Sex dagar har gått. Kan fortfarande se stegen som glider längs väggen. Se hur jag vrider kroppen för att hinna hoppa av innan det är för sent. Känna hur jag slår bakhuvudet i en av metallstegarna och korsryggen i en annan.

Jag svimmar inte av men ligger blixtstilla i kramp o chock. Känner blodet pulsera i nacken. Benen vägrar lyda först men jag tvingar mig till att dra mig upp. Måste känna att dom fungerar. Ligger med huvudet nedåt och ser blodet, mörkrött och skiftande i blått rinna ut på de gråa lärkträdsplanken.

Tacksam att min sambo var där. Att hon kunde stötta och hjälpa mig in till akuten. Trots sin skräck för blod plåstrade hon ihop nacken, lämnade av mig för undersökning. 

Då visste jag inte att jag sex dagar senare skulle befinna mig i samma läge. Med diagnoserna svår hjärnskakning och en kotkompression i ländryggen. Tunga smärtor, omöjligt att sitta upp, efter två dagar gå med rullator. Fick ingen egentlig behandling, bara tunga smärtstillande tabletter. Några av dom från amerikanska skandalföretaget som tillverkar Oxytocin och som gjort tusentals smärtdrabbade amerikaner beroende av den syntetiska morfin drogen. Överdoser, självmord och brutal kollaps.

När jag insåg detta försökte jag byta till andra substanser, överläkaren såg skeptiskt på mig. Som om jag var en okunnig och obstinat patient. Hon vände på klacken och gick. Men en sköterska fångade upp min fråga och lovade undersöka. Fick också en dos av en annan smärtstillande, tyvärr inte lika effektiv som morfinpreparatet. 

Nu sex dagar senare är läget oförändrat. Smärtor, piller, förstoppning och erbarmlig sjukhusmat. Uppvärmd i mikro, köttfärssås och vegetarisk lasagne, fisk i currysås och små portioner ostpaj med purjolök. En skam för svensk matkultur. Längtar efter en Gordon Ramsay!

Börjar tappa all tro på bättring, ser rullatorspåren ut i ingenstans. Halvt förlamad i ryggen. Med ett ständigt lock för huvudet. 

När jag skriver detta är det söndag. Imorgon ska läkarna bedöma om jag kan skrivas ut, om jag kan få de hjälpmedel jag behöver. Omöjligt att bo fyra trappor upp utan hiss så det blir lantstället och nedervåningen. En dator i knäet och en öl i handen. Något ska man väl få ur sig…

Idag måndag räknas jag som UT mogen, alltså klar att lämna sjukhussängen. Ett problem är att få ut hjälpmedel till hemmet om det ligger i en annan kommun än man är skriven, en byråkratisk process som kan gå snabbt och smärtfritt men beror på handläggarnas välvilja. Och kommunens lager av rullatorer. I dessa besparingstider tar jag inget för givet. 

Jag är ju inte heller någon person som bidrar till ekonomi skatter och sysselsättning i den kommunen. Jag är fritidsboende och en belastning på redan ansträngda sommarbudgetar i omsorgen. 

Om jag lyfter huvudet lite och får perspektiv är det definitivt en nyttig bildningsresa att vara patient i svensk sjukvård. Majoriteten av undersköterskor har annat ursprung, hälften av sköterskorna och några av läkarna. Med de strama och kategoriska regler som nu införs kommer kanske hälften av dessa kompetenta och arbetsvilliga skickas tillbaka till ursprungslandet. Om de ens varit där…prata om att dränera ett system enbart på etniska och kulturella grunder. 

Samtidigt uttrycker sig en del av dessa nyanlända med språkliga missar och ibland obegripliga meningar. Och det är knappast märkligt, svenskans ljudbilder kan vara krångliga att ta till sig. För att inte tala om tempus beteckningar och ordföljder. Det tar tid att behärska dessa egenheter. Men språket ska inte diskvalificera arbetskraft, inte heller okunskap om en svensk kanon, det är bara förklädd rasism.

Nu har utskrivningen klarnat. En röd rebell rullator står vid sängen, får med mig mediciner och en lista på när och hur de ska tas. Nu ska bara Skånetrafiken godkänna transport från tillfälliga hemmet i markplan till sjukhuset i Malmö för undersökning och behandling. Vårt boende med fyra trappor utan hiss är uteslutet, får se om trafikreglerna för färdtjänst kan tänjas på…

En vecka senare har jag landat på gården, hög på smärtstillande morfin och hänvisad till en säng. Iallafall min egen. En god sköterska har ordnat sjuktransport så jag kan komma in till röntgen och läkare, inte behöver ligga kvar på neurologen. Prognosen är fortfarande osäker, mellan tre – sex veckor för kotkompression att läka, kortare tid för hjärnskakningen. 

Den första oron för att bli förlamad i underkroppen och hänvisad till en rullstol har lagt sig. Men mycket kamp återstår för att komma tillbaka till rörliga nivåer. Ska sätta mig på träningscykeln för att få igång ben och pump. En bit i taget. Visualiserar hur jag sitter på racern och trampar genom landskapet. 

Den yttre världen med folkmord, extremism och radikalisering åt både vänster och höger känns långt borta. Ändå påminns man hela tiden i medierna om världsläget och humanitära katastrofer. Om despoter och självutnämnda diktatorer som tänjer på alla gränser. Som medvetet förvandlar sina “riken” till lydstater där språket skrivs om som i Orwells dystopiska 1984. ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.” 

