NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33

34.
Franssons enrumslägenhet var tom. Inga spår av Annicka, inte ens en lapp med tack eller frågor om Nilo. Han var inte förvånad.
De hade mötts ur en gemensam tillbakadragenhet. Fransson beskrev sig själv som en social eremit, dessa varelser drogs till andra sociala eremiter. På det sättet undviks konfrontationer, man kan svaja i vinden i sin egen takt och ändå delta på en gemensam frekvens.
Men man förlorade en viktigt del, utmaningarna. Det var på den punkten hans förhållande till Annicka börjat svikta. Likheterna skapade monotoni, ett alltmer påtagligt skruvstäd höll dem på plats i sina positioner. Den oundvikliga explosionen kom i våldsamma anklagelser.

För Fransson var tidpunkten illa vald. Den sammanföll med hans tvivel på journalistiken, misstron mot manipulationen och hetsen inför läsarna, oviljan att vrida orden i passande former,
Så länge det fanns en övertygelse om att vissa sorters sanningar utmanade och ifrågasatte det etablerade samhället, att konkreta förändringar skulle komma i förlängningens orden, var det enkelt. Var illusionen sprack visste han ännu inte.
Det som nu aktiverat hans insomnade instinkter var inte det gamla mönstret. Istället var det faran och det förbjudna i händelserna kring Nilo som lyfte honom ur den dagdrivande apatin. Det brusade i hjärnbarken likt högspänningsledare på ett öppet fält.
Han satte på soundtracket till ”One from the heart”, hörde Tom Waits skrovliga stämma klinga ur högtalarna, gick till kylskåpet och hämtade flaskan med irländsk whisky.
Innehållet i plastkassen hamnade på skrivbordet. Det var skrynkliga papperslappar, nedklottrade ord på restaurangservetter, ett par trasiga anteckningsböcker och kopian av Oscar Wildes roman.
I de små svarta böckerna fanns spår av vem Nilo varit, vad hans tankar och upplevelser bestod av. En av de tunna volymerna var daterad, prydligt nedpräntade datum stod högst upp i högra hörnet på varje sida.
Det nedskrivna var inte dagboksstoff. Inga namn eller händelser förekom. Den sista anteckningen var från den 10 februari, 1986.
”Vanmaktens stela metall
glaciärer av klaustrofobi
förfall livsbejakande nekrofili”

Diktraderna var oavslutade, som om Nilo tänkt återvända till dem. Eller så ägnade han sig åt automatisk diktning ala den gamle beatnikgudfadern Kerouac med sin ”stream of consciousness” teori.
En ide som lät sig genomföras på femtiotalet då tempot tillät en författare att skriva långt, ordrikt och tidsödande. Idag var det en prestation, ett privilegium för ett fåtal, att få ägna sig åt den sortens experiment.
Skillnaden mellan femtio- och åttiotalets litterära temperatur bestod framförallt i syftet, tänkte Fransson och smuttade på whiskyn. Att enbart kasta ur sig extrema ord och oväntade kombinationer av metaforer för sakens egen skull, det var sökt och utstuderat.

Han bläddrade vidare i boken, hittade många liknande sidor med sönderbrutna staccatofraser, men inget han fastnade på.
Minnet av Sara Williams sorti dök upp. Han lyfte telefonen.
– Det är Fransson, sade han, hur gick det ?
– Sara klarade det, svarade Dick Hedén med lättad stamma, men hon svamlade en massa innan hon somnade på sjukhuset. Bland annat om någon som heter Nilo. En kille jag använt som modell några gånger. Vet du vad som hänt?
Anette hade berättat for Sara, konstaterade Fransson och gjorde en snabb överläggning med sig själv om sin taktik. Brottstycken ur gamla deckare han konsumerat genom åren virvlade förbi. Gemensamt hade de att den som tänkte behålla kassaskåpets innehåll gjorde bäst i att aldrig avslöja kombinationen till låset. Till vem det än var.
– Vad sa hon om honom, frågade han därför.
– Något om en olycka, men hon var väldigt osammanhängande. Jag vet inte vad som är viktigt, men jag vill väldigt gärna förstå vad som ligger bakom Saras chock. Ja det var så läkaren beskrev det, fast han använde ord som katatoni, sade Dick Hede’n osäkert.
– Kan jag komma över till dig, frågade Fransson vidare.
– Jag förstår inte varför…
– Det är mina vänner det handlar om, sade Fransson allvarligt, det har inget att göra med mitt jobb. Det är privat.
Det var tyst i luren. En fundersam tystnad. Svaret kom effektivt och rakt.
– Jag måste ned till studion och hämta några kameror, du kan komma dit. Regeringsgatan 88, jag väntar i dörren om femton minuter.

