Kategoriarkiv: Kultur

NILO – sommarföljetong 25-27

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24

25.
Fransson steg in i porten på Nybrogatan och en mjuk skönhet i svart granit hälsade honom välkommen med ett leende i imiterad nyklassicism, belyst av en spotlight som förstärkte färgerna i den blekt Art Deco inspirerade porten.
Han knackade på en tung teakdörr två trappor upp. Inget ljud hördes inifrån lägenheten. Han knackade hårdare, väntade. Samma tystnad.
På väg att återvända hörde han klapprande steg i trappan. Kvinnan som kom mot honom var blond, klädd i en knälång rödbrun päls, svept kring kroppen. Stora mörka solglasögon täckte halva ansiktet.
– Dig känner jag, sade kvinnan tyst, du söker mig, va.
– Jag tror det, sade Fransson.
Kvinnan lyfte på glasögonen, först då kunde han se att det var Sara Williams. Hennes stora, ljusblå och mycket öppna ögon var identiska med Anettes i allt utom färgen. Ändå var ögonen deras tydligaste släktdrag. Nu såg Fransson bara matt trötthet i dem, inramad av svarta ringar som liknade blåtiror.
– Fransson, en av Anettes vänner, sade han med återvunnen säkerhet och sträckte fram handen till hälsning.
Sara Williams reagerade inte, öppnade bara dörren och steg in. Hon visade ingen artighet eller nyfikenhet, kastade av sig pälsen i en stol och gled in genom ett draperi.

Rakt framför Fransson låg tre paradrum i fil, alla vända mot gatan. Inte en möbel, inte en blomma eller konstverk, absolut ingenting fanns i rummen. Hela lägenheten verkade övergiven och obebodd. Han steg fram till ett fönster och tände en cigarett, betraktade den söndagstomma gatan nedanför.
Sara Williams var som en skugga av den person han träffat på en av Dick Hedéns vernissager. Då hade sällskapligheten inte känt några gränser, leendet varit professionellt och allting kring henne andats elegans och smidighet.
– Jag satte på kaffe i köket, sade Sara Williams röst bakom hans rygg.

Den inre delen av lägenheten var hennes rätta miljö. Köket var belamrat med modemagasin och boxar med fotografier. Ett sovrum med en plyschklädd himmelssäng draperad i vitt flor skymtade i slutet av en serveringsgång.
Han undertryckte ett leende åt den förväntade miljön hos en skönhet i pension, satte sig vid det runda vita bordet och lät Sara Williams hälla upp svart kaffe ur espressobryggaren.
Hennes blick hade ännu inte mött hans. Den gled förbi, långt bort.
– Jag vet att Anette och Tom åkte till Danmark i natt, började han men tystnade snabbt när en avvärjande gest nådde honom över bordet.
– Får jag en cigarett av dig, sade hon sammanbitet.

Hon fick en Marlboro. Tände den tyst med sin egen tändare och blåste ut röken genom vibrerande näsvingar. Allting hos henne andades uppdämt, en explosion väntade under ytan, beredd att vanställa hennes ännu rynkfria ansikte. Den tunna halsen försvann ned i en vit v-ringad lammullströja. Hennes blonda har var bakåtstruket, hon förde bort håret ur ansiktet med vänsterhanden i en nervös gest.
Fransson kände sig som en fridstörare, visserligen klädd i proper tweedkostym, men ändå en inkräktare.
Anette hade beskrivit henne som en outtröttlig moder, på sitt område. Sara Williams ägnade Anette all sin tid. Introducerade henne för vänner i modebranschen, lärde henne rätt maner och umgängesformer. Anette talade om sin moder som en gestalt, aldrig som en person. Trots det var den enda negativa kommentar Fransson kunde minnas en skarp och bitter analys som Anette ångrat efteråt. ”Död i förtid”.
Det var när hon fortfarande bodde hemma, i lägenheten. Då var den möblerad, fylld av Anettes livaktiga energi. Hennes kamrater hade en självklar och fri samlingsplats där. Långt ifrån all uppsträckt vuxenvärld.

När Sara Williams började tala kom orden långsamt, tvekande, men i en jämn ström som gjorde att Fransson aktade sig for att avbryta. Tacksam för sin grundliga träning i en av de få användbara mänskliga egenskaper journaliståren utvecklat hos honom. Lyssnandets konst.
– Dom var här i natt. Anette och Tom. Dom kom in lika tyst som dom gick. Anette var inne hos mig och pratade en massa, jag har glömt det mesta men jag minns att tonen i henne röst gjorde mig orolig. Hon viskade hest och hetsigt. Sa att dom ville vara ostörda nere i Danmark, att dom hade vänner med sig som ville komma bort. Vem vet jag inte.
– Hela situationen verkade snabbt påkommen. Hon fick nycklarna och lämnade en plastkasse efter sig med en massa papper och böcker.
Sara Williams berättade som ur ett dis. Ansträngde sig för att komma ihåg vad som skett, minnas sin dotters ord. Fortfarande hade hon inte sett honom i ögonen, det var en blick på ett annat plan, som om verkligheten var overklig och oviktig.
– Har ni telefon i huset, frågade Fransson efter en lång paus.
– Här, sade hon och sträckte fram ett visitkort hon letade upp i sin portfölj på bordet, du kan ringa härifrån om du vill, telefonen står därute.
Handen pekade mot de tre tomma rummen. Inget i rösten avslöjade om det var ren artighet eller någon sorts nyfikenhet som lag bakom erbjudandet.
– Vad finns det i kassen, frågade Fransson så naturligt som möjligt.
– Papper och böcker som jag sa, jag har inte tittat, svarade hon tonlöst.
– Får jag, fortsatte han med samma ansträngt avspända ton.
– Du kan själv ta den, inne i mitt sovrum.

På det stora sminkbordet med tredelad spegel låg burkar i en enda röra. Smink, mediciner och vitaminer. Den artificiella vägen till lycka, tydlig i all sin nakenhet.
Fransson hittade plastkassen. Gick förbi köket där Sara Williams satt i samma ställning. Den vita telefonen ute i de nakna rummen var den enda möbeln i detta vita landskap. Nummerupplysningen gav honom rätt nummer.
– Dick Hedén, svarade en röst.
– Tjenare, jag är vän till Anette. Jag heter Peter Fransson och vi har träffats för en intervju. Jag vet inte om jag gör rätt i att ringa och störa men din föredetta hustru är på gränsen till ett sammanbrott, jag är i hennes lägenhet för jag behövde numret till Annette och Tom i Gilleleje.
– Du behöver inte förklara, avbröt Dick Hedén. Vad är det med Sara?
– Hon verkar frånvarande, hennes toalettbord är fyllt med tomma burkar. Hon ser ut som hon blivit misshandlad eller inte ätit på fjorton dagar, hasplade Fransson ur sig viskande. Jag vet inte om jag vågar lämna henne.
– Stanna där. Jag kommer.

26.
De fyra kring bordet på Hamnkroen i Gilleleje behövde all distraktion de kunde få. Tom, trogen sina amerikanska maner, gjorde sitt för att avleda dem från det tunga faktum att en person var död. En i deras närhet.
Han var mitt uppe i en av sina anekdoter om jazzhistoriens stora, sångerskan Billie Holiday. Malande berättade han om den allra sista gången någon hörde henne sjunga. En tidig morgon eller sen natt, på ett konstnärscafe i de myllrande beatnikkvarteren nere på Lower East Side i New York.
– Vad hon sjöng är mindre väsentligt, menade Tom, det var hur hon gjorde det som betyder något. Flämtande och trött av för många års heroinmissbruk och alkohol. Mager och medtagen trollband hon alla med sin mörka, tunna röst.

Tom förlorade sig in i sin berättelse, upplevde Holidays närvaro så starkt att han grät. När han slutade visste ingen vad de skulle säga.
Konstnärens villkor framstod glasklart i Billie Holidays öde. För att nå till musikens innersta väsen var hon tvungen att gräva så djupt att hon inte orkade leva med sig själv. Detta självutslitande offer av sitt liv för konsten, denna romantiska bild av en sann konstnär, levde kvar bland dem.
Axel A:sons blick var fylld av melankoli, ett uttryck som var främmande för alla som enbart såg honom i de extatiska arbetsperioderna. Då glödde livet i pupillerna. Nu anade man livets slitsamma gång i hans blodsprängda ögon.
Tom insåg att det var en illa vald historia. Anette var vemodig och inte beredd att bryta tystnaden. Helena kom med en förlösande och lätt spefull kommentar.
– Jag föredrar levande minnen framför att gräva i lik…
– Precis det betyder berättelsen för mig, förklarade Tom. Där har du en trasig kropp, men en levande själ som fortfarande kan beröra…

Hans ord rann ut i ingenting, han sköljde ned med öl och det var i den rörelsen han fick syn på två udda gestalter som steg in på krogen. En kort och kraftig, en lång och senig, klädda i samma sorts illasittande gråa kostymer och svarta skjortor. Tom identifierade dem omedelbart och reste sig till hälften.
– Jaså, Hans vågade inte släppa iväg sin skyddsling utan bevakning. För ni är väl inte här på semester?
Den gänglige tittade på sin partner som var den som oftast yttrade sig. Fast det var långt mellan meningarna.
– Vår uppgift är att vara till er tjänst. Om ni behöver det.
– Har Hans instruerat er att säga så, frågade Tom och hans ögon uttryckte förakt mot broderns sätt att så öppet visa sina makt.
– Ja, kom svaret, kort och utan tvekan.
Axel A:son vände sig inte om, den kortvuxnes röst var välkänd. Han visste att hans brutale partner var bredvid honom. Axel vägrade ha någon kommunikation med dem, trots att Hans Hansen försökt övertyga honom om att de var till för hans eget bästa.
– Skit i dom, muttrade han till Tom, vi kan inget göra. Har Hans Hansen bestämt något så är det så. Hans ord är min lag. Hans pengar mitt liv. Hans gorillor mina slavar.

Axels sista fras fick Tom att le. Den kärnfulla analysen var exakt så ironisk och insiktsfull som Tom väntade sig. Axels pessimism var en välkonstruerad skyddsmekanism mot allt det han kommit att hata mer och mer.
För Tom var attityden ett bevis på styrka, manlig arrogans på en mogen nivå. För Axel var sarkasmens osminkade sanning enda sättet att skydda sig.
– Jag för min del begriper ingenting, sade Helena.
– Vi åker tillbaka till huset, sade Anette som i detta ögonblick hatade Hans Hansen for att han inte kunde agera diskret.

De reste sig, Anette hämtade två flaskor rött vin vid baren. Greppade den vilsna Helena under ena armen, den passive Axel under den andra. Bakom dem slöt Tom upp, huvudet längre än de övriga och bredde ut sina armar över deras axlar. Det var en sällsam gruppering och Jens Jensen log brett åt problemen de fick att styra genom dörröppningen. Han uppfattade inget ovanligt i situationen. Bara det komiska.
Ute i Mercedezen försökte Anette lätta upp stämningen.
– Vi kan väl förlusta oss istället. I mörkret ser man inte makterna.
I det täta mörkret såg de inte den gänglige mannen med de oberäkneliga ögonen som kom ut ur krogen och följde vägen upp mot korsvirkeshuset. Han var påpälsad i en tung överrock, kring hans hals hängde en kikare.

Axel A:son behöll sin ironiska fasad långt in på den andra flaskan vin framför brasan. Då kastade han ur sig en idé.
– Hör ni, vad säger ni om att vi tar bilen ned till Köpenhamn, tillbringar natten tillsammans och sätter er på Stockholmståget imorgon bitti.
– Hör du du, vad säger ni två om att helt enkelt kidnappa Mercedezen och leka eremiter en vecka här i Danmark, svarade Tom.
Alla skrattade och de fyra kastade sig i en gemensam omfamning.

Anette öppnade garderoberna inne i sovrummet. Där hängde en samling svarta klänningar och skor. Bredvid ett antal vita skjortor, två linnekostymer och några brunmurriga slipsar. Allt såg ut att vara fyndat på en exklusiv loppmarknad.
– Det är Dicks och Saras, sade hon. Ni kan välja vad ni vill ha så länge det kommer tillbaka hit igen.
– Det är bra som det är, sade Axel och lämnade Helena, Anette och Tom åt att fnittrande genomsöka innehållet i garderoben.
Axel gick ut genom de franska glasdörrarna och tittade på en svart himmel. Den var verkligen svart, allt var mulet, inte en spricka i natten.
Trots alkoholen var han klar i huvudet. Det var enbart de yttre lagren som levt upp under kvällen. Innanför skymtade hela tiden det stora mörkret. Ett mörker han inte tänkte fortsätta frossa i.

