Kategoriarkiv: Kultur

NILO – sommarföljetong – del 10-12

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9

10.

Hans Hansen lämnade efter sig ett obehag hos Fransson. Han drack snabbt sin Turbo, rökte tre Marlboro i följd och försökte fånga Axels uppmärksamhet.
Konstnären var absorberad av den rödhåriga innanför baren. Han småtjattrade, hjälpte med ölflaskor, hällde upp vinmuggar till de törstande som trängdes, svettiga och uttryckslösa.
– Du Axel, sade Fransson, det här kommer aldrig att ta slut, vi måste prata.

Axel nonchalerade honom. Den rödhåriga spelade lättsamt med i hans tydliga flirt och gned sina lår mot hans. Hon var klädd i svarta nätstrumpor och svart kort läderkjol, en magnet för Axel som varit inlåst i tre veckor i sin ateljé.
Fransson gav upp och letade sig mot scenen, hejade till då och då mot bekanta ansikten. Avmätta nickar som visade att han var där, men inte hade någon avsikt att blanda sig i mässan som sjöd kring Tom Hansens saxofontoner. Han var mitt uppe i en lång improvisation som doftade tidig John Coltrane, gungande slingor som fyllde rummet utan att en enda gång hamna i dissonanser
Anette var tyst och studerade Tom. Trummisen markerade takten och alla väntade andaktsfullt på en fortsättning.

Omkring Fransson växte den sortens befriande ljus som slätar ut alla rynkor i stressade själar. Han kom att tänka på van Goghs landskap. Musik som den här föds normalt inte i vår frustrerade tid, vår aggressiva hets att nå positioner ger inte utrymme för meditationer, tänkte han. Men här stod Tom Hansen, en yngling på några och tjugo, och förmedlade stämningar som Fransson associerade med tillståndet två decennier tillbaka när buddistisk filosofi och mentala koncentrationsövningar var mode.
Tom Hansen var på flera sätt en otidsenlig figur. Uppväxt i ett konstnärshem på Manhattan tillsammans med sin äldre bror. Föräldrarna fastnade i dåtidens beathuvudstad när de var där på stipendium och målade. Tom hade vaknat till Charlie Parker, somnat till Miles Davis och växt upp med Sun Ra Orchestra. Genom musiken lekte han i närkontakt med uråldriga afrikanska gudar som bejakade livet och fertiliteten. Hans musikaliska minne var levande och intakt.
Hans Hansen hade ärvt den andra delen av det amerikanska kynnet. Affärsmannens och den självsäkre fixarens talanger. Bröderna bildade en udda konstellation med få känslomässiga bindningar, de tolererade varandra.

När Tom likt en huggande kobra hejdade sitt långa transliknande solo och klämde i med en bluesrefräng, bröts Franssons tankegång. Han kände Anette Finicellis uppspärrade ögon, han släppte en antydan till leende over sina läppar. Hennes hypnotiserade blick fick ett igenkännande drag.
Hennes barnansikte, slätt och vackert som en främmande kerub i ett gammalromerskt tempel, var inramat av det glansande korta svarta håret. Ett oskuldsfullt och på samma gång sinnligt jordiskt ansikte. Anette Finicelli var trots sina tjugoen år den som känt Axel längst av alla i deras krets. Hon var dotter till en av de svenska fotomodeller som på sextiotalet hamnat i USA och skapat sig en karriär. Där förälskade hon sig i en ståtlig ursprungsamerikan och Sara Williams hade sett sin stjärna dala. Det första tecknet var att hon envist vägrat ta abort, hon födde Anette.

Ett barn i modellvärlden var ingen fördel. Hon hade återvänt utfattig till Sverige i början av sjuttiotalet med sin älskade som var Vietnamvägrare. De skilde sig snart och Sara Williams gifte om sig med en reklamfotograf, Dick Hedén, en av den svenska mediavärldens slipade kuggar som skaffade sin styvdotter jobb redan som baby.
Hennes stora ögon och halvmörka skinn gav henne ett friskt utseende. Hon var sundheten och livskraften personifierad. Samtidigt tilltalade de exotiska dragen den svenska liberala själen.
Anette var numera ytterst tystlåten om sina föräldrar, fast besluten att skapa sin egen identitet. Långt från modellernas och reklamens värld.
Hon hade varit Axels halmstrå i kristillstånd med sitt okomplicerade sätt att se på livet. Anette hade ingen rädsla för det ovanliga eller udda. För Axel hade det varit som att hitta en ungdom han aldrig haft, en oskuld han alltid själv kämpat för att uppnå. Med Anette omkring sig kunde problemen glida av honom utan att fräta hål på den tunna sociala polityr han trots allt hade.

