Kategoriarkiv: rockvideo

Bowie i rollen som Bowie

Lämna ett svar

Det har varit mycket #DavidBowie i flödet nu. Tio år sedan han gick bort och varje gång jag ser och hör ”Lazarus” blir jag lika berörd. Videon och sången avslutar ”Sista akten” dokumentären som sänds på SvT play.
Två timmar med helt fokus på musiken. På samarbeten, musiker och framträdande. Men inget om hans insatser som skådespelare, många pregnanta roller på film och några på scen. I Wikipedia biografin finns allt. Saknar också hans Berlin period, med album som ”Low” och ”Heroes”, samarbeten med Brian Eno och Iggy Pop. Men man kan inte få allt…
https://www.svtplay.se/…/2-00-tal-blackstar-och-slutet

Jag såg och recenserade The Glass Spider Tour i Dagens Nyheter 1987. Här texten.

Bowie i rollen som Bowie
Scen: Eriksbergs varv
Artist: David Bowie och Iggy Pop

Årets upplaga av David Bowie är inget annat än ett allkonstverk sammanställt av en rockmusiker som mer än någon annan spelat olika roller i sin karriär. Hans senaste är att vara guide i sitt eget museum.
För så höga ambitioner har han på sin Glass Spider Tour. Med hjälp av fem dansare och en koreograf, alla delaktiga i en sorts allegorisk teater, spelar David Bowie rollen av David Bowie.

Det är ett ambitiöst projekt, lämpat för konsertarenor där ljuset och ljudet kan hjälpa honom att gestalta.
Men utomhus i skymningen ser få vad som sker på scen, bara den gigantiska spindeln som hänger med sina ben över scenen. Allting reduceras till en fråga om vilka låtar han spelat, hur bra arrangerade de var osv. Alltså en ordinär konsert.
Det är synd, för Bowies spel med sig själv är bitvis en intrikat, dubbeltydig och fascinerande föreställning. Likt den mimartist han en gång var låter han oss följa sina olika inkarnationer.

Han spelar fastbunden slav fjättrad i rep i låten ”Heroes”, en effektiv kontrast till det inbyggda budskapet om att alla kan skapa sin värld. Han skrev den under sin återhämtningsperiod i Berlin.
I nya ”Never Let Me Down” dansar en ballerina omkring med syrgastuber och ger honom nytt liv. En elegant och vitsig hyllning till hans mångåriga assistent Coco Schwab.
I ett av de gamla paradnumren. ”Fashion”, sjunger Bowie om ”the goon squad”, de nya rebellerna, som kommer och tar över efter det gamla. Då bollar dansarna med honom, det är nästan en misshandel, och han vädjar om att de ska lyssna på honom. Han är ingen gammal hjälte som ska krossas, han hör till dem.

Och som en sorts final i dagens Bowie gör han ”87 and cry” till en mardröm där kravallpoliser slår ned all lust, all frihet och all mänsklighet. Det är en kommentar som inte finns i låten, men här på scen ger Bowie nya dimensioner åt sin syn på nutiden.
Det är en desillusionerad syn, Bowie tycks mena att ingenting längre är möjligt, ”Tonight the Zeroes were singing for you” sjunger han i ”Zeroes”. Nollorna har tagit över. Framtiden är omöjlig och otänkbar.

Men all denna teater går förlorad i rockkonsertens egen teater. Publiken förväntar sig att ryckas med, drunkna och överösas av känslor. Det får de inte, för hur ambitiös och seriös David Bowie än är har han missat det väsentliga. En regissör.
Någon som kunde sätta ihop en röd tråd av alla dessa ideer som flaxar omkring. Likt ballonger uppsända på måfå, blir de inte utropstecken på en redan gyllene Bowiehimmel. Utan frågetecken.

Publiken troppar av efter hand, nedslagna, och bara de som trängt sig längst fram upplever ”The Glass Spider”.
I och för sig behöver inte Bowie mera framgång, han är säkerligen nöjd med sin position som en vaktmästare på sitt eget museum. Han har råd att experimentera med formen, råd att försöka utveckla rockmusikens ofta förutsägbara spektakel.