27.
Sara Williams lämnade Fransson med ett trött ”jag går och lägger mig”. Han funderade på om det var lämpligt att hon var ensam, men obehaget av att göra intrång i hennes värld tog överhand.
Han tömde ut innehållet i plastkassen på köksbordet. Bläddrade genom pappershögen och böckerna.
Bland papperen låg ett kuvert med namnet Nils-Åke Ahlsell. Nilo. Naturligtvis hade Anette och Tom varit tillräckligt vakna under natten för att åka förbi hans lägenhet. De hade rafsat ihop allt som kunde ha ett samband med vad som hänt.
En sliten pocketbok fångade Franssons intresse. Det var Oscar Wildes skräckfantasi från artonhundratalets England, ”The Picture of Dorian Gray”. Han hade ett vagt minne av romanen som han läst femton år tidigare. Av opiumhålor i hamnkvarteren, realistiska mästerverk i berättarkonst.
Han såg många förstrukna paragrafer, enstaka ord. Den första understrykningen var den tjockaste. Meningarna lyste från sidan.
”No artist is ever morbid. The artist can express everything.”
Sensmoralen var otvetydig. Ingen konstnär kan anklagas for abnorma intressen eller perversioner. Allting rättfärdigades av hans uttrycksbehov.
Tanken var inte originell, ändå gick det kyliga ilningar längs Franssons rygg och hans minne klarnade. Romanen var en svidande vidräkning med dåtidens narcissistiska ideal.

Han hörde ytterdörren öppnas.
– Sara, är du där, brummade Dick Hedéns mörka röst. Snabba tunga steg sprang förbi Fransson i köket, in i sovrummet.
– Är du där? Ring efter en ambulans for helvete. Snabbt!
Fransson rusade till telefonen, slog 90.000, gav adressen och den troliga händelsen. Tablettförgiftning. I sovrummet låg Dick Hedén på knä vid sängen och höll Sara Williams ena handled i sin hand.
– Pulsen är oregelbunden, sade han, fan, dom måste komma snart.
Fransson kommenterade inte. Han studerade de svarta ringarna kring hennes ögon, såg hur en sårskorpa dolde sig i en av dem.
– Vem fan har gjort det där med henne, muttrade Dick.
Det var ingen fråga och Fransson återvände till köket, mera kaffe och flera cigaretter. Han såg en nyckel ligga bland papperna, men kunde inte tänka koncentrerat och struntade i den. Efter några minuter, långa som sekler, kom två vitklädda ambulansman in genom ytterdörren.
Det sista Fransson såg av Sara Williams sorti ur lägenheten var en syrgasmask som vanställde det en gång sköna ansiktet. En askgrå Dick Hedén tittade skeptiskt på honom och sträckte fram ett visitkort med sitt nummer.
– Ring sig senare, var hans slutreplik.
Fransson kände sig ansvarig för Sara Williams tillstånd. Det fanns en skarp ton av förebråelse i Dick Hedens röst som förstärkte skuldkänslan.

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong 22-24

3 svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21

22.
Londons Heathrow var fyllt av aktivitet. De stora tavlorna med ankomst och avgångstider blinkade fram sina siffror, Ankara, Lagos, Tokyo, Stockholm, Paris, i en metropolernas egen hitlista. New York flaggade till på fem ställen, flest av alla. Hans Hansen hade gott om tid till sin avgång 18.00.
Han styrde stegen mot den internationella baren, den var överfylld med en brokig samling resenärer. Japaner i illa skurna kostymer av samma sorts glänsande syntettyg, arabiska kvinnor med den islamiska slöjan för ansiktet, korrekta svarta gentlemän med dubbelknäppta kostymer och feta guldklackringar på fingrarna. De enda lediga platserna var vid bardisken.
Där satt en ensam man i slitna jeans och boots, med en kavaj som knappt dolde en urvattnad t-shirt och en begynnande ölmage. En svensk tidning låg framför honom. Hans Hansen satte sig bredvid, beställde en spritzer, vitt vin och sodavatten. Sneglade på den feta, svarta rubriken på Kvällstidningens första sida, ”DET FÖRSTA OFFRET”.
– Får jag läsa, frågade han och förstärkte sin svenskamerikanska. Det var länge sedan jag hittade något svenskt i mina vanliga tidningar…
– Visst, nickade mannen med en tom blick. Visst, det är dagens…

Hans Hansen vecklade ut tidningen. Blicken fastnade på bilderna av en oskuldsfull gestalt död i en trappa. Varför slår de upp rubriker som den här, tänkte han, missbrukare dör ju varje vecka.
Yrseln efter nattens långa resa trängde sig på och Hans Hansen drack en djup klunk ur sitt vinglas. Om en tidning gjorde en så stor affär av detta, vad tänkte då polisen. De var helt enkelt tvungna att undersöka sammanhanget. Hans namn var inte långt borta.

23.
Fransson vred med bestämda rörelser på ratten Amazonen genom vindlingarna på Östermalm där trafikregleringen gjort bilkörning till ett taktikspel i klass med schackspelets intrikata rörelsemönster.
Han nådde Nybrogatans övre del utan att bryta mer än en enkelriktad pil. Med en tvär u-sväng parkerade han på en ledig plats. En manöver som skulle avslöja alla eventuella förföljare, resonerade han när han praktiserade en av sina regler. Lita aldrig på en polis.
Visserligen hade Sven-Hugo Erlandsson i sin svarta Volvo störtat iväg åt motsatta hållet från mötet i Kaknästornet, men Fransson tog inga risker.
Nöjd med stillheten gick han över gatan till en port. Det fanns varken fanns porttelefon eller kodlås. Istället en vanlig ringklocka, han tryckte och dörrlåset gav ifrån sig ett diskret knäpp.

24.
Det gråblå senvinterljuset orkade inte längre smeka sanddynerna som tornade upp sig likt strandade gråvalar, offer for en okänd virus i havet.
Ljuset gav heller inte Tom Hansens rygg någon värme. Ännu mindre nådde det hans långa, smala fingrar som pressade saxofonens klaffar. Men om elementen talade dystert lät tonerna annorlunda.
Likt en nutidsviking stod han bredbent vänd mot norr, mitt på stranden. Han spelade i takt med de allt ilsknare vågornas kluckande mot strandkanten, havets eviga andning. Rytmen gav tonerna en kärv och kraftig mjukhet.

Tom märkte inte när en mager och senig gestalt smög sig upp snett bakom honom, tog skydd mot vinden vid en uppochnedvänd eka, lutade sin rygg mot den.
Saxofonens guldtoner som normalt löste upp knutarna på Axel A:sons känslosträngar hade ingen verkan. De drog istället samman magens nervcentra, lämnade efter sig en känsla av isolering från omvärlden.
Tom Hansen fingrar stelnade efter en stund. Likt fågelklor i ett krampaktigt grepp kring sitt byte upphörde de alltmer att lyda nervimpulserna från hjärnan. Han sänkte saxofonen och sög in den fuktiga luften mellan läpparna. Det var fel årstid, omöjligt att återskapa den frihetskänsla han annars upplevde på sanddynerna, ensam med sin saxofon och elementen.
Han gick över dynerna mot korsvirkeshuset som låg upplyst i den till tagande skymningen.

Från sitt vindfång studerade Axel A:son sin gänglige kamrats ryggtavla. En stabil och harmonisk fysionomi, en självsäker och lugn attityd. En klippa i stormarna. Ändå önskade Axel inget annat än att Tom och Anette skulle lämna honom till sköna Helena för att läka de uppslitna såren.
Axel reste sig och följde Toms fotspår, som om han ville uppnå samma rytm genom att fysiskt imitera stegen.
Inne i huset instruerade Anette Helena i husets praktiska detaljer, alla vattenkranar, värmen och elfunktionerna.
– Jag vet att Axel är disträ, sade hon lugnt, jag vill inte belasta honom med en massa förnuftiga handlingar. Han behöver komma tillbaka i sin egen takt.
– Kanske är förnuftiga handlingar just vad han behöver… jag känner mig som en övervakare, fnissade Helena.
– Precis vad du är, men jag hoppas du är mer än så. Axel behöver en livsledsagerska, kommenterade Anette och spände blicken i henne.

En blick som underströk allvaret i hennes ord. En blick som ständigt förvånade de som inte kände Anette. De tvingades konstatera att den bräckliga varelsen innehöll mera kraft än den gav intryck av.
Axel avbröt den stumma kraftmätningen med ett ohörbart mummel över sina blåfrusna läppar.
– Mat. Exakt, tolkade Anette åt Helena. Mat hos krögaren Jens Jensen i Gilleleje, det är vad vi behöver. Tom, var är du?
– Kommer snart, hördes det från ovanvåningen.

Tom Hansen satt med en telefonlur pressad till örat för att uppfatta det avlägsna meddelandet. Det transatlantiska bruset var högt. Hans Hansens röst rabblade ett meddelande på sin telefonsvarare: ”I’m not here right now, please leave your name and number after the tone, and I’ll get in touch with you as soon as I touch New York soil again. Around the fifteenth.”
Han log åt sin brors perfektion, det var den fjortonde. Effektiv som alltid, tänkte Tom och gick ned till de andra som väntade vid ytterdörren.
Tillsammans steg de ut till den åldrade reskamraten. Svart och bullig. Tyskt pansarbyggd, trög och motsträvig. Tom tyckte den var levande och kallade den alltid Mercedezen med ett smeksamt tonfall. Den startade pålitligt och gungade mjukt och förvånansvärt smidigt iväg längs den övergivna asfaltvägen.

Det var söndagslugnt i sommarparadiset där ett fåtal bofasta levde under vintern. I hamnen fanns genuina kullerstenar, lika turistiskt bevarade som de renoverade korsvirkeshusen. Rött, svart och vitt var färgerna, en järnsmidd skylt förkunnade med snirkliga bokstäver Hamnkroen, den svarta bilen stannade.
Anette förde dem stolt in på krogen. Det var hennes hemmavärld, hennes och Toms väl invanda sommarmarker.
– Ahh Tom och Anette, mullrade Jens Jensen ur djupet av sin bastanta ölmage med den hjärtliga ton Anette lärt sig älska, jag undrade just vem som kom till ert hus. Jag har lite genuin biksemad till dere. Sitt, sitt.
Han visade den till ett kraftigt träbord framför ett fönster, dekorerat med ett arrangemang av fisknät och gula glaskulor.
– Hej Jens, bredde Tom på med den accent han trodde var dansk men mest bestod av en förgrovad klang i hans tjocka amerikanska vokaler, det har är Axel och Helena, goda vänner till oss. Ge oss Hof, rumsvarma.
– Måste vi gå igenom den här ritualen varje dag, sade Axel vresigt, jag vill vara anonym.
– Det här är vad du behöver, skrattade Anette, här finns ingen som kommer att studera dig eller kritisera dig eller dominera dig. Dom har sitt eget här och är stolta över det.
– Okey då, fortsatte Axel i samma ton som tidigare, vi ska inte skämma ut dig och din familj, för det är väl det du menar…
– Sluta nu, avbröt Helena i en bestämd ton.

De stelnade till inför det oväntade engagemanget, förvånade av den kraft som kom från hennes till det yttre burleska nonchalans. Det röda burriga håret gav hennes ögon glöd, på samma sätt som det natten innan gett dem en blaserad likgiltighet i neonljuset på klubben.
Axel betraktade fascinerat den kameleontiska effekten.
Anette såg en glimt av lust tändas hos honom. Det lugnade henne. Han behövde en uppslukande personlighet att utforska. Någon som på alla nivåer innebar en utmaning. Inte bara i sängen eller som ett objekt på en duk. Helena var en sådan person.
Anette sökte Toms blick och fann den. Hans ögon skrattade instämmande.

