Jag började se den nya Netflix serien ”Ripley” med låga förväntningar, tänkte att en nära sju timmar lång serie måste innehålla en hel del ”dödkött” och longörer. Men den svartvita serien i en lågmäld och intensivt nedskruvad spänningsladdad stil stämmer väl med mitt minne av berättarstilen i Patricia Highsmiths roman ”The Talented Mr Ripley”.

Hennes spänningsromaner om Tom Ripley har lockat ett antal regissörer och manusförfattare att överföra historien om den småfifflande New York bedragaren till film och som nu i en åtta episoder lång serie på Netflix. Fascinationen för hur den obemedlade Ripley förvandlas till en utstuderad mördare och byter identitet med rikemanssonen Richard ”Dickie” Greenleaf som han har fått i uppdrag att locka hem till rollen som skeppsredare, har lockat regissörer som Wim Wenders och Anthony Minghella att skapa sevärda långfilmer.
Och skådespelare som Dennis Hopper, Matt Damon och John Malkovich och nu Andrew Scott har lockats att leva sig in i rollen. De tidigare filmatiseringarna har tagit sig friheter kring både händelser och Tom Ripleys karaktär och skildrat honom som en livsglad charmör eller en småslug konsthandlare.

I den nya serien spelar Scott honom som en enigmatisk karaktär, en på ytan sval och känslokall man som visar sig vara en kontrollerad och smart bedragare. En man som inte tvekar att spela både god kamrat och världsvan livsnjutare när han med små medel lägger en snara kring den obekymrade charmören Dickie som lever högt på ett månatligt apanage från sin fader.

Tiden är sent femtiotal, väl iscensatt både i miljöerna i New York och den idylliska småstaden Atrani som klättrar på klippberget söder om Neapel. En småstad som skildras med autentiska gränder och trappor, med ett sömnigt postkontor och begränsade kommunikationer, en buss kommer vid fåtal tillfällen.

Här har Dickie Greenleaf installerat sig i en hyrd villa högt över staden med magnifika vyer över havet, i närheten bor författaren Marge som skriver på en guidebok om den idylliska staden. De båda har ett förhållande som är löst i kanterna, hennes passion tydligare än hans. Dickie försöker utveckla sig till konstnär, han studerar och beundrar Caravaggios dramatiska renässansmåleri men hans egna försök bli inte mer än platta studier av stilleben och porträtt.

När Tom Ripley nästlar sig in i Dickies liv är han inte öppen med sitt uppdrag, han spelar rollen av en amerikansk turist på en ”Grand Tour” som lever det goda och bekymmerslösa livet under några månader. Serien bygger metodiskt upp spänningen inför det mord vi som sett tidigare Ripley filmer vet ska komma, men låter det ta tid. Istället fördjupar manuset sig i hans intresse för den klädstil och regissören låter honom och oss studera den bekymmerslösa nonchalans som Dickie fyller sina dagar med. Mordet närmar sig långsamt, men utspelar sig som ett spontant infall i en hyrd båt i San Remo.

Det kallsinniga mordet med en åra ute på havet avslutas med ett amatörmässigt försök att sänka båten filmat så att vi kan förutse att den kommer upptäckas.
Tillbaka i Atrani lägger Ripley beslag på de månatliga checkar som kommer från andra sidan Atlanten, förfalskar namnteckningen och övertygar den väntande Marge om att Dickie behöver egentid, han kommer att komma tillbaka.

Efterhand fördjupas historien, Ripley lever ett gott liv på apanaget, hyr lägenhet i Rom men gör små misstag som leder till att han avslöjas och tvingas till ett ytterligare mord. En italiensk polis anar att allt inte står rätt till och börjar nysta i de båda morden.
Intrigen får efterhand ett Hitchcock-liknande förlopp, metodiskt följer vi hur Ripley hela tiden tvingas till att lägga upp falska spår och resa till nya platser, gömma sig i anonyma pensionat och sälja av tillgångar som Dickie Greenleaf ägt.

Utan att avslöja för mycket avslutas serien i ett venetianskt palats där han förhandlar med en konsthandlare och förfalskare, spelad av John Malkovich med en glimt i ögat. Uppenbart förtjust i den amerikanske bedragaren han själv gestaltat.

Många recensenter har hyllat Andrew Scotts tolkning av Tom Ripley, lyft fram hans nedtonade kroppsspråk och allvarliga blick som laddad med både list och manligt begär. Och handlingen i filmen gör smarta antydningar om att det, vid den tiden skuld- och straffbelagda homosexuella relationer, är en del av drivkraften mellan de båda männen. Och visst är det lockande att läsa in oskuldsfull attraktion och mordiskt dubbelspel i spelet, men det är tolkningar utan större fog i handlingen.

Jag lutar mer åt beskrivningen DNs Kerstin Gezelius ger Ripley ”En kallsvettig, talangfylld, empatistörd bedragare och mördare, ivrig att behaga, snabb att hämnas.”

Dramatiken i ”Ripley” är skildrad med en slags melodramatisk realism som påminner mer om det femtiotal som Highsmith beskrev i Hitchcock filmatiseringen av romanen ”Strangers on a Train” (Främlingar på tåg). En intrig där tillfälligheter utlöser ondska och dolda begär, att den mest oskuldsfulle kan lockas in i en mordisk komplott.

Att undersöka om serien följer handlingen i Highsmiths roman ”The talented Mr Ripley” (”En man med många talanger”) kan nog locka många, men för mig är det ointressant. ”Ripley” behöver inga jämförelser eller hårklyverier om eventuella felaktiga detaljer, det är en smart upplagd och fascinerande serie som slår det mesta av andra i genren spänning. Framförallt för att den inte ramlar i den blodiga actionfällan, eller för den delen ”krimmi” serier som de streamade kanalerna översvämmas av. Har lagt en hel del bortkastade timmar på spekulativa schabloner och ”dödkött”, därför uppmuntrar jag till omedelbar konsumtion av ”Ripley” och de åtta avsnitten!

PS. Om ni vill fördjupa er i serien finns webbpublikationen Screenrant som både ger fakta och avslöjar delar av handlingen. Varning för spoliers !!!
https://screenrant.com/ripley-show-ending-explained
https://screenrant.com/ripley-show-italy-filming-locations