I Göteborg lät han också Iggy Pop komma fram ur hans museums skyddsrum, Iggy vräkte på med sitt adrenalin, och under några minuter var det hederlig rockgala på det gamla varvsområdet.
Kanske var det detta som gjorde att publikens förväntningar var på en annan nivå. De kom inte för att se teater, de kom för att släppa ut ånga och glömma verkligheten.

THORE SONESON / publicerad i DN 26 juni 1987

Hela Glass Spider konserten finns att streama på YouTube –
https://youtu.be/niOCv1mSEec?si=wh7T5GII5GQkjeGz

En överlevare och stilikon

Lämna ett svar

Har under några dagar dykt ned i nätets gigantiska arkiv och sökt fakta och reflektioner om Grace Jones. Nattklubbssångerska, modell, fd stilikon. Hon gjorde förra vintern comeback med albumet ”Hurricane”, en återkomst med liknande pregnanta reggaerytmer och djupa altröst som när ”Pull up to the bumper” svepte över de tidiga 80-talens discogolv.

Grace Jones videosnap _ ”Libertango”

På YouTube hittar jag videon till sången ”I´ve seen that face before (Libertango)”, skapad tillsammans med fotografen/designern Jean-Paul Goude (hennes dåvarande man). En superelegant sammanvävning av visuella element och gungande rytmer, med referenser till dadaisternas geometriska färg- och formlekar.
Grace ansikte med sina kubistiska drag och hårt markerade skuggor är skapat i liknande former; en stilbildande rockvideo, minimalistiskt fotograferad med det svartvita skuggspelet och det franska dragspelet som skapar eleganta diagonala linjer i studion. En professionell modell och stjärna på den internationella jetset-scenen.
Textraderna ”Strange, Ive seen that face before / Seen him hanging round my door / Like a hawk stealing for the pray / Like the night waiting for the day” som inleder sången målar i några enkla strofer upp ett stadslandskap, laddat med mytologiska nattvarelser och tunga drifter.

Det är ett omtumlande återseende – en omvänd deja-vu upplevelse – jag hamnar i rockvideons barndom, i en tid när jag var programledare på SvT och gjorde Chrome 22. Minns inte om videon visades i programmet, om inte var det en grov blunder, för i ett visuellt yrvaket medium som rockvideon var på den tiden, står Libertango ut med stilsäkert foto och driven rytmisk klippning.

Grace Jones videosnap Corporate Cannibal

Jag sitter vid min laptop och spelar om videon, växlar sedan över till moderna Grace Jones som i den digitalt surrealistiskt skruvade videon till ”Corporate Cannibal” återvänder till djurmetaforerna – ”I’m a man-eating machine… / I can’t get enough prey / pray for me / corporate cannibal… / digital criminal…”. Det är en dystopi i stark kontrast till den livshungriga karaktär hon personifierade för snart trettio år sedan. Samtidigt är det skrivet med en överlevares klarsyn, med en distanserad och kirurgiskt skarp analys.
Det är inte bara jag som är imponerad av denna återkomst, läser Martin Theanders recension i tidningen SONIC där han högaktningsfullt skriver – ”När hon nu i albumstarten fräser »This is my voice, my weapon of choice« innan de stenhårt renskrapade rytmerna tar över låten »This is«, bugar man inför Grace Jones återkomst, genomförd med fokus och zeitgeist värdiga vilken orädd nykomling som helst. ”
Rockpoetiskt och centrallyriskt på en gång – ”My voice, my weapon of choice!” En hyllning till den fria rösten, skrivet och pratsjunget med samma cross-over kvalitet som på 1980-talet. När jag skriver detta hittar jag den tråd som jag letat efter, en rockmusikens nervbana som länkar samman stilar och decennier och karaktärer.

ps. Tack till YouTube-skaparna och alla ni som håller liv i rockhistorien därute på nätet. ds