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong 19-21

4 svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18

19.
Fransson vaknade med ett ryck, en dröm förföljde honom. Den avslutande scenen var den vanliga. En grotesk grande finale, ett utdraget och andlöst fall in i en djup, mörk grotta. Men inledningen, själva upptakten till detta klimax, var annorlunda.
Den handlade om sex, det var en vällustig och förförisk miljö, en jättelik säng där svart siden flöt omkring i stora sjok och där en finlemmad kvinnokropp sträckte sig efter honom. I mjukaste slowmotion närmade han sig hennes armar, var precis mogen att tränga in i henne då perspektivet förvreds.
Förminskad till storleken på sin egen penis, i avslappnat tillstånd, ramlade han huvudstupa in genom hennes blygdläppar.
Och föll…och slukades…

Med ett befriat leende konstaterade han ursprunget till drömmen. Bredvid honom låg Annicka och snusade lugnt. Hennes avslappnade drag kring munnen spred sig nedåt längs den utsträckta, finlemmade halsen. Ned i kärleksgropen där revbenen delar sig, ned mot de fjuniga och persikolena brösten som tittade fram vid kanten på täcket.
Det var en kropp i harmoni. Fransson kände att han saknat hetsigheten och vildheten bakom hennes fasad av lugn. En fasad som liknade hans egen, men precis som för honom var masken bara i vägen i sängen. I detta ögonblick var månaderna som gått som år.
Han hade inte anat att begäret var så starkt. Han överfölls av en lust att väcka Annicka och undersöka om hennes drömmar liknade hans. Men hon var så avslappnat utsträckt i en välbehövlig dvala att han motvilligt hindrade sina egoistiska drömmar. Istället låg han stilla och flöt.
I en lång, lång evighet, lika extatisk i fantasin som ett verkligt, utdraget morgonknull kunde vara.

Han fick en föraning. En signal ringde i huvudet, en telefonsignal. Han lyfte telefonluren i samma ögonblick den skulle börja ringa och viskade hallå.
– Hallå, hördes det tveksamt i andra änden av luren. Är det Fransson…
– Jovisst…
– Det är Sven-Hugo Erlandsson vid narkotikaroteln. Jag tänkte vi kunde träffas, idag om det går bra.
– Apropå vaddå, frågade Fransson viskande.
– Apropå ett dödsfall jag fått hand om. Om jag inte minns fel hade du kontakter i den undre vegetationen, och kanske möjlighet att hjälpa mig.
– Tja, jag har väl ingen anledning. Jag skriver inte om brott längre.
– Nej, jag vet. Men som nån sorts tjänst för gamla tider kanske.
Franssons visste att det var Nilo han syftade på, det var inte så vanligt med narkotikaöverdoser som delar av pressen försökte inbilla sina läsare.
Han funderade over möjligheterna med ett sådant samtal. Han såg ingen anledning att röja några sammanhang mellan Nilo och de andra. Speciellt inte Axel A:son. Men kanske kunde han få mera information av Erlandsson.
– Okey då, var.
– Restaurangen i Kaknästornet. 15.00.

Annicka sov fortfarande, hon hade inte hört samtalet. Även om hon gjort det hade hans del av dialogen varit så kryptisk att ingenting kunde utläsas.
En glimt på väckarklockan visade att de sovit länge, det var bara en dryg timme kvar till klockan tre. Fransson smög sig upp ur sängen och in i duschen. Iskallt vatten med nålvassa strålar stack in i huden, väckte kroppen till den alerta nivå han behövde för samtalet med Erlandsson.
De hade träffats under Franssons tid som kriminalreporter. Han hade lett flera av de tunga utredningarna, som de spektakulära kokainfallen då tidningarna hetsade varandra till monumentala överdrifter. Snart sagt varje artist hade fått förtäckta antydningar på sig. Erlandsson hade hållit absolut tätt tills rättegången inleddes. Exakt enligt lagens bokstav.
Han lät de strilande strålarna bli gradvis varmare och rekapitulerade en intervju med denne narkotikapolis. De hade samtalat om arbetsmetoder och vikten av att inga spaningsuppslag ventilerades i pressen. Hans inställning sågs av en del kollegor som konservativ, men alla var eniga om hans effektivitet.
Erlandsson övertygelse, hans skarpa tunga och snabba slutledningar hade gjort intryck på Fransson.
En polismaktens Fischer hade han skrivit med anspelning på den briljanta intuition den amerikanske schackspelaren visat innan han avslutat sin karriär. På toppen. Erlandsson var ännu inte på toppen, men han visade samma rastlöshet och impulsivitet, blandad med iskyla och taktiskt sinne.

Fransson visste att en mental kamp på hög nivå väntade honom. Undertonen bestämdes av människans mörkare sidor. Spelet bestod i att kunna styra händelseutvecklingen genom att förmedla sina kunskaper. Han hade gjort det på tidningssidorna, då var effekterna omedelbara. Nu var grundförutsättningarna olika, men spelet bestod.
Ännu vet jag för litet för att våga satsa, tänkte han, säkert är det för att jag inte längre jobbar i pressen som Erlandsson tar kontakt. Eller känner han mina kanaler in i den värld han själv betraktar genom nyckelhålet. Att vara nyckel passade Fransson dåligt. Han föredrog att ha kombinationen i sitt eget huvud.
Ett huvud som ser ut som blomkål, tänkte han när han låt handduken falla framför spegeln. Han såg ett blekt ansikte, svullet under ögonen, orakat. Snabbt vände han sig bort. Kombinationen Fransson anade måste provas innan han lämnade ut något till Erlandsson.
Om han hade något rättesnöre, var det att lagen, offentligheten och moralen inte alltid hade rätt. När det gällde grova våldsbrott, Javisst. Men friheten att få göra egna misstag, egna experiment, den vårdade Peter Fransson.

20.
Havet vid Själlands nordkust låg för en gångs skull stilla. Nästan blankt. De vita sanddynerna böljade likt en mjuk och smeksam hud längs vattenkanten.
I korsvirkeshuset var allt lugnt. Två par låg i olika delar av huset och sov, ett hopslingrat under en filt vid den öppna spisen, ett annat under ett voluminöst duntäcke i sovrummet en trappa ned.
I en gråsvart Saab Turbo satt två tysta figurer, den ene bakom ratten med hatten över ansiktet i djup sömn, den andre med ett par starka militärkikare liggande framför sig i vindrutan. Bilen stod parkerad i ett backkrön, vid randen av en tät talldunge, så att skuggan slukade upp den.
Det var inte natursceneriet de studerade från sin diskreta utsiktspunkt. De följde order Hans Hansen gett när de upptäckt den gamla Mercedezen i Helsingör.
Där hade de intagit en tidig frukost på smörrebröd och kaffe på en hamnkrog. De hade haft gott om tid, det var flera timmar till planet som skulle ta Hans Hansen till Frankfurt och London. Där skulle han byta flygbolag, vänta två timmar och lyfta med SAS till New York.

Hans Hansen var övertygad om att det enbart var en tillfällighet som låg bakom att hans yngre brors bil rullade upp på kajen och stannade till framför en öppen korvkiosk.
När han såg Axel A:sons huvud sticka upp genom rutan, tvekade han inte.
– Släpp dem inte ur sikte. Speciellt inte Axel. Använd de metoder ni anser nödvändiga, hade han sagt till sina tysta medarbetare.
Diskret hade de glidit iväg på tryggt avstånd från den lätt igenkännbara Mercedezen. Den lämnade ett tjockt, illaluktande rökmoln efter sig, så tydligt att de inte behövde ha ögonkontakt utan kunde följa den enbart på lukten.
Nu hade de suttit som stenstoder i närmre fyra timmar, den kortväxte med de lätt rödbrusiga och plufsiga kinderna hade tagit första sovpasset, den gänglige med den skarpa profilen första vakten. Ingenting hade hänt, allt var lugnt och hade varit det sedan de fyra försvann in i huset.

21.
Fransson steg ur sin luggslitna Amazon på parkeringsplatsen vid Kaknästornet. Han använde sällan stationsvagnen för stadskörning, taxi passade bättre som transportmedel i hans omvända liv där natten oftast var dag.
Himlen var klarblå, med en antydan till orange i väster. Han hade missat en av de få njutbara dagarna under den långa vintern, en dag när solen spelade spratt med ögonen och rikoschetterade i snökristallerna. Ute på Gärdet, bara en knapp kilometer från staden, var snön bländvit och ren.
I hissen upp var han ensam, han kände det välbekanta suget i magen. Det betydde att frukosten låg kvar orörd i kylskåpet. Den hisnande tryckförändringen i den täta plåtlådan gjorde obehaget smärtsamt.

Vid ett fönsterbord med utsikt mot den fallande solen satt Sven-Hugo Erlandsson ensam. Restaurangen var folktom, en väl vald mötesplats.
De skarpa fårorna kring Erlandssons mun framstod tydligt i det markerade solljuset. Det och fräknar över näsryggen fick honom att likna en lillgammal busunge. Hade det inte varit för den dubbelknäppta kritstrecksrandiga kostymen kunde han tagits för en vandrande parodi på Anderssonskans Kalle.
De studerade menyn och beställde kokt torsk med senapssås, svensk husmanskost som serverades på denna turistrestaurang. Till det varsin Ramlösa, som för att markera att det skulle bli ett seriöst samtal.
Utifrån liknade de två gamla kamrater från Handelshögskolan som återsågs tio år senare, Erlandsson i sin kritstrecksrandiga och Fransson i en lätt dammig tweedkostym från journaliståren. Men det fanns ingen kamratlighet i Erlandssons röst.
– Du ska veta en sak. Jag har ingen som helst anledning att misstänka dig i det här sammanhanget.

Om hans röst var normal och knappast uppseendeväckande i sin formella klang, var ögonen desto mera talande. Fransson mötte en forskande blick, ett par ljusblå kalla ögon som fick honom att tänka på fisk.
– Du är den ende jag känner som har kontakter i dom här kretsarna, en sorts halvbohemisk konstnärsvärld där ingen egentligen är straffad, men alla verkar leva oberoende av lagar. Jag måste försöka röra mig i den, du vet vad som gäller, sade han frågande och släppte ut luften för en sekund.
Fransson nickade och valde att inte säga något. Erlandsson fick sköta den inledande konversationen.
– Du vet också att jag aldrig skulle haft detta samtal om du fortfarande varit aktiv som journalist. Jag litar på din diskretion.
– Jag har ingen anledning att föra något vidare, sade Fransson så formellt han kunde. Det var ett enkelt löfte, för det var sant.
– Alltså, började Erlandsson, den tjugofyraårige Nils-Åke Ahlsell hittades i går kväll död i en trappuppgång på Söder i Stockholm. Han hade stickmärken i armarna. Färska. Rättsläkaren analyserade blodet och fann en stor koncentration heroin. Dödsorsaken var en överdos, precis som det står i dagens tidning. Det är bara det att de inte fått uppgifterna från oss.
– Men deras sensationsrubriker har fått oss att undersöka närmre vad som hände. Var det en överdos han själv injicerat eller …? Vi hittade ingen kanyl, den finns däremot på Kvällstidningens bild.