Men när Tom Hansen gjorde entre förändrades Anette. Hon växte upp, intresserade sig för sitt utseende, för kläder, för sitt sätt att vara. Från den stunden var hennes och Axels förhållande enbart likt det mellan syskon.
Axel hade ställt till med skandaler och utmanat Tom på dueller med spritflaskor och droger i uthållighetstester som var till för att bevisa vems manlighet som varade längst. Efter en två dygns duell hamnade båda på akuten med alkoholförgiftning. Med värkande magar efter magpumpningen och kallsvetten stinkande av spritrester och ångest förbrödrades de vid uppvaknandet.
Ångesten stod Axel för, Tom visste inte vad ordet betydde.
Alltsedan detta svartsjukedrama av shakesperianska dimensioner var Axel, Tom och Anette oskiljaktiga i nattlivet. En triangel som släppte in ett fåtal, men odlade sin samhörighet intensivt och vällustigt.

Fransson lärde känna dem genom Axel A:son. Hans utveckling som konstnär fascinerade, hans färger och former talade ett språk som gick direkt in i honom. Kanske för att de hade en liknande laddning inom sig som behövde förlösning. Kanske för att hans attityd mot omvärlden var så romantiskt världsfrånvänd att den representerade urtypen av en skapande personlighet.
När Fransson konstaterade detta släppte lite av kontakten med musiken. Upp bubblade bilder av den döde Nilo, en kille som normalt skulle varit bland de andra där i källarhavet, men nu saknades. Upp till ytan gled känslan av att något inte stämde, något lurade och pockade på hans journalistiska nerver.
Axel väckte Fransson ur tankebanorna med en svettig hand på axeln.
– Det är midnatt, baby, vi tänker gå och förlusta oss i månskenet från mina takfönster. Häng med…sluddrade hans röst.
Tom plockade ihop saxofonen och Anette vände ryggen åt publiken. Det applåderades sporadiskt, inte av missnöje, snarare av mättnad och utmattning Tom hade blåst ut deras kollektiva hjärnor så att syret var på upphällningen. Än en gång hade han levt upp till sin egen benämning på sin musik. Han kallade den ”mindblasting blowjobs”.

11.

När den svartgrå Saab Turbon passerade Slussen lyste folkrörelsens digitala tid med siffrorna 00.36 över staden. I bilen satt två gestalter med illa passande kostymer. De var tysta, de var alltid tysta. Den kortväxte rattade smidigt bilen längs Skeppsbron som trots den sena timmen var fylld av trafik. Röda bakljus i dubbla rader på väg i natten, som vanligt långt över den tillåtna hastigheten.
Stockholm ångade som så många andra vinternätter. Avgaser från bilströmmen, isrök från vattnet i Strömmen och hetta kring lysrören lämnade alla sitt bidrag till denna nattliga vy.
Saab Turbon svängde in framför en tung grå byggnad i barockstil, en skugga lösgjorde sig från mörkret bakom kolonnerna. Hans knälånga överrock i tweed doftade tusenlappar och hans hand höll ett fast grepp om en attachéportfölj av pilottyp. Den kraftige gestalten gled smidigt in genom en bakdörr. Bilen accelererade med ett spinnande läte.
– Vi har en lång natt framför oss, meddelade Hans Hansen de båda musslorna i framsätet. Planet lyfter från Kastrup 10.45 imorgon bitti. Vi ska vara med. Men först, Nybrogatan.

De båda nickade till bekräftelse. När Hans Hansen tittade upp såg han fem figurer korsa gatan. Han sjönk ihop i baksätet för att inte synas. Först gick en flaxande mager man, hans konstnär A:son. Efter honom en smygande framåtböjd, vännen journalisten. Efter dem ett par som slingrade sig om varandra på ett komiskt sätt. Ett kortklippt huvud lutade sig mot en sfinxaktig frisyr, huvudet kortare. Hans bror Tom och Anette.
Tre steg bakom, som om det var brännande att ses med dessa fyra, kom en rödhårig tjej med en whiskyflaska i vardera handen och huttrade i sina högklackade skor och nätstrumpor. Hans Hansen hade aldrig sett henne.
– Natten har bara börjat för dom, sade Hans Hansen.