Fransson gick ut för att få en taxi. Han använde aldrig telefonväxeln till Stockholms Taxi som var landets mest blockerade och bara framkomlig klockan fem på morgonen. Då tog det tjugo minuter att lokalisera en bil. Direkt utanför sin port fick han napp. Det var inte svårt, gatan lyste av lediga takljus. Fransson satte sig tillrätta i baksätet, tände en cigarett utan att fråga chauffören och funderade.
”Glaciärer av klaustrofobi”, var ord som fastnat, ord som tydde på att Nilo hade en sensibilitet och mognad. Något måste det ju funnits för att få Axel så fascinerad, tänkte han. Men fortsättningen var desto mer alarmerande. Vad betydde ”livsbejakande nekrofili”? En lek med ord, en provocerande tankekedja, eller var det en reell beskrivning. En föraning och en nyckel till vad som skulle hända Nilo.
Fransson frös i baksätet på taxin, drog pilotjackan hårdare kring kroppen. Natten utanför bilens fönster gav ingen värme. Det var iskallt. Lika iskallt som i hans hjärna.

35.
Stämningen på Café Victor mattades när de båda tågåkarna försvann. Axels euforiska tillstånd kulminerade och den fysiska utmattningen gjorde sig påmind. Han slingrade sina magra och seniga armar kring Helena som insåg att en biltur till Gilleleje genom den danska natten, var det sista Axel behövde.
– Hur skulle det va med en mjuk stor säng och en mjuk varm kropp att slingra sig omkring. lirkade hon för att inte verka förmanande.
– Utsökt, kom svaret från skuldran där Axels parkerat sin orakade kind.
– Vet du något bra hotell ?
– Angleterre nere vid Kongens Nytorv, ett kvarter härifrån.
– Okey, sade Helena, drog på sig sin tjocka svarta tröja och log inbjudande mot Axel. Kom nu då.

Han samlade ihop sina trötta lemmar, fällde upp slagen på kavajen, beredd på den fuktiga kylan utanför. Rensade luftvägarna med en djup inandning och tittade förhäxat på Helena.
Det röda håret fick ännu en nyans i det mjuka ljuset på Café Victor. Nästan brunt jordiskt, ansiktsfärgen var i samma kulör. Det var varmt inne på krogen, men Axel slöt henne tätt intill sig som ett skydd mot omvärlden.
De svängde runt hörnet, ned mot den vita rokokobyggnad som bredde ut sig vid Nytorvets västra sida likt en gigantisk gräddbakelse.
Huttrande pressade detta sena nattliga par upp den stora glasdörren till Hotel Angleterre. Kristallkronorna glittrade, det mörka bruna träet glänste av nyputsat, välmasserat fett. Mattan var tjock och mjuk, som stilen krävde.
Axel med sin säckiga och solkiga svarta kostym och sitt utmärglade, av färsk skäggstubb blåtonade ansikte, sträckte på sig och höll bestämt Helena runt axlarna. Hon tog lite extra korta steg i sina högklackade skor, nätstrumporna gned mot varandra under skinnkjolen, ansträngde sig för att inte se ut som en debutant i den internationella världen.
Det hade inte behövts. Angleterre var de amerikanska turisternas paradis. Det var ren kommers som styrde, inget annat.

Den rundhylte nattportiern liknade en kvarleva från Wiens sekelskifte, uppsträckt i dubbelknäppt kavaj med axelklaffar och vattenkammat hår som doftade pomada. Med en högdragen min betraktade han Axel A:son som avvärjde alla tveksamheter med ett bestämt tonfall.
– Vi vill ha den södra tornsviten om den är ledig, sade han på hemmagjord franskengelska.
– Jodå, det går bra, sade portiern med ett förbluffat uttryck.
– För en natt, fortsatte Axel med samma spelade världsvanhet.
– Självklart, sir, blev svaret.
Axel skrev en kråka på inskrivningsformuläret och tog nycklarna. Dörrarna till den guldornamenterade hissen slöt sig om dem.
– Det är otroligt vad lite skådespeleri i C-klassen kan få för följder.

Helena skakade på det röda hårburret till svar. I hissens artificiella ljus fick det ytterligare en nyans, en neonglittrande. Axel häpnade inför detta färgfenomen som han under tio års umgänge med oljor aldrig stött på.
En färg som skiftade så markant efter ljuset var drömmen för en konstnär med ambition att suggerera fram känslor i samklang med omgivningen. Axels ideal var att alla betraktare skulle kapitulera för intrycken, oavsett i vilken miljö de såg konstverket.
Färgpsykologins lagar, grundade på århundraden av erfarenheter, talade om detta fenomen som det viktigaste i den visuella upplevelsen. Axel A:son hade aldrig stött på en färg som klarade detta, hur man än blandade den med linoljor eller förtunningsmedel. Nu såg han den i Helenas hår.
– Är ditt hår färgat, frågade han.
– Nej naturligtvis inte, blev svaret.

