
NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33
34.
Franssons enrumslägenhet var tom. Inga spår av Annicka, inte ens en lapp med tack eller frågor om Nilo. Han var inte förvånad.
De hade mötts ur en gemensam tillbakadragenhet. Fransson beskrev sig själv som en social eremit, dessa varelser drogs till andra sociala eremiter. På det sättet undviks konfrontationer, man kan svaja i vinden i sin egen takt och ändå delta på en gemensam frekvens.
Men man förlorade en viktigt del, utmaningarna. Det var på den punkten hans förhållande till Annicka börjat svikta. Likheterna skapade monotoni, ett alltmer påtagligt skruvstäd höll dem på plats i sina positioner. Den oundvikliga explosionen kom i våldsamma anklagelser.
För Fransson var tidpunkten illa vald. Den sammanföll med hans tvivel på journalistiken, misstron mot manipulationen och hetsen inför läsarna, oviljan att vrida orden i passande former,
Så länge det fanns en övertygelse om att vissa sorters sanningar utmanade och ifrågasatte det etablerade samhället, att konkreta förändringar skulle komma i förlängningens orden, var det enkelt. Var illusionen sprack visste han ännu inte.
Det som nu aktiverat hans insomnade instinkter var inte det gamla mönstret. Istället var det faran och det förbjudna i händelserna kring Nilo som lyfte honom ur den dagdrivande apatin. Det brusade i hjärnbarken likt högspänningsledare på ett öppet fält.
Han satte på soundtracket till ”One from the heart”, hörde Tom Waits skrovliga stämma klinga ur högtalarna, gick till kylskåpet och hämtade flaskan med irländsk whisky.
Innehållet i plastkassen hamnade på skrivbordet. Det var skrynkliga papperslappar, nedklottrade ord på restaurangservetter, ett par trasiga anteckningsböcker och kopian av Oscar Wildes roman.
I de små svarta böckerna fanns spår av vem Nilo varit, vad hans tankar och upplevelser bestod av. En av de tunna volymerna var daterad, prydligt nedpräntade datum stod högst upp i högra hörnet på varje sida.
Det nedskrivna var inte dagboksstoff. Inga namn eller händelser förekom. Den sista anteckningen var från den 10 februari, 1986.
”Vanmaktens stela metall
glaciärer av klaustrofobi
förfall livsbejakande nekrofili”
Diktraderna var oavslutade, som om Nilo tänkt återvända till dem. Eller så ägnade han sig åt automatisk diktning ala den gamle beatnikgudfadern Kerouac med sin ”stream of consciousness” teori.
En ide som lät sig genomföras på femtiotalet då tempot tillät en författare att skriva långt, ordrikt och tidsödande. Idag var det en prestation, ett privilegium för ett fåtal, att få ägna sig åt den sortens experiment.
Skillnaden mellan femtio- och åttiotalets litterära temperatur bestod framförallt i syftet, tänkte Fransson och smuttade på whiskyn. Att enbart kasta ur sig extrema ord och oväntade kombinationer av metaforer för sakens egen skull, det var sökt och utstuderat.
Han bläddrade vidare i boken, hittade många liknande sidor med sönderbrutna staccatofraser, men inget han fastnade på.
Minnet av Sara Williams sorti dök upp. Han lyfte telefonen.
– Det är Fransson, sade han, hur gick det ?
– Sara klarade det, svarade Dick Hedén med lättad stamma, men hon svamlade en massa innan hon somnade på sjukhuset. Bland annat om någon som heter Nilo. En kille jag använt som modell några gånger. Vet du vad som hänt?
Anette hade berättat for Sara, konstaterade Fransson och gjorde en snabb överläggning med sig själv om sin taktik. Brottstycken ur gamla deckare han konsumerat genom åren virvlade förbi. Gemensamt hade de att den som tänkte behålla kassaskåpets innehåll gjorde bäst i att aldrig avslöja kombinationen till låset. Till vem det än var.
– Vad sa hon om honom, frågade han därför.
– Något om en olycka, men hon var väldigt osammanhängande. Jag vet inte vad som är viktigt, men jag vill väldigt gärna förstå vad som ligger bakom Saras chock. Ja det var så läkaren beskrev det, fast han använde ord som katatoni, sade Dick Hede’n osäkert.
– Kan jag komma över till dig, frågade Fransson vidare.
– Jag förstår inte varför…
– Det är mina vänner det handlar om, sade Fransson allvarligt, det har inget att göra med mitt jobb. Det är privat.
Det var tyst i luren. En fundersam tystnad. Svaret kom effektivt och rakt.
– Jag måste ned till studion och hämta några kameror, du kan komma dit. Regeringsgatan 88, jag väntar i dörren om femton minuter.
