NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85

86.
Hans Hansens sorti lämnade kvar en förlamande stämning. Alla visste nu att Axel A:son försökt dölja sanningen för dem. Sanningen om sin roll i mordet på Nilo. Fransson tvekade inte längre att kalla det mord.
– Du är lika galen som Nilo, sade Anette och darrade i hela kroppen av obehag. Du är villig att offra liv för din konst. Du…du…målar med döden!
Axel gnuggade sina kinder, försökte få tillbaka blodströmningen efter den massiva tyngden.
Fransson vände på klacken, gick ut genom altandörrarna och tände en Marlboro. Han kände en iskyla i hela kroppen, men samtidigt en märkvärdig lättnad. Axels målning hade tappat den extra dimensionen. Axel hade fått ett slags straff, ett straff utdelat av naturens lagar. Hans skuld i Nilos död blev inte mindre, men var på något sätt betald.
Den store förloraren var Nilo. Han hade gett sitt liv för konsten, men konsten ville inte ha hans blodsoffer.

87.
De två assistenterna satt kvar på sin post i Saab Turbon när tre svartvita polisbilar svängde upp framför korsvirkeshuset.
En svärm poliser med dragna vapen slet upp dörrarna till bilen. De gjorde inget motstånd, den gänglige lämnade över sitt vapen, den kortväxte följde hans initiativ.
De uniformsklädda gick in i huset med lyfta pistoler. Samlade ihop de fem i det nedre rummet.
När de konstaterat att de missat Hans Hansen, meddelade de kort att den svenska kriminalinspektören Sven-Hugo Erlandsson skulle komma och förhöra dem. De kunde stanna i huset, det fanns poliser på vakt utanför.
Assistenterna fick frågor på svårförståelig danska. De skakade nekande på huvudet åt allting. De visste ingenting, de hade inga svar.

När telefonen ringde var ingen beredd. Den hade varit tyst i två dygn, inte gett ifrån sig något liv. Anette Finicelli kom först fram till telefonen i det övre rummet. Hon hörde en mörk och förkrossad stämma meddela fortsättningen, eller snarare slutet, på Nilos livsverk.
Sara Williams var död. Anette viskade detta som ur en dimma. Alla hörde det.
Tom Hansen vandrade ut genom ytterdörren, ut till den svarta Mercedezen, förbi poliserna som stod avvaktande bredvid.
Han öppnade bakluckan och tog fram en konstverk. Den glasinfattade teckningen i grå stålram var Axels oavslutade skiss från natten hos Nilo. Tom slängde den på bordet så att Fransson skulle se den.
Några bruna fläckar spred sig över ett hörn och täckte delvis Sara Williams ansikte där hon låg fastspänd på en säng. En kraftig kropp med bakåtstruket hår låg över henne. En pulserande lem vaggade hotfullt över det skräckfyllda ansiktet.
Tom tog tag i ramen och kastade teckningen mot sovrumsdörren.
Axel exploderade i aktivitet. Han tog tag i den sadistiska scenen och körde sin knytnäve rakt genom glaset som splittrades.
Papperet knycklade han ihop till en rund hård boll, släppte den i en askkopp och tände på. Små lågor blossade upp och Axels ansiktsdrag fick ett lätt rödfärgat ljus över sig. Hans magra kropp började svaja fram och tillbaka, färgen i ansiktet försvann. Hans knutna högerhand blödde från knogarna.
Han svimmade och föll raklång till golvet. Med händerna över bröstet likt en korsfäst fakir som satt sig själv i trans för att stå emot smärtorna.
Helena slängde sig över honom, hennes vita blus färgades röd av hans blod och nätstrumporna skars upp av glasskärvorna som låg utspridda på golvet.
Med en handduk försökte Anette tränga sig mellan deras kroppar för att hejda blodflödet. Tom drog fram Axels huvud och kände på pulsen. Han kastade sig på knä och började ge Axel konstgjord andning,

Fransson sprang ut på toaletten, snubblade fram till den vita porslinsstolen, kastade upp det svarta bakelitlocket.
Och spydde.
Han hängde där länge. Kände hur kroppen tömdes på all energi den lagrat för framtiden. Till slut förmådde han resa sig, spolade med ett darrande handtag och gick ut till de andra.
Axel var vid medvetande. Han satt upp, omslingrad av Helenas armar.
Fransson hade inget att säga. Allt var redan sagt, det enda som återstod var att leva vidare. På något sätt.
Allas ansikten var tomma av trötthet.

Fransson tände en cigarett, vandrade planlöst fram till den stora bokhyllan vid ena långväggen. Fotoböcker och engelska pocketböcker stod huller om buller på hyllorna. Allt verkade välläst och hopsamlat under många år.
Det var Dick Hedéns och Sara Williams resebibliotek. En fransig kopia bland böckerna fångade hans intresse, ”The intimate sex lives of famous people”. Han bläddrade förstrött i den. Ett uppslag trillade upp av sig själv. Han skrattade till, ihåligt och gällt.
Allas blickar drogs till honom.
– Ursäkta, sade han, jag var tvungen.
Han läste citatet högt så alla skulle kunna delta.

”Painting and fucking are not compatible; it weakens the brain. If we want to be really potent males in our work, we must sometimes resign ourselves not to fuck much.”
Vincent van Gogh 1887.

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

*********

EFTERORD
Som de flesta författare använder jag mig av egna och andras erfarenheter och berättelser. Dock är alla karaktärer i spänningsromanen NILO fiktiva, däremot är många av miljöerna, musiken och referenserna i texten verkliga. Sett genom mina ögon.

TACK
till alla som på olika sätt var aktiva i Stockholms konst- och musikscen på åttiotalet. Speciellt alla kamrater på tidningen Schlager som hade tålamod med mina svängningar i de journalistiska ambitionerna. Ni vet vilka ni är.
Speciellt tack till min sambo Åsa Maria som gett mig energi och motivation att återuppväcka slumrande bokmanus. Som detta.

Thore Soneson Malmö 2023

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 80-85

81.
Hans Hansen utnyttjade bilturen genom Själland till att fundera på den bångstyrige Axel A:son. Det fanns en stor konstnär inom honom. En explosiv kraft som han sett utvecklas, accelerera och kulminera under en vecka. Den hade varit lika krävande för honom som för Axel A:son. Men resultatet var grandiost, ren målarkonst, fjärran från intellektuella mondäna lekar med formerna.
Men kanske hade han tömt ut allt han kunde ur Axel, kanske var det dags att fortsätta till nya talanger, till nya marknader.
Efter att ha avyttrat dukarna på Kölnmässan och inkasserat vinsten av sin investering i Axel A:son, väntade Paris, en ny identitet och ett bekymmersfritt liv med hjälp av de undanstoppade konst- och smuggelslantarna. Assistenterna hade inte längre någon funktion, han skulle betala av dem med några frikostiga summor.

Den svarta BMWn svängde upp framför en nybyggd men redan fallfärdig bensinmack. På toaletten betraktade han sina drag i den spruckna spegeln.
Såg framför sig hur han skulle förfranska det typiskt amerikanska. Låta en mustasch breda ut sig över läpparna och sloka ned mot hakan för att mildra den fyrkantiga viriliteten och skänka den ett konstnärligt drag.
De isigt blå ögonen kunde få färgade kontaktlinser, bruntonade och lite grumliga så ansiktet mjukades upp. Det kändes snarare som en ansiktslyftning än en ett nederlag när han tänkte på sin nya identitet.

82.
Annicka Fält skakade på huvudet. Telefonluren ringde i ett tomrum. Peter Fransson hade varit obefintlig alltsedan deras stridiga lunch.
Kvällstidningen för dagen avslöjade med svarta krigsbokstäver på förstasidan ”HEROINPULSEN AVSKUREN”. Annicka kände självförtroendet återvända, men känslan var grumlad. Hon var uppriktigt oroad över sin fd älskares tillstånd, tyckte inte om hans sätt att hemlighetsfullt försvinna från lägenheten.
Allt detta snurrade runt i hennes tankebanor.

Hon ringde Sven-Hugo Erlandssons direktnummer på polishuset. Inget svar. Hon ringde hans hemnummer. Inget svar.
Annicka tittade på klockan. Den var nästan tolv denna tisdag den femtonde februari. Morgonchefen muttrade fram en fråga över bordet.
– När kommer abstinenslallande knarkare att svämma över stan?
Annicka svarade inte på den underliggande frågan om tillståndet på knarklinjen. De skulle diskutera uppföljningar på middagsmötet, hon behövde något konkret att visa fram.
Åter lyfte hon luren, irriterad över jargongen och de kommandon hon levde med. Någonstans i de mörka vindlingarna ruvade en tanke, en möjlighet att gå vidare på historien om modellen och heroinet.
Om hon kunde hitta Axel A:sons gömställe, kanske det ledde till Hans Hansen. Och det stora avslöjandet. Dick Hedéns stämma svarade avvaktande.

83.
Utanför korsvirkeshuset avlöste den gänglige den kortväxte bakom ratten. Den muskulöse gick runt till havssidan och lutade sig mot en av tallarna. Fullt synlig för alla.
Hans demonstrativa placering förstärkte hotet, gjorde det lättare att måla upp en negativ bild av Hans Hansen. Mannen som varit i stånd att offra en människa för en konstnärs och en konstverks skull.
Historien med Nilo hade tagit en vändning som inte längre stimulerade Franssons nyfikenhet. Nu var han beslutsam om att avslöja denne hänsynslöse handlare i artificiella och konstnärliga drömmar.
Hela historien kristalliserade på något sätt priset för välbefinnande och skapande. Att utforska sina möjligheter gjorde alla besatta; egocentriker modellerades ur individer, extremer skars ur tvivlare, brutaliteter växte ur frustrationer.
Nilo var det ett tydligt exempel. En ung tvivlare som sökte svar på stora frågor och blev ett offer för sina drömmar. Det var makabert men det fanns en grym logik i den värld Nilo skissat upp åt sig själv. Bestraffningens värld. Förnedringen som förlösande kraft.
Det återstod en obesvarad fråga. Hade Nilo frivilligt låtit Hans Hansen tömma sig på blod för att fullborda Axels Sisyfos. Hade någon räknat fel och gett honom en för stor dos heroin, var det ett misstag, inte överlagt mord?

Fransson tittade sig omkring, såg Helena hopkrupen intill Anette. Axel satt och stirrade i golvet. Tom låg utsträckt på rygg med whiskyflaskan som han då och då tog en klunk ur.
Fransson kände ett behov av att formulera sina tankar och stämma ihop gruppen till samma nivå. De var fångar, det de kunde hoppas på var en person, Hans Hansen. Då behövde de veta vilka regler som gällde.
– Vi sitter i den mycket obehagliga sitsen av att vara helt beroende av Hans Hansens handlingar. Han är den ende som vet om Nilos död var en olycka eller beräknat och överlagt mord. Det enda vittnet är död, assistenterna kommer ingen att tro på. Vår chans ligger i att få honom att inse sin omöjliga situation, började Fransson.
– Han kan inte återvända till Sverige, vi kan inte avslöja honom för då kommer gorillorna att fixa en tragisk eldsvåda eller något liknande. Det enda han kan göra är att byta vår tystnad mot sin frihet.
– En person med stor skuld kommer undan ett straff, men för egen del anser jag att straffet är tillräckligt. Förskjuten från sina svenska inkomster, från sin guldkalv Axel A:son, tvingad att gå under jorden eller byta identitet.
– Tror du han kommer att acceptera en sådan uppgörelse Tom, avslutade Fransson med en öppen fråga.