Axel förde Helena mot dörren till svit 571, bad henne hålla för ögonen tills han sade ”Titta”. Ledde henne till mitten av det runda rummet, möblerat med två plyschsoffor i krämfärg. Tände de falska fotogenlamporna i fönstren och satte sig i en soffa med benen på det låga marmorbordet.
– Titta. Helena släppte ned händerna från ansiktet och vred sig runt i rummet.
– Du har inte sett sovrummet, det är perfekt. Kom, sade han och tog hennes hand och sprang uppför den snirkligt utmejslade spiraltrappan.
– Det är en parodi, jag har aldrig sett något så smaklöst i hela mitt liv, så utstuderat smaklöst elegant, skrattade Helena med skräckblandad förtjusning inför den överdrivna lyxen. Det hela liknar en bordell i Las Vegas…
Hon kastade sig huvudstupa i den enorma runda sängen som dominerade tornrummet. Axel gick fram till ett rullande serveringsbord med inbyggd bar som var cylinderformat for att stämma med de små runda fönstren.
– Mitt sinne för absurditeter tilltalas av det här. Att det ingår champagne i sviten tilltalar mig också.
Han höll fram en flaska Moet & Chandon och två smäckra glas mot Helena som rullade runt i det fluffiga sidenöverdraget.
– Allvarligt talat, den internationelle konstmånglaren Hans Hansen ska få betala. Det är hans förbaskade skyldighet efter de veckor jag gått igenom för att han skulle ha ett nytt verk redo till årets Kölnmässa.
Axel drog raskt av sig kostymen och resten av kläderna, snappade tag i flaskan med champagne och glasen.
– Jag tappar upp skumbadet en trappa ned. Hurry up, it’s luxury time…
Helena kröp ur den tjocka trojan, knäppte av blusen och gled ur skinnkjolen, men behöll de svarta nätstrumporna och de högklackade skorna.
– Ska vi leka så ska vi…

Bubblorna i skumbadet var varma och heta, bubblorna i champagnen svala och ettriga. En kombinationen som gav Axel ny energi efter den halsbrytande blandningen av danskt öl och snaps.
Helena njöt av situationen, smuttade inte längre på sitt glas, tog djupa och tillfredsställande klunkar.
Badkaret som de satt, eller snarare halvlåg i, var tillräckligt stort för att rymma dem. Helena såg Axels ögon spela mellan sina ben. Benen var nätprydda och utmanande hala och våta.
Axel var helt uppslukad av denna kvinna som dykt upp ur intet. Han ställde ifrån sig flaskan och sitt glas och ägnade sig åt ett utforskande undervattensäventyr med blicken fixerad vid Helenas ögon, varje rörelse från hans händer avsatte synliga spår av sammandragning och avslappning i pupillerna.
Hans händer vandrade långs lår, vader och mage.
De vassa kittlingarna från nätstrumporna avlöstes av elektriskt glättiga stötar från huden.
Axel var tillfredsställd med sitt frossande i pigromanernas kittlande fantasier. Det var overkligt och verkligt samtidigt. En dubbelironi, en skamlös lek med en krampaktig och uthållig dröm, lyxen.
Champagneflaskan guppade omkring i vattnet. Han styrde den längs Helenas utsträckta ben. Kylan fick håren att resa sig i behaglig njutning och hennes ansikte glittrade av mötet mellan kallt och varmt. Av det laddade och det avslappnade i situationen.
Ingen sade någonting, alla ord skulle förstöra ögonblicket.

36.
Dick Hedén väntade i porten når Fransson steg ur taxin och blev visad in i hissen. Den kraftige mannen med den mullrande stämman drog igen järngrinden som fungerade som ett dragspel.
– Jag glömde bort att tacka dig innan för att du brydde dig om Sara, sade Dick Hedén milt. Många andra skulle varit besvärade och smitit.
Fransson kommenterade inte utan studerade den maskulina profilen i den extrema närbild han fick i hissen. Grova buskiga ögonbryn och kort tätt hår som sprack upp i gråa streck. Dick Hedén var i fyrtiofemårsåldern.
Hissen transporterade dem sex våningar upp. Studion var rymlig med en panoramaglasvägg i lätt lutning mot norr. Perfekt fotografmiljö, tänkte Fransson, men det har väl en så framgångsrik reklamplåtare råd med.

Dick Hedén plockade fram två glas och två öl. Det var danska Hof i den typiskt smala och smäckra flaskan som inte kluckade när man hällde. Dansk ölarkitektur på hög nivå.
Fotografen utstrålade oåtkomlighet. Attityden hade irriterat honom några år tidigare under en lång och positiv intervju med Dick Hedén. Intervjun sålde han vidare till amerikanska Interview, med nytagna bilder på Sara Williams. Tjugo år efter hennes sorti ur den newyorkska modevärlden.
Dick hade inte förskönat henne, det kyligt exakta svartvita lämnade ut de få rynkorna i ansiktet, rentav avslöjade dem med ett släpljus. Det tillsammans med den tomma blicken, spred ett melankoliskt uttryck over åldrandet. Väldigt deprachict, helt i linje med åttiotalets tongångar.

Franssons motvilja fanns kvar och han höll en avvaktande attityd.
– Jag minns att vi pratade om de romerska sybariterna när du gjorde den där intervjun med mig, sade Dick Hedén.
Inte en min röjde vad han ansåg om Franssons påståenden om modefotografens ytliga och vinklade bildstil.
– Det dök upp i mitt huvud når jag såg Nilos bild i tidningen. Han var för mig precis den typen av person, sade Dick Hedén. Hans dubbelkönade drag talade ett speciellt språk. Det där erfarna, ickeförvånade draget av att ha sett allt, gjort allt. Det var därför han var en utmärkt modell. Han förstod allt jag antydde och låt det spegla sig i ansiktsdragen. Andra tyckte han var känslokall, men framför kameran började han leva.
– Jag har inte sett bilder på honom, sade Fransson, har du några kopior?
– Javisst, svarade Dick Hedén.