Han tog fram ett paket Camel ur innerfickan, tände en och spottade ut en flisa tobak mellan läpparna som spred sig i ett belåtet leende.
Musslorna i framsätet kommenterade inte. Saaben gled genom mörka nattgator upp mot övre Östermalm. Utanför en port på Nybrogatan stannade den, de gick ur och Hans Hansen tecknade åt den gänglige att stanna vid bilen.

Framför en bastant teakdörr på andra våningen stannade den kortväxte. Han kände på dörrhandtaget, det gav med sig utan protester. De gick ljudlöst in i en spatiös borgerlig lägenhet, tre rum i fil med valv. Musslan ledde vägen förbi ett litet kök, genom en korridor och in i ett sovrum. Hans Hansen betraktade den vita himmelssängen och det blonda håret som låg utslaget på kudden, upplyst av en strimma ljus från en gatlykta.
Hans blick fastnade på kroppen som avtecknade sig under lakanet. För ett ögonblick lät han bilden av en nutida Törnrosa sjunka in, en sällsam tablå.
Han tog av sig ytterrocken, frackjackan och byxorna. Lät den svarta flugan sitta kvar kring halsen.
– Du ska få dina drömmar infriade. I natt igen, viskade han med sin mjukaste röst i örat på kvinnan.
Hon rörde sig likt en sengångare under lakanet.
– Hur mycket har du tagit…
– Fyra sekonal, blev det tysta svaret.
Hans Hansen drog av henne lakanet, lät sin hand glida över de vilande brösten, ned över den platta magen med ett ärr från en blindtarmsoperation. Knep till om skinnet i det ena låret och reaktionen kom. Fördröjd och svag.
Snart låg han ovanpå kvinnan som knappt var vid medvetande. Hans höfter roterade, hans muskulösa armar höll henne fastnaglad vid kudden genom att hålla fast håret i händerna.
– Enjoy, you fucking bitch, enjoy…stönade han.
Kvinnans ögon stirrade i mörkret. Hon såg en svart fluga guppa upp och ned. Hon skrek.
Han stönade allt högre och rörde sig allt våldsammare.
– You deserve this, muttrade Hans Hansen och slog henne över ansiktet med baksidan av handen.
Han slog en gång, han slog flera. Våldsamt.
– Du ska inte få en chans att lura Axel…det räcker med det du gjort…
Kvinnan öppnade munnen som för att säga något. Istället svimmade hon. Med en sista våldsam rörelse med höfterna slappnade han av. Allt som hördes var konstmanagerns tunga andhämtning.

12.

Ett svart streck i midjehöjd följde trappan. Strecket var ditmålat av en bred pensel, oregelbundet och böljande.
Axel A:son ledde sin trupp längs de knarrande fotstegen med sin hand om den rödhårigas så att whiskyflaskan hölls i ett extra grepp. Längst upp i trapphuset slutade det svarta strecket i en knallröd dörr. Axel sparkade upp dörren med en välriktad kick.
– Det är aldrig låst, och varför skulle det vara det, slängde han ur sig med en teatralisk gest, menad för den rödhåriga som inbjudan till helgedomen.
Bakom dörren fanns Axels privata studio med tavlor målade av kollegor, okända konstnärer, betydligt rikare på innehåll än många valetablerade namn. En bastant järndörr dolde den egentliga ateljén.
Fyra gigantiska takfönster reste sig som en kon mot himlen, under dem två likaledes gigantiska lädersoffor strategiskt placerade i centrum av rummet. Här hade Axel A:son visat sina färgmättade tablåer som vid första anblicken var livlösa ytor, men som efter några minuters studium avslöjade en spänningskraft inbäddad i den tjockt pålagda och kraftfullt utlagda färgen.

Axels samling på väggarna var ett bevis på hans ställning som en sorts guru for de unga, tänkte Fransson och betraktade rummets övriga inredning.
En liten glasinklädd skrubb där en kokplatta och ett kylskåp visade att detta var en bostad. Ut ur skrubben kom Axel med dricksglas, andrasorteringens Duralex. De var stilenliga med den sparsamma inredningen. Axel A:sons begrepp om stil var högst personliga. Yttre elegans bekämpade han i allt utom klädseln.
Axel placerade glasen i en hög, hällde upp Grants utan att höja flaskhalsen och ställde sig bredbent med blicken fäst vid den guldbruna vätskan.
– I natt är första natten av liv efter en av mina värsta kamper någonsin. Jag har betvingat min största duk, men jag har framförallt betvingat mig själv och tänker nu ta en paus värdig Axel A:sons tillstånd som sann livsnjutare…
– Alla tvivlare som trott att jag var på nedgång, alla belackare som hånflinat bakom ryggen på mig, alla förfördelade fattiglappar som kritiserat mina framgångar i de internationella salongerna ska finna att min kraft fortfarande är intakt…
– Jag ska visa dom alla att min lutherska arbetsmoral är fullt värdig en konstnär. Det går inte att elegant glida framåt i livet. Det är arbete, bara arbete som räknas…
Han pustade ut efter sin deklamation och betraktade sin publik en och en för att försäkra sig om att han hade allas uppmärksamhet.
– Jag tror det är dags for Axel A:son att ge sin första intervju på flera år, eller hur Fransson…plus att det är dags för Axel A:son att vidga sina vyer och föra in nya element i den förstockade musikmiljön som vi tvingas tralla omkring i, eller hur Tom och Anette…
– Men framförallt är det dags att leva. Nu när jag hittat ett par ögon som inte vänder sig bort när jag fångat in dom, eller hur sköna Helena…