Alla som under hans ord mer och mer vaknat till liv, tacksamma för att någon tog tag i förlamningen, väntade på Toms reaktion.
– Jag tror det, började Tom efter en lång tystnad, jag tror att han är tillräckligt smart för att inse realiteterna. Men det kommer att bli svårt att övertyga honom om att vi håller tyst.
– Det behövs inte, svarade Fransson. Hans Hansen blir ändå persona non grata i Sverige, hur han än vänder på baken. Jag kan övertyga honom om att polisen står beredd att häkta honom så fort han sticker in en tå i landet.
Det var ett osäkert kort, Fransson visste inte vilka fakta Sven-Hugo Erlandsson hade. Men han var beredd att hjälpa honom på den punkten.
– It makes sense, hörde han Tom säga. It makes sense…
– Så vad vi säljer är inte vår totala tystnad, fortsatte Fransson, utan vår tillfälliga tystnad så han får tid att försvinna.

Runt honom lyste det av hoppfulla ansikten.
De hade återvänt från att vara strandsatta med döden till att befinna sig på en färja med styrfart. De kände att färjan kunde ta dem över vattnet, tillbaka till den levande världen.
Kylan i det stora öppna huset blev alltmer påtaglig, de svepte in sig i filtar och drack mera kaffe.
Utanför hände ingenting. Gorillorna bytte plats med varandra, det förändrade inte belägringens villkor.
En god sak kan det betyda, tänkte Fransson, Hans Hansen närmar sig, annars hade assistenterna hållit fast vid sitt avlösningssystemet.
Efter en stund fortsatte Axel måla. Han fyllde i konturerna på kvinnokroppen, täckte över kolstrecken med oljefärg, svart och glänsande. Hans flykt tillbaka in i arbetet var förståelig, ett sätt att behålla kontrollen.
Fransson lade sig på en soffa, stirrade i taket, försökte undvika att tänka, koppla bort maskineriet.

84.
Dick Hedén skickade iväg sin sekreterare med firmabilen för att köpa material. Han ville vara ensam. Meddelandet om Sara Williams självmord låg som en sten i hans hjärta.
Han försökte intala sig att det inte var hans fel, att han aldrig kunnat fortsätta att leva med henne, att krisen hon gått igenom hade kommit hur som helst. Han hörde sina egna tankar, men trodde dem inte.
Det enda som fanns kvar av Sara Williams var bilderna, lådor av svartvita dokument över en skönhet han älskat, ibland hatat.
En kvinnlig reporter på Kvällstidningen ringde och frågade om Anette. Rösten sade något om Danmark och han klarnade till.
– Visst, vi har ett hus i Gilleleje, hur vet du det?
Svaret var grumligt, och istället kom en sista fråga.
– Är telefonen avstängd, den har varit död hela dagen?
Dick Hedén kastade på luren, lyfte den igen som för att ringa. Men ändrade sig. Reporterns sista ord simmade runt i hans skuldfyllda tankar. En klar tanke kristalliserades alltmer, Hans Hansen borde straffas, allt annat var oväsentligt.
Dick Hedén lyfte luren och bad att få tala med kriminalinspektör Erlandsson. Han väntade.

Kriminalinspektören kastade dagens nummer av Kvällstidningen på bordet, missbelåten med att historien kommit ut i tidningarna innan de haffat de ansvariga. Han lyfte sin kropp ur den bakåtlutade tänkarposen och svarade med en grymtning på telefonen.
I luren hördes Dick Hedéns stämma.
– Jag vet var dom gömmer sig, sade den, i vårt sommarhus i Gilleleje.
– Vilka är dom, frågade Erlandsson.
– Axel A:son är där, det vet jag säkert. Min styvdotter Anette och Tom Hansen är säkert också där. De har fri tillgång till huset och åker ofta dit. Det är inte otänkbart att Hans Hansen dyker upp, han brukar inte finnas långt ifrån sin konstnär.
– Får jag adressen, sade Erlandsson rappt.

Erlandsson satte in all sin kraft på att avsluta fallet innan den stora hägrande fisken smet ur garnet. Han alarmerade den danska narkotikapolisen som förstod angelägenheten och inte ställde några besvärande frågor.
Han beställde plats på nästa plan till Köpenhamn och försvann springande ut i korridoren.

85.
Hans Hansen körde upp mot korsvirkeshuset i den hyrda svarta BMWn. Den mullrade diskret och effektivt. Han stängde av motorn och satt för ett ögonblick stilla. Som om han samlade kraft.
Med en cigarr i munnen och en tändare i handen, ställde han sig bredvid bilen och väntade. Den gänglige vecklade ut benen ur Saab Turbon och ställde sig på post med ansiktet vänt mot entrén.
Från havssidan kom den kortväxte, gick fram till mannen med den solkiga trenchcoaten.
– Ert uppdrag är slut. Vi kommer inte att få några lysande vitsord av mig, meddelade Hans Hansen med en kort ton. Men jag räknar med er lojalitet tills jag fått Axel A:sons duk härifrån. Den är min.
Med de orden vände han sig mot korsvirkeshuset, tecknade åt den kortväxte att följa honom och steg in genom ytterdörren.

Fem ansikten satt vända mot dörren, tio ögon såg denne konstvärldens svar på gangsterfilmens bossar, orakad och märkbart solkig, träda in i ett moln av cigarrök för att avgöra deras framtid. Alla arbetade för att hålla ansiktsdragen under kontroll.
Den tystlåtne höll den högra handen beredd vid höften. Kavajen var öppen, alla visste vad det betydde.
Tom tog initiativet, gav inte Hans Hansen någon respit. Han kommenderade honom att sätta sig ned och lyssna, och konstmanagern lydde.
Med en beslutsam och kärv stämma, rakt på sak och utan att väja för detaljer återgav Tom historien om Nilo, hans frustrerade sexuella bindningar till sin mor och far, hans makabra försök till hemmagjord exorcistisk terapi med Sara Williams som offer.
För varje gång Fransson hörde berättelsen klarnade konturerna. För varje gång förvånades han alltmer över att ingen reagerat, protesterat, diskuterat eller försökt få Nilo på andra tankebanor.
Vad Hans Hansen tänkte var omöjligt att lista ut. Han satt uppflugen på en barstol med en tänd cigarr i mungipan. Betraktade skaran fångar han hållit på halster ur sitt upphöjda perspektiv, med benen nonchalant korsade och den bastanta hakan i vila mot halsmusklerna.
Tom laddade upp sina batterier till den sista gnistan.
– Vi vill egentligen inte höra vad som hände Nilo den där sista natten. Om han själv tog en överdos, eller om dina lumpna och förråade assistenter gav honom den, om du solkade dina välmanikurerade giriga fingrar med hans blod…
– Vad du än säger kommer vi att tvivla.

Stämman ekade av det kollektiva, apatiska känsloläge de alla hamnat i av att återigen höra den oåterkalleliga sanningen.
Hans Hansen nickade instämmande och harklade sig. Öppnade munnen där den nu slocknade cigarrstumpen viftade likt dirigentpinnen hos en kloakernas Karajan på sin pulpet i takt med hans affärsmässiga stämma.
– Mitt sätt att se på det är enkelt. Om jag inte varit närvarande i Nilos situation hade någon annan gjort det. Jag är inte ensam om att sprida vitt guld över staden.
– I mina ögon var han klart psykotisk. Besatt av att tänja sina reaktioner maximalt, besatt av att prova gränserna för den fysisk plåga han klarade att utsätta sig för.
– Han var förläst på allt från den där markisen de Sade till Baudelaire. Trodde han hittat vägen till ett nytt liv. Det var hans ide att ge sitt blod till Axel. En offerhandling för konsten. Jag tyckte han pratade strunt, men Axel var desperat i sin jakt på blodfärgen och för att få en avslutad duk hjälpte vi till.
Axel som stått med ryggen mot sceneriet alltsedan Hans Hansen stigit in i rummet, ryckte till i kroppen och vände sig långsamt.
– Nilo lät Smith sticka en kanyl i armvecket, fortsatte Hansen i samma ton, en grundläggande medicinsk kunskap som miljoner känner till. Blodet, omkring en liter, hällde han i en glasburk och kanylen gav han till mig. Burken var immig av värmen när Axel tog den in i ateljén.
– Vi såg allihop hur han fullbordade sin målning, såg hur det röda blev levande.
Alla hörde Hans Hansens lakoniska berättelse, men ingen vågade formulera konsekvensen av hans ord.
– Men Nilo var inte nöjd. Han ville ha en sil, heroinet han tidigare fått av mig hade han löst upp i vatten och svalt. Nu ville han ha direktkontakt mellan den vita vätskan och blodet.
– Jag vägrade. Men han envisades och när jag inte gav med mig, hotade han att avslöja allt för polisen. Alla mina affärer, som han påstod sig känna till. Jag vet inte om det var sant, men jag ville inte ta risken. Vi gav honom en injektion som vi fyllde med höggradigt heroin. Exakt så var det.
– Din djävul, muttrade Axel, du lovade gömma undan Nilo!
Fransson ansträngde sig för att höra om det fanns något ångerfullt i Axels röst, men kunde inte spåra något.

Hans Hansen reste sig från stolen, trevade med sina grova händer i kostymens fickor och drog fram en gnistrande halskedja. På den hängde en medaljong, Nilos fackla. Hans Hansen kastade den på bordet.
– Det här krafset kanske nån vill ha som minne.
Tom såg ut att vara beredd att kasta sig över sin broder och strypa honom med den tunna silverkedjan. Anette rörde sig inte i soffan, men det var hon som kom med ett påstående, laddat med förakt.
– Du har dödat Nilo och förnedrat Sara.
– Om du visste hur hon förnedrat sig för att få min välsignelse hade du inte tagit hennes namn i den söta lilla mun. Och Nilo, ja han tog väl livet av sig själv, svarade Hans Hansen.
Tom levererade nu sista stöten mot den mur av självgodhet Hans Hansen utstrålade.
– Ju mindre jag ser av dig, desto bättre.