För Fransson innebar detta en bekräftelse på misstankar han haft men inte formulerat så tydligt. Någon hade placerat kanylen där, någon hade avlägsnat den.
– Jag har träffat hans frånskilda föräldrar. Fadern har inte sett honom på flera år, modern för någon månad sedan när hon besökte hans lägenhet, fortsatte Erlandsson.
– Hon gav mig en lista på hans närmaste vänner, men ingen av dem har jag kunnat nå idag. Jag behöver din hjälp med alla sorters informationer om hans umgänge, hans kontakter.
Erlandssons ton var exakt så kortfattad och saklig som Fransson mindes den. Han var däremot mer frikostig med detaljer än normalt, Fransson tolkade det som att Erlandsson famlade i luften.
– Vilka var namnen på listan, frågade Fransson.
– Det var fyra stycken. Axel A:son som lär vara en ung, hur säger man, ”het” konstnär, jag har ett vagt minne av hans namn. Anette Finicelli och Tom Hansen, ett musikerpar. Och så Dick Hedén som tillomed jag vet är en av de mest kända reklamfotograferna i Sverige. Ingen av dem har svarat på telefon.
– Två känner jag flyktigt, sade Fransson för att verka samarbetsvillig. Axel A:son har jag träffat för en intervju, samma med Dick Hedén. De båda andra vet jag inget om.
– Hur är det med Nils-Åke Ahlsell. Hans smeknamn var visst Nilo…

Fransson avvaktade med sitt svar, gjorde en snabb överläggning om hur mycket han skulle berätta. Han beslutade att fiska vidare, än så länge hade inte Erlandsson kommit upp med något verkligt matnyttigt.
– Jag träffade honom som hastigast en gång i baren på Cafe Opera. Han stod och betraktade trängseln omkring sig med en högdragen min. Det var för resten samtidigt som jag senast såg Axel A:son. Det var ett snabbt möte för dörrslusken slängde ut Axel när han försökte antasta en av servitriserna.
Erlandsson plockade upp en paket Bellman Siesta och bjöd honom, Fransson tog en utan att för en sekund släppa tråden i historien.
– Men jag minns att jag hann fråga honom vem killen vid baren var och han sa ”Du menar Nilo. Han hör till morgondagens avantgarde”. Sedan åkte Axel ut och jag pratade aldrig med den där Nilo, slutade Fransson.
– Det är enda gången du sett honom säger du. Du har inte hört hans namn i något annat sammanhang?
– Inte vad jag kan minnas.

Erlandsson lät frågorna vila och de koncentrerade sig på torsken som serverades av en medelålders kypare i en traditionell kort vit rock. Tuggan av fiskkött blev torr och mjölig mot Franssons gom. Han svalde utan entusiasm.
Sven-Hugo Erlandsson åt däremot med hetsiga rörelser. Hans tallrik var snart tom, förutom en kvarlämnad överkokt burkpotatis. Fransson sköt ifrån sig tallriken efter tre munsbitar och viftade på kyparen.
– Kan jag få en kanna kaffe istället för den här skymfen mot svensk matkultur, muttrade han och såg hur kyparen gav honom en nedlåtande blick.
– Ha ha, skrattade Erlandsson, du är finkänslig du. Det är väl den typen av vanor man får i dina kretsar.
– Man lär sig skilja agnarna från vetet, kontrade Fransson.
Han tände en av sina egna cigaretter och väntade på att Erlandsson skulle fortsätta frågestunden.
– Är den där Axel A:son missbrukare, frågade han plötsligt.
– Inte vad jag vet, han är en arbetsmyra som är ovanligt hängiven sin konst. Det är ioförsig ingen garanti för att leva sunt, svarade Fransson.

Erlandsson nickade till bekräftelse, studerade Franssons metod att hålla upp kaffe ur den rostfria kanna. Kaffet i höger hand, mjölken i vänster och så simultan blandning. Han provsmakade inte utan svepte koppen i ett drag.
– Vem ska jag fråga om hans narkotikavanor ?
– Du kan ta namnet på hans gallerist, svarade Fransson nonchalant. Han beslutade sig för en motattack efter att ha varit så meddelsam.
– Hittade dom inget annat vid kroppen, inga ledtrådar?
– Nej, svarade Erlandsson, han var rensopad. Jo förresten. Kroppen var ditsläpad. Det syntes på hälarna på hans skor och några svaga svarta märken på golvet.

Erlandsson övergick till att studera färgen på himlen som nu var orangeröd längs horisonten. Solen hade försvunnit och mörkret närmade sig från andra väderstrecket. Han gav Fransson ett visitkort med sitt direktnummer.
Fransson stoppade det i bröstfickan, belåten med att polisen visste så lite om de inblandade. Det gav honom ett försprång att utnyttja. Hans Hansen var på väg bort från Sverige och det skulle ta minst ett dygn innan Erlandsson kunde nå hans kontor i New York via den svenska telefonsvararen. På vägen ut såg de hur kocken från restaurangen kastade sin vita rock i smutstvätten och halsade en flaska öl. Fransson beslutade omgående att det var sista gången Kaknästornet skulle få honom som gäst.
I hissen kallpratade Erlandsson om en hockeymatch han skulle missa på kvällen för undersökningens skull. Fransson lyssnade med ett halvt öra och de skildes utanför dörrarna till hissen.

Del / 22-24

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong 16-18

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15

16.
Den polarkyliga promenaden upp mot Söders vindpinade höjder tvingade Annicka Fält att gnugga sig i ansiktet med de röda fingervantarna för att inte få frostskador. Hon svepte den svarta kappan hårdare om sin smala kropp och småsprang vidare.
Darrande tryckte hon in en kombination på ett av stadens många portlås, rös till när de första fyra siffrorna inte belönades med ett knäpp. I nästa sekund lyste det ettrigt grönt i mörkret, porten gled upp likt Salomos betydligt mer berömda och exotiska valv.
En trappa upp lutade hon sig mot en ringklocka som klöv tystnaden med en enerverande ton. Signalen borrade sig igenom Franssons drömfria, whiskytyngda sömn likt skriet från en manlig gris som inser att hans organ skall avlägsnas och hänvisa honom till ett liv som präktig, fet och välgödd eunuck.

Utanför dörren stod en blåfrusen gestalt, vit i ansiktet av den sena timmen och kylan. Vit också av ilska, visade det sig när Annicka muttrade något argt om att sluta med journalistiken och kastade en tidning i famnen på honom. Hon placerade sig i en av hans plufsiga fåtöljer och tände en cigarett.
På Kvällstidningens första sida lyste trycksvärtan ännu fuktig, laddad med höga versaler. ”DET FÖRSTA OFFRET” var rubriken, under den i mindre typer det mera konstaterande ”En ny generation slavar under knarket”.
Bilden skulle aldrig bli prisbelönt i pressfotografernas klubb men den var kusligt effektiv. Kanylen lyste mellan benen på en gestalt i en trappuppgång. Den liknade ett kors. Däremot var bilden ändrad på en väsentlig punkt. Nilos ansikte var överskuggat med en svart släpskugga som om han till hälften låg under trappan.
Nån jävla mänsklighet har dom tydligen, tänkte Fransson.

Men intrycket var falskt. Inne på de fyra sidorna reportage betraktade en bildskön yngling honom. I flera variationer. Ung, utan tillstymmelse till livserfarna rynkor, med en glimt i ögonen som ena sekunden var kylig och iskall, andra fick liv och blev spefull och överlägsen.
En blick från andra sidan döden. En blick som inte skulle lämna någon oberörd, en blick som från och med denna söndag skulle etsa sig fast i medvetandet på landets befolkning.
– Det är för jävligt att dom plockat fram skräckjournalistiken, sade Fransson halvhögt och gnuggade sig i de ännu sömniga ögonen.
Ett välklätt välfärdsbarn. En ny generation knarkmissbrukare var född. Inga argument, faktaladdade eller sociologiska, känslomässiga eller politiska, skulle kunna ändra bilden. Från och med nu fanns det bara en sanning, den som etsats fast av Kvällstidningen.
– Vi lever för helvete inte på trettiotalet, fortsatte han alltmera upprört. Det här ska vara en upplyst tid, fortsättningen på en radikal omvälvning där de våra tagit makten och suddat ut det reaktionära…
– Det är de våra som sitter vid pennorna, avbröt Annicka hans utfall, fortfarande vit av ilska i ansiktet, eller snarare, de var de våra…
Fransson tystnade och svalde. Dagens mediaelit hade återgått till samma metoder som gårdagens. Skillnaden var att de attackerade från vänster, från en moraliskt ofelbar hållning där förgiftade spjut mot dekadensen och förfallet inom nyborgerligheten var vapnen. En nygammal kamp mot de avvikande.

Då var däremot fienden välorganiserad och tydlig, tänkte Fransson, tände en cigarett och hostade ihåligt. De var kommunister. Nu gäckade fienden alla kategoriseringar på en traditionell politisk skala. Det var bara i massmedia man generaliserade ihop nyborgerligheten.
Verkligheten visade upp ett kalejdoskop av personligheter; livströtta nihilister, apatiska materialister, överhettade liberalister, paranoida romantiker och våldsdyrkande elitister. Om något begrepp kunde täcka in en större del av den nya generationens åsikter var det individualister.
Trötta på att bli hopklumpade, rädda for anonymiteten och den speciella ansiktslöshet de föreställde sig hotade i kollektivet. Detta var för Fransson känslor som sammanfattade tillståndet i nationen. På Kvällstidningen hade man bestämt sig för att nyborgerligheten i sig var roten till allt ont.

Annickas exemplar hamnade högst upp på en trave gulnande tidningar som dominerade Franssons rum, en sista monument från hans verksamma dagar. Han tittade bort mot henne, såg en huttrade, sammankrupen kropp i fåtöljen. Ilskan som drivit henne hade runnit av.
– Dags för utslocknandets timme, sade han och drog upp henne på fötter.
Han ledde vägen fram till sängen och utan några protester från Annicka låg de snart omfamnade i ett välbekant famntag. En ställning som snabbt ledde till snusande andetag från Annicka.
I Franssons hjärna virvlade Nilos öde runt. Bilderna som målades upp för honom var många, han var en person som med sin speciella utstrålning levde kvar i medvetandet. Närvarande, men ändå märkligt frånvarande.
När gryningens första gråa dager anades på vinterhimlen och vargtimmen hotade, hade Fransson beslutat sig. Han skulle utforska sanningen om Nilo.

17.
Den digitala svarta klockan på kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandssons handled visade 13.00 på söndagen. Han lutade sig bakåt i sin gamla knarriga kontorsstol. Det var en invand rörelse, hans tänkarpose.
Förmiddagen hade varit nedslående. Rapporten från södra distriktet innehöll ingenting. Ingen hade sett, hört eller iakttagit något ovanligt under gårdagskvällen. Antingen var alla i huset bedövade eller så hörde de till dem som ogärna samarbetade med polisen, tänkte han.
Den ljusblå röken från hans Bellman Siesta ringlade mot taket och Erlandsson rekapitulerade sina morgonförhör.

Nils-Åke Ahlsells biologiska far var skild och nygift med en reklambyrå VD i trettioårsåldern. Han hade ingen kontakt med sin son som växt upp hos modern efter skilsmässan. Själv var han en av många företagsledare som tack vare nedärvt familjeföretag kunnat expandera på den explosiva aktiemarknaden och skapa sig en ny förmögenhet.
Sven-Hugo Erlandsson hade lämnat den Ahlsellska paradvåningen vid Karlaplan, åkt vidare till ett kulturhus på Söders höjder där Stina Phoenix regerade sitt textila företag från en ateljé med utsikt över hela Riddarfjärden.
Hennes son, som hon kallade Nilo, hade flyttat ut två år tidigare. Visst kände hon till att hennes son umgicks i konstnärskretsar, själv visade han aldrig några ambitioner åt det bildberättande hållet. Stina Phoenix hade varit samlad och kylig under deras samtal. Nilos bästa van, Anette Finicelli, hade väckt henne på natten och berättat om hans död. Anette hade varit övertygad, han använde aldrig droger.
Framför Erlandsson lag en lista med namn och telefonnummer han fått av Stina Phoenix. En kort lista med fyra namn – Anette Finicelli, Tom Hansen, Axel A:son och Dick Hede’n. Ingen hade svarat på telefon.

18.
Den svarta Mercedezen svängde in framför ett korsvirkeshus, inbäddat i stora vita sanddyner. Ur bilen snubblade fyra ledbrutna och bleka figurer. Anette Finicelli ledde truppen mot den låga dörren på kortänden av huset.
Axel A:son hade inte sagt många ord under den åtta timmar långa bilfärden genom den svenska natten, gryningen och den danska morgonen. Hans ögon var solkigt beslöjade, hans grepp om den rödhåriga Helenas hand krampaktigt.
– Va bistert här va, huttrade han. Anette sprang omkring och vred på alla elektriska element.
– Jag gör en brasa där uppe, sade hon hurtigt och klättrade uppför en furutrappa som slingrade sig i en halvcirkel mitt i det ljusa rummet.

Axel stod villrådigt kvar, som om han bedövats av sina egna malande tankar under natten.
Innan de lämnat Stockholm hade han kortfattat berättat om Milo. Det fanns inte mycket att säga, för han visste mycket litet utöver det Fransson sagt. Att Nilo var död av en överdos.
Resan hade mera liknat ett sorgetåg än den uppsluppna rekreationstripp den hade varit i Toms huvud när han kom med sitt förslag.
Helena hade tagit ett fast grepp kring Axels tunna axlar och placerat honom i det breda baksätet på den tyska bilen. Inte släppt honom, varit fysiskt närvarande och vaken hela natten när Axel enstaka stunder slumrat in.