Fransson betraktade den upptrissade Axel. Sällan hade den tyste och inbundne konstnären talat så utstuderat öppenhjärtigt. Det var inte enbart spriten, tänkte han, duken måste vara något utöver det ordinära. Att Axel skulle låta sig svepas med i de euforiska drogkvantiteterna nere på klubben var knappast troligt. Han var något av en asket i det fallet.
– Nu är det dags att inviga er, mina närmaste livskamrater, i min triumf.
– Tycker du inte att vi borde se mästerverket innan du lägger ut alltför stora ordmassor, frågade Tom med en försiktigt undrande ton.
– Well, Tom, du borde veta att jag alltid talar med understatements…
– Sure, jag menade inte att misstänka dig. Jag vet bara att man ska avvakta med att blow the horn tills det är dags för the real concert…

För första gången öppnade Helena sin mun och alla vred sina huvuden mot henne, som om de inte trott hon kunde tala. Bara beundrande se på konstnären.
– Vad tjattrar ni om, stack hon in från sin soffhörna. Alla vet väl att Axel A:son aldrig tidigare gjort någon besviken.
– Naturligtvis, svarade Fransson. Vi har faktiskt sett hela Axels utveckling, inte droppat in när han blivit som attraktivast…
Den enda som anlagt en oberörd min var Anette. Hon bättrade på sina redan knallröda läppar med en smal pensel. Tyst och koncentrerad.

Axel sög in bilden av Anette i sitt undermedvetna, lagrade den tillsammans med alla andra bilder av henne. Han samlar på dem, tänkte Fransson. Nu när hans konst alltmer närmade sig det figurativa var Anette en person som säkert skulle gå att känna igen i Axels motivvärld.
Anette vände sig mot Axel. Utan någon underton i rösten, som om hon inte hört slutet av samtalet, inte registrerat den ansträngda ton som smugit sig in, inte lyssnat på Axels långa deklamation om sin egen förträfflighet, sade hon –
– Nå ska vi få se skapelsen nån gång…
Hon log sitt uppfordrande och oskuldsfulla leende och Toms distans smälte. Samtidigt kände Fransson sin egen skyddsmur krympa ihop och glida undan.
– Ett ögonblick bara, sade Axel och försvann in genom plåtdörren.
Fransson smuttade på whiskyn som hade en bismak av bränd finkel. Den saknade alla mjuka kanter från lagring i träfat som dess mer aristokratiska bröder från de skotska högländerna förförde världen med. Strävheten i strupen var välkommen, även om den var bister.

Del / 13-15

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 7-9

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6

7.

Bilstrålkastare lyste upp en grönfärgad sopcontainer med två vidöppna meterhöga luckor, inklämd mellan två slitna tegelbyggnader. Två gestalter kastade ned varsin svart skinnjacka och varsitt par jeans.
De stängde metodiskt och tyst igen luckorna till avfallsinälvorna och drog på sig gråa kostymer, båda i obestämt tidlöst snitt. Till det skjorta av svart nylon. De gjorde sig ingen brådska trots kylan.
I det kalla ljuset liknade de nyutsläppta interner från en fångvårds-anstalt. Så illa passade kläderna som var avsedda att ge ett anonymt intryck. Istället var effekten parodisk. Deras fysionomier var omöjliga att maskera, den ene kort och knubbig av svällande muskler, den andre lång och gänglig med seniga trådar på benen. Som Stan Laurel och Oliver Hardy, fast omvänt.

När de satte sig i den gråsvarta Saab Turbon utväxlades en kort och kärnfylld konversation som tydde på lång och välutvecklad kommunikation.
– Alla synliga bevis kan användas emot oss.
– Man ska alltid sopa rent efter sig.