Fransson gick ut för att få en taxi. Han använde aldrig telefonväxeln till Stockholms Taxi som var landets mest blockerade och bara framkomlig klockan fem på morgonen. Då tog det tjugo minuter att lokalisera en bil. Direkt utanför sin port fick han napp. Det var inte svårt, gatan lyste av lediga takljus. Fransson satte sig tillrätta i baksätet, tände en cigarett utan att fråga chauffören och funderade.
”Glaciärer av klaustrofobi”, var ord som fastnat, ord som tydde på att Nilo hade en sensibilitet och mognad. Något måste det ju funnits för att få Axel så fascinerad, tänkte han. Men fortsättningen var desto mer alarmerande. Vad betydde ”livsbejakande nekrofili”? En lek med ord, en provocerande tankekedja, eller var det en reell beskrivning. En föraning och en nyckel till vad som skulle hända Nilo.
Fransson frös i baksätet på taxin, drog pilotjackan hårdare kring kroppen. Natten utanför bilens fönster gav ingen värme. Det var iskallt. Lika iskallt som i hans hjärna.
35.
Stämningen på Café Victor mattades när de båda tågåkarna försvann. Axels euforiska tillstånd kulminerade och den fysiska utmattningen gjorde sig påmind. Han slingrade sina magra och seniga armar kring Helena som insåg att en biltur till Gilleleje genom den danska natten, var det sista Axel behövde.
– Hur skulle det va med en mjuk stor säng och en mjuk varm kropp att slingra sig omkring. lirkade hon för att inte verka förmanande.
– Utsökt, kom svaret från skuldran där Axels parkerat sin orakade kind.
– Vet du något bra hotell ?
– Angleterre nere vid Kongens Nytorv, ett kvarter härifrån.
– Okey, sade Helena, drog på sig sin tjocka svarta tröja och log inbjudande mot Axel. Kom nu då.
Han samlade ihop sina trötta lemmar, fällde upp slagen på kavajen, beredd på den fuktiga kylan utanför. Rensade luftvägarna med en djup inandning och tittade förhäxat på Helena.
Det röda håret fick ännu en nyans i det mjuka ljuset på Café Victor. Nästan brunt jordiskt, ansiktsfärgen var i samma kulör. Det var varmt inne på krogen, men Axel slöt henne tätt intill sig som ett skydd mot omvärlden.
De svängde runt hörnet, ned mot den vita rokokobyggnad som bredde ut sig vid Nytorvets västra sida likt en gigantisk gräddbakelse.
Huttrande pressade detta sena nattliga par upp den stora glasdörren till Hotel Angleterre. Kristallkronorna glittrade, det mörka bruna träet glänste av nyputsat, välmasserat fett. Mattan var tjock och mjuk, som stilen krävde.
Axel med sin säckiga och solkiga svarta kostym och sitt utmärglade, av färsk skäggstubb blåtonade ansikte, sträckte på sig och höll bestämt Helena runt axlarna. Hon tog lite extra korta steg i sina högklackade skor, nätstrumporna gned mot varandra under skinnkjolen, ansträngde sig för att inte se ut som en debutant i den internationella världen.
Det hade inte behövts. Angleterre var de amerikanska turisternas paradis. Det var ren kommers som styrde, inget annat.
Den rundhylte nattportiern liknade en kvarleva från Wiens sekelskifte, uppsträckt i dubbelknäppt kavaj med axelklaffar och vattenkammat hår som doftade pomada. Med en högdragen min betraktade han Axel A:son som avvärjde alla tveksamheter med ett bestämt tonfall.
– Vi vill ha den södra tornsviten om den är ledig, sade han på hemmagjord franskengelska.
– Jodå, det går bra, sade portiern med ett förbluffat uttryck.
– För en natt, fortsatte Axel med samma spelade världsvanhet.
– Självklart, sir, blev svaret.
Axel skrev en kråka på inskrivningsformuläret och tog nycklarna. Dörrarna till den guldornamenterade hissen slöt sig om dem.
– Det är otroligt vad lite skådespeleri i C-klassen kan få för följder.
Helena skakade på det röda hårburret till svar. I hissens artificiella ljus fick det ytterligare en nyans, en neonglittrande. Axel häpnade inför detta färgfenomen som han under tio års umgänge med oljor aldrig stött på.
En färg som skiftade så markant efter ljuset var drömmen för en konstnär med ambition att suggerera fram känslor i samklang med omgivningen. Axels ideal var att alla betraktare skulle kapitulera för intrycken, oavsett i vilken miljö de såg konstverket.
Färgpsykologins lagar, grundade på århundraden av erfarenheter, talade om detta fenomen som det viktigaste i den visuella upplevelsen. Axel A:son hade aldrig stött på en färg som klarade detta, hur man än blandade den med linoljor eller förtunningsmedel. Nu såg han den i Helenas hår.
– Är ditt hår färgat, frågade han.
– Nej naturligtvis inte, blev svaret.