Repliken hängde länge kvar i luften, den svävade mörk och laddad med en broders förskjutning av sitt eget kött och blod. En definitiv slutreplik, obarmhärtig och uppriktig.
– Allt vi berättat känner den svenska polisen till, sade Fransson. De väntar bara på att få ingripa mot mannen som orsakade Nils-Åke Ahlsells död. Mord eller självmord, planerad olycka eller olyckshändelse, jag tror inte de tvekar en sekund att kalla det mord.
– Att hålla oss kvar gör bara listan över åtalbara brott längre, fortsatte han sitt repeterade tal, och ger polisen större chans att göra ett spektakulärt gripande av mannen som redan är förstasidesstoff och som pressen bara väntar på att få slå huggtänderna i.
Hans Hansen reagerade inte. Axel som stått kvar vid fönstret vände sig mot honom, uttrycket i hans ögon visade att han samlat alla sina krafter för konfrontationen.
– Vi har absolut inget mer att säga varandra, sade Axel korthugget, du får dukarna som vi avtalat, men sen är det finito.
– Är den andra redan avslutad, frågade Hans Hansen.
– Låt oss först se vad Nilos offer resulterat i…

Axel gick beslutsamt uppför trappan, ställde den stora hoprullade duken på golvet och drog fram ut ett hörn. Han spikade fast det ovanpå porträttet av Helena, drog ut duken och spände den längs hela väggen.
När han var klar tog han fem steg bakåt.
På väggen hängde den krampaktiga gestalten. Men den hade förändrats. Den röda färgen som tidigare var så genomskinligt självlysande var nu brunaktig, nästan smutsig. Den hade krackelerat på flera ställen, som en sprucken hinna.
Axel gick fram till duken, petade med en nagel. Färgen flagnade och föll. Han skrattade från djupet av sina lungor. Ett hysteriskt skratt som ekade långt in i deras märg.
Hans Hansens kommentar skulle förfölja Axel A:son länge.
– Du är en konstnär med döden som redskap.
Axel bleknade och tog trappan ned i raska steg. Den kortväxte reagerade omedelbart, ryckte fram pistolen och pekade mot Axel som stelnade till.
Hans Hansen stack händerna i fickorna på trenchcoaten.
– Smith här är fullt kapabel att skjuta sönder dina konstnärliga fingrar. Om han gör det har du målat din sista duk.
Reaktionen kom omedelbart, Axel kastade sig i en glidtackling mot Hans Hansens fötter och fällde honom med en klockren träff. Den kortväxte kunde inte använda pistolen, hans arbetsgivare hamnade i skottlinjen. Axel knöt sina armar om den tunga kroppen. Krampaktigt.
– Axel, gör inget mer, ropade Helena, han är inte värd det. Du är värdefullare.
Den kortväxte smög fram och satte sitt knä på Axels ansikte, tryckte pistolen mot hans tinning. Hans Hansen reste sig och borstade av trenchcoaten.
– Du kan behålla din duk, den överlever inte våren, sade han med ett outgrundligt leende.
Axel flämtade under trycket från den kortväxtes knä. Han släppte inte en millimeter på trycket.
– Jag behöver fyra timmar, fortsatte Hans Hansen vänd till hela gruppen, bröderna Smith kommer att stanna så länge. När det är dags försvinner dom lika omärkligt som dom kom.
Den kortväxte nickade instämmande, reste sig från sin position och backade ut genom dörren. Smällde igen låset, fängelset slöt sig åter om dem.

DEL

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75

76.
Den rena och höga luften förvandlade staden till en superrealistisk målning. Knivskarpa skuggor och isiga färger gav morgonen klarhet och skärpa.
Sven-Hugo Erlandsson delade inte klarsynen. Han var på väg nedför de slitna trapporna från Axel A:sons ateljé med två av sina tekniker. Det var lika tomt och rensopat i ateljén som det varit i Tom Hansens och Anette Finicellis våning. Allt de träffat på var det som skulle finnas hos en konstnär. Färger, penslar, rester av dukar. Men absolut inga spår av droger.
Han tryckte de handskklädda fingrarna mot tinningarna. Huvudet kändes som ett ekande metallklot. Ingenting hjälpte. Inte heller kylan som mötte den på Brunkebergstorg gav någon klarhet.
Det var förbryllade att alla miljöer i denna undersökning varit så ordentliga. Organiserade av en annan hand, tänkte han, det är den enda förklaringen. Någon rensar ut alla spår innan vi når fram.
De tre satte sig i den tekniska rotelns bil och åkte genom vintergatorna mot den sista adressen.

En sekreterare öppnade för dem med en fnysning på axlarna. Det spretiga, ilsket stående håret darrade när hon trippade bort till sitt arbete vid ett stort ljusbord.
Dick Hedén mötte dem med samma ointresse. Hans gråa hår låg slickat mot ett lika grått ansikte. Han satt vid ett långt bord och bläddrade i färgkopior, kedjerökte cigaretter och bad dem slå sig ned.
– Ursäktar ni om jag fortsätter arbeta under tiden vi pratar, mumlade han, jag måste ha klart detta inom två timmar.
– Självklart, sade Sven-Hugo Erlandsson. Det stora, ljusa rummet innehöll varken blixtar, lampor eller kameror.
– Ni driver en reklamstudio utan apparater, frågade Erlandsson.
– Jag tycker inte om att se all bråten hela tiden, svarade Dick Hedén.

Han tryckte på två knappar på en dosa framför sig och den ena kortväggen i studion gled ljudlöst upp. Bakom den fanns allt en fotograf behövde.
– Aha, sade Erlandsson imponerad.
– Vad var det ni ville nu igen, frågade Dick Hedén ur djupet av sina studier av baddräktsmodeller, plastpalmer och röda solar.
– Vi söker efter en man som heter Hans Hansen i samband med Nils-Åke Ahlsells död. Ni arbetade med honom.
– Nilo ja, det stämmer, svarade Dick Hedén, åtminstone har jag fotograferat honom på prov. I höstas.
– Och sedan dess ?
– Har jag inte sett honom, precis, fortsatte Dick Hede’n.
Han drog fram en arkivmapp ur högarna på bordet och gav en trave svartvita bilder till Erlandsson som började bläddra genom porträtten av Nilo. Kriminalinspektörens gav bilderna till sina två tekniker
– Ni kanske vill ha kaffe eller något, herrar poliser?
– Vi kommer att stanna en stund, så gärna det, svarade Erlandsson belevat och fortsatte, vi har en order om husundersökning med oss.
– Vad fan då för, sade Dick Hedén.
– Vi kan inte utesluta några möjligheter, sade Erlandsson kort.
– Varsågod, ni kommer inte att hitta något.

De två teknikerna startade med kameraförrådet, Erlandsson följde diskret efter Dick Hedén ut i ett kök, där han matade en espressomaskin med vatten och kaffebönor.
Dick Hedén visste ingenting, hade aldrig träffat Hans Hansen, var inte intresserad av honom eller hans vänner. Erlandsson sparade sina mera insinuanta metoder till slutet.
– Jag har förstått att er dotter, Anette Finicelli, är inblandad. Hon lever tillsammans med Tom Hansen, bror till Hans Hansen som vi söker. Båda är försvunna sedan i lördags. Om vi hittar dem på samma sätt som Ahlsell…
Dick Hedén mulnade, blicken mätte Erlandssons upparbetade pondus.
– Well, Anette kanske umgås med människor som är suspekta i era ögon, men hon är ren, hon sysslar inte med några droger. Varför dra in henne?
– Hon är redan indragen, svarade Erlandsson.
– Är hon efterlyst, frågade Dick Hedén.
– Nej, inte ännu.
Dick Hedén tände ytterligare en John Players Special. Hällde upp kaffe och tystnaden avbröts av en telefonsignal.
– Kan du ta det, hördes sekreterarens röst, det är om Sara.

Dick Hedén lyfte väggtelefonen i köket och svarade med enstaviga ja. Hans redan grå ansikte blev ännu äldre under samtalet. Sven-Hugo Erlandssons närvaro gjorde att han inte ville visa några reaktioner på beskedet från Beckomberga sjukhus. Han drack mera kaffe och väntade på att teknikerna skulle bli färdiga med sin meningslösa jakt på droger.
Nilo är bara en spoling som svepts med av farten, tänkte han, den verkligt kriminelle i detta är amerikanen och managern Hans Hansen.
Det enda som hindrade honom från att berätta var omtanken om Sara Williams och sitt eget rykte.

77.
Amazonen rullade nedför den lilla backen mot hamnen i Gilleleje. De tre passagerarna var grusögda av trötthet. Måsarna skrek i en bestialisk kör, skärande klanger fyllda av vildsint kamp. Dagens fiskebåtar hade lagt till med den tidiga morgonens fångst, deras matta lanternor kämpade mot det dystra vinterljuset. Allt var inbäddat i grå fukt.
Bilen fortsatte mot det sista huset på den asfalterade bygatan. Det syntes inte en människa bland de små spontant utslängda kåkarna. Vid uppfarten till korsvirkeshuset satt en orörlig, knubbig figur bakom ratten i en stålgrå Saab Turbo.
Tom hoppade ur Amazonen och knackade på rutan.
– Ert uppdrag är skitigt, riktigt jävla förnedrande, spottade han fram genom den centimeterstora springan i fönstret. Jävla svin. Fucking pigs.
Tom gestikulerade våldsamt, hotfullt. Musslan i bilen rullade upp rutan och vände nonchalant bort blicken. Anette och Fransson sprang fram till honom och tog tag i varsin arm. Det hejdade fäktandet och den meningslösa energiurladdningen.

De ledde Tom upp mot dörren. Det var skumt i hallen, ruggigt och tyst. Anette försökte tända belysningen, men inget hände.
Hon gick vidare in i det stora vardagsrummet, fram till fönstret och kände på elementen.
– Någon har stängt av strömmen, undrar om Axel och Helena är här?
Som svar på hennes fråga hördes en grumlig röst inifrån sovrummet.
– Vem är det?
– Det är vi Axel, sade Anette. Tom och jag och Fransson…
Ur sängkläderna stack Axels magra huvud upp. Det korta håret spretade åt alla håll, vid hans skuldra syntes ett rött orörligt fågelbo.
– Vad fan gör ni här, sade han med en sömnsprucken röst.
– Jag sätter på kaffe, svarade Anette undvikande, vi får prata sen.

Spisen fungerade, precis som kylskåpet. Strömavbrottet var inte totalt.
Fransson satte sig på en barstol och studerade Toms knyckiga rörelser, Kroppen varvar ned långsammare än den varvar upp och Toms rörelsemönster var ett levande bevis på detta.
– Tom, sade Fransson, är assistenterna beväpnade?
– Du menar att dom skulle vara nån sorts gangsters, spottade Tom fram. Mycket tror jag om min bror, med det…
– Det är inte omöjligt, sade Fransson behärskat. Isåfall är vi fast här.
Tom kastade upp ytterdörren med våldsam kraft. Under hans armhåla såg Fransson den kortväxte öppna bildörren med ovanlig vighet för att vara en sådan kropp, ställa sig bredbent och peka hotfullt med en svart pistol.
Allt skedde på några sekunder, Fransson såg hur Toms kropp frös fast i en stillbild.
– Vad fan menas, började Tom och den satte, kraftige mannen byggd av muskler tog två steg framåt.
– Gå in, sade han med tonlös stämma.
Tom lyfte benet för att ta ett steg framåt och luften exploderade av en tung, dov knall.
Den kortväxte riktade inte pistolen mot Tom, kulan gick in i trävirket i dörrkarmen och några träflisor singlade ned mot golvet. En ljus, dammig rök följde med flisorna in i rummet och i tystnaden som följde hörde Fransson hur Anette skrek till genomskärande.
– Tom!
– Jag är okey, sade han med darr på rösten.