Den kortväxte och knubbige bakom ratten pekade med sin muskulösa tumme mot bagaget. Den länge och gänglige vek ut sina lemmar genom sidodörren, några sekunder senare dök han upp i ljuskäglan.
Han hällde innehållet i en bensindunk i containern. Tände en ask tändstickor och kastade in den, släppte luckan med ett slammer och rusade tillbaka till bilen. Den kortväxte backade bort och Saab Turbon försvann samtidigt som några flammor letade sig ut och började slicka den gröna plåtcontainern.

8.

Det vilade inget pittoreskt skimmer över källarvalven. Tegelstensklädda medeltidståbler var för turister. De här valven var nakna och vita, drypande våta av fuktig kondens från flera hundra personer som dansade och flåsade ut alkoholångor ur sammanbitna läpparna.
Den minimala scenen var belamrad med högtalare och inklämd vid en vägg.
Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonens munstycke, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande läten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.

Det enda som störde bilden av kollektiv extas var en figur i frackjacka, svart fluga och naket bröst som kröp omkring på scenkanten. I handen höll mannen en polaroidkamera som spottade ut vita fyrkantiga bilder och exploderade i vitt ljus. Tom Hansen lutade sig över till en mikrofon.
– Detta är inget mindre än en organiserad performance. Ni deltar alla. Det är min bror Hans som fotograferar Han är på väg till New York och ska tapetsera ett rum på The Kitchen med oss.
Spridda rop hördes, Tom andades in och fortsatte i samma ton.
– Det är det moderna sättet att transportera själar. Instant energy. Fri från kontinentala, mänskliga och politiska gränser!
– Yeah, hördes ropen!

Tom lyfte saxofonen till munnen och spelade vidare som om inget kunde bryta koncentrationen.
Det var dessa toner Fransson hörde när han gled ned för den svartlackade trappan och långsamt sänkte sig ned i det heta havet av rökdimma. Äkta konsumerad rök från mängder av cigaretter svepte in klubben i svagt blåa nyanser.
Han stannade upp längst ned på trappan, blicken fastnade på Axel A:son. Konstnärens annars obarmhärtigt skarpa blick var mildrad av vattnighet, ansiktsdragen upplösta i ett vänligt och tillmötesgående leende.
– Fransson. Din murveltyp. Vågar du dig ned i det artificiella helvetet, utbrast han och skakade våldsamt Franssons hand mellan sina.
– Du måste leva i omvända världen, kontrade den likaså leende Fransson. Det är där ute det är artificiellt, här är väl ändå friheten satt i system.

Det var välbekanta ordlekar. När Axel A:son hade sin första utställning, innan han blev A:son, hemma i sin tvårummare under takåsarna någonstans på en mörk bakgård, var Fransson där och intervjuade honom.
De hade omgående blivit själsbroder. I samma ålder, anfrätta av tidens tand och sargade av många sena samtal om orättvisan i att somligas energi uppskattades. Medan andras negligerades.
– Jag dricker Turbo, vad ska du ha, ropade Axel och lutade sig över bardisken mot den rödhåriga kalufsen som syntes innanför.
– Två Turbo, skrek han utan att vänta på Franssons svar.

Ölglasen ställdes på disken, två flaskor vändes uppochned och skummade över. De flinka fingrarna hos barens härskarinna skruvade av korken på en flaska whisky av billigaste sorten och spetsade ölet med.
– Du verkar upprymd och lycklig, kommenterade Fransson den skål Axel genast erbjöd. Har du sålt någon ny känslostorm nyligen ?
– Sålt, vad fan betyder pengar, skrattade Axel så att hans Turbo spilldes över kostymen. Han svepte bort det med handen och fortsatte:
– Jag har målat mitt livs duk. Mitt testamente över kampen, mitt mansideal, min macho.

Axel A:sons ord fastnade i strupen innan meningen var avslutad, blicken klarnade på en sekund och Fransson vred sig ett halvt varv för att se vad som så drastiskt förändrat Axels sinnesstämning.
Det var Hans Hansen som dykt upp med sin polaroidkamera skjutklar. Det blixtrade till, den frackklädde plockade snabbt åt sig den ännu ofödda bilden. I nästa sekund slet Axel åt sig den plastliknande kameran.
– Du vet att jag hatar dina jävla jippon, spottade Axel fram och kastade kameran i golvet. Mig plåtar du bara när jag vill. Inte när dina kvasiideer ska tillfredsställas.
– Ta det piano, sade Hans Hansen med sin välmodulerade stämma där en tydlig svenskamerikansk accent fick orden att klinga med en sofistikerad lösning. Det var bara ett skämt, din fula nuna är för ordinär för mina syften.
– Ordinär, my ass, du vet inte vad äkta känsla är, fnyste Axel och vände sig tillbaka mot sin själsliga broder, där har du en av livets plågor Fransson. Mannen med den gyllene plånboken, mannen som betalar mina räkningar.