Situationen pressade Axels nerver. Alla var där på grund av honom, men alla tassade runt ämnet, den verkliga anledningen till resan.
Han lokaliserade ett barskåp vid ena väggen, vinglade dit på ostadiga, trötta fötter och hittade en flaska, fyra glas och en låda cigarrer. Beväpnad med detta lugnande, brast allting. Han släppte flaskorna i golvet, det klirrade och rann, men han var likgiltig för det. Istället flöt en uppdämd ordmassa fram, omöjlig att hejda.
– Vad fan är det som hänt? Jag var aldrig speciellt fäst vid den där killen, jag har aldrig känt nåt annat än ett sorts intresse för hans utstuderade attityd.
– Han fascinerade mig inte som människa, han gav mig bara ett kallt, avmätt och opersonligt intryck…det var obehagligt, en jävla kyla…
– Ändå känner jag mig på nåt sätt ansvarig för vad som hänt, hur i helvete det nu har hänt…trots att jag inte har ett skit med det att göra. Trots att jag inte sett honom på två veckor. Jag har inte tänkt på honom mer än som modell, en annorlunda…
– Jag fattar det inte… avslutade han och sjönk ned i en av de mjuka sofforna i sandfärgat linnetyg som stod vända ut mot ett grått och vindpinat hav.

Ingen kommenterade något under Axels klagande monolog. Anette sopade upp spritglas och skärvor, Tom drog med henne uppför trapporna till elden. Helena hade ställt sig framför panoramafönstret med en cigarett i ena handen och en blick långt, långt i fjärran.
Hon vände sig mot Axel och såg en nedbruten själ. Raka motsatsen till den uppspeedade, flirtige och dråpligt rolige man hon träffat på natten. Sextio mil och tio timmar skilde de båda personerna åt. Och ett försvunnet liv som hon inte hade någon som helst relation till.
Axel kände tystnadens fysiska närvaro i rummet, vände sig till Helena.
– Jag är ledsen för det här, men jag lovar, det var enda sättet för mig att överleva, stammade Axel fram. Jag var tvungen att komma iväg och här har vi en större chans att koncentrera oss på väsentligheter än uppe i storstaden. Så fort dom har försvunnit…
– Väsentligheter, log Helena, det skulle väl vara som det…du kan ändå inte vrida tillbaka klockan…
– Den stora sömnen, log Axel tillbaka utan att bry sig om den andra delen av hennes påstående.
Hela hans kropp värkte av olust att behöva tänka mera på död, absolut inte nu när en annan kropp gav ifrån sig rakt motsatta signaler och impulser.

Anette ropade från andra våningen att de skulle komma upp i värmen. Axel tog tag i Helena som smög in i hans famn. Ledde henne uppför den öppna trappan utan att känna något av den svindel som brukade sätta in likt en ocean av virvlande vatten när det inte fanns något räcke att famlande gripa tag i.
Framför brasan sjönk de ihop på några stora kuddar. Drog en filt över sig, långt över huvudet, sammanflätade till en puppa slappnade de av i den omfamning de väntat länge på.
Anette hyschade till Tom och gjorde ett tecken med högerhanden som betydde att hon ville prata. Det liknade en skuggfigur av en skällande hund, en silhuett som Tom associerade till barnkammaren. Tom tryckte ned en impuls att skratta till, kände istället den stora tröttheten efter tio timmars bilkörning.
– Jag har aldrig sett honom så ur balans, sade Anette når de kommit ned i köket. Han verkar ha skuldkänslor…
– Det är säkert bara chocken. Du vet hur fullständigt utpumpad han brukar vara efter sina arbetsperioder. Det måste ju vara speciellt starkt nu när såna prylar händer.
– Men vi är inblandade, fortsatte Anette, vi såg till att de båda träffades. Vi tyckte att allting var så perfekt. Axel som målade sig ur sin kris, Nilo som äntligen kände att hans person hade något konstnärligt värde.
– Sure, sade Ton nonchalant, men det betyder inte att vi behöver känna oss skyldiga. Jag har iallafall ingen aning om vad som hänt.
Anette som kände sin partner utan och innan kunde inte spåra något falskt tonfall i hans försäkran. Hon låt det hela vila med en kommentar fylld av hennes normala tilltro till honom.
– Okej då, vi låter dom båda bli uppslukade och anonyma här nån vecka…

Utanför fönstret hängde några vilsna telefonledningar i kors, de bildade ett mönster mot himlen, ett mönster som Tom i sin trötthet såg som ett dollartecken. Elegant lutat på sidan.
Det vibrerade till i ledningarna, samtidigt som det ringde. Tom stirrade storögt på väggtelefonen. Han slet ut jacket.
– Mmm. Om vi skulle bli lite anonyma också, sade han till Anette och drog henne till sig, vi behöver smälta lite is kring nerverna, eller hur…
Anette kände hans händer närma sig de zoner där det aldrig fanns någon återvändo, drog honom hårdare emot sig. Ställde sig på tå och nådde precis upp till hans halsgrop. Tungan slickade djupt, Tom kysste henne våldsamt.
De liknade ett älskande par i en femtiotalsserie, Anettes dockliknande mun och ögon, Toms markerade drag och kortsnaggade hår. Det fadda ljuset gjorde att färgerna suddades ut, blev gråa och vattniga, som i en gammal technicolorkopia på en landsortsbiograf.

Del / 19-21

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong 13-15

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12

13.

På Kvällstidningens redaktion var aktiviteten febril. Det var drygt en timme till nattens första deadline för riksupplagan och Annicka Fält satt framför sin skrivmaskin och stirrade på ett tomt manuspapper. Hennes tankar snurrade runt.
Nattredaktören hade rensat två uppslag för fallet Nils-Åke Ahlsell. På hans bord låg redan en stor undersökande artikel som kartlade det grova narkotikamissbruket under den senaste femårsperioden. Den talade om en positiv tendens, antalet tunga missbrukare minskade, antalet dödsfall likaså. Det var ingen säljbar nyhet.
Denna natt fick reportaget en ny vinkel. Nattredaktören hade spårat upp en antydan till åldersförskjutning, från åldersgruppen kring trettiofem nedåt mot tjugoårsgruppen. En minimal förskjutning, men tillsammans med detta första dödsfall i en ny generation kunde en trend antydas. Det var en nyhet.

Mats Sandrell, som nattredaktören hette, var en man i fyrtioårsåldern. Uppfödd på Kvällstidningen, en av de få som orkat hänga kvar i snart tjugo år och en av de få som försvarade den hårda linjen. Det sensationella och braskande istället för det undersökande och mänskliga som dominerade bland de något yngre journalister tidningen rekryterat den senaste tioårsperioden.
Annicka Fält var en av dem. Därför satt hon nu med skrivkramp. Mats Sandrells direktiv var militäriska. ”Detta är grejen. En ny våg missbrukare. Giftet som drabbar de unga vilsna. Ett offer for uppgivenheten och apatin”.
Nu skulle hon överföra hans vinkling till sina artiklar. Allt hon visste var att det fanns bilder på en död tjugofyraåring med en tom kanyl liggande framför sig. Hade han tagit en överdos? Hade han lockats att för första gången ta tunga droger och överdoserat? Hade han överhuvudtaget använt kanylen eller hade fotografen och polisen placerat den där?

Hon inte hade några illusioner om polisens metoder, eller om vissa fotografers hederlighet. Det gick många historier om fejkade scoop bland hennes kollegor
”Det första offret för en ny narkotikavåg hittades i går kväll död i en trappuppgång i Stockholms innerstad” började hon och suckade.
– Dra bara allt du vet, sade kollegan tvärs över bordet som hörde hennes protesterande stön. Vinkla inte.
”Den tjugofyraårige stockholmaren låg i en förvriden kroppsställning med en sk kanyl, en engångsspruta som kan köpas på apoteken, mellan benen. Narkotikapolisen undersökning inleddes omedelbart. Den ansvarige, kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson, är känd för att gå metodiskt och noggrant tillväga. Enligt välinformerade källor…”
– Fan heller. Jag har inga som helst fakta eller bekräftelser på det här, skrek Annicka ut över nattredaktionen och slet upp manuspapperet med den oavslutade meningen ur skrivmaskinen, du får skriva det själv…
Hon slängde den ratade lappen i papperskorgen, Sandrell betraktade henne.
– Du vet att kriminalredaktionen redan ligger illa till. Det här gör det inte bättre, kommenterade han kallsinnigt.
– Det skiter jag i, sade Annicka, det är människor vi skriver om. Inte namnlösa pundare !

Hon drog åt sig sin svarta kappa och försvann ut i trappan svärande för sig själv över hyenor och andra blodtörstiga rovdjur som befolkade redaktionen. Att Peter Fransson hade genomskadat Kvällstidningen före henne retade henne ytterligare. Han hade haft nerven att säga upp sig, ta konsekvenserna av sina åsikter. Hon rusade ut i natten för att få tag på honom.

14.
Franssons whisky var halverad under plågsamma sväljningar när Axel återvände från ateljén. Konstnärens ansiktsdrag var åtstramade och stela, de visade tecken på att återgå till den dvala de befann sig i under hans arbetsperioder.
– Varsågoda, jag har sett nog, men titta ni, sade han med sammanbitna läppar som motvilligt rörde sig i takt med de framkrampade orden.
Anettes och Tom reste sig och gick mot ståldörren. Fransson väntade på att nattens fynd Helena skulle följa dem till den unika vernissagen i ateljén. Axel hällde upp ännu ett glas whisky och smuttade på det.
– Du vet att Nilo är död va, sade Fransson direkt och utan omskrivningar. Axels blick visade ingen förvåning, ingen ilska, ingen nyfikenhet.
– Jag vet att ni umgicks, jag är uppriktigt ledsen, fortsatte Fransson.
Axels ögon såg rakt igenom honom, långt bort. Ljuset från de nakna lysrören speglade sig i Axels svarta pupiller. Det avslöjade obarmhärtigt hur de omgivande grönblå musklerna började arbeta och andra fokus så att ögonen återigen träffade Fransson. De redan spritvattniga vitorna fylldes av vätska.
– Jag hade ingen aning, sade Axel.

Fransson reste sig för att lämna honom ensam. Inne i ateljén skar det knivskarpa ljuset hål på alla skuggor.
Anette gick långsamt fram och tillbaka framför duken, som för att i detalj studera Axels penseldrag. Tom satt på huk vid väggen mittemot och stirrade. Helena stod som en isstod med blicken fixerad vid gestalten. Fransson tog fram en lugnande Marlboro, tände den och lutade sig mot ena sidoväggen för att få fri sikt.
Det första han registrerade var ansiktsdragen. Nilos höga panna, hans bakåtslickade blonda hår och hans markerade kindben. Nilos ansikte. Död. Men ändå levande.
Resten av kroppen var däremot Axels egen. Samma senighet, samma krampaktigt spända muskler. Den aggressiva, vildsinta penselföringen var fylld av Axel A:sons rastlösa energi.
Fransson kände ett intensivt illamående. Den röda, ettriga och brutala färgen på duken var så fysiskt påträngande att han vände skarpt på klacken och gick ut ur ateljén. De andra blev kvar i samma ställning, förhäxade.

Axel satt hopsjunken med händerna framför ansiktet. Kroppen var spänd som en fiolsträng under det löst hängande tyget i den svarta kostymen.
– Jag är verkligen jävligt ledsen, sade Fransson så balanserat han förmådde. Jag visste inte att du lånat Nilos drag till din målning…
– Det är OK, mumlade Axel inifrån händerna.
– Vill du att jag ska göra något. Ta med mig Helena härifrån…
– Om du kan ta duken omedelbart är det din bästa gärning för en vän, sade han och lyfte huvudet så att de tårfyllda kinderna blev synliga.
– Det går inte att rulla ihop den än Axel. Färgen måste torka först.
– Då åker jag bort tills du tagit den härifrån. Jag åker omedelbart.
– Visst, jag fixar det, sade Fransson, lättad över att Axel så snabbt verkade samla sig igen.