Han gick över till ett gigantiskt arkivskåp längs ena väggen och plockade fram en plastmapp fylld av svartvita förstoringar. Lade dem på bordet, utan kommentarer.
Fransson bläddrade bland klassiska studiobilder, med mjuka skuggor och mängder av valörer i hudtonerna. Det fanns något sällsamt över Nilos poser.
På flera var han klädd i vita shorts likt en engelsk cricketspelare från början av seklet. Trots att han var manligt välbyggd, utstrålade han ingen maskulinitet. Det veka och feminina draget i kroppsspråket dominerade.
I porträtten fanns en underdånighet, en fjärran blick, laddad av ömhet, kombinerad med spända käkmuskler och sammanknipna läppar.
– Är dom privata eller beställda, frågade han.
– Det är testbilder för amerikanska Calvin Klein. En av de modeskapare som vågar anlita nya ansikten. Men de är inte publicerade.
– Var det något fel?
– Nej, nej, det var bara en annan fotograf som fick jobbet.
– Det finns ett skrämmande drag i dom, kommenterade Fransson. Man reagerar sexuellt, men vet inte på vilka signaler. De feminina eller maskulina.
– Det är det som är effekten.

Dick Hedén lutade sig bakåt i stolen, stålrören i karmen spände sig under tyngden. Fransson var trots sin negativa inställning tvungen att erkänna denne fotografs exceptionella förmåga att fånga en för många grumlig tidsanda.
– Dom togs i höstas, fortsatte Dick Hedén, det var Anette som hade honom med sig upp till mig.
– Varför berättar du allt detta för mig, frågade Fransson.
– Det var något märkligt med honom, något jag funderat på och känner att jag måste ha svar på. Han hade en halsmedaljong som såg ut som en miniatyrfackla. Han tog av sig den innan fotograferingen och satte på den efteråt. Trots att jag tyckte den passade bra kring hans hals.
– Han blev upprörd över mina frågor om den, så upprörd att ögonen flammade och det var riktigt obehagligt. Vet du vad facklan betyder?
Fransson kände till symbolen som en del av den italienska fascismens emblem. Ursprungligen kom den från antika Grekland där den symboliserade livet och kraften. Han undrade om Nilo haft den på sig när han hittades död.
– Det har något med grekisk mytologi att göra, svarade han för att inte låta alltför snål och tillföra något till samtalet.
Dick Hedén tände en John Players Special som han tog fram ur innerfickan på linnekavajen.
– Jag undrar vad den där killen egentligen höll på med, sade han som om han tänkte högt, och vad min föredetta hustru hade för relation till honom, hon nämnde hans namn på sjukhuset men jag förstod inte varför.
Dick Hedens ansikte hade bleknat och nu syntes det hur hårt åren frätt in rynkorna kring ögonen och i pannan. Han gav ifrån sig starka signaler om att samtalet var slut.
– Jag skulle inte kunna ta en kopia. Det kan bli en historia av det här, sade Fransson som i förbigående.
– Du menar för nån tidning, frågade Dick Hedén tveksamt. Jag vet inte; det beror på sammanhanget. Jag vill inte flagga offentligt med att arbeta med heroinister som modeller.
– Jag sysslar inte med sensationsskriverier, svarade Fransson kallt.
– Okey då, ta det här, svarade han ursäktande och sköt fram ett porträtt där Nilos käkmuskler spelade i det kraftigt markerade sidoljuset.
– Förresten, sade Fransson, hoppas att Sara blir okey igen.
– Visst, hon överlever, hon överlever alltid, sade Dick Hedén.

Del / 37-39

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30

31.
Hans Hansen spände fast säkerhetsbältet. SAS planet var på väg in över det nordamerikanska fastlandet och skylten hade tänts.
Han var matt och det värkte i kroppen. I normala fall somnade han in till de lugnande ljudvågorna på tiotusen meters höjd, den här gången hade de inte lyckats få hans hjärna att slappna av.
Det fanns flera anledningar till oro. En ung stockholmare var död och polisen och framförallt pressen var alarmerade. Hans kontaktperson hade anhållits på väg till banken med tvåhundratusen i sedlar. Hans Hansen tänkte på riskerna med fortsatta turer över Atlanten, kalkylerade hur stor förlusten skulle bli. Förra resans bortslarvade netto räknade han med att få tillbaka på nästa. Men vad skulle hända nu.
Den enda ljuspunkten var att Axel A:son och hans bror Tom, med den där lilla skönheten Anette Finicelli som förhäxade dem, var i säkert förvar utanför händelsernas centrum. De skulle stanna där tills allt lugnade sig. Han litade på sina assistenter, de misslyckades aldrig.

