Kategoriarkiv: tv-serie

Långsamma Händelser vid vatten

Lämna ett svar

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.