En naken Axel med uppspärrade ögon och hakan hängande ned mot halsen tittade ut från sovrummet.
– Vad hände, frågade han tyst, var det ett skott?
– Det här en jävla parodi, muttrade Fransson och gick ut från köket, vi är belägrade av Hans Hansens privata lilla arme.
– Va, slank det ur Axels mun, är han här?
– Nej men en av hans assistenter viftade precis med en svart jävla dödsmaskin femtio centimeter från Toms hjärta. Hade han velat hade kulan träffat.
Ingen sade något mera. Alla behandlade chocken på sitt sätt.

Annette satt i en soffa med armarna om Tom. Axel stängde dörren om sig och Helena, Fransson tog fram en cigarett, tände den och gick tillbaka ut i köket. Hans händer darrade när han öppnade en skåpdörr, plockade fram kaffebönor och en filterpåse, placerade allt tillrätta på en aluminiumkanna på spisen, hällde i vattnet och väntade.
Hans Hansen var beredd att gå långt för att skydda sin investering och dölja sina solkiga handlingar. Gorillan utanför dörren hade med all tydlighet demonstrerat vilka metoder han var kapabel till. Utan att använda ord. Fransson var övertygad om att Hans Hansen själv, i egen förträfflighet, skulle dyka upp i Gilleleje och ta över regin i detta drama.
Han bar in kaffet till vardagsrummet, hällde upp en kopp till sig själv.
På den övre våningen föll det gråa norrljuset mjukt in på den vita duken där Axels hetsiga sätt att behandla linjer var igenkännbara. Fransson kände inte igen kroppen Axel skissat fram, men antog att det var Helenas.
Han intalade sig att det inte fanns anledning till panik.
– Om detta varit en amerikansk teveserie, sade han högt, hade någon av oss med hjältens alla självklara tillgångar snart hittat en väg ut. Haft en plan att vilseleda bevakningen och genomfört den innan nästa reklaminslag.
Fransson sarkastiska kommentar var ett försök att lätta upp stämningen, men Anette tittade misstroget på honom.
– Det här är verklighet.
– Jag vet, sade Fransson, jag vet…

78.
Hans Hansen gick beslutsamt fram mot passkontrollen på Kastrup. Han var orakad och svart under ögonen, ingen av de danska tulltjänstemännen gjorde några antydningar om att undersöka honom.
Det plan Hans Hansen flugit med hade fått starten uppskjuten tre timmar och fyrtiofem minuter på Heathrow. Successivt hade passagerarna informerats om halvtimmes förseningar, den metalliska rösten i högtalaren på planet beklagade, men utvecklingen låg utanför deras kontroll.
Snabbheten vid passkontrollen var flygbolagets sätt att kompensera sina resande för förseningen. Hans Hansen steg fram mot Avis biluthyrning. Tonen i rösten var kärv.
– Jag vill ha er snabbaste bil, sade han och lämnade fram sitt pass.
– Naturligtvis, mr Smith, sade kvinnan bakom disken.
Hon tittade förvånat upp på mannen med amerikanskt namn i passet och klingande svenska dialekt. Snabbt klottrade hon ned siffrorna ur hans nytryckta identitetshandling i sina papper.
– Det är en svart BMW, den står parkerad till höger utanför dörrarna.

I ankomsthallen vankade några svartklädda danska poliser av och an utan något synbart mål i sikte.
Hans Hansen gav kvinnan fem hundradollarssedlar, frågade om det var tillräckligt och bad att få resten i danska kronor. Kvinnan genomförde effektivt hans begäran och med sin svarta attachéportfölj i handen vandrade Hans Hansen alias Smith ut genom dörrarna.
Ut till en snabb bilfärd mot norra Själland där en konstnär satt inspärrad och bevakad.

79.
Nere i hamnen höjde några fiskare i våtdräkter sina huvuden när den dova knallen trängde genom den fuktiga luften. Deras väderbitna ansikten fyllda med rynkor, såg misstroget på varandra. De återgick till att hälla is över våta fiskkroppar.
Knallen var avlägsen, som en eftertändning i avgasröret på en bil och ljudet av skottet trängde knappt genom fönsterrutan ovanför värdshuset. Den magre och gänglige låg och tittade i taket, höll sin bandagerade vänsterhand högt för att inte blodets pulserande skulle öka smärtan.
Han registrerade ljudet men identifierade det inte som ett skott. Hans klocka visade 12.33, en halvtimme tills det var partnerbyte. Inte en min i ansiktet avslöjade vad han tänkte.
Deras uppdrag var inte att ifrågasätta, det var att genomföra sin arbetsgivares önskningar. De var experter på den typen av jobb, några av det fåtal svenskar som arbetade professionellt på skuggsidan av samhället.
Båda var fd yrkesmilitärer i den svenska armen, stabstjänstemän som sökt tjänst hos en internationellt känd vapenhandlare. De kom till en legoarme i Sydafrika, inrättad för att upprätthålla säkerheten hos några stora multinationella företag. De fick en noggrann ettårig träning.

Efter tio år som stabilt team omplacerades de till företagets kontor i New York som tack för sina tjänster. De passade inte som stillasittande dörrvakter i en skyskrapa så när de fick höra om en svensk som sökte två medhjälpare, tränade i konsten att alltid finnas till hands, kunde Hans Hansen anlita ett hundraprocentigt lojalt team.
Långa perioder när Hans Hansen befann sig i New York kunde de träna sina färdigheter. När han återvände var deras viktigaste syssla att finnas i hans närhet vid nattliga möten på parkeringsplatser i förorterna runt Stockholm.
Bevakningen de utförde i Gilleleje väckte deras slumrande instinkter. Det var för uppdrag av den typen de var tränade.

80.
Tom visste att gorillorna var proffs, hans bror hade skrytsamt kallat dem maskiner, pålitligt tickande bomber som utlöstes på hans order.
– Jag kan fan inte tro det, sade han misstroget. Använda våldsamheter mot sina närmaste. Mot sin egen bror!
– Du är så illa tvungen att inse den bistra verkligheten, sade Fransson nyktert. Vi är fast, i fängelse. Hur otroligt det än verkar.
Axel och Helena kom ut ur sovrummet i skrynklig svart kostym och vamputstyrslen från klubbnatten.
Det såg absurt ut, en tidig onsdagsmorgon i en sömnig vintertyst semesterort. Fransson log för sitt inre åt sceneriet, det doftade fransk film ala Jean Luc Godard, regissören som var en mästare i att sammanföra osannolika element i en teatralisk fars på gränsen till allvar.
– Well, sade Axel släpigt, det är väl mig alla söker…
Ingen kommenterade.
– Jag är smickrad.
– Du, det här är livsviktigt och inte en tidpunkt lämpad för krystade skämt, sade Anette skarpt. Eftersom alla tydligen kommer att vara här ett tag är det lika bra vi klarar ut ett och annat.
Hennes beslutsamma uttalande fick alla att stelna likt statyer i en park. Ett marmorerat allvar spred sig över deras ansikten.
– Nilo, konstaterade Axel lika rakt på sak, Nilo eller hur.

Axel krävde att få sköta berättelsen på sitt sätt. Alla skulle förflytta sig en trappa upp, alla skulle sitta i en ring kring honom och hans nya duk. Alla utom Helena som skulle klä av sig och posera.
– Det är makabert, sade Helena tvivlande.
– Som livet, svarade Axel, precis som konsten är makaber är livet det.
Anette klädde inför deras ögon av sig lager av olikfärgade tröjor.
– Helena kommer säkert att ställa upp med sitt hår, sade hon odramatiskt. Du kan använda min kropp så länge, jag vet att du gärna gör det.
Anettes kroppsstrumpa var avslöjande och overklig, spetsen smet åt kring hennes kropp, smekte huden likt en tatuering som slingrade sig kring varje muskel, ben och form. Det glimrade till i Axels ögon.
Hon ställde sig i fotavtrycken på mattan. Axel tände de stora strålkastarna, studerade resultatet.
– Det blir en jävligt bra skugga av dig, snyggt perspektiv.
Febrilt rafsade Axel omkring bland några påsar, öppnade stora burkar med oljefärg och mixtrade med dem. Alla satte sig i sofforna och väntade. De enda ljuden kom från Axels breda pensel som träffade duken med ett klatschande. Frenetiskt bredde han ut lager på lager av grått.

Axel berättade kontrollerat och i rytm med sina penseldrag.
– Jag vet inte om ni vet hur nära jag var att döda Nilo en kväll när han lurat med mig upp till sin lägenhet. Jag var tveksam men hans entusiasm övertygade mig när han berättade vem hans stora kärlek var. Sara Williams. Han påstod att hon var både hans mor och hans älskarinna, jag var något förbryllad över denna kärleksförklaring.
– Hans livs största ögonblick hade varit när han drömt om att få knulla sin mor. Jag vet att det låter märkligt, Sara är på inga sätt lik Stina Phoenix, deras kroppar måste vara som natt och dag. För Nilo handlade det om den känslomässiga nivån, om kombinationen av värme och upphetsning, moderskärlek och sex.
– Jag accepterade detta och han ville att jag skulle teckna av henne fastbunden vid en säng. Det var en frigörelsehandling för honom, Sara var helt inställd på det som skulle hända. Hon ställde upp utan någon tvekan. Så när jag satt där och skissade anade jag ingenting förrän den galningen plockade fram en läderrem och försökte strypa henne…
Helena flämtade till, bleknade och bet ihop läpparna. Axel fortsatte måla och berätta simultant.
– Jag tog Sara med mig hem till hennes lägenhet efter att ha sparkat och slagit Nilo blodig. Jag var ursinnig, utan kontroll. Det jag minns var att Sara ropade ”sluta sluta” och det fick mig till att inse vad jag höll på med.
– När jag sett hur hon stoppat i sig valium och sömntabletter lämnade jag henne och åkte hem. Först i studion upptäckte jag hur mina händer var röda av Nilos blod. Hans ansikte grinade mot mig från duken, hans blod fläckade mina händer. Men jag såg att den röda nyansen, vattning men ändå brutalt mörk i tonen, var perfekt för att ge min duk den rätta färgskalan.

Axel hade fyllt de tomma delarna av den vita duken med färg. Han kastade penseln i burken, tog fram en tub svart och greppade en annan pensel, började på ett avancerat sätt underminera det grå färglagret med det svarta. Tredimensionella rörelser uppstod på duken och formade skuggan bakom kvinnokroppen.
– Hela den veckan försökte jag återskapa färgen jag sett på mina händer. Jag var som besatt, jag blandade och blandade, skickade ut Hans Hansen efter mera färg, alla upptänkliga röda.
– Tiden flöt ihop, Hansen var kvar och insisterade på att jag skulle äta och lagade soppor till mig. Antagligen drack jag och målade samtidigt, lager efter lager. Ingenting stämde. Jag bröt ihop och låg på sängen och stirrade. Paralyserad. Fullständigt maktlös att röra mig.
– Då han kom med en glasburk, fylld av en lättflytande röd färg. Genomskinlig men ändå täckbar… jag provade den och hela duken fick liv. Hysterisk smetade jag på den med fingrarna, som i trans tills jag stupade.
– När jag vaknade var ni där, Tom och Anette. Resten vet ni.