Fransson kände väl till Hans Hansen och hans planer att lansera den nya svenska expressionismen genom sina kontakter i New Yorks konstvärld. Hans Hansen var konstmanagern som gav sina skyddslingar månadslön, betalade deras studio och material, mot att han hade exklusiv rätt till alla deras konstverk. Axel A:son var hans mest lovande investering.
En annan sorts livegenskap, tänkte Fransson. Hans Hansen såg sig däremot som en avantgardets förkämpe. En nutidens Gertrude Stein.
– Trevligt att råkas, jag heter Fransson, muttrade han besvärad over Axel A:sons introduktion.
– Hans Hansen, svarade den kraftige mannen i frackjacka med en syrlig och avvaktande stämma som reflekterade sig i hans ögon, det är alltså du som brukar ledsaga Axel hem när hans nattliga katastrofer sätter in.
Fransson kände sig studerad av en likvärdigt skarp och genomskådande blick. Det gick en adrenalinretad rysning genom ryggraden.
– Och det är alltså du som driver Axel in i maniska perioder med dina prestationskrav, svarade Fransson i en motattack.

Kylan mellan dem var fysiskt påtaglig. De pratade bokstavligt talat bakom ryggen på Axel A:son som hängde över baren och trots sin irritation lyckats engagera sig i det rödhåriga burret. Han skrattade och nonchalerade dem.
– Vi kan väl ta en drink någon dag och rätta till de skeva positionerna, klämde Hans Hansen fram och försvann bort i den pumpande musiken som flöt omkring i ett mjukt rus.

Den nattliga undre världen böljade runt Fransson, påverkade av allt, inklusive rytmerna. Han kände igen hälften av alla ansikten, kunde placera en tredjedel och visste namnen på ett tjugotal. Tillräckligt många för att känna till konjunkturerna på berusningsmedel. Just nu cirkulerade små söta opiumkulor, smärtstillande och drömframkallande.
Värmen stannar i kroppen, konstaterade han och studerade de lätt igenkännbara, frånvarande pupillerna hos två svarthåriga nattdjur som spegeldansade framför honom. De såg ut att röra sig i slowmotion.
Men så kändes det inte innanför masken. Där rusade blodet fram och upplevelsen av tidlöshet accelererade med minuterna så att omvärlden försvann i ett behagligt bludder. Långt från sitt normala, bistra tillstånd.

9.

Polisstationen liknade alla andra svenska folkhemsbyggen från femtiotalet. Beigefärgade murriga väggar, ett minimalt samlingsrum med två automater. En för snabbkaffe, en annan var utleasad till ett bageri i närheten. Det var den enda positiva nyheten de senaste femton åren för stationens nattskift.

Kring ett furubord satt trötta konstaplar på hårda pinnstolar, hoplappade efter för många nattliga besök av kvarterens utslagna. Passet var slut, de tre lagens upprätthållare satt med varsin mugg kaffe och diskuterade. Något hade inträffat som brutit den vanliga lunken. Ett lik, men inte vilket lik som helst.
– Det är ovanligt att vi inte känner pundarna, och så dör en. Från stan var han också.
– Och helt färsk verkade han. Inga trasiga vener, bara ett par små märken i armbågsvecket.
– Jag tänker nog fråga runt lite imorgon, sade den mörkhåriga Sonja Nilsson. I porten där jag hittade honom bor några av våra vänner, dom var kanske fortfarande vakna..
– Halv tio, kommenterade en ljus kraftig skåning. Dom brukar väl slockna redan vid åttatiden efter alla söta halvpannor dom klämt i sej.
– Som du resonerar drivs stora delar av vår poliskår, fräste Sonja Nilsson till svar, då ser det ut som det gör, dammiga hyllor med ouppklarade brott.
– Jag instämmer, sade en man som steg in genom en glasdörr. Inget är olösligt, det är mitt valspråk.

