ovanligt, nästan unikt, att det inte fanns några spår att arbeta vidare på. Speciellt i rapporter från narkotikaärenden, där var hastigt uppsvallande känslor normala. Misären och utslagningen var stor, de levde i ett oorganiserat tumult med stora och små inbrott om vartannat.
Erlandsson lyfte sin telefonlur och bad åter växeln om New York numret. Samma telefonsvarare som tidigare. Han lämnade inget meddelande.

29.
Sara Williams lägenhet liknade allt mer en gravkammare. Franssons första impuls var att springa därifrån. Han behärskade den och gick till telefonen. Den danska signalen ringde dovt och kuttrande i andra änden av linjen, en gång, två gånger, tre gånger, till slut svarade en röst.
– Anette.
– Vilken tur, sade Fransson, ni var där. Här har helvetet brakat loss. Sara har forslats till sjukhus i ambulans. Tabletter.
Tystnaden i andra änden av luren var inte lång, aningen längre än en normal paus mellan två samtalande.
– Är det någon hos henne, frågade Anette.
– Dick, sade Fransson kort.
– Vi tar nästa tåg upp till Stockholm från Köpenhamn. Vi var precis på väg dit allihop.
– Ni lämnar kvar Axel och vad-hon-nu-hette…
– Helena. Precis.
– Ni var uppe hos Nilo innan ni stack, eller hur.
– Ja.
– Vi måste prata så fort ni kommer fram.
– Jag ringer dig när tåget kommer till Centralen.

Fransson lade på luren, imponerad av den kontroll och behärskning Anette visade. Inte så att hon var känslokall. Tvärtom.
Det fanns ett drag av suveränitet hos Anette. Hon var en människa med ett stabilt grepp om sin värld och sin utveckling, alltid en ide om hur man bäst attackerade ett kristillstånd.
Det var ingen tillfällighet att Axel varit så beroende av henne som livskamrat. När hans hjärnvindlingar låg utspridda längs ateljén var det hon systematiskt pratade honom tillbaka till penslarna, färgerna och duken. Fick honom att kanalisera sina eruptioner i något konkret.
Han undrade hur ofta Anette agerat på samma sätt for Sara Williams.

Fransson återvände till köket och samlade ihop alla utspridda rester av Nilos tankar och referensramar i plastpåsen. Han stoppade lägenhetsnyckeln i byxfickan. Satte sig vid köksbordet och tände en cigarett.
Ett dygn hade passerat sedan han stött på Annicka Fält på KB och dragits in i en härva med några av sina närmaste vänner i huvudrollerna. Veckorna innan kändes som sekunder. Veckorna när han sovit, ätit och druckit i en sorts dvala. Nedkyld till vintersömn som en björn i ide.
Tankarna på Annicka fick honom att ringa ett samtal till sig själv. Ingen svarade.

Fransson kände nyckeln i byxfickan. Tänkte att det kan finnas andra och mera handgripliga förklaringar som Tom och Anette missat i Nilos lägenhet.
Han bestämde sig för att undersöka. Han bestämde sig också för att lämna Annicka utanför. Nilo och hans värld var inte mogna för exponering ännu. Han ville först ha facit.

30.
När de fyra steg ut till Mercedezen utanför korsvirkeshuset lösgjorde sig en skugga från mörkret. Den gänglige ställde sig med två långa kliv framför Axel.
– Du ska stanna här, sade mannen.
Axel frös för en sekund till, lyfte sin högra hand ur fickan på den svarta kostymen. En stilett glimmade till. Han riktade bladet mot den gängliges magparti i en snabb rörelse. Mannen blockerade med sin högra hand och knivbladet träffade med ett krasande ljud.
– Inte en chans, skrek Axel och sprang förbi mannen.
Han fick samtidigt en spark i skrevet bakifrån. Det var Tom som satsade all kraft. Mannen sjönk ihop stönande med sin skadade hand täckt av den andra. Blodet strömmade mellan fingrarna.
– Kör för fan, ropade Axel och kastade sig in i baksätet på Mercedezen. Vi har chansen att smita från gorillorna.

Tom reagerade instinktivt, satte sig bakom ratten och svängde upp bilen på skogsvägen genom den talldunge där Saab Turbon tidigare stått som en grå skugga och bevakat dem. Anette dirigerade honom vidare ned på sandstranden.
Den pansartunga Mercedezen vrålade fram längs den hoppackade och hårda ytan. De svängde upp i ett samhälle några kilometer längre bort och tog sig till huvudvägen mot Köpenhamn. Ingen hade följt dem, Tom grimaserade belåtet.
– Äntligen har min bror misslyckats med något.
Anette vände sig till Axel.
– Har du alltid en kniv på dig?
– Bara när jag behöver förbättra mina konstnärliga villkor, svarade han
– Hoppas att det inte alltid betyder våldsamheter, sade Anette.
Helena stirrade på Axels nacke, som om den kunde förklara hans utbrott. Axel verkade inte ha en tanke på att försvara sig.
Händelsen hade bättrat på Axels humör. Han satt i framsätet bredvid Tom och de gnolade sig igenom ”Love for sale”, en gammal Cole Porter melodi som hörde till Toms favoritstycken. Lätt att improvisera på, tydlig frasering och nonchalant rytm.

Köpenhamns norra förstäder lyste efter en timme upp natthimlen med rödaktiga toner. Gatlyktorna på tillfartsvägarna var försedda med en annan ljusstyrka än i Sverige, det spreds genom orange glas nedåt, men reflekterades som rött uppåt.
Axel studerade denna skiftning i färgtemperatur, denna annorlunda natt, njöt av sin frihet. Snart skulle han försvinna med Helena, utan att någon kontrollerade eller bevakade honom. Utan att någon påminde honom om Nilo.
Porträttets anletsdrag fanns visserligen häftat i hans inre synbark, men ju längre bort från ateljén han kom i tid och rum, desto suddigare blev det.
Han kände sig upprymd, nästan viktlös, efter urladdningen. Nöjd med sin mentala kontroll som hållit undan det hotande mörkret. Livet var för kort för att slösas på andlösa spiraler av frustrationer som var hala som såpa när man försökte ta sig uppför dem.

Axel A:son var redo för nya intryck och bilder att förvandla till vibrerande emotioner. Helena hade utan spärrar smugit sig in i hans nervcentra. Utan att fråga eller manövrera accepterade hon hans personlighet. Det kändes lovande.
Den här kvällen skulle han minnas länge. Vägen. Färgen på himlen. Friheten och människorna. Axel vände sig mot Helena i baksätet, hennes hår blänkte av samma nyanser som natthimlen. Hennes ögon mötte hans och höll dem kvar.

Del / 31-33

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/