Mot slutet sviktade hans röst. Tankarna verkade ha gjort ett snabbt språng till den minut då Fransson meddelat honom att Nilo var död. Samma uttryck som då spred sig över Axels ansikte, samma overkliga beslöjade blick.
– Jag hatade den jäveln, snyftade han, men jag älskade honom för att han fick mig att måla igen.
Axel kastade penseln ifrån sig, sjönk ihop och stirrade i golvet. Han föreföll tömd på energi, maktlös. Anette lämnade sina fotsteg och gick fram till honom, lade en arm kring hans axlar.
– Är det exakt vad som hände, frågade hon och fick som svar en frenetisk nickning.
Motvilligt lade Fransson ihop berättelsen som Axel gett med de pusselbitarna han redan kände till.
Nilo hade hittats med en tom kanyl. Han hade en överdos heroin i sig. Hans Hansen hade kommit med en glasburk fylld av röd färg som Axel beskrivit som genomskinlig men ändå täckande.
Nilo hade skrivit något i brevet till Sara som stämde. Han tog upp det ur bakfickan, vecklade ut det och läste utan att tänka sig för orden högt.

”lekar blir allvar blod tunnas ut
jag lider
no artist is ever morbid”

Anette sträckte sig fram, ryckte lappen ur hans händer och upprepade de korta fraserna.
– Vem har skrivit det, frågade hon.
– Nilo, svarade Fransson.
Axel tittade skeptiskt på lappen i Anettes händer, de blodröda naglarna på hennes långsmala, mörka fingrar skrek mot det vita papperet. Hennes ansikte var trött och härjat, ögonen matta och fyllda av uppgivenhet.
Fransson svalde flera gånger, kände ett markant sug efter en whisky. Som ur botten av en djup brunn hördes ett stönande. Helena sjönk ihop, avsvimmad.
– Konjak eller whisky, snabbt, ropade Tom.
Axel hoppade upp, lyfte en butelj ur en papplåda, öppnade den och hällde den brungula spriten över Helenas läppar. Hon hostade till och pressade fram –
– Det är mord…

Del 81-85

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70

71.
Annicka hade tänt en cigarett, plockat fram sin fransiga telefonbok och bläddrat upp avdelningen för poliser.
Hon slog Sven-Hugo Erlandssons privata hemnummer, klockan var sju, det fanns en chans att han inte flugit ut ur sin privata sfär.
– Erlandsson, svarade en röst efter första signalen.
– Detta är Annicka Fält, meddelade hon bistert, efter vårt innehållslösa samtal igår och morgonens nyheter i en av tidningarna kanske man kan få ställa några frågor.
– Sätt igång, blev svaret.
– Det talas om en konsthandlare och heroin, en svensk nyckelman. Men är det en enmansliga eller är han organisatören?
– Allting är fortfarande på undersökningsstadiet, svarade rösten. Vi arbetar efter flera teorier, en av dom inbegriper denne konsthandlare som under flera års tid gjort regelbundna turer över Atlanten.
– Har ni några bevis som knyter honom till narkotika?
– Vi har indikationer på att hans affärer är av en ljusskygg sort, men vi har aldrig ertappat honom, svarade Erlandsson.
– Vilken sorts indikationer, frågade Annicka snabbt.
– Pengar som betalats via ett konto i hans namn av en mellanhand som bevisligen handlar med narkotika.
– Kommer ni att gripa konsthandlaren?
– Det är för tidigt ännu.
– Hur är det med offret som hittades, finns det några anknytningar?
– Inte vad vi vet, blev det summariska svaret från Erlandsson.

Hans tystnad skvallrade om att han ansåg sig ha meddelat tillräckligt många nya fakta till den kvinnliga journalist som jagat honom de två dygn han haft hand om Nils-Åke Ahlsells dödsfall. Men Annicka Fält gav sig inte.
– Men han rörde sig i konstnärskretsar. Det vet åtminstone jag och alla andra som forskat i hans person. Det kan finns ett samband.
– Jag kan inte svara annat än att vi som vanligt inte utesluter några möjligheter. Först vill vi förhöra konsthandlaren, sedan får vi ta andra händelser, svarade Sven-Hugo Erlandsson. Ni får ursäkta mig, jag måste arbeta nu.
– En sista fråga, hur stor omfattning har det varit på handeln?
– Det kan röra sig om stora partier, kanske tio kilo rent heroin i månaden, svarade han snärtigt och med stolthet i rösten.

Förbluffad räknade Annicka Fält i huvudet. Uppblandat till femtio procent styrka betydde en leverans 1000 påsar heroin på gatunivån. Per dag. Det är en väsentlig del av tillflödet till Stockholm, tänkte hon, en mycket viktig och stor kanal som håller på att strypas. Polisen måste ha bra informationer för att släppa detta.
Hon kastade sig åter över telefonen och ringde triumferande till Kvällstidningen.

72.
Anette satt med fötterna uppdragna på sätet, knäna placerade under hakan, de stora ögonen uppspärrade. Som en klok uggla, eller en hypnotiserad höna som stirrade på ett streck framför sig. Oförmögen att flytta blicken.
Tom låg i baksätet, på sidan med huvudet nerkört i ena armen och benen inkörda under Axel A:sons hoprullade Sisyfos och snusade i fosterställning.
Avslappnad och oberörd av vad som väntade, eller utrustad med en mental strömbrytare. En avstängningsknapp att koppla in efter sin egen vilja.

Morgonljuset sprack alltmer och när den gråfläckiga Amazonen gled ut ur den svartvita, nedslitna tågfärjan i Helsingör var det ljust. Inget hade försenat dem.
De funderade på frukost, men beslutade att ta den i Gilleleje istället. Axel skulle inte få en chans att bryta sin isolering med omvärlden innan de nådde honom. Det var inget kamratligt umgänge som väntade.
Tom satte sig bakom ratten och Anette övertog hans plats där bak. Fransson kröp ihop i framsätet. Han spände sig omedvetet inför den nödvändiga konfrontationen. Tyst, för att inte störa Anettes utslocknade slummer, överlade han med Tom.
– Jag tycker vi ska gå rakt på sak, viskade han. Kräva att Axel berättar vad som hände den där natten när Nilo var så brutal. Om han träffade honom efter det. Och framförallt om han anade vad Hans Hansen höll på med.
– Mm, nickade Tom, blek men samlad bakom ratten.
– När vi vet allting beslutar vi oss för nästa steg. Det kan bli aktuellt med polisen.
– Jag är beredd på det, svarade Tom. Hans är min bror, men priset för hans frihet tänker inte jag betala.
Toms inställning lät genomtänkt. Explosionen med Anette hade gett resultat. Han verkade värdera deras relation högre än blodsbanden. Det lugnade Fransson.

73.
Sven-Hugo Erlandsson kom till polishögkvarteret på ett ursinnigt humör. Ett vitt bandage var lindat runt huvudet, ett stort plåster tejpade ihop den spräckta näsan.
När han ringde Visby, låg allt lagrat och väntade på förlösning. Den gotländska röst som svarade var inte beredd på en stormflod av aggressivitet.
Erlandsson kallade den kvinnliga assistenten nationalförrädare och angivare. Att Hans Hansen namn nämnts i förbigående och att reportern själv grävt fram resten via pratglada danska kollegor var ingen förmildrande omständighet.
– Det är kvinnlig mjäkighet av den här typen som underminerar vår rättsuppfattning, hotar landets klassiskt fungerande lagväsende och förvandlar kriminella till spädbarn som ska vårdas med bröstmjölk!
– Fattar du inte att Hans Hansen aldrig kommer att bli ställd till svars efter det här. Han kommer helt enkelt inte tillbaka till Sverige.
– Detta nu när narkotikabrottslingarna flyr ur fängelserna tack vare några jävla kulturfjompar med alternativa idéer.

När den grövsta floden lagt sig, återvände Erlandsson till rollen som uppfostrare. Först straffa hårt och när botten är nådd, bygga upp igen.
– Men det var smart att spåra pengafloden till New York, tack för det.
Samtalet rensade Erlandssons huvud, nu var han beredd att ta nya tag. Det var dags för husundersökningar. De fyra namnen på listan skulle få smaka på narkotikapolisens effektivitet.
Åklagaren var villig att hjälpa till med pappersexercisen, det här var ett lukrativa mål som gav garanterat utrymme i pressen. Och därmed karriärpoäng.

74.
Rullbandet transporterade Hans Hansen allt närmre hjärtat på Heathrows nationella flygplats. Hans kropp var utmattad, omskakad av två dygns pendlande över Atlanten, omtumlad av dygnsomställningar som aldrig avslutades.
Med mörka skuggor av skäggstubb, gula tänder av för många filterlösa cigaretter och rynkor under ögonen av vakan de senaste fem timmarna på planet, var Hans Hansen inte längre den perfekte affärsmannen. Den solkiga trenchcoaten förstärkte intrycket av förfall. Utseendet hjälpte honom att minnas att han inte längre var konsthandlaren, Atlantfararen och den självutnämnde medlemmen av det nya finansavantgardet, utan hade en annan identitet. Den anonyme mr Smith.

En engelsk dam i femtioårsåldern ställde med tunga, mekaniska rörelser all världens nyheter, på all världens språk, i sina respektive fack. Hon reagerade inte när en artig, men solkig man, köpte den svenska Morgontidningen. Hans Hansens händer skälvde så att tidningspapperet fladdrade. Rubriken på förstasidan var illavarslande, mycket olämplig och farlig.
”HEROIN OCH KONSTLIGA avslöjas av polisen”.
Han snabbläste artikeln, förstod att den danska tullen skulle ha hans signalement. Ett nytt namn och ett nytt pass var ett skydd om man inte var efterlyst. Men tullpoliserna kunde läsa, likt svarta korpar skulle de beredda att slå ned på honom.
En blick på den gigantiska tavlan med flygtider och destinationer visade att hans Köpenhamnsplan var klart för boarding, avgångstiden var satt till 08.15. Under Copenhagen stod Berlin, Frankfurt, Paris och andra metropoler.
Berlin, tänkte han, därifrån via färjan till Danmark. Där var tullbevakningen inte lika effektiv. Men skulle tiden räcka. Hans Hansen tog ett fast tag om dokumentportföljen och stegade iväg mot avgången till Köpenhamn.

75.
I det sparsmakat inredda korsvirkeshuset i Gilleleje spred sig kylan. Fuktig och mättad av havsluften, allomfattande och ofrånkomlig.
När Axel och Helena öppnade sina omslingrade kroppsdelar mot omvärlden möttes de av denna salta, bitska kyla. Axel skakade till på väg till toaletten, Helena stack upp näsan ovanför det pösiga duntäcket. Lukten gav associationer till jordkällare.
Hennes nyfunne, trasige men alltmer lugnade själ, återvände i all sin nakna vita spenslighet. Sårbar och tunn som en darrande fågelunge utan fjäderskrudens skydd. Han öppnade en skåpdörr, hittade en stor frottebadrock.
– Jag ska se vad som hänt med värmen, ligg kvar.
Helena hörde de tassande stegen försvinna mot köket, Axels bildminne visade honom ett elskåp med vita små proppar vid bakdörren. Det fanns där, men allting var helt.
– Det är strömavbrott, meddelade han, vi får stanna kvar i människans urtillstånd ett tag till. Liggande…
– Du kommer att vara fullkomligt nöjd med tillvaron den dag du återgår till ett Robinson Crusoe liv, ensam med makterna, skrattade Helena.
– Snack, jag vill inte vara utan kvinnor, speciellt inte utan dig.