Mannen som steg in i rummet var en av Stockholms överarbetade kriminalinspektörer. Civilklädd i mörkbrun manchesterkostym, ständigt i tjänst på narkotikaroteln. Hans namn var Sven-Hugo Erlandsson, en av de mest erfarna knarkspanarna, trots sina blygsamma trettioåtta år.
Den här natten var han upprörd och trött. De vanligtvis klarblå ögonen var beslöjade av ett finmaskigt nät blodådror. Helst av allt skulle han stannat i sin ungkarlssäng och slumrat från den undre världens miljöer.
Sin vana och pliktkänsla trogen åkte han istället till den berörda polisstationen för att få alla detaljer medan de fortfarande var färska. Om fallet Nils-Åke Ahlsell hade fått slumra över natten, hade den ansvarige riskerat JO anmälan för tjänstefel. Det hade hänt tidigare.
– Ni låter tveksamma till den här, frågade han med ett trött tonfall.
– Nja, det är allt lite märkligt, svarade Sonja Nilsson. Killen var helt ny för oss. Hade jag sett honom innan hade klockan klämtat.
– Varför det ?
Konstapel Sonja Nilsson vände blicken från Sven-Hugo Erlandssons genomträngande ögon innan hon svarade.
– Han hade ett speciellt utseende. Rena och stolta drag, hög panna och bakåtstruket här. Och så dom där kläderna, dom såg exklusiva och dyra ut.
– Det var dom inte, svensktillverkade i början på sextiotalet. Troligen inköpta secondhand, meddelade Erlandsson som hunnit inspektera den döde. Men eftersom dagens dyra modekostymer är kopierade efter den tidens stilar är det lätt att se fel.

Hans kommentar avslöjade sällsynta kunskaper inom poliskåren. Modeintresse var ovanligt, den medelsvenska anonymiteten var ett föredöme.
– Du såg inget ovanligt eller annorlunda, frågade han vidare.
– Nej, jag var på väg hem till stationen tillsammans med Åkermark här och passerade först förbi den upplysta porten. Gatan utanför var tom och jag registrerade i förbifarten två ben på golvet. Först trodde jag han var berusad för ögonen var öppna, han satt så där slappt som dom överförfriskade brukar.
– Men han var död, frågade Erlandsson.
– Ja men det måste ha varit precis, för han var varm.

Erlandsson nickade. Iakttagelsen bekräftade vad rättsläkaren sagt. Någon gång mellan 18 och 19 hade det hänt, kroppen hittades 21.22.
– Jag antar att förhören får vänta tills imorgon bitti, sade han och tittade på sin armbandsklocka som visade 00.32, nickade till de tre runt bordet och vände ryggen mot dem.

Han stegade över den nedslitna korkmattan som en gång varit exklusivt svartvitrutig. Vid växeln satt en piggögd tjugofemåring med kortsnaggat blont hår och oklanderligt knappt skjorta med slips.
Erlandsson noterade att den nya generationen poliser inte verkade be om ursäkt för sin uniform. Inte ens på natten släppte de på formaliteterna.
Aspiranten sträckte en telefonlur mot honom. Han svarade korthugget.
– Erlandsson.
– Tjenare, kom svaret, det är Annicka Fält på Kvällstidningen. Du lär hålla i undersökningarna om Nils-Åke Ahlsell. Han dog väl av en överdos.
– Vi har inte fått rättsläkarens protokoll ännu, så det kan jag inte bekräfta, svarade Erlandsson formellt.
– Men det fanns en kanyl där han hittades.
– Här tar vi inget för givet förrän det är bevisat, avbröt han.
– Men vi behöver en bekräftelse.
– Du jag känner inte dig. Och även om jag gjorde det så har jag inte för vana att lämna ut utredningsmaterial till pressen innan vi slutfört ärendet och lämnat över det till åklagaren. Och då blir det hans sak…
– Vi kommer att trycka det iallafall, sade den stressade rösten i luren.
– Det är er moral ni tafsar på. Godnatt, avslutade Sven-Hugo Erlandsson.

Erlandsson sträckte tillbaka luren till den piggögde som lyssnat uppmärksamt. Han spände blicken i honom.
– Får ni inte lära er korrekt strategi mot pressen nuförtiden ?
– Vi ska vara tillmötesgående och vänliga, så lyder instruktionerna, svarade aspiranten utan att tappa fattningen.

Erlandsson var redan på väg mot utgången och kommenterade inte svaret. Han var ingen vän av den nya mjuka taktiken mot pressen, information skulle lämnas på korrekta vägar när protokoll blev offentliga. Inte som väntjänster eller påtryckningsmedel i polisens ständiga kamp för att vrida opinionen till sin fördel.
En informerad allmänhet krävde mera tjänster och högre anslag till polisen resonerade högsta ledningen.
En självförsörjande organism, tänkte Sven-Hugo Erlandsson när han stannade upp på yttertrappan, finns det inga brott skapas dom för att apparaten skall växa och frodas.