I väntan på att läsa Klas Östergren nya “Klenoden” berättar han om drivkrafterna bakom romanen i en intervju – ”Försvars- och krigskostnaderna uppgår globalt till 10 tusen miljarder om året på ett ungefär. Man kan räkna ut med en annan kroppsdel än huvudet att det finns ganska starka intressen som vill att militariseringen ska fortgå. Kombinationen vapen, statliga försvarsanslag och handel leder inte till något snyggt. Det blir väldigt fult. Och hela ”Gentlemen”-serien har ju det här som ett sidotema, alltså vapenindustrin.”

Ett lovande klarspråk om tematiken i romanen som lär kretsa kring fredsrörelsens roll i efterkrigstiden och idag när den närmast är marginaliserad av krigsindustrin och despoterna i väst och öst. 

I ”Klenoden” skriver även Klas Östergren om undermineringen av de svenska folkrörelserna, studieförbunden och folkhögskolorna.

“Det där är ju en medveten kampanj som pågår nu för att montera ner de här delarna av det gamla Sverige. Och den kan jag förstå att borgerligheten vill göra. Borgerligheten har gått och varit missnöjd med den politik som förts i 40 år. Så man kan förstå att de har lite revanschfeeling här nu. Nu ska vi ta bort allt som har med det gamla Sverige att göra – vilket jag inte romantiserar ett jävla dugg. Nostalgi är inte riktigt min grej.”

Denna intervju fick mig att ta fram Östergrens klassiker Gentlemen för att friska upp minnet kring skildringar av livet i de sociala marginalerna och missnöjet på sjuttiotalet. En tid som bland annat födde utagerande nationalism och rasism i läderkängor och rakade huvuden, men också alternativa rörelser och ockupationer som protesterade mot den politiska makten. Den gamla folkhemsdemokratin ynglade av sig till sverigedemokratin, en brunblå missnöjes ideologi som idag tillåtits ta plats i riksdagen. 

Gentlemännen i Östergrens skröna lever på rester av gamla förmögenheter och småtjyveri, agerar stödtrupp till militanta mörkerkrafter och frossar i njutningar bakom sammetsdraperier i stora borgerliga paradvåningar.

Ytterligare tid har gått. Nu, tre veckor sedan olyckan och halva dagarna ligger jag på rygg för att lindra värken mellan kotorna. Har trappat ned och avslutat den tunga morfin medicinen. Alvedonkuren fortsätter. 

Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner, noveller och konst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnarikethuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.

Har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent.

Idag en kortare promenad med rebellen, hunden och sambon. 20 minuter för en kilometer. Kommer ta tid att värma upp kotorna och mildra smärtan. Men det finns bara en väg och den är framåt. 

Nu har fyra veckor gått, läget är lite stabilare, ska på första möte med rehab som förhoppningsvis innebär en plan för att komma tillbaka till något slags normaltillstånd. Som tillåter promenader i stan, konstrundor och restaurangbesök. Förhoppningsvis också att bo fyra trappor upp utan hiss. Börjar få allvarlig lantluft ångest, klorofyllen blir alltmer rödgrön och ogräsen växer okontrollerat.

Vi har avverkat flera serier och ett antal kulturprogram på SvT. Kvällarna framför skärmen är både avkoppling, underhållning och kunskapstest. Vi är bitvis fundersamma och helt ställda när vi följer Kontrapunkt, det mesta av den klassiska musiken är miltals ifrån våra referenser. Konstfrågorna däremot, där kan vi ibland vara snabbare och säkrare än flera i de två lagen. Att inte kunna Jeff Koons är knappast en merit för en konsthallschef, däremot missar ingen Jan van der Meer. Inte vi heller.
Det tredje benet i Kontrapunkt, litteraturen, är ofta klurigt. Suzanne Brøgger var ganska självklar men irriterande nog missade jag Bruno K Öijer citatet ur ”Svart som silver”. Chansade på Marguerite Duras som skriver med liknande metaforiska bilder som Öijer.

Danska kriminalserier har fortfarande en hög lägsta nivå, ”Den som dräper – mörkret” är en stabilt berättad rysare med en bitvis grym och spekulativ intrig, unga blonda flickor kidnappas och hålls fängslade i ett källarrum. Våldtas och mördas. Successivt vävs bakgrund med familjebrutalitet och tonårslust samman till en svart slutpunkt. Samspelet mellan en nyskild manlig polis och en kvinnlig psykolog/profilerare expert på seriemördare är hela tiden på hög nivå, främst tack vare Natalie Madueño som inkännande psykolog.

Men mest sevärd denna ofrivilliga rehabmånad är ändå ”Black Rabbit”, en Netflix serie som utspelar sig i bar/restaurang miljöer på Manhattan. Baren startades av brödraparet Jake och Vince, olika som natt och dag. Den ene den charmige och socialt begåvade, den andre den strulige, spelberoende kokainfrälste. Det som i starten är en framgångsrik och hyllad klubb/bar blir efterhand en kaotisk arena där lånehajar, smågangsters, smarta kockar och designers drabbar samman.

Allt välspelat och bitvis gastkramande realistiskt, med en samling icke-etablerade skådespelare som utmanar varandra på ett kraftfullt och trovärdigt sätt. För de som avverkat många filmer och serier de senaste åren är Jude Law (Jake) kanske mest känd som Dickie Greenleaf i “The talented mr. Ripley” men merparten av rollerna är relativt anonyma. Och det är ett plus.
För att skapa rätt atmosfär för serien byggdes en hel restaurang med kök, menyer och interiör upp i en existerande lokal på Lower Manhattan, ett minutiöst och noggrant arbete som man kan läsa mer om här – Black Rabbit. 

Fortsättning följer !