Han tog Axels nycklar, gick tillbaka in i ateljén och bad dem gå ut till Axel. Stannade kvar några ögonblick och såg for första gången helheten. Det var en förkrossande bild. Alla Axels talanger fanns sublimerade i den. Hans färgkänsla, hans fysiska penseldrag, hans hänsynslöshet och hans osvikliga känsla för proportioner.
Axel har investerat sitt liv i den här målningen, tänkte Fransson och släckte lysrören, stängde ståldörren och vred med dubbla slag om nyckeln i det bastanta låset som skyddade ateljén mot ovälkomna ögon.
Ute på soffan hade Axel kastat sig i Anettes famn och begravt ansiktet i hennes mage. Tom stod handfallen bredvid och Helena var långt utanför trion. Avvaktande och osäker på vad Anette spelade för roll i Axels liv.
– Vill du åka med mig till Köpenhamn Helena. Nu. Inatt, sade Axel .
Helena såg först förbryllad ut, vred fötterna som hamnat i en obekväm ställning i de sylvassa och spetsiga skorna. Hennes kinder blossade upp under den ostyriga och vilda röda hårmanen och hon tittade blygt på Axel till svar.
– Jag åker gärna med.
– Dina föräldrar har kvar huset i Gilleleje va, kan jag låna det, sade Axel och vände sig mot Anette.
– Visst, sade Anette som sällan tappade fattningen men nu lyste av tusen obesvarade frågor.
– Varför åker vi inte ner allihop, frågade den praktiskt lagde Tom. Jag har gamla Mercedezen, hon håller nog ihop för ett litet äventyr…

Axels blick var fylld av fientlighet. Fransson kände igen eremiten i Axel. Behovet av flykt undan alla problem var ett av deras gemensamma drag. Axel ville stänga ute omvärlden tillsammans med den sköna Helena.
– Det skulle va oerhört snällt av er om ni forslade oss dit, men sedan måste jag stänga mottagningen och pusta ut, sade Axel med en lättad ton.
Hans svar rensade luften. Anette slappnade av, stelheten och respekten för den nye Axel hon fått en glimt av var borta och hon hoppade upp, startklar. Axel tog den fulla flaskan, iväg nedför trappan med de andra i släptåg.
Kvar stod Fransson med en gnagande oro. Han hade sinnet av Axels blick purfärskt framför sig så som den såg ut när han meddelade att Nilo var död. Något bekymrade Axel djupt, något Fransson inte kunde precisera.

15.
Den gråsvarta Saab Turbon passerade Stockholms södra förorter med dess monumentala fyrkantighet. Farten ökade betydligt och bilen skar genom natten som en stålkniv, vass och blänkande.
Hans Hansen lutade sig mot ryggstödet, öppnade sin stora portfölj, tog fram en kalvskinnsklädd fickplunta försedd med bokstäverna HH i ett monogram. Han lyfte pluntan mot munnen, drog in aromen i näsborrarna och tog en klunk.
– Svart Renault, mumlade han för sig själv. Ett elixir för själen.
Vätskan låt han glida nedför matstrupen, värma inälvorna och sprida sig ut i kroppen som lätta kittlingar av mjuka strutsfjädrar.
– Allt under kontroll hoppas jag, vi måste hinna, sade han med en tonlös stamma som inte tålde motsägelser.

Från framsätet syntes två diskreta nickar. Efter ytterligare en klunk skruvade han på korken, stoppade ned pluntan i väskan och slöt ögonen. På hans inre näthinnor rullade landskapet förbi. De dubbla motorvägsfilerna, de enstaka kattögonen av ljus på andra sidan stålräcket som delade vägbanorna.
Bara ett år tidigare hade Hans Hansen själv rattat Saaben längs vägen mellan Stockholm och Köpenhamn. En diskret undanmanöver så inte den svenska tullen skulle känna igen hans flitiga resmönster över kanalen.
Nu fanns hans två effektiva assistenter i framsätet, perfekta chaufförer, livvakter och hantlangare i det spel Hans Hansen bedrev under sin täckmantel som konsthandlare. Han visste att tiden höll på att rinna ut, att någon snart skulle viska obehagligheter i fel öron.
Men än opererade han vidare och avvaktade det slutgiltiga språnget hans viktigaste protegé Axel A:son snart var mogen för. Språnget över Atlanten, språnget in i de sfärer där konst länge varit värdefullare än guld och de etablerade namnen stigit i värde snabbare än någon finansverksamhet. Undantaget heroinhandeln.
Uppmuntrad av sina framtidsplaner slumrade han lugnt in. Tyngden av kroppen stöttades av säkerhetsbältet som denne förutseende affärsman alltid monterade på med precision.

Del / 16-18

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 10-12

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9

10.

Hans Hansen lämnade efter sig ett obehag hos Fransson. Han drack snabbt sin Turbo, rökte tre Marlboro i följd och försökte fånga Axels uppmärksamhet.
Konstnären var absorberad av den rödhåriga innanför baren. Han småtjattrade, hjälpte med ölflaskor, hällde upp vinmuggar till de törstande som trängdes, svettiga och uttryckslösa.
– Du Axel, sade Fransson, det här kommer aldrig att ta slut, vi måste prata.

Axel nonchalerade honom. Den rödhåriga spelade lättsamt med i hans tydliga flirt och gned sina lår mot hans. Hon var klädd i svarta nätstrumpor och svart kort läderkjol, en magnet för Axel som varit inlåst i tre veckor i sin ateljé.
Fransson gav upp och letade sig mot scenen, hejade till då och då mot bekanta ansikten. Avmätta nickar som visade att han var där, men inte hade någon avsikt att blanda sig i mässan som sjöd kring Tom Hansens saxofontoner. Han var mitt uppe i en lång improvisation som doftade tidig John Coltrane, gungande slingor som fyllde rummet utan att en enda gång hamna i dissonanser
Anette var tyst och studerade Tom. Trummisen markerade takten och alla väntade andaktsfullt på en fortsättning.

Omkring Fransson växte den sortens befriande ljus som slätar ut alla rynkor i stressade själar. Han kom att tänka på van Goghs landskap. Musik som den här föds normalt inte i vår frustrerade tid, vår aggressiva hets att nå positioner ger inte utrymme för meditationer, tänkte han. Men här stod Tom Hansen, en yngling på några och tjugo, och förmedlade stämningar som Fransson associerade med tillståndet två decennier tillbaka när buddistisk filosofi och mentala koncentrationsövningar var mode.
Tom Hansen var på flera sätt en otidsenlig figur. Uppväxt i ett konstnärshem på Manhattan tillsammans med sin äldre bror. Föräldrarna fastnade i dåtidens beathuvudstad när de var där på stipendium och målade. Tom hade vaknat till Charlie Parker, somnat till Miles Davis och växt upp med Sun Ra Orchestra. Genom musiken lekte han i närkontakt med uråldriga afrikanska gudar som bejakade livet och fertiliteten. Hans musikaliska minne var levande och intakt.
Hans Hansen hade ärvt den andra delen av det amerikanska kynnet. Affärsmannens och den självsäkre fixarens talanger. Bröderna bildade en udda konstellation med få känslomässiga bindningar, de tolererade varandra.

När Tom likt en huggande kobra hejdade sitt långa transliknande solo och klämde i med en bluesrefräng, bröts Franssons tankegång. Han kände Anette Finicellis uppspärrade ögon, han släppte en antydan till leende over sina läppar. Hennes hypnotiserade blick fick ett igenkännande drag.
Hennes barnansikte, slätt och vackert som en främmande kerub i ett gammalromerskt tempel, var inramat av det glansande korta svarta håret. Ett oskuldsfullt och på samma gång sinnligt jordiskt ansikte. Anette Finicelli var trots sina tjugoen år den som känt Axel längst av alla i deras krets. Hon var dotter till en av de svenska fotomodeller som på sextiotalet hamnat i USA och skapat sig en karriär. Där förälskade hon sig i en ståtlig ursprungsamerikan och Sara Williams hade sett sin stjärna dala. Det första tecknet var att hon envist vägrat ta abort, hon födde Anette.

Ett barn i modellvärlden var ingen fördel. Hon hade återvänt utfattig till Sverige i början av sjuttiotalet med sin älskade som var Vietnamvägrare. De skilde sig snart och Sara Williams gifte om sig med en reklamfotograf, Dick Hedén, en av den svenska mediavärldens slipade kuggar som skaffade sin styvdotter jobb redan som baby.
Hennes stora ögon och halvmörka skinn gav henne ett friskt utseende. Hon var sundheten och livskraften personifierad. Samtidigt tilltalade de exotiska dragen den svenska liberala själen.
Anette var numera ytterst tystlåten om sina föräldrar, fast besluten att skapa sin egen identitet. Långt från modellernas och reklamens värld.
Hon hade varit Axels halmstrå i kristillstånd med sitt okomplicerade sätt att se på livet. Anette hade ingen rädsla för det ovanliga eller udda. För Axel hade det varit som att hitta en ungdom han aldrig haft, en oskuld han alltid själv kämpat för att uppnå. Med Anette omkring sig kunde problemen glida av honom utan att fräta hål på den tunna sociala polityr han trots allt hade.

Men när Tom Hansen gjorde entre förändrades Anette. Hon växte upp, intresserade sig för sitt utseende, för kläder, för sitt sätt att vara. Från den stunden var hennes och Axels förhållande enbart likt det mellan syskon.
Axel hade ställt till med skandaler och utmanat Tom på dueller med spritflaskor och droger i uthållighetstester som var till för att bevisa vems manlighet som varade längst. Efter en två dygns duell hamnade båda på akuten med alkoholförgiftning. Med värkande magar efter magpumpningen och kallsvetten stinkande av spritrester och ångest förbrödrades de vid uppvaknandet.
Ångesten stod Axel för, Tom visste inte vad ordet betydde.
Alltsedan detta svartsjukedrama av shakesperianska dimensioner var Axel, Tom och Anette oskiljaktiga i nattlivet. En triangel som släppte in ett fåtal, men odlade sin samhörighet intensivt och vällustigt.

Fransson lärde känna dem genom Axel A:son. Hans utveckling som konstnär fascinerade, hans färger och former talade ett språk som gick direkt in i honom. Kanske för att de hade en liknande laddning inom sig som behövde förlösning. Kanske för att hans attityd mot omvärlden var så romantiskt världsfrånvänd att den representerade urtypen av en skapande personlighet.
När Fransson konstaterade detta släppte lite av kontakten med musiken. Upp bubblade bilder av den döde Nilo, en kille som normalt skulle varit bland de andra där i källarhavet, men nu saknades. Upp till ytan gled känslan av att något inte stämde, något lurade och pockade på hans journalistiska nerver.
Axel väckte Fransson ur tankebanorna med en svettig hand på axeln.
– Det är midnatt, baby, vi tänker gå och förlusta oss i månskenet från mina takfönster. Häng med…sluddrade hans röst.
Tom plockade ihop saxofonen och Anette vände ryggen åt publiken. Det applåderades sporadiskt, inte av missnöje, snarare av mättnad och utmattning Tom hade blåst ut deras kollektiva hjärnor så att syret var på upphällningen. Än en gång hade han levt upp till sin egen benämning på sin musik. Han kallade den ”mindblasting blowjobs”.

11.

När den svartgrå Saab Turbon passerade Slussen lyste folkrörelsens digitala tid med siffrorna 00.36 över staden. I bilen satt två gestalter med illa passande kostymer. De var tysta, de var alltid tysta. Den kortväxte rattade smidigt bilen längs Skeppsbron som trots den sena timmen var fylld av trafik. Röda bakljus i dubbla rader på väg i natten, som vanligt långt över den tillåtna hastigheten.
Stockholm ångade som så många andra vinternätter. Avgaser från bilströmmen, isrök från vattnet i Strömmen och hetta kring lysrören lämnade alla sitt bidrag till denna nattliga vy.
Saab Turbon svängde in framför en tung grå byggnad i barockstil, en skugga lösgjorde sig från mörkret bakom kolonnerna. Hans knälånga överrock i tweed doftade tusenlappar och hans hand höll ett fast grepp om en attachéportfölj av pilottyp. Den kraftige gestalten gled smidigt in genom en bakdörr. Bilen accelererade med ett spinnande läte.
– Vi har en lång natt framför oss, meddelade Hans Hansen de båda musslorna i framsätet. Planet lyfter från Kastrup 10.45 imorgon bitti. Vi ska vara med. Men först, Nybrogatan.