Del / 10-12

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

Lämna ett svar

En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.

Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)

Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85 / Del 86-87 avslutning

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/


PROLOG

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.
Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.
Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

NILO

Lämna ett svar

Prolog

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.

Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.

Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.

Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.

Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

Läs kapitel 1 https://medieman.com/2023/04/14/nilo-kapitel-1/
Köp NILO https://medieman.com/roman-forlag/

NILO / kapitel 1

1 svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.

– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.

– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.

– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.

– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

nilo-webb-kap1Ladda ner

Jakten på den försvunna baren

Lämna ett svar

”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.”
Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag.
Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”:
”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”



Rockpoet – The Duchess of Coolsville

Lämna ett svar

I all ödmjukhet delar jag en recension skriven en sen natt i Stockholm juli 1987 efter ett av mina starkaste minnen av en konsert. (I konkurrens med McCoy Tyner en sen natt i Paris ca 1986 och Miles Davis på Malmö Stadsteater ca 1974 och Nick Cave i Köpenhamn 2018 och Thåström med gäst Freddie Wadling på turnen 2009 ). Det är bara att sätta på ”Pirates” vinylen igen och flyta iväg…eller varför inte nya ”Just in Time”! nyligen släppt på alla streamade sajter som Spotify.

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Lämna ett svar

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Mitt liv som skribent / författare

Lämna ett svar

En kortversion
Lusten att skriva romaner delar jag med många, allt fler ger också ut sina alster genom eget förlag eller olika on demand lösningar. Jag tillhör dem med mitt förlag THS media där jag gett ut romanerna SUND och NILO.


Jag har ägnat stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att skriva – främst som journalist och manusförfattare, som producent och filmmakare. Har publicerat en hel del manus och filmiska projekt på min hemsida. Flera av dessa har inte nått hela vägen till att produceras – som tv-serien Bernard Foys Tredje Rockad eller thrillern Nemesis.

Lusten att skriva är numera fokuserad på litteratur, jag arbetar med ett personligt bokmanus och research till en ny spänningsroman, den kommer att utspela sig i vår nutida värld som har många drag av den fiktiva digitala verklighet jag skapade i kortfilmen In Search of The Militant Code tillsammans med Michael Johansson.

Julbokmarknad på Victoria i Malmö

Lämna ett svar

Lördag den 17 dec är det dags för den årliga julbokmarknaden på Victoria teatern i Malmö som arrangeras av Medieverkstaden Skåne. Mellan kl 12.00 och 17.00 fylls salongen av oberoende små förlag och författare med sina alster. Här kommer finnas allt från fotoböcker, poesi och romaner.
Mitt förlag Thore Soneson media är där med mina två egenproducerade romaner, SUND och NILO, med finns också Bengt Eriksson och vår gemensamma antologi Best of Schlager. Hoppas vi ses!
Länk till evenemanget på Facebook

SUND
I fokus för romanen Sund står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Berättelsen är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan.

Här ett smakprov – ”Tom Sund vred på förstoringsapparatens rattar. Han sökte rätt format, rätt skärpa, rätt exponeringstid. Händerna lydde hans minsta kommando, negativet fixerades på den vita ytan, formatet på ramen korrigerades. Han vred ett rött filter framför objektivet, tog ett oexponerat ark 40 x 50 papper ur en kartong och placerade det i ramen.”

NILO
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. En tid där droger romantiserades och experimenterades i breda kretsar.

”Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonmunstycket, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär.
Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande låten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.”

BEST OF SCHLAGER

Tillsammans med musikjournalisten Bengt Eriksson satte jag samman en antologi med ett urval texter från tidningen Schlagers första tre år. Den gavs ut av förlaget Reverb 2011. Nu finns inte förlaget längre men vi har kommit över restupplagan. Här ett utdrag ur en av mina texter från 1980 –

”Siouxsie & The Banshees. Smaka på namnet. Vilka associationer ger det? För mig ringer det starkt av varningsrop, skrik från kulturer och människor som håller på att kvävas och gå under. Uttrycksfulla och allvarliga skrik. Siouxsies egna ideér om bandet och deras ställning i engelskt musikliv stämmer bra med den bilden. En modern popgrupp. Ett genomarbetat uttryck. Personligt känslomässiga texter. Självständighet mot bransch och bolag, publik och andra musiker.”