Axel pressade sin kalla näsa in i värmen i Helenas armhåla. Hon hoppade till av kontakten med is, men lät honom snusa in sina dofter.
– Axel, Axel, vet du att de senaste dygnen gett mig en ny tro på framtiden. För första gången på flera år har jag vågat släppa fram mig själv.
– Du har så mycket kraft i dig, fortsatte hon, du är en vulkan som sprutar värme och dränker ned omgivningarna. Men man drunknar inte, man flyter med i lavaströmmarna.
– Se upp, du kan få brännmärken, skrattade Axel till med glittrande ögon.
– Jag vill ha brännmärken, skrattade Helena tillbaka.
– Om jag är en vulkan, började han tyst, är du en isländsk källa. Ständigt varm, ständigt levande, ständigt bubblande av jordens egen kärva energi som oavbrutet flödar ut från ditt inre…
– Vet du, sade Helena mjukt, jag älskar dig…
– Och jag dig, sade Axel och kröp ännu närmre hennes mjuka kropp.

Axel flöt länge omkring i denna hypnotiska stämning. Men när Helena öppnade dörren från sovrummet avbröts atmosfären drastiskt av en påtaglig, ilsken och mycket stark röd färg.
Det var Helenas hår, infångat av en av den stigande solens första strålar som letat sig in i huset. Det blänkte till i blodrött. Glasklart och ofelbart blodrött. Likt en blixt genomborrades hans tankar av minnesbilder.
Ateljén, Nilo som stod modell i muskulös perfektion, färgskalan som spelade spratt med honom och envisades med att leverera fel röd ton, glasburken som innehållit en helt ny röd färg, färgen som befriat honom.
En mörk skugga drog över Axels avslappnade drag, spände käkmusklerna och svärtade hans blick.

Del 76-80

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65

66.
Axel väcktes av en gnagande hungerkänsla i magen. Han smög sig ut mot köket för att utforska möjligheterna. Det fanns konservburkar med kokt skinka, hummer och oliver och en stor burk ljusgul, stark fransk senap i kylskåpet. Den öppnade sig med ett smackande ljud, han andades in aromen.
Med en fullastad bricka i händerna, kände han något som liknade en svag vindpust i nacken. Vred sig långsamt om, såg en kraftig, kort silhuett som avtecknade sig mot natthimlen genom köksdörrens matta glas. Gestalten knackade försiktigt på dörren.
– Du får dela med dig broder, hördes den kortväxtes viskande röst.
– Aldrig i livet, väste Axel fram.
Silhuetten gav sig inte utan knackade högre på dörren. Axel drog ut den största kökskniven ur sin skåra i en kraftig vedklabb, vred om nyckeln och lät knivbladet glimma i nattljuset.
– Du vet att jag kan hantera den här, viskade han, din partner har känt smaken av kallt stål. Du kan också få din del.
– Det är ingen ide, svarade den kortväxte, det tar mig inte ens en sekund att förlama dig från hjässan till tårna.

Rösten var låg, helt utan rädsla eller tveksamhet. Axel lät sin hand med kniven sjunka ned mot sidan. Den kortväxte vände sig mot den upplagda maten, med ryggtavlan mot Axel. Ett brett attackfält, han överlade med sig själv.
– Även om du överlever, finns det en som inte kommer att göra det. Det skulle vara intressant att se vad mina konster kan göra med hennes kropp.
Den kortväxte vände sig om med ett leende på läpparna. Han såg ut att njuta av situationen.
– Skinka är inte hälften så aptitligt med benflisor.
Med den kommentaren retirerade han ut genom dörren, vänster-handen upptagen av kokt skinka, bröd och senap.
Axel darrade, lät brickan med maten stå orörd och återvände till sovrummet. Han kröp intill Helena som tryckte sig närmre honom.

67.
De placerade sig i Amazonen med Tom och saxofonen i det nedfällda lastutrymmet, Anette uppkrupen i framsätet bredvid Fransson.
Tom gestikulerade entusiastiskt över att få stämma in nattens toner, ”Tuning into the night”. De andra var dämpade, de hade en snabb överläggning om riskerna med att åka förbi deras lägenhet.
– Det finns en möjlighet att polisen bevakar den, sade Fransson, fast det är inte troligt. Ni är inte misstänkta, bara eftersökta för förhör.
Han nämnde ingenting om sin egen konfrontation med Erlandsson, tryckte undan minnet.
– Vi behöver inget speciellt där, nickade Anette som svar.
Den gigantiska hoprullade duken sträckte sig genom hela Amazonen. Låg där och doftade olja, och påminde dem om vad som hänt.

Fransson rattade Amazonen ut på nattvägen söderut. Framför den låg sextio mil europaväg, tysta och mörka mil. Deras enda reskamrater skulle vara långtradare, civilisationens dinosaurier. Otympliga och laddade med artificiellt adrenalin, tröga och tunga transportörer av överflödet ut i samhällets alla tentakler.
Dessa moderna urtidsdjur reds av tysta egensinniga män som inte hade den fysiska konstitutionen för att överleva mer än femton, maximalt tjugo år, i yrket. Men de ägde det mentala tungsinnet som krävdes för att sitta där, timme efter timme, mil efter mil.
Fransson tänkte förbryllad på hur någon kunde välja detta sätt att förtjäna sin föda. Det var en sak att göra enstaka turer, det var rentav en njutning, men organiserad nattjänst på såphala vintervägar, det var fullkomligt idiotiskt.

När de åkt en timme började Toms variationer på ”God bless the child” tunnas ut. Han hade växlat tempo till det dubbla, gjort bluesrytmen till rag, improviserat kring den sista utdragna tonen i Billie Holidays refräng.
Som alltid hade hans spel varit snudd på genialt. Hans fraseringar vävde in allt. Rockslingor, funksynkoper, reggaeglidningar, de vällde fram i en aldrig sinande ström.
Det är förvånande att ingen har kapitaliserat på hans musikalitet, tänkte Fransson, men hans problem ligger i mångsidigheten, hur och vad skulle man lansera honom som. Den nye Coltrane, en ung Miles Davis, underbarnet från Manhattan. Allt utgick från andra namn, Tom Hansen hade inte skapat någon egen musik, även om hans sätt att behandla andras var högst eget.
Tom spel satte temperaturen för resan, det var en melankolisk odyssé, en tragisk transport där svar väntade vid slutpunkten som ingen egentligen ville höra. Men ändå jagade.

De hade tur med natten som var kall och stjärngnistrande klar. Ingen snö, ingen is på vägen, ingen förrädiskt fuktig dimma som hindrade framfarten.
Fransson lät tyst och mjukt sina rörelser följa vägens kurvor och linjer. Etapper var ombyggda och uträtade, motorvägar hade dragits och kurvor undvikits. Andra delar var snårigare, rester av världens äldsta postdiligensers hjulspår.
Vägen skapade en rytm där mil av uppmärksam framförhållning avlöstes av svepande räta linjer som omärkligt vred sig kring bergsknallar och höjder.
Rytmen gjorde att bilmotorn fick växla marschvarv. Högt och jämnt under perioder, omväxlande och mjukare under andra. Den spann på utan några problem och suset från däcken bildade en nästan hypnotisk ton.

68.
Den blodiga gestalt som vacklade ut på Drottninggatan såg ut att ha fallit offer för ett brutalt överfall. Smutsen låg som en grå hinna över det levrade blodet på pälskragen, de grova skorna linkade fram på den svartvita plattläggningen.
Gryningsljuset kämpade mot gatlyktornas artificiella sken, Sven-Hugo Erlandsson visste inte vilket av dem som smärtade mest.
En ledig taxi korsade gågatan, han viftade med händerna. Den svarta Volvon bromsade tveksamt in och Erlandsson tog fram sin plånbok, visade polislegitimationen genom sidorutan.
– Ta mig till akuten, befallde han och satte sig i framsätet. Och inga kommentarer tack.
Taxin brummade iväg med sin passagerare, förbi Kvällstidningens slitna och tysta fasad, vidare ut på Söderledens ödsliga asfalt, över vattnet som blänkte svart av en skorpa is.

69.
Det var den stora Morgontidningen som nosade fram Sven-Hugo Erlandssons viktigaste spår. Förstasidan på tisdagsupplagan meddelade detta i stora, feta bokstäver. Olikt deras normala policy, men effektivt.
”HEROIN OCH KONSTLIGA avslöjas av polisen”. Annicka Fält gnuggade sina sömntrötta ögon innan hon läste vidare.
”En internationell liga med förgreningar via Köpenhamn till Amsterdam, New York och Stockholm håller på att nystas upp av den svenska och danska narkotikapolisen. En av huvudmännen tros vara en svensk konsthandlare, bosatt i New York. Den svenska polisen arbetar efter teorin att den yngling som hittades död av en överdos heroin på lördagskvällen har anknytning till ligan.”
Den där osnutne och högfärdige lille kriminalaren kunde minsann inte säga flaska till mig, tänkte hon, men till den stora draken går det. Fan också.

Hon travade raskt över trägolvet i sin lilla tvårummare, in i duschen. Efter två minuter var hon ute igen. Telefonen ringde.
– Det är Sandrell. Vad tusan har du för dig på dagarna, jag trodde våra kontakter på polishuset var goda, mullrade han.
Adrenalinet i Annickas kropp varvade upp till högsta effekt.
– Det är en skitstövel den där Erlandsson, sade hon. Han sitter säkert och myser över sin egen konspirationsförmåga, över att ha pressen i sin hand.
– Du sätter blåslampan på honom, svarade Sandrell, du har två timmar till stockholmsupplagan. Då ska vi ha mera.

Luren tystnade, Sandrells röst försvann lika hastigt som den kommit och Annicka hade inga valmöjligheter. Hon måste få ihop en bättre informerad artikel än Morgontidningens. Den skulle vara tydligare i konturerna utan att namnge några misstänkta.
Det var pressens lag, den obevekliga lag hon levde efter. Var alltid ett steg före konkurrenten, annars är du död.

70.
När Fransson stannade Amazonen vid ett morgonöppet långtradarfik drogs nattens drömvärld undan hans fötter. Den ersattes av en närvarande och smärtsamt realistisk värld. Grällt neonljus från bensinpumpar, slammer från tallrikar i disken, flottigt stekos och oljedoftande overaller på chaufförer som satt utspridda i lokalen.
Några samtalade på finska. Andra rörde ändlöst med sina skedar i kaffekopparna, som om tempot från vägarna fortfarande satt i deras blodsystem och inte förmådde bryta sig loss.
De tre nattåkarna var inte hungriga. Fransson tvingade i sig två koppar starkt, garvsyrerikt och flottigt kaffe. De var tysta, var och en i sina tankar. Vakna men sovande. Den tidiga timmen gjorde att hjärnan varvat ned till en vilonivå.
Även hos Tom som snabbt insett att kokainet knappast varit hundraprocentigt rent colombianskt. Effekten hade bara varat en dryg timme.
– Är det nån som vill sova, frågade Fransson, Anette?
– Det snurrar alldeles för många tankar, svarade hon.
– Vill du att jag ska köra, frågade Tom.
– Nej, du kan ta biten i Danmark. Du hittar säkert lättare än jag.