De båda nickade till bekräftelse. När Hans Hansen tittade upp såg han fem figurer korsa gatan. Han sjönk ihop i baksätet för att inte synas. Först gick en flaxande mager man, hans konstnär A:son. Efter honom en smygande framåtböjd, vännen journalisten. Efter dem ett par som slingrade sig om varandra på ett komiskt sätt. Ett kortklippt huvud lutade sig mot en sfinxaktig frisyr, huvudet kortare. Hans bror Tom och Anette.
Tre steg bakom, som om det var brännande att ses med dessa fyra, kom en rödhårig tjej med en whiskyflaska i vardera handen och huttrade i sina högklackade skor och nätstrumpor. Hans Hansen hade aldrig sett henne.
– Natten har bara börjat för dom, sade Hans Hansen.

Han tog fram ett paket Camel ur innerfickan, tände en och spottade ut en flisa tobak mellan läpparna som spred sig i ett belåtet leende.
Musslorna i framsätet kommenterade inte. Saaben gled genom mörka nattgator upp mot övre Östermalm. Utanför en port på Nybrogatan stannade den, de gick ur och Hans Hansen tecknade åt den gänglige att stanna vid bilen.

Framför en bastant teakdörr på andra våningen stannade den kortväxte. Han kände på dörrhandtaget, det gav med sig utan protester. De gick ljudlöst in i en spatiös borgerlig lägenhet, tre rum i fil med valv. Musslan ledde vägen förbi ett litet kök, genom en korridor och in i ett sovrum. Hans Hansen betraktade den vita himmelssängen och det blonda håret som låg utslaget på kudden, upplyst av en strimma ljus från en gatlykta.
Hans blick fastnade på kroppen som avtecknade sig under lakanet. För ett ögonblick lät han bilden av en nutida Törnrosa sjunka in, en sällsam tablå.
Han tog av sig ytterrocken, frackjackan och byxorna. Lät den svarta flugan sitta kvar kring halsen.
– Du ska få dina drömmar infriade. I natt igen, viskade han med sin mjukaste röst i örat på kvinnan.
Hon rörde sig likt en sengångare under lakanet.
– Hur mycket har du tagit…
– Fyra sekonal, blev det tysta svaret.
Hans Hansen drog av henne lakanet, lät sin hand glida över de vilande brösten, ned över den platta magen med ett ärr från en blindtarmsoperation. Knep till om skinnet i det ena låret och reaktionen kom. Fördröjd och svag.
Snart låg han ovanpå kvinnan som knappt var vid medvetande. Hans höfter roterade, hans muskulösa armar höll henne fastnaglad vid kudden genom att hålla fast håret i händerna.
– Enjoy, you fucking bitch, enjoy…stönade han.
Kvinnans ögon stirrade i mörkret. Hon såg en svart fluga guppa upp och ned. Hon skrek.
Han stönade allt högre och rörde sig allt våldsammare.
– You deserve this, muttrade Hans Hansen och slog henne över ansiktet med baksidan av handen.
Han slog en gång, han slog flera. Våldsamt.
– Du ska inte få en chans att lura Axel…det räcker med det du gjort…
Kvinnan öppnade munnen som för att säga något. Istället svimmade hon. Med en sista våldsam rörelse med höfterna slappnade han av. Allt som hördes var konstmanagerns tunga andhämtning.

12.

Ett svart streck i midjehöjd följde trappan. Strecket var ditmålat av en bred pensel, oregelbundet och böljande.
Axel A:son ledde sin trupp längs de knarrande fotstegen med sin hand om den rödhårigas så att whiskyflaskan hölls i ett extra grepp. Längst upp i trapphuset slutade det svarta strecket i en knallröd dörr. Axel sparkade upp dörren med en välriktad kick.
– Det är aldrig låst, och varför skulle det vara det, slängde han ur sig med en teatralisk gest, menad för den rödhåriga som inbjudan till helgedomen.
Bakom dörren fanns Axels privata studio med tavlor målade av kollegor, okända konstnärer, betydligt rikare på innehåll än många valetablerade namn. En bastant järndörr dolde den egentliga ateljén.
Fyra gigantiska takfönster reste sig som en kon mot himlen, under dem två likaledes gigantiska lädersoffor strategiskt placerade i centrum av rummet. Här hade Axel A:son visat sina färgmättade tablåer som vid första anblicken var livlösa ytor, men som efter några minuters studium avslöjade en spänningskraft inbäddad i den tjockt pålagda och kraftfullt utlagda färgen.

Axels samling på väggarna var ett bevis på hans ställning som en sorts guru for de unga, tänkte Fransson och betraktade rummets övriga inredning.
En liten glasinklädd skrubb där en kokplatta och ett kylskåp visade att detta var en bostad. Ut ur skrubben kom Axel med dricksglas, andrasorteringens Duralex. De var stilenliga med den sparsamma inredningen. Axel A:sons begrepp om stil var högst personliga. Yttre elegans bekämpade han i allt utom klädseln.
Axel placerade glasen i en hög, hällde upp Grants utan att höja flaskhalsen och ställde sig bredbent med blicken fäst vid den guldbruna vätskan.
– I natt är första natten av liv efter en av mina värsta kamper någonsin. Jag har betvingat min största duk, men jag har framförallt betvingat mig själv och tänker nu ta en paus värdig Axel A:sons tillstånd som sann livsnjutare…
– Alla tvivlare som trott att jag var på nedgång, alla belackare som hånflinat bakom ryggen på mig, alla förfördelade fattiglappar som kritiserat mina framgångar i de internationella salongerna ska finna att min kraft fortfarande är intakt…
– Jag ska visa dom alla att min lutherska arbetsmoral är fullt värdig en konstnär. Det går inte att elegant glida framåt i livet. Det är arbete, bara arbete som räknas…
Han pustade ut efter sin deklamation och betraktade sin publik en och en för att försäkra sig om att han hade allas uppmärksamhet.
– Jag tror det är dags for Axel A:son att ge sin första intervju på flera år, eller hur Fransson…plus att det är dags för Axel A:son att vidga sina vyer och föra in nya element i den förstockade musikmiljön som vi tvingas tralla omkring i, eller hur Tom och Anette…
– Men framförallt är det dags att leva. Nu när jag hittat ett par ögon som inte vänder sig bort när jag fångat in dom, eller hur sköna Helena…

Fransson betraktade den upptrissade Axel. Sällan hade den tyste och inbundne konstnären talat så utstuderat öppenhjärtigt. Det var inte enbart spriten, tänkte han, duken måste vara något utöver det ordinära. Att Axel skulle låta sig svepas med i de euforiska drogkvantiteterna nere på klubben var knappast troligt. Han var något av en asket i det fallet.
– Nu är det dags att inviga er, mina närmaste livskamrater, i min triumf.
– Tycker du inte att vi borde se mästerverket innan du lägger ut alltför stora ordmassor, frågade Tom med en försiktigt undrande ton.
– Well, Tom, du borde veta att jag alltid talar med understatements…
– Sure, jag menade inte att misstänka dig. Jag vet bara att man ska avvakta med att blow the horn tills det är dags för the real concert…

För första gången öppnade Helena sin mun och alla vred sina huvuden mot henne, som om de inte trott hon kunde tala. Bara beundrande se på konstnären.
– Vad tjattrar ni om, stack hon in från sin soffhörna. Alla vet väl att Axel A:son aldrig tidigare gjort någon besviken.
– Naturligtvis, svarade Fransson. Vi har faktiskt sett hela Axels utveckling, inte droppat in när han blivit som attraktivast…
Den enda som anlagt en oberörd min var Anette. Hon bättrade på sina redan knallröda läppar med en smal pensel. Tyst och koncentrerad.

Axel sög in bilden av Anette i sitt undermedvetna, lagrade den tillsammans med alla andra bilder av henne. Han samlar på dem, tänkte Fransson. Nu när hans konst alltmer närmade sig det figurativa var Anette en person som säkert skulle gå att känna igen i Axels motivvärld.
Anette vände sig mot Axel. Utan någon underton i rösten, som om hon inte hört slutet av samtalet, inte registrerat den ansträngda ton som smugit sig in, inte lyssnat på Axels långa deklamation om sin egen förträfflighet, sade hon –
– Nå ska vi få se skapelsen nån gång…
Hon log sitt uppfordrande och oskuldsfulla leende och Toms distans smälte. Samtidigt kände Fransson sin egen skyddsmur krympa ihop och glida undan.
– Ett ögonblick bara, sade Axel och försvann in genom plåtdörren.
Fransson smuttade på whiskyn som hade en bismak av bränd finkel. Den saknade alla mjuka kanter från lagring i träfat som dess mer aristokratiska bröder från de skotska högländerna förförde världen med. Strävheten i strupen var välkommen, även om den var bister.

Del / 13-15

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 7-9

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6

Bilstrålkastare lyste upp en grönfärgad sopcontainer med två vidöppna meterhöga luckor, inklämd mellan två slitna tegelbyggnader. Två gestalter kastade ned varsin svart skinnjacka och varsitt par jeans.
De stängde metodiskt och tyst igen luckorna till avfallsinälvorna och drog på sig gråa kostymer, båda i obestämt tidlöst snitt. Till det skjorta av svart nylon. De gjorde sig ingen brådska trots kylan.
I det kalla ljuset liknade de nyutsläppta interner från en fångvårds-anstalt. Så illa passade kläderna som var avsedda att ge ett anonymt intryck. Istället var effekten parodisk. Deras fysionomier var omöjliga att maskera, den ene kort och knubbig av svällande muskler, den andre lång och gänglig med seniga trådar på benen. Som Stan Laurel och Oliver Hardy, fast omvänt.

När de satte sig i den gråsvarta Saab Turbon utväxlades en kort och kärnfylld konversation som tydde på lång och välutvecklad kommunikation.
– Alla synliga bevis kan användas emot oss.
– Man ska alltid sopa rent efter sig.

Den kortväxte och knubbige bakom ratten pekade med sin muskulösa tumme mot bagaget. Den länge och gänglige vek ut sina lemmar genom sidodörren, några sekunder senare dök han upp i ljuskäglan.
Han hällde innehållet i en bensindunk i containern. Tände en ask tändstickor och kastade in den, släppte luckan med ett slammer och rusade tillbaka till bilen. Den kortväxte backade bort och Saab Turbon försvann samtidigt som några flammor letade sig ut och började slicka den gröna plåtcontainern.

Det vilade inget pittoreskt skimmer över källarvalven. Tegelstensklädda medeltidståbler var för turister. De här valven var nakna och vita, drypande våta av fuktig kondens från flera hundra personer som dansade och flåsade ut alkoholångor ur sammanbitna läpparna.
Den minimala scenen var belamrad med högtalare och inklämd vid en vägg.
Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonens munstycke, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande läten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.

Det enda som störde bilden av kollektiv extas var en figur i frackjacka, svart fluga och naket bröst som kröp omkring på scenkanten. I handen höll mannen en polaroidkamera som spottade ut vita fyrkantiga bilder och exploderade i vitt ljus. Tom Hansen lutade sig över till en mikrofon.
– Detta är inget mindre än en organiserad performance. Ni deltar alla. Det är min bror Hans som fotograferar Han är på väg till New York och ska tapetsera ett rum på The Kitchen med oss.
Spridda rop hördes, Tom andades in och fortsatte i samma ton.
– Det är det moderna sättet att transportera själar. Instant energy. Fri från kontinentala, mänskliga och politiska gränser!
– Yeah, hördes ropen!

Tom lyfte saxofonen till munnen och spelade vidare som om inget kunde bryta koncentrationen.
Det var dessa toner Fransson hörde när han gled ned för den svartlackade trappan och långsamt sänkte sig ned i det heta havet av rökdimma. Äkta konsumerad rök från mängder av cigaretter svepte in klubben i svagt blåa nyanser.
Han stannade upp längst ned på trappan, blicken fastnade på Axel A:son. Konstnärens annars obarmhärtigt skarpa blick var mildrad av vattnighet, ansiktsdragen upplösta i ett vänligt och tillmötesgående leende.
– Fransson. Din murveltyp. Vågar du dig ned i det artificiella helvetet, utbrast han och skakade våldsamt Franssons hand mellan sina.
– Du måste leva i omvända världen, kontrade den likaså leende Fransson. Det är där ute det är artificiellt, här är väl ändå friheten satt i system.