Axel förde Helena mot dörren till svit 571, bad henne hålla för ögonen tills han sade ”Titta”. Ledde henne till mitten av det runda rummet, möblerat med två plyschsoffor i krämfärg. Tände de falska fotogenlamporna i fönstren och satte sig i en soffa med benen på det låga marmorbordet.
– Titta. Helena släppte ned händerna från ansiktet och vred sig runt i rummet.
– Du har inte sett sovrummet, det är perfekt. Kom, sade han och tog hennes hand och sprang uppför den snirkligt utmejslade spiraltrappan.
– Det är en parodi, jag har aldrig sett något så smaklöst i hela mitt liv, så utstuderat smaklöst elegant, skrattade Helena med skräckblandad förtjusning inför den överdrivna lyxen. Det hela liknar en bordell i Las Vegas…
Hon kastade sig huvudstupa i den enorma runda sängen som dominerade tornrummet. Axel gick fram till ett rullande serveringsbord med inbyggd bar som var cylinderformat for att stämma med de små runda fönstren.
– Mitt sinne för absurditeter tilltalas av det här. Att det ingår champagne i sviten tilltalar mig också.
Han höll fram en flaska Moet & Chandon och två smäckra glas mot Helena som rullade runt i det fluffiga sidenöverdraget.
– Allvarligt talat, den internationelle konstmånglaren Hans Hansen ska få betala. Det är hans förbaskade skyldighet efter de veckor jag gått igenom för att han skulle ha ett nytt verk redo till årets Kölnmässa.
Axel drog raskt av sig kostymen och resten av kläderna, snappade tag i flaskan med champagne och glasen.
– Jag tappar upp skumbadet en trappa ned. Hurry up, it’s luxury time…
Helena kröp ur den tjocka trojan, knäppte av blusen och gled ur skinnkjolen, men behöll de svarta nätstrumporna och de högklackade skorna.
– Ska vi leka så ska vi…
Bubblorna i skumbadet var varma och heta, bubblorna i champagnen svala och ettriga. En kombinationen som gav Axel ny energi efter den halsbrytande blandningen av danskt öl och snaps.
Helena njöt av situationen, smuttade inte längre på sitt glas, tog djupa och tillfredsställande klunkar.
Badkaret som de satt, eller snarare halvlåg i, var tillräckligt stort för att rymma dem. Helena såg Axels ögon spela mellan sina ben. Benen var nätprydda och utmanande hala och våta.
Axel var helt uppslukad av denna kvinna som dykt upp ur intet. Han ställde ifrån sig flaskan och sitt glas och ägnade sig åt ett utforskande undervattensäventyr med blicken fixerad vid Helenas ögon, varje rörelse från hans händer avsatte synliga spår av sammandragning och avslappning i pupillerna.
Hans händer vandrade långs lår, vader och mage.
De vassa kittlingarna från nätstrumporna avlöstes av elektriskt glättiga stötar från huden.
Axel var tillfredsställd med sitt frossande i pigromanernas kittlande fantasier. Det var overkligt och verkligt samtidigt. En dubbelironi, en skamlös lek med en krampaktig och uthållig dröm, lyxen.
Champagneflaskan guppade omkring i vattnet. Han styrde den längs Helenas utsträckta ben. Kylan fick håren att resa sig i behaglig njutning och hennes ansikte glittrade av mötet mellan kallt och varmt. Av det laddade och det avslappnade i situationen.
Ingen sade någonting, alla ord skulle förstöra ögonblicket.
36.
Dick Hedén väntade i porten når Fransson steg ur taxin och blev visad in i hissen. Den kraftige mannen med den mullrande stämman drog igen järngrinden som fungerade som ett dragspel.
– Jag glömde bort att tacka dig innan för att du brydde dig om Sara, sade Dick Hedén milt. Många andra skulle varit besvärade och smitit.
Fransson kommenterade inte utan studerade den maskulina profilen i den extrema närbild han fick i hissen. Grova buskiga ögonbryn och kort tätt hår som sprack upp i gråa streck. Dick Hedén var i fyrtiofemårsåldern.
Hissen transporterade dem sex våningar upp. Studion var rymlig med en panoramaglasvägg i lätt lutning mot norr. Perfekt fotografmiljö, tänkte Fransson, men det har väl en så framgångsrik reklamplåtare råd med.
Dick Hedén plockade fram två glas och två öl. Det var danska Hof i den typiskt smala och smäckra flaskan som inte kluckade när man hällde. Dansk ölarkitektur på hög nivå.
Fotografen utstrålade oåtkomlighet. Attityden hade irriterat honom några år tidigare under en lång och positiv intervju med Dick Hedén. Intervjun sålde han vidare till amerikanska Interview, med nytagna bilder på Sara Williams. Tjugo år efter hennes sorti ur den newyorkska modevärlden.