Fransson ville fortsätta köra, fortsätta hypnotisera sig till avslappning. För honom var bilkörning nästan lika effektivt som yoga, att glida fram i ensam majestät på vägen och inte distraheras av andra påhitt.
Detta så länge man själv kunde välja och inte överanstränga effekten. Fyra nätter i veckan skulle förvandla njutningen till plågsam tomhet. Nöjet till krasst arbete.
Förresten, tänkte han när bilen åter var på spåret, är det inte så med allt människan sysslar med. Det startar som en lust att upptäcka, expandera och berika sitt liv. Utvecklas men slutar som en mördande rutin där alla ingredienser är välkända och familjärt liktydiga.
Livets samtliga stadier drabbas av samma sak, vilket osannolikt straff måste det inte vara att aldrig åldras, att för evigt förbli ung, fast i ett stadium av utvecklingen. Ändå är det en av de starkaste och äldsta drömmar som ständigt sysselsatt vetenskapsmän, författare och andra tänkare. Att kunna stanna världen.
Men vem ska besluta när, tänkte han vidare och log för sig själv.

Vid alla givna tillfällen finns det människor som är missnöjda med sin nivå. Människor på väg att förvandla sitt liv, som inte vill vara bönder, i nionde månaden, arbetslösa, politiker eller relegerade från grundskolan under hela sitt oändligt långa liv.
Vilket straff skulle det inte vara för dem att fastna i en tidsdimension.
Andra skulle välkomna tanken, konstnärer som nått sin maximala balans med sitt medium, skönheten som lever på sin oskuld, bankdirektören som delegerat all sin makt och njuter frukterna av trettio års intrigerande.
Fransson visste inte vad han skulle välja. Inte den nuvarande positionen, ex journalist, ex älskare, ex allting. Hans problem var att inget tidigare tillstånd varit idealiskt, han kunde inte heller se något framtida.

Del 71-75

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60

61.
Hans Hansen spillde ingen tid. Han åkte till en sidogata i Brooklyn, steg in i en förfallen pappershandel, lämnade dokumentportföljen till mannen i butiken. På tjugo minuter hade han ett falskt amerikanskt pass i handen.
Den autentiska stämpeln över fotot, papperet och pärmen, allt kunde lura den mest nitiske tulltjänsteman. Namnet Adam Smith stod präntat med tryckbokstäver, under stod hemstaden, New York.
Hans Hansen tog sitt nya pass och portföljen, gick två kvarter ned till huvudgatan som ledde direkt ut till John Kennedy Airport. Taxichauffören gjorde sitt yttersta med hjälp av fem hundradollars sedlar.
Pan Ams sista avgång för kvällen var till London, Hans Hansen fick sin biljett av en mustaschprydd man som sade med ett leende – ”Have a nice trip, mr Smith”.
Med tidsförskjutningen åt fel håll skulle han ändå vara i Köpenhamn på eftermiddagen nästa dag. Han hoppades att det skulle räcka, satte sig i sin fåtölj, placerade dokumentportföljen under sätet och drog den stickiga filten över huvudet.
I portföljen vilade tjugo plastpåsar fyllda med vitt pulver. Fyllda med smärtlindrande gram, hekton och kilon av nutidens viktigaste svarta handelsvara som fick banker och investerare att leva ett luxuöst liv. Hans Hansen, alias Adam Smith, somnade tungt in på denna guldgruva.

62.
Anette vandrade fram och tillbaka i de vita rummen. Hennes steg var ryckiga, hennes nakna fötter talade ett nervöst språk. Orden de formulerade var tydbara för henne, ”ge inte upp, sparka, sträva emot, protestera.”
Kroppsspråket arbetade i samklang med Anettes tankar. Tystnaden hon lovat Fransson, oron för Sara, ilskan över Hans Hansens inblandning i hennes närmaste, irritationen över att inte veta Axels roll i historien.
De förlamande känslorna var på väg att trängas undan. Hon var på väg att ingripa, att balansera, att formulera. Hela Anettes uppväxt hade placerat henne mitt ett känslokaos. När hon befann sig mitt i stormens centrum, mitt i den lugna punkten där hon kunde sträcka ut händerna och kommendera stiltje, var harmonin i tillvaron tillfredsställande.

Nu var harmonin störd. Tom Hansen satt vid ena väggen och betraktade hennes nervösa förflyttningar genom de kala, monumentala rummen. Han väntade på Anettes beslut, på att hennes tankar samlat sig till en attackpunkt.
Tom var medveten om Anettes förmåga att styra utan att det egentligen märktes, hade sett den tidigare och hade inga invändningar mot hennes drivkrafter.
När Anette till slut stannade upp och skakade de svarta, tjocka hårtestarna så att de föll på plats och inramade det strama ansiktet, var hennes beslut klart.
– Jag ringer Dick, sade hon nästan tonlöst, ovan att höra sin egen stämma i den tysta vita värld de isolerat sig i. Jag ska berätta allt, allt Sara råkat ut för, allt Nilo lett henne in i, allt Hans Hansen lurat på henne, allt jag vet som kan få honom att svälja lite av sin stolthet och hämta henne tillbaka till de levande.
– Om Sara stannar på Beckomberga dör hon.
Anette var redan framme vid telefonen, stoppade sladden i urtaget, slog numret till Dick Hedén och möttes av en ekande, upprepande och tom signal. Hon slog ett nytt nummer på nummerskivan.

När en röst svarade sorlade det så kraftigt att Anette knappt kunde urskilja orden. Tennstopets stamkunderna larmade som alltid förlorade i sin egen berusning. Anette lyckades överföra Dicks namn över sorlet.
– Du jag måste tala med dig om Sara. Det är livsviktigt och går inte att skjuta upp, sade hon skarpt. Det handlar om liv eller död. Fattar du.
Dick Hedéns röst i telefonen var grumlig och definitivt inte nykter, men Anette visste att han oavsett de rent fysiska effekterna av alkoholen höll huvudet ovanför ytan. Därför tvekade hon inte utan ställde upp villkoren.
– Jag kommer att berätta allt. I en följd. Du lyssnar utan avbrott, sade hon och började för andra gången detta dygn återskapa Saras beskrivningar av Nilos sexuella behov och de fått effekter de fått för henne.
Anette berättade långsamt. Att återigen formulera händelserna hjälpte henne att se klarare på människan Nilo.
– Nilo var besatt av en befrielsekamp mot moderns kvävande armar och en protestaktion mot faderns frånvarande identitetsexempel. Sara blev ett av hans verktyg, tolkade hon för Dick, ett verktyg som fogat sig och upplevt något omskakande och så brutalt att hon inte fick lämnas ensam med det.
Anette tvekade inte inför de våldsamma detaljerna, när hon kom till slutet av sin monolog riktade hon sig direkt till Dick.
– Jag vet att du aldrig kan fylla ut alla hennes luckor. Det har du bevisat tidigare. Men du kan åtminstone agera livskamrat och ställa upp för den kvinna du så länge tjänat ditt namn och rykte på. För du vågar väl fortfarande se henne i ögonen…

När Dick började tala efter en lång paus gjorde han det utan att sin vana trogen anklaga Anette för att dramatisera och bygga upp stormar där de inte fanns. Istället var rösten tunn, Anette önskade nästan att hon kunde se honom, se om hans normalt överlägsna huvudhållning skrumpnat samman. Hon kände en viss tillfredställelse över denna fantasibild. Mitt i allvaret.
– Det fanns något desperat i hans ögon, jag minns det nu. Hur jag reagerade när jag fokuserade dem genom linsen. En obehaglig kyla. Fan att Sara skulle behöva dras in i nåt sånt.
Han nämnde inget om drogerna, eller om Saras beroende av olika lugnande medel, han frågade inte om hennes tillstånd. Anette konstaterade detta och väntade utan att kommentera på fortsättningen.
– Jag ska besöka henne varje dag. Se till att hon förstår att jag menar det. Inte bara en tillfällig gest från en exmake. Är du nöjd nu?
Dicks sista replik var en återgång till hans normala jag. Han kunde aldrig avsluta en konversation eller konfrontation utan att komma ut segrande på andra sidan. Det var det karaktärsdrag Anette aldrig kunnat acceptera under den tid hon växt upp i familjen Hedén.
Repliken var som ett avlägset, men brutalt eko från den tiden och den avväpnade henne tillfälligt. Hon hade inget annat motvapen än sin ilska.
– Det är för helvete Saras bästa jag tänker på, inte mitt. Men du, prata inte med polisen om Nilo. Vi måste få veta först.
– Håller du och Tom på med nån sorts deckararbete, sade Dick ironiskt.
– Skitsnack, kontrade Anette, vi vill inte att en massa människor ska vikas ut i tidningarna. Om det inte behövs. Jag tycker att Sara ska slippa åtminstone den terrorn, vad tror du dom kommer att skriva om Nilos sjuka idéer sipprar ut?
– Sant, svarade Dick förvånad över sin styvdotters snabba logik, jag ska hålla tyst. Var kommer ni att vara?
– Vi åker till Gilleleje där Axel gömt sig. Med Saras tillåtelse, svarade Anette innan han skulle anklaga henne för att lättvindigt upplåta huset som de fortfarande ägde ihop.
– Jag ringer om några dar, avslutade Anette och lade på luren samtidigt som hon drog ut jacket i väggen.

Hon gick ut till köket där Tom tapetserat sina lemmar vid köksbordet och viskade i hans öra att hon skulle ta en dusch. Han drack mera kaffe. Hörde hur duschvattnet strilade, hur kranarna tjöt av påfrestningen när trycket tvingade dem att spjärna emot i sina fästen.
Anettes röst väckte honom ur dvalan.
– Det är din tur.
Tom vände sig om, såg Anette komma emot honom insvept i två stora elfenbensvita badlakan som slingrade sig kring hennes finlemmade kropp. Anette kröp upp i hans knä och spände sina fuktiga ögon i hans.
– Tom, lova mig att stanna kvar. Vad som än händer.
– Visst, baby, for ever.

63.
Fransson vaknade av att kallt vatten letade sig in under tungan, sipprade ned i strupen och fick muskulaturen att protestera i en frustande hostning. Han hade somnat invaggad i vattnets omslutande värme.
Huvudet var stelt, fastlåst i en obekväm vinkel mot badkarskanten. Den skar in mellan två halskotor och hotade att förlama honom. Han kämpade sig ur det motbjudande kalla vattnet och såg ut över nattmörkret. Kyrkklockan meddelade att ett-slaget var nära.
– Herrejävlar, sade han högt, tre timmar i vatten, jag måste vara upplöst.
Huden kändes svampig och sladdrig, ansiktet i spegeln var trött, påsarna under ögonen välfyllda med blod. Han vände bort blicken, kastade iskallt vatten i ögonen, torkade av sin vanställda kropp.
Drog snabbt på sig svarta jeans, en kraftig grå skjorta, en ylletröja i blekgrått. Färdig med detta världsliga ont, betraktade han omgivningen.