Det var välbekanta ordlekar. När Axel A:son hade sin första utställning, innan han blev A:son, hemma i sin tvårummare under takåsarna någonstans på en mörk bakgård, var Fransson där och intervjuade honom.
De hade omgående blivit själsbroder. I samma ålder, anfrätta av tidens tand och sargade av många sena samtal om orättvisan i att somligas energi uppskattades. Medan andras negligerades.
– Jag dricker Turbo, vad ska du ha, ropade Axel och lutade sig över bardisken mot den rödhåriga kalufsen som syntes innanför.
– Två Turbo, skrek han utan att vänta på Franssons svar.

Ölglasen ställdes på disken, två flaskor vändes uppochned och skummade över. De flinka fingrarna hos barens härskarinna skruvade av korken på en flaska whisky av billigaste sorten och spetsade ölet med.
– Du verkar upprymd och lycklig, kommenterade Fransson den skål Axel genast erbjöd. Har du sålt någon ny känslostorm nyligen ?
– Sålt, vad fan betyder pengar, skrattade Axel så att hans Turbo spilldes över kostymen. Han svepte bort det med handen och fortsatte:
– Jag har målat mitt livs duk. Mitt testamente över kampen, mitt mansideal, min macho.

Axel A:sons ord fastnade i strupen innan meningen var avslutad, blicken klarnade på en sekund och Fransson vred sig ett halvt varv för att se vad som så drastiskt förändrat Axels sinnesstämning.
Det var Hans Hansen som dykt upp med sin polaroidkamera skjutklar. Det blixtrade till, den frackklädde plockade snabbt åt sig den ännu ofödda bilden. I nästa sekund slet Axel åt sig den plastliknande kameran.
– Du vet att jag hatar dina jävla jippon, spottade Axel fram och kastade kameran i golvet. Mig plåtar du bara när jag vill. Inte när dina kvasiideer ska tillfredsställas.
– Ta det piano, sade Hans Hansen med sin välmodulerade stämma där en tydlig svenskamerikansk accent fick orden att klinga med en sofistikerad lösning. Det var bara ett skämt, din fula nuna är för ordinär för mina syften.
– Ordinär, my ass, du vet inte vad äkta känsla är, fnyste Axel och vände sig tillbaka mot sin själsliga broder, där har du en av livets plågor Fransson. Mannen med den gyllene plånboken, mannen som betalar mina räkningar.

Fransson kände väl till Hans Hansen och hans planer att lansera den nya svenska expressionismen genom sina kontakter i New Yorks konstvärld. Hans Hansen var konstmanagern som gav sina skyddslingar månadslön, betalade deras studio och material, mot att han hade exklusiv rätt till alla deras konstverk. Axel A:son var hans mest lovande investering.
En annan sorts livegenskap, tänkte Fransson. Hans Hansen såg sig däremot som en avantgardets förkämpe. En nutidens Gertrude Stein.
– Trevligt att råkas, jag heter Fransson, muttrade han besvärad over Axel A:sons introduktion.
– Hans Hansen, svarade den kraftige mannen i frackjacka med en syrlig och avvaktande stämma som reflekterade sig i hans ögon, det är alltså du som brukar ledsaga Axel hem när hans nattliga katastrofer sätter in.
Fransson kände sig studerad av en likvärdigt skarp och genomskådande blick. Det gick en adrenalinretad rysning genom ryggraden.
– Och det är alltså du som driver Axel in i maniska perioder med dina prestationskrav, svarade Fransson i en motattack.

Kylan mellan dem var fysiskt påtaglig. De pratade bokstavligt talat bakom ryggen på Axel A:son som hängde över baren och trots sin irritation lyckats engagera sig i det rödhåriga burret. Han skrattade och nonchalerade dem.
– Vi kan väl ta en drink någon dag och rätta till de skeva positionerna, klämde Hans Hansen fram och försvann bort i den pumpande musiken som flöt omkring i ett mjukt rus.

Den nattliga undre världen böljade runt Fransson, påverkade av allt, inklusive rytmerna. Han kände igen hälften av alla ansikten, kunde placera en tredjedel och visste namnen på ett tjugotal. Tillräckligt många för att känna till konjunkturerna på berusningsmedel. Just nu cirkulerade små söta opiumkulor, smärtstillande och drömframkallande.
Värmen stannar i kroppen, konstaterade han och studerade de lätt igenkännbara, frånvarande pupillerna hos två svarthåriga nattdjur som spegeldansade framför honom. De såg ut att röra sig i slowmotion.
Men så kändes det inte innanför masken. Där rusade blodet fram och upplevelsen av tidlöshet accelererade med minuterna så att omvärlden försvann i ett behagligt bludder. Långt från sitt normala, bistra tillstånd.

Polisstationen liknade alla andra svenska folkhemsbyggen från femtiotalet. Beigefärgade murriga väggar, ett minimalt samlingsrum med två automater. En för snabbkaffe, en annan var utleasad till ett bageri i närheten. Det var den enda positiva nyheten de senaste femton åren för stationens nattskift.

Kring ett furubord satt trötta konstaplar på hårda pinnstolar, hoplappade efter för många nattliga besök av kvarterens utslagna. Passet var slut, de tre lagens upprätthållare satt med varsin mugg kaffe och diskuterade. Något hade inträffat som brutit den vanliga lunken. Ett lik, men inte vilket lik som helst.
– Det är ovanligt att vi inte känner pundarna, och så dör en. Från stan var han också.
– Och helt färsk verkade han. Inga trasiga vener, bara ett par små märken i armbågsvecket.
– Jag tänker nog fråga runt lite imorgon, sade den mörkhåriga Sonja Nilsson. I porten där jag hittade honom bor några av våra vänner, dom var kanske fortfarande vakna..
– Halv tio, kommenterade en ljus kraftig skåning. Dom brukar väl slockna redan vid åttatiden efter alla söta halvpannor dom klämt i sej.
– Som du resonerar drivs stora delar av vår poliskår, fräste Sonja Nilsson till svar, då ser det ut som det gör, dammiga hyllor med ouppklarade brott.
– Jag instämmer, sade en man som steg in genom en glasdörr. Inget är olösligt, det är mitt valspråk.

Mannen som steg in i rummet var en av Stockholms överarbetade kriminalinspektörer. Civilklädd i mörkbrun manchesterkostym, ständigt i tjänst på narkotikaroteln. Hans namn var Sven-Hugo Erlandsson, en av de mest erfarna knarkspanarna, trots sina blygsamma trettioåtta år.
Den här natten var han upprörd och trött. De vanligtvis klarblå ögonen var beslöjade av ett finmaskigt nät blodådror. Helst av allt skulle han stannat i sin ungkarlssäng och slumrat från den undre världens miljöer.
Sin vana och pliktkänsla trogen åkte han istället till den berörda polisstationen för att få alla detaljer medan de fortfarande var färska. Om fallet Nils-Åke Ahlsell hade fått slumra över natten, hade den ansvarige riskerat JO anmälan för tjänstefel. Det hade hänt tidigare.
– Ni låter tveksamma till den här, frågade han med ett trött tonfall.
– Nja, det är allt lite märkligt, svarade Sonja Nilsson. Killen var helt ny för oss. Hade jag sett honom innan hade klockan klämtat.
– Varför det ?
Konstapel Sonja Nilsson vände blicken från Sven-Hugo Erlandssons genomträngande ögon innan hon svarade.
– Han hade ett speciellt utseende. Rena och stolta drag, hög panna och bakåtstruket här. Och så dom där kläderna, dom såg exklusiva och dyra ut.
– Det var dom inte, svensktillverkade i början på sextiotalet. Troligen inköpta secondhand, meddelade Erlandsson som hunnit inspektera den döde. Men eftersom dagens dyra modekostymer är kopierade efter den tidens stilar är det lätt att se fel.

Hans kommentar avslöjade sällsynta kunskaper inom poliskåren. Modeintresse var ovanligt, den medelsvenska anonymiteten var ett föredöme.
– Du såg inget ovanligt eller annorlunda, frågade han vidare.
– Nej, jag var på väg hem till stationen tillsammans med Åkermark här och passerade först förbi den upplysta porten. Gatan utanför var tom och jag registrerade i förbifarten två ben på golvet. Först trodde jag han var berusad för ögonen var öppna, han satt så där slappt som dom överförfriskade brukar.
– Men han var död, frågade Erlandsson.
– Ja men det måste ha varit precis, för han var varm.

Erlandsson nickade. Iakttagelsen bekräftade vad rättsläkaren sagt. Någon gång mellan 18 och 19 hade det hänt, kroppen hittades 21.22.
– Jag antar att förhören får vänta tills imorgon bitti, sade han och tittade på sin armbandsklocka som visade 00.32, nickade till de tre runt bordet och vände ryggen mot dem.

Han stegade över den nedslitna korkmattan som en gång varit exklusivt svartvitrutig. Vid växeln satt en piggögd tjugofemåring med kortsnaggat blont hår och oklanderligt knappt skjorta med slips.
Erlandsson noterade att den nya generationen poliser inte verkade be om ursäkt för sin uniform. Inte ens på natten släppte de på formaliteterna.
Aspiranten sträckte en telefonlur mot honom. Han svarade korthugget.
– Erlandsson.
– Tjenare, kom svaret, det är Annicka Fält på Kvällstidningen. Du lär hålla i undersökningarna om Nils-Åke Ahlsell. Han dog väl av en överdos.
– Vi har inte fått rättsläkarens protokoll ännu, så det kan jag inte bekräfta, svarade Erlandsson formellt.
– Men det fanns en kanyl där han hittades.
– Här tar vi inget för givet förrän det är bevisat, avbröt han.
– Men vi behöver en bekräftelse.
– Du jag känner inte dig. Och även om jag gjorde det så har jag inte för vana att lämna ut utredningsmaterial till pressen innan vi slutfört ärendet och lämnat över det till åklagaren. Och då blir det hans sak…
– Vi kommer att trycka det iallafall, sade den stressade rösten i luren.
– Det är er moral ni tafsar på. Godnatt, avslutade Sven-Hugo Erlandsson.

Erlandsson sträckte tillbaka luren till den piggögde som lyssnat uppmärksamt. Han spände blicken i honom.
– Får ni inte lära er korrekt strategi mot pressen nuförtiden ?
– Vi ska vara tillmötesgående och vänliga, så lyder instruktionerna, svarade aspiranten utan att tappa fattningen.

Erlandsson var redan på väg mot utgången och kommenterade inte svaret. Han var ingen vän av den nya mjuka taktiken mot pressen, information skulle lämnas på korrekta vägar när protokoll blev offentliga. Inte som väntjänster eller påtryckningsmedel i polisens ständiga kamp för att vrida opinionen till sin fördel.
En informerad allmänhet krävde mera tjänster och högre anslag till polisen resonerade högsta ledningen.
En självförsörjande organism, tänkte Sven-Hugo Erlandsson när han stannade upp på yttertrappan, finns det inga brott skapas dom för att apparaten skall växa och frodas.

Del / 10-12

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

Lämna ett svar

En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.

Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)

Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85 / Del 86-87 avslutning

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

PROLOG

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.
Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.
Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

NILO

Lämna ett svar

Prolog

Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.

Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.

Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.

Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

Läs kapitel 1 https://medieman.com/2023/04/14/nilo-kapitel-1/
Köp NILO https://medieman.com/roman-forlag/

NILO / kapitel 1

1 svar

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.

– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.

– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.

– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.

– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

nilo-webb-kap1 Ladda ner

Tankar om media / Thore Soneson

Tankar om media i alla former

Kategoriarkiv: Kultur

NILO – sommarföljetong 25-27

NILO – sommarföljetong 22-24

NILO – sommarföljetong 19-21

NILO – sommarföljetong 16-18

NILO – sommarföljetong 13-15

NILO – sommarföljetong – del 10-12

NILO – sommarföljetong – del 7-9

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

NILO

NILO / kapitel 1

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: