Satte mig i en skogsbacke och lapade sol i ett timslångt fönster mellan molnen och dimman. Jag bläddrade igenom min bildbank på mobilen och noterade minst 50 selfies de senaste 8 åren. Kände behovet kalla, knäppte några till och funderade på vad denna dokumentation är till för. Att sprida i sociala medier flöden och få likes ? Nej knappast, jag är sparsam med sådant.

Men under höstens rehab och stillaliggande på rygg för att lindra smärtan från en kotkompression blev det flera. Inte för att i första hand få stöd och kryapådig rop – även om dessa värmer – utan helt enkelt för att själv kunna följa progressionen. Hur det går ? Jotack lååångsamt bättre.

Selfies kulturen hör enligt livsstils filosoferna samman med identitetsjakten, med behoven att leva upp till ideal i alla dess former. Sociala medier har skapat en kultur av bekräftelse och självbespegling. En ny ME-generation eller kanske ett narcissistiskt tvångsbeteende.

Men det har funnits selfies kultur i alla tider, många konstnärer har skapat självporträtt. Leonardo da Vinci, Pablo Picasso, Helene Schjerfbeck använde sina egna ansikten som spegelbilder, bokstavligt för att utforska sin teknik och skildra sig själv. Många författare har de senaste decennierna skrivit autofiktion, lätt maskerat eller öppet som i Lars Norens dagböcker. Här är syftet alltifrån att förstå sig själv till att skriva sin egen historia på egna villkor.

En annan form av selfies dominerar i politiker och celebritetskretsar. Här gäller det att visa vem man har varit tillsammans med, vilka galor och premiärer man varit på med vem osv. Ni har sett dom flöda fram på Instagram och i valtider är politikers ansikten och miner anpassade till budskapen de vill förmedla. Ett snällt och polerat leende, en vinnarmin.

Mina selfies är sällan eller aldrig tagna med andra än familjen och sambon, jag har svårt för att inte säga vägrar utsätta mig själv och andra för utmaningen att fråga om att få ta en selfie och bli nekad. Under mina tidiga år som fotograf arbetade jag främst med reportage och då blev det många intervjubilder men sällan selfies med de intervjuade som många kvällstidnings pennor ägnat och ägnar sig åt.

Många fotografer/konstnärer har utvecklat iscensättningar där de själva är motivet – tänk Cindy Sherman – som alltsedan tidiga Untitled Film Stills har använt sig själv i ett slags rollspel. Den amerikanska fotografen Lee Miller har tagit en av fotohistoriens mest berömda selfies, det iscensatta självporträttet ”Hitlers badkar” där hon sitter naken med en tvättsvamp bredvid ett foto av Hitler på badkarskanten.

Så selfies kan vara mer än självförhärligande snapshots på en premiär eller foto-op med politiker. Det kan vara medvetna och berättande bilder, texter eller för den skull låtar (här finns en uppsjö av artister som utan att skriva texter med jag eller me har skrivit utlämnande och klarsynta betraktelser)

https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/lee-millers-djarva-bilder-fornyade-vogue/ Recension av Sara Danius om utställningen ”Lee Miller. Krig och mode” 2018 på Kulturhuset Stockholm
https://www.modernamuseet.se/stockholm/en/exhibitions/cindy-sherman/about-cindy-sherman/

Apropå egna selfies, en speciellt form av dom är alla hälsningar man skickar till bekanta, vänner och släkt. Som denna med mig och min kära sambo Åsa Maria tillsammans med vår Rickie, en hälsning inför 2026 !