Bokhyllorna längs ena väggen bågnade under trycket från mängder av pocketböcker och inbundna fotoböcker, grammofonskivor och en stereoanläggning i prålande metall. En säng och två fåtöljer i obestämbar färg och form var resten av möblemanget tillsammans med det gigantiska bordet belamrat med tidningar, papper, tidskrifter, askkoppar och ölflaskor.
Han hånlog åt den hopsamlade bråten som var hans hem, tänkte att någon gång i livet skulle han lyckas slå sig ned i en spatiös, minimalt möblerad borgarvåning där behoven skulle bestämma rummens inredning. Sömn och älskog, musik, mat och social samvaro, bibliotek, allt ordnat och effektivt för att maximalt utnyttja tillvarons möjligheter.
På sätt och vis är det en uppgörelse med mitt eget liv jag håller på med, tänkte han, utan blod, exorcism och vad det nu är Nilo sysslat med.
Fransson lämnade sitt hem med en plastkasse fylld av frustrationer och våldsamheter, kryssade med sin pålitliga plåtlåda längs vintermörka och förrädiska nattgator mot Nybrogatan.

64.
Anette Finicelli väntade, en situation hon lärt sig hata. Varje ögonblick som inte kunde kontrolleras blev ett hot, varje stund som inte ledde vidare en potentiell fälla att snärjas i. Hon hade gjort vad som skulle göras, samlat ihop Sara Williams alla medicinburkar i en påse, diskat och sminkat sig kolsvart runt de stora ögonen för att framstå mera vaken och alarmerande än hon kände sig.
Anette kunde inte släppa tanken på att Axel A:son var inblandad i Nilos död. Hennes konstnär, hennes geni. Personifikationen av känsla, allvar och skapande. Hennes idealiserade bild av Axel hade fått honom att resa sig till nya konstnärliga höjder. Nu hotade den falla samman.
Att avvärja flera katastrofer kändes tungt när hon tänkte på det. Det var mer än nog att betrakta Saras gradvisa och obarmhärtiga nedbrytning från attraktiv skönhetssymbol till skuggvarelse i de namnlösas korridorer.
– Tom, kan du inte sluta spela en stund, bad hon sin gänglige, hyperabsorberade älskare som försvunnit in i sin saxofons smäktande bomull. Kan du inte kommunicera med mig, jag behöver distraheras…

Tom hade upptäckt det nakna ljudet i de tre vita rummen. De bildade en naturlig ekokammare som bredde ut tonerna till oanade djup, han var mitt uppe i att spela av sig sina olustkänslor.
Nu sänkte han sin slitna och matta, nästan antika saxofon från läpparna och betraktade Anette, skälvande av nervositet. Hon liknade en haitisk voodoodocka uppladdad av magikerns krafter innan han lät dem brisera i ett offer.
Anettes själ var skakad. Utstrålningen var oroande stark.
– Kom, sade Tom, kom så går vi in i ditt gamla rum och lägger oss.
Anette lät sig ledas med. Förbi köket, in i korridoren som ledde till Saras rum. En oansenlig dörr till vänster gnisslade till när Tom öppnade den.
Ingenting i hennes flickrum var förändrat. Framför henne stod glasskåpet, det finsnickrade skåpet fyllt av hennes uppväxts symboler.
Barbiedockor draperade i eleganta aftonklänningar, ett galleri av parfymflaskor med mjuka luftkuddar att pudra ut dofterna med, ett trettiotal vita gipshänder med fingrarna fyllda av ringar med stenar i alla upptänkliga färger och former.
Det mesta var presenter från Sara, saker hon samlat på sig och fått. Hennes mani på parfymflaskor var välkänt bland modevärldens medborgare. Alla som ville ligga nära Sara Williams hjärta köpte en som initiationsgåva.
Anettes skratt kom gurglande ur strupen.
– Det är groteskt, flickdrömmar i massor och mansdrömmar, skrattade hon och gick fram till skåpet.
Hon öppnade en av dörrarna, tog fram en decimeterhög flaska formad som en manslem. En upprätt stående fallos där den mjuka, skinnklädda luftkudden var formad som en pung.
– Detta är en present från Serge Gainsbourg, sade hon, han lät specialtillverka den för att övertyga Sara att bli hans partner efter Jane Birkin.
– Och denna, fortsatte hon och tog fram en elegant svart flaska i smäckert glas, är Andy Warhols gåva till den stora skönhetssymbolen. Han kallade henne Manhattans Anita Ekberg.

Anette var absorberad, minnen från uppväxten bubblade likt såpbubblor lättare än luft. Tom satt på den vita sängen vid ena väggen och lyssnade på galleriet av namn, händelser och skratt ur Anettes strupe.
Distraktionen passade Tom som trots sin yttre lugna fasad, var lika uppvarvad som Anette inför den förestående resan.
Hans relation till Axel var inte djup på samma sätt som hennes, framförallt inte lika genomlevd, men han såg inte fram emot att möta konstnären och hans modell. Det var ofrånkomligt att deras relation skulle förändras.
Tom var instinktivt mot förändringar som skapade oro i den värld han metodiskt byggt upp åt sig själv. Att frigöra sig från New York och föräldrarna, att skapa en egen identitet i Stockholm, var hans livs bedrift.
Hans plats i metropolernas kraftfält tillät honom att frossa i sin musik. Den utvecklades i en personlig riktning, vägen var utstakad framåt. Han tänkte hålla sig kvar på den.
Nilos död var ett hinder han måste övervinna.
Även om det innebar att han måste offra brodern, den äldre och manipulative Hans Hansen.

65.
Genom dörren till de vita rummen såg Fransson hur Tom Hansen var sitt normala oberörda jag där han låg och lyssnade med freestylelurarna kring den kortklippta hjässan. Han sög in musiken med ett leende på läpparna.
I sovrummet satt Anette försjunken i en amerikansk Vouge anno -72 där en ung, ängellik Sara Williams visade bikinis i svartvita, grovkornigt råa tablåer tagna av den tyske modedemonen Helmut Newton. Hon var placerad på ett stort isblock. Det syntes att hon frös, huden knottrade sig markerat längs de fjuniga låren och Sara höll händerna mellan benen. Utan att dölja att hon var rakad.
Anette skakade på huvudet, vände blad och hittade en färgbild. Ett porträtt där Saras kropp reflekterade sig i solglasögonen genom ett trick med väl avvägda återspeglingar. Hon var återigen naken, bredbent och renrakad.
– Vet du, Sara hatade honom efter det här, sade hon. Naturligtvis hade hon inte blont hår mellan benen och Newton tyckte det var höjden av smaklöshet att visa en mörk buske på den svala, perfekta kroppen. Han tvingade henne att raka sig.
Kommentarer till episoden var överflödiga, alla kände till hur besatt denne Newton var. En modell ifrågasätter inte branschens gud.

Plastpåsen Anette höll i handen var fylld av burkar. Somliga var lagliga mediciner, andra burkar utan etiketter. Bland dem fanns en svart plasthylsa med ett vitt pulver i, ett pulver som kunde vara heroin, eller kokain.
– Vi dumpar den här påsen på väg ut till bilen, eller hur, sade Fransson och tog hand om den utan att Anette protesterade. Vi måste åka nu.
– Jag kommer, sade Anette, ska bara byta om först.
På sängen låg en sällsam kreation. En kroppsstrumpa i flortunn svart spets. Försedd med en dragkedja i hela ryggen.
– Ska du ha den där på dig, frågade han.
– Den är autentiskt sextiotal, jag behöver känna mig uppklädd. Även om det är under allt annat, snäste hon till och började klä av sig.
Fransson tittade generat åt andra hållet, men fastnade med blicken i en tredelad spegel över Saras toalettbord. Han kunde inte slita ögonen från Anettes bruntonade och harmoniskt välkomponerade kropp.

Han visade ingenting utåt, det skulle rubba hans nonchalanta attityd. Att visa sig upphetsad var för honom ett tecken på bristande självkontroll, ett bevis på svaghet.
– Du är en tidsinställd bomb, hördes Toms röst bakom ryggen på Fransson, den är för Axel eller hur. Du vill få honom på meddelsamt humör.
– Jag är inte så beräknande, fräste Anette till med en lekfull ton.
Konversationen lugnade Fransson. Så länge människan orkar skämta, tänkte han, även om det är med sarkasmernas hela bittra inslag, så länge kommer vi att överleva.
Tom såg dödstrött och likblek ut under den skämtsamma ytan.
– Är den här plastpåsen ”the tragic remains of the star”, fortsatte Tom med samma tonfall som tidigare och nickade mot påsen.
– Du är inte lite cynisk va, sade Anette upprört. Det är bland annat din brors dyrbara vita drömmar som finns där. Dyrbara för alla andra vill säga, du har väl haft ett gratis flöde mot vissa gentjänster.
– Well Anette, jag har aldrig förnekat att jag känt till hans affärer. Du har aldrig varit intresserad. Tills nu när ditt eget kött och blod drabbas.

Fransson iakttog stum två personer som öste galla över varandra. Leken var inte lek, den var bittert och genuint allvar. Händelserna hade brutit ned deras försvarssystem och blottat verkliga känslor.
Tom ryckte till sig påsen, rörde om i den och kom upp med den svarta burken.
– Aha, äkta colombianskt, sade han triumferande. Vet du att detta är hundraprocent rent, det är unikt.
Repliken var avsedd för Anette som dragit på sig sina vanliga kläder ovanpå den extravaganta skapelsen. Hon svarade inte på Toms provokation.
– Vi kan väl slänga honom i baksätet och låta drogerna göra sitt, så slipper vi tänka på honom, sade hon vänd mot Fransson.
– Du, jag skiter i hur och varför din indiankultur har hamnat här, sade Tom med ett rått skratt, men jag tänker inte låta den försvinna oprövad. Vad jag vet har du aldrig tackat nej tidigare, allt jag bjudit dig på har varit ur storebrors hand.
– Man kanske mognar med erfarenheterna, kontrade Anette och lät ytterligare en provokation försvinna, nu med en stolt knyckning på det mörka huvudet. Men vad du än gör så lämna inte det här. Och ta inte med det i bilen!
Tom tog burken, gick ut i köket och snart hördes snörvlande läten. Anette tittade menade på Fransson som ryckte på axlarna, det var Toms sak.
Franssons enda intresse var att de inte skulle fastna i den danska tullen, fast chansen var minimal när de kom från Sverige till Danmark. Rakt motsatt håll mot narkotikatransporterna.
Han var egentligen inte orolig, inte en gång under alla de ensamma och nattsvarta turer han tagit på kontinenten hade han fastnat i tullen. Det fanns tillräckligt mycket att oroa sig för ändå, i ett korsvirkeshus i Gilleleje.
– Han får två minuter, sade Fransson och tände en cigarett.

Del / 66-70

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/