Dick hade inte förskönat henne, det kyligt exakta svartvita lämnade ut de få rynkorna i ansiktet, rentav avslöjade dem med ett släpljus. Det tillsammans med den tomma blicken, spred ett melankoliskt uttryck over åldrandet. Väldigt deprachict, helt i linje med åttiotalets tongångar.
Franssons motvilja fanns kvar och han höll en avvaktande attityd.
– Jag minns att vi pratade om de romerska sybariterna när du gjorde den där intervjun med mig, sade Dick Hedén.
Inte en min röjde vad han ansåg om Franssons påståenden om modefotografens ytliga och vinklade bildstil.
– Det dök upp i mitt huvud når jag såg Nilos bild i tidningen. Han var för mig precis den typen av person, sade Dick Hedén. Hans dubbelkönade drag talade ett speciellt språk. Det där erfarna, ickeförvånade draget av att ha sett allt, gjort allt. Det var därför han var en utmärkt modell. Han förstod allt jag antydde och låt det spegla sig i ansiktsdragen. Andra tyckte han var känslokall, men framför kameran började han leva.
– Jag har inte sett bilder på honom, sade Fransson, har du några kopior?
– Javisst, svarade Dick Hedén.
Han gick över till ett gigantiskt arkivskåp längs ena väggen och plockade fram en plastmapp fylld av svartvita förstoringar. Lade dem på bordet, utan kommentarer.
Fransson bläddrade bland klassiska studiobilder, med mjuka skuggor och mängder av valörer i hudtonerna. Det fanns något sällsamt över Nilos poser.
På flera var han klädd i vita shorts likt en engelsk cricketspelare från början av seklet. Trots att han var manligt välbyggd, utstrålade han ingen maskulinitet. Det veka och feminina draget i kroppsspråket dominerade.
I porträtten fanns en underdånighet, en fjärran blick, laddad av ömhet, kombinerad med spända käkmuskler och sammanknipna läppar.
– Är dom privata eller beställda, frågade han.
– Det är testbilder för amerikanska Calvin Klein. En av de modeskapare som vågar anlita nya ansikten. Men de är inte publicerade.
– Var det något fel?
– Nej, nej, det var bara en annan fotograf som fick jobbet.
– Det finns ett skrämmande drag i dom, kommenterade Fransson. Man reagerar sexuellt, men vet inte på vilka signaler. De feminina eller maskulina.
– Det är det som är effekten.
Dick Hedén lutade sig bakåt i stolen, stålrören i karmen spände sig under tyngden. Fransson var trots sin negativa inställning tvungen att erkänna denne fotografs exceptionella förmåga att fånga en för många grumlig tidsanda.
– Dom togs i höstas, fortsatte Dick Hedén, det var Anette som hade honom med sig upp till mig.
– Varför berättar du allt detta för mig, frågade Fransson.
– Det var något märkligt med honom, något jag funderat på och känner att jag måste ha svar på. Han hade en halsmedaljong som såg ut som en miniatyrfackla. Han tog av sig den innan fotograferingen och satte på den efteråt. Trots att jag tyckte den passade bra kring hans hals.
– Han blev upprörd över mina frågor om den, så upprörd att ögonen flammade och det var riktigt obehagligt. Vet du vad facklan betyder?
Fransson kände till symbolen som en del av den italienska fascismens emblem. Ursprungligen kom den från antika Grekland där den symboliserade livet och kraften. Han undrade om Nilo haft den på sig när han hittades död.
– Det har något med grekisk mytologi att göra, svarade han för att inte låta alltför snål och tillföra något till samtalet.
Dick Hedén tände en John Players Special som han tog fram ur innerfickan på linnekavajen.
– Jag undrar vad den där killen egentligen höll på med, sade han som om han tänkte högt, och vad min föredetta hustru hade för relation till honom, hon nämnde hans namn på sjukhuset men jag förstod inte varför.
Dick Hedens ansikte hade bleknat och nu syntes det hur hårt åren frätt in rynkorna kring ögonen och i pannan. Han gav ifrån sig starka signaler om att samtalet var slut.
– Jag skulle inte kunna ta en kopia. Det kan bli en historia av det här, sade Fransson som i förbigående.
– Du menar för nån tidning, frågade Dick Hedén tveksamt. Jag vet inte; det beror på sammanhanget. Jag vill inte flagga offentligt med att arbeta med heroinister som modeller.
– Jag sysslar inte med sensationsskriverier, svarade Fransson kallt.
– Okey då, ta det här, svarade han ursäktande och sköt fram ett porträtt där Nilos käkmuskler spelade i det kraftigt markerade sidoljuset.
– Förresten, sade Fransson, hoppas att Sara blir okey igen.
– Visst, hon överlever, hon överlever alltid, sade Dick Hedén.
Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/








