Filmkrönikan är mischmasch programmet som försöker göra allt – sätta betyg, servera dvd nyheter, underhålla ?!, slå ett slag för filmiska subkulturer. Konsumentupplysning möter filmklubbsnördar… inget fel egentligen för mig personligen men på vägen har man offrat allt det som ett filmmagasin skulle kunna vara – ett rakt presenterande program med nyhetsintervjuer och reportage. Och det finns en tradition med journalister av Orvar Säfströms kaliber som tidigare tagit upp den traditionella stafettpinnen från nestor Nils-Petter Sundgren. Traditionen han etablerade var att servera åsikter som var både välorienterade i filmkonstens historia och samtidigt behärska den svåra konsten att vara kritisk utan att svamla och tycka personligt. Hålla en kulturell nivå helt enkelt.

Recensionen av den österrikiska filmen Import / Export av Andrea Reuter visar på problemen hon har med vilken nivå man skall lägga sig som programledare, uppenbarligen har filmens berättelse drabbat henne – hon är ”helt knockad” – hon beskriver filmspråket med referenser till Roy Andersson – stillastående kamera, hyperrealism – och det är oklanderligt. Men problematiken ligger i sättet att knyta samman, att kunna filmkonstens utveckling och samtidigt ge en aktuell analys av verkligheten filmen berättar om. Iställer för att tala om efter kommunismen och fattigdom, trafficking och människovärde beskriver Andrea R filmen med ord som ”stenhård verklighet” och ”feel bad”. Ett språk laddad med jargong och nonchalans för filmens sammanhang och berättelse.

Personligen tycker jag detta är skrämmande långt från en nivå där public service borde befinna sig. Uppenbarligen tycker SvTs programansvariga samma sak för programmet tar till hösten en paus för att, som Sergei Muchin, chef för fakta/kultur/nöje på SVT Väst säger i en intervju i Svenska Dagbladet i januari 2008 att ”Vi gör ett uppehåll. Det är ingen hemlighet att många tycker att Filmkrönikan har blivit otidsenlig. Vi måste fundera över vår filmbevakning.”
Otidsenlig ? Förhållande till vad ? Till recensionerna i gratistidningen Metro ? Eller till filmkritikern Jan Aghed ? Eller i förhållande till Kulturnyheternas 90 sek recensioner med Fredrik Sahlin ? Eller soffprogrammens presentationer ?

Här anar jag problemet, det hänger samman med filmkonstens lågstatus som populärkultur; jag menar litteraturen har på SvT programmet Babel där författare och prosa möts med respekt och sammanhang. Men filmen, nej det är en bastard som lever på en krämarmarknad med popcornspublik. Det är som om svensk film inte har kvalitetsfilm, som om den internationellt respekterade och kunniga yrkeskår som skapat – och skapar – filmiska verk utanför Filmtoppens verklighet inte existerar.

Skall inte räkna upp namn, men filmare som Lukas Moodyson, Lisa Ohlin, Ruben Östlund, Jens Jonsson för att inte tala om alla dokumentära filmmakare, gör inte film för att fylla SFs kassor med klirr. De gör film för att de vill och kan berätta något och de har valt att använda ett visuellt, internationellt språk för att säga det. Kvalitetsfilm och filmkonst kräver ett kvalitetsprogram med ambition att prata om film på en kompetent nivå. Det är där public service måste ta sitt ansvar.