Jumbojeten gjorde en tvär gir och lutade kraftigt åt höger. Inflygningen startade och Hans Hansen tyckte sig skymta en rät linje ljus långt därnere.
Manhattan, tänkte han, smältdegeln som är mitt Mekka.
Han släckte den feta cigarren i armstödets askkopp och putsade bort några flagor aska från kostymen. Hans amerikanska pass vilade i innerfickan, han kände sig beredd att attackera situationen.

32.
Väggarna var ljusgrå och kala, golvet täckt med svartvita rutor av plastmaterial. I ett hörn stod en säng med perfekt utslätat svart överkast, en galonklädd gammal fåtölj med armstöd av krom och ett bord med en tom askkopp var tillsammans med ett avlutat vitrinskåp med stora glasdörrar hela inredningen.
Fransson öppnade skåpet som innehöll en stereoanläggning och ett slitet uppslagsverk i brunt läder. Bläddrade bland skivorna, hittade många Miles Davis album, flera med Charlie Parker liknade utgångna samlarexemplar.
Inredningen och musiksmaken var väl sammansatt och skvallrade om en utvecklad känsla för stil.

Men ingen personlighet, ingen egen identitet. Snarare väl komponerade detaljer ur tidigare generationers kulturarv. Det fanns ingen rock’n’roll, inga uttryck för hans generations spontana protester och bohemiska attityder. Det var som om tjugo år av musik och livsstil var bortblåsta ur Nilos värld.
Kanske var detta selektiva sätt att sopa undan onödig barlast det nya, tänkte Fransson, kanske var masskulturens genomslagskraft nu definitivt slut.
Han kände sig nostalgisk och övergiven. En känsla som överväldigade och stärkte hans nyfikenhet. Det fanns många frågor kvar att få svar på om Nilos värld. Kanske var var han offer för en tillfällighet, en impuls att prova något nytt som fått ödesdigra konsekvenser.

Fransson kom till det lilla köket i sin undersökning. Det var närmast en kokvrå. En spis, några skåp på väggen och en diskbänk var allt som rymdes på de tre-fyra kvadratmeterna. Inget såg onormalt ut, allt fanns där som kunde tacka en persons behov.
En skräppåse under diskbänken innehöll vita stumpar av filterlösa cigaretter, tändstickor, ett använt kaffefilter och en solkig skurtrasa.
Fransson lyfte soppåsen och knöt ihop den för att ta den med sig, når han fick syn på ett vitt pulver som var strött vid kranarna på diskbanken. Det var finfördelat, nästan som puder. Han tog lite på sitt ena handskklädda pekfinger, förde det till munnen.
Det smakade inte kokain eller heroin, snarare krita. Polisen hade undersökt lägenheten. Det betydde att huset kunde vara under bevakning. Han hade undersökt gatan utanför Nilos lägenhet.
Fan, sade han till sig själv, vilket jävla slarv.

Metodiskt fortsatte han leta igenom lägenheten. I den minimala hallen fanns en garderob. På golvet två par svarta nyputsade lågskor. Det hängde fyra vita skjortor på galgar, några kavajer utan någonting i fickorna. Det var allt.
Badrummet var lika dammsuget. Rakhyvel och rakkräm, Old Spice aftershave och en tub Pepsodent hoprullad nedifrån så att inget skulle torka ihop i botten av plåttuben.
På en krok på hatthyllan dinglade flera nycklar. De såg ut att höra till hänglås, det måste finnas en vinds- eller källarskrubb.

Fransson kom ihåg en järndörr i slutet av korridoren på denna översta våning. Lägenhetsnyckeln passade och han tryckte på ljusknappen.
En naken glödlampa lyste upp den minimala vinden med små gallerförsedda bås som inte verkade inbrottssäkra. En del av dörrarna var förvridna och uppbrutna, de flesta av båsen gapade tomma.
Han provade sig fram, grinden till båset längst in på vinden öppnade sig. En säng stod längst in i utrymmet, några filtar och kuddar låg ovanpå sängen. Det hängde läderremmar vid benen, breda, starka remmar fastnitade i trävirket.
En äldre dammsugare av den typ som rullade på små hjul ruvade ensam på golvet likt en minirobot i stålgrå aluminium.

När glödlampan slocknade, famlade han ett ögonblick i mörkret, sökte i sina fickor efter tändaren. Ovanför honom blänkte en skymt av den nattliga himlen genom ett takfönster.
Där hängde ett par fastnitade läderremmar och dinglade.
Fransson letade sig tillbaka till järndörren med soppåsen i en av sina händer. Det var tyst i korridoren. Ansiktet i den dammiga spegeln i hissen dominerades av hans uppspärrade blågröna ögon, det toviga håret som han aldrig fick något styr på reste sig som en krans kring huvudet. De väl synliga blodådrorna vid tinningarna pulserade. Händerna skakade när han drog av sig handskarna, plockade fram en Marlboro och tände den. Ett djupt halsbloss lindrade lite av upphetsningen. Han gnuggade ansiktet för att få tillbaka lite färg. Det lyckades inte.

På bottenplanet fanns en dörr till bakgården, till en soptunna. Runt honom slöt sig höga hus, mörka fönster med enstaka tända lampor. Han tog tag i överkanten på ett träplank som delade av gården, hivade sig upp.
På andra sidan fanns en ny dörr och utanför den en port till gatan.
Lokalsinnet sade vänster och han lydde impulsen, svängde runt hörnet och stod på en okänd gata, fullproppad med nattparkerade bilar.
Smygande svängde han över gatan och kom fram till nästa korsning. I skydd av en grällt målad Chevy Van skymtade Fransson sin Amazon genom mörka bilrutor som bildade ett evighetsmönster. Ett likformigt och upprepande mönster av blänkande glas och reflekterande gatlyktor.
Allt var lugnt, han öppnade dörren och hörde en bilmotor. Nedkrupen bakom ratten såg han en svart Volvo glida upp framför porten till Nilos hus. En man klädd i en exklusiv överrock med pälskragen uppfälld i halsen steg ur.
Sven-Hugo Erlandsson. Kriminalinspektören som aldrig sov.
Nycklarna till hänglåsen på vinden skramlade i hans ficka. Dit skulle inte Erlandsson komma. Fransson startade Amazonen och körde iväg.

33.
Det fanns ett nattåg från Köpenhamn till Stockholm.
– Berlinexpressen kommer tre minuter i midnatt, meddelade en leende dansk i fyrtioårsåldern genom luckan till upplysningarna på bästa skandinaviska.
De fyra vandrade vidare till biljettluckan. Minuten innan hade en avbeställning av en sovkupé gjorts per telefon. Tåget var fullbokat eftersom de danska flygplatsarbetarna strejkade. Annette och Tom behövde vila hjärncellerna ordentligt och de köpte sina biljetter.
– Det var evigheter sen jag åkte sovvagn, sade Tom barnsligt upprymd.

Det fanns tid för ett cafébesök. En självklarhet i den danska huvudstaden där man bejakade sina traditioner. Att umgås avslappnat över en öl eller alkoholhaltiga drycker betraktades som kultur i alla samhällsklasser. Mercedezen nådde Café Victor efter en snirklande färd längs kullerstensgator och gågator genom Köpenhamns pittoreska centrum.
Krogen var överfull, de fick tränga sig in. Tom argumenterade för jazzklubben Montmartre, men Anette påpekade att tåget gick innan midnatt, det var först då musikerna vaknade till.
– Du har rätt, det skulle bli som ett förspel utan orgasm, skrattade han.
Tom försökte med skämtet lirka upp hennes blodfyllda röda läppar som varit stängda hela bilturen från Gilleleje, men överdrev styrkan i rösten.
Axel hörde det som inte var ämnat för hans öron.
– Du har inte studerat japansk fördröjningskonst, sade Axel med ett illmarigt leende riktat mot Helena.

Axel var på samma kristallklara nivå som under bilturen. Han spelade den krogvane storstadsbon med alla sinnen vidöppna och beställde hela tiden in öl. Kryddade med små bittra munfullar Gammeldansk.
De andra tre höll ett lägre tempo, Helena smuttade på ett glas surt vitt vin. Den enda dryck danska krogar aldrig hade tillfredsställande kunskaper om. Anette drack vodka och juice medan Tom höll sig till öl.
Stimmet omkring dem låg på en hög ljudnivå, Axel nådde upp till samma höjder i den utläggning han höll om de danska expressionisterna. Namn som Asger Jorn och Jørgen Nash fladdrade förbi Anettes bra, namn hon hört förut men inte orkade koncentrera sig på. Andra frågor trängde på.
– Axel, avbröt hon med så mycket allvar i rösten att han tystnade tvärt, när träffade du Nilo senast, vad hände…
Det abrupta kastet i tankegång fick honom att rycka på axlarna.
– Tiden flyter liksom ut när jag målar, det är svårt att skilja dagarna åt. Men jag tror det var för en vecka sedan. Jag minns att han pratade nåt om en performance han deltagit i kvällen innan…
– Verkade han normal?
– Normal, vem fan är normal. Han var speciell på sitt eget sätt, men jag minns inget som bröt. Vi arbetade bra ihop, han hade en naturlig känsla för att posera som gjorde allting lätt, han var inte ett spår blyg…
Axel sade detta förvånat, som om den sortens karaktärsdrag stämde illa med Nilos utstrålning.
– Jag menar, fortsatte Anette envist, var han påverkad på något sätt?
– Inte vet jag, muttrade Axel påtagligt irriterad över att behöva rekapitulera scener ur minnet.
– Heroinister är helt normala när dom är på, men hysteriska när dom är a v, sköt Helena in med en konstaterande ton.
Hennes kommentarer kom oväntat och bestämt, det hade de noterat tidigare på dagen. Ett expertisladdat påstående som detta krävde en förklaring.
– Jag menar, även om Nilo mot vad ni alla tror, använde H så skulle ni inte märkt någon skillnad om ni inte träffade honom under en abstinens. Ja jag har jobbat på ett behandlingshem, förklarade hon snabbt.
– Han använde inte heroin, sade Anette bestämt och spände ögonen i henne. Det är därför hela historien luktar skumt. Han drack inte ens sprit.

Axel som demonstrativt stängt av samtalet, ägnade sig åt omgivningen, det fullpackade rummet, affischerna på väggarna och deras spegelbilder i kortväggens heltäckande blanka yta.
Runt dem satt en okonventionell blandning krogbesökare. Ensamma damer i medelåldern, klädda i märkeskläder. Tonårskillar i vita skjortor med flugor i halsen. Alla drack, en del kaffe och snaps, andra höll sig till ölflaskorna.
Axels blick drogs mot en samling medelålders svarta män som trängdes vid kortänden på den skinande bardisken.
– Fråga jazzpundarna där borta, sade han och nickade mot baren. Dom om några vet väl vad horse är…
Tom tittade över axeln på Anette. Han såg en kraftig svart man i skinnkavaj och grånat krusigt hår. Det var en saxofonist som länge haft Köpenhamn som sin utgångspunkt och var ett centralt nav i stadens aktiva jazzliv. Många musiker hade bott hos honom och hans danska fru, många nattliga jamsessions hade fötts ur hans närvaro och kontakter.
– Du, det där var low, riktigt fucking low, sade Tom irriterat. Om han har problem är det for fucks sake hans sak, inte din.
– Sorry, svarade Axel, jag menade inte så. Det känns bara så meningslöst att dissekera Nilo nu när det är för sent.
Axel var i skyddsställning, händelserna var för nära inpå.
– Det är dags for oss att gå, sade Anette och reste sig med att demonstrativt språng så att klackarna slog i golvet.

Det raka svarta håret såg elektrifierat ut, de röda läpparna var formade till allt annat än ett leende. Hon svepte den långa svarta skinnkappan över axlarna och snörpte ihop den i midjan så att hennes korta figur laddades med kraft.
Axel kunde inte undgå ilskan i Anettes reaktion. Det smärtade honom att se henne så blek under den gnistrande mörka hyn, så svart under de stora, mjukt rundade ögonen, men det var för sent. Tom och Anette hade vänt dem ryggen.
– Ni vet att jag uppskattar vad ni gjort för mig. utbrast han med ett försök till tacksam avskedshälsning.
– Vi vet att du kan vara en självupptagen jäkel till konstnär, hälsade Tom tillbaka med ett snett leende över axeln.

Del / 34-36

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27

28.
Kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson satt vid sitt tjänstebord och stirrade på en liten lapp. Den stora askkoppen i stål var fylld med halvlånga fimpar självslocknade Bellman Siesta. Lappen innehöll samma fyra telefonnummer som tidigare, kompletterade med ett långt bredvid ett nytt namn, Hans Hansen.
På New York numret svarade enbart en telefonsvarare som meddelade att Hans Hansen återkom den femtonde. Det var kväll, klockan var 20.16 svensk tid, 14.16 New York tid. Skulle han försöka igen?
Erlandsson hade haft en resultatlös dag. Frustrationen hade växt alltsedan den sena lunchen med Fransson. Inget av namnen på listan fanns i polisens register. Enbart några anmärkningar på Dick Hede´n för parkeringsförseelser.
På bordet låg den färdiga rapporten från rättsläkaren. Den bekräftade dödsorsaken. Kvävning orsakad av kramptillstånd i musklerna, en vanlig effekt av en för stark dos heroin i blodet. På vardagsspråk innebar det en överdos.

I Nils-Åke Ahlsells fickor hade man funnit några skrynkliga tior, ett par nycklar, ett halvt paket tuggummi, PK Extra. En mikroskopisk undersökning av lägenheten på Kungsholmen hade inte gett någonting. Inga droger, inga tecken på våldsamheter, inga kanyler, inga namn och telefonnummer.
Det var ovanligt, nästan unikt, att det inte fanns några spår att arbeta vidare på. Speciellt i rapporter från narkotikaärenden, där var hastigt uppsvallande känslor normala. Misären och utslagningen var stor, de levde i ett oorganiserat tumult med stora och små inbrott om vartannat.
Erlandsson lyfte sin telefonlur och bad åter växeln om New York numret. Samma telefonsvarare som tidigare. Han lämnade inget meddelande.

29.
Sara Williams lägenhet liknade allt mer en gravkammare. Franssons första impuls var att springa därifrån. Han behärskade den och gick till telefonen. Den danska signalen ringde dovt och kuttrande i andra änden av linjen, en gång, två gånger, tre gånger, till slut svarade en röst.
– Anette.
– Vilken tur, sade Fransson, ni var där. Här har helvetet brakat loss. Sara har forslats till sjukhus i ambulans. Tabletter.
Tystnaden i andra änden av luren var inte lång, aningen längre än en normal paus mellan två samtalande.
– Är det någon hos henne, frågade Anette.
– Dick, sade Fransson kort.
– Vi tar nästa tåg upp till Stockholm från Köpenhamn. Vi var precis på väg dit allihop.
– Ni lämnar kvar Axel och vad-hon-nu-hette…
– Helena. Precis.
– Ni var uppe hos Nilo innan ni stack, eller hur.
– Ja.
– Vi måste prata så fort ni kommer fram.
– Jag ringer dig när tåget kommer till Centralen.

Fransson lade på luren, imponerad av den kontroll och behärskning Anette visade. Inte så att hon var känslokall. Tvärtom.
Det fanns ett drag av suveränitet hos Anette. Hon var en människa med ett stabilt grepp om sin värld och sin utveckling, alltid en ide om hur man bäst attackerade ett kristillstånd.
Det var ingen tillfällighet att Axel varit så beroende av henne som livskamrat. När hans hjärnvindlingar låg utspridda längs ateljén var det hon systematiskt pratade honom tillbaka till penslarna, färgerna och duken. Fick honom att kanalisera sina eruptioner i något konkret.
Han undrade hur ofta Anette agerat på samma sätt for Sara Williams.

Fransson återvände till köket och samlade ihop alla utspridda rester av Nilos tankar och referensramar i plastpåsen. Han stoppade lägenhetsnyckeln i byxfickan. Satte sig vid köksbordet och tände en cigarett.
Ett dygn hade passerat sedan han stött på Annicka Fält på KB och dragits in i en härva med några av sina närmaste vänner i huvudrollerna. Veckorna innan kändes som sekunder. Veckorna när han sovit, ätit och druckit i en sorts dvala. Nedkyld till vintersömn som en björn i ide.
Tankarna på Annicka fick honom att ringa ett samtal till sig själv. Ingen svarade.

Fransson kände nyckeln i byxfickan. Tänkte att det kan finnas andra och mera handgripliga förklaringar som Tom och Anette missat i Nilos lägenhet.
Han bestämde sig för att undersöka. Han bestämde sig också för att lämna Annicka utanför. Nilo och hans värld var inte mogna för exponering ännu. Han ville först ha facit.

30.
När de fyra steg ut till Mercedezen utanför korsvirkeshuset lösgjorde sig en skugga från mörkret. Den gänglige ställde sig med två långa kliv framför Axel.
– Du ska stanna här, sade mannen.
Axel frös för en sekund till, lyfte sin högra hand ur fickan på den svarta kostymen. En stilett glimmade till. Han riktade bladet mot den gängliges magparti i en snabb rörelse. Mannen blockerade med sin högra hand och knivbladet träffade med ett krasande ljud.
– Inte en chans, skrek Axel och sprang förbi mannen.
Han fick samtidigt en spark i skrevet bakifrån. Det var Tom som satsade all kraft. Mannen sjönk ihop stönande med sin skadade hand täckt av den andra. Blodet strömmade mellan fingrarna.
– Kör för fan, ropade Axel och kastade sig in i baksätet på Mercedezen. Vi har chansen att smita från gorillorna.

Tom reagerade instinktivt, satte sig bakom ratten och svängde upp bilen på skogsvägen genom den talldunge där Saab Turbon tidigare stått som en grå skugga och bevakat dem. Anette dirigerade honom vidare ned på sandstranden.
Den pansartunga Mercedezen vrålade fram längs den hoppackade och hårda ytan. De svängde upp i ett samhälle några kilometer längre bort och tog sig till huvudvägen mot Köpenhamn. Ingen hade följt dem, Tom grimaserade belåtet.
– Äntligen har min bror misslyckats med något.
Anette vände sig till Axel.
– Har du alltid en kniv på dig?
– Bara när jag behöver förbättra mina konstnärliga villkor, svarade han
– Hoppas att det inte alltid betyder våldsamheter, sade Anette.
Helena stirrade på Axels nacke, som om den kunde förklara hans utbrott. Axel verkade inte ha en tanke på att försvara sig.
Händelsen hade bättrat på Axels humör. Han satt i framsätet bredvid Tom och de gnolade sig igenom ”Love for sale”, en gammal Cole Porter melodi som hörde till Toms favoritstycken. Lätt att improvisera på, tydlig frasering och nonchalant rytm.

Köpenhamns norra förstäder lyste efter en timme upp natthimlen med rödaktiga toner. Gatlyktorna på tillfartsvägarna var försedda med en annan ljusstyrka än i Sverige, det spreds genom orange glas nedåt, men reflekterades som rött uppåt.
Axel studerade denna skiftning i färgtemperatur, denna annorlunda natt, njöt av sin frihet. Snart skulle han försvinna med Helena, utan att någon kontrollerade eller bevakade honom. Utan att någon påminde honom om Nilo.
Porträttets anletsdrag fanns visserligen häftat i hans inre synbark, men ju längre bort från ateljén han kom i tid och rum, desto suddigare blev det.
Han kände sig upprymd, nästan viktlös, efter urladdningen. Nöjd med sin mentala kontroll som hållit undan det hotande mörkret. Livet var för kort för att slösas på andlösa spiraler av frustrationer som var hala som såpa när man försökte ta sig uppför dem.

Axel A:son var redo för nya intryck och bilder att förvandla till vibrerande emotioner. Helena hade utan spärrar smugit sig in i hans nervcentra. Utan att fråga eller manövrera accepterade hon hans personlighet. Det kändes lovande.
Den här kvällen skulle han minnas länge. Vägen. Färgen på himlen. Friheten och människorna. Axel vände sig mot Helena i baksätet, hennes hår blänkte av samma nyanser som natthimlen. Hennes ögon mötte hans och höll dem kvar.

Del / 31-33

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/