Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner och noveller, rikligt illustrerad med hans teckningar och porträttkonst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnrikehuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.

Jag har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent. Mycket av det han skrev i de 84 utgivna romanerna är lätt omskrivna händelser och möten han själv upplevt, i Europa och Stockholm. På Södermalmskrogar som Pelikan och den mer litterärt omsusade Gyllene Freden i Gamla stan.

Recensionerna har varit både njugga och positiva, gemensamt är alla imponerade av den gedigna research och de intervjuer Håkan Lahger gjort för biografin. En stor och väsentlig del av ”Vem älskar Slas?” kommer ur närläsning av hans almanackor som fylldes av anteckningar av alla slag. Från noteringar av vem han träffar till fotbollsresultat, de fungerar som en slags dagbok med en del luckor som uppstår när han ligger inlagd på Sofiahemmet efter perioder av alkoholkonsumtion.

Noteringarna bildar en kronologisk grundstomme i biografin, man kan läsa den på samma sätt, från pärm till pärm eller söka genom registret efter en speciell volym eller person. Och det vimlar av kända kulturpersonligheter som alla figurerade i Slas liv. I förordet sammanfattar Håkan Lahger hur han upplever berättelserna och sättet att skriva.

”Ordet roman är inte en helt rättvisande beskrivning av Stig Claessons litterära projekt. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt eget liv. Historierna som han berättar i de mer eller mindre självbiografiska böckerna återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella stråk, de flyter samman i en enda oefterhärmlig prosa. Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt. ”

Det är en flyhänt beskrivning av en författargärning där person och politik ryms inom några få meningar. Men personen Stig hade andra sidor, en frånvaro från sina båda söner och ett som det verkar kroniskt kvinnotycke. Där lyser hans generations manliga förebilder och ideal igenom.

I ett kapitel beskriver Lahger på ett träffsäkert sätt människan och inte minst manligheten hos Stig Claesson.”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män än ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Två män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”

Biografin har som jag skrev recenserats på kultursidor, både njuggt och positivt. Flera lyfter att Stig Claesson är en författare som likt kollegan Pär Rådström levde i ett allt mer välmående Sverige och Europa som växte fram i efterkrigstiden. Femtio- och sextiotalen var optimismens tid, politiskt stabilt men också en brytningstid där andra mer frigjorda och frihetliga strömningar bland västvärldens unga började sticka upp. I sin recension i Sydsvenskan sammanfattar Thomas Millroth både sin egen syn på Slas och den bild biografin lyfter fram av honom. ”Trots det besvikna, drömska 50-talet blev Claesson aldrig en ensam romantiker. Boken är fylld av kulturgrabbar som stöttade honom. Kvinnor var en annan sort men förälskelserna var många, likaså sveken, inte minst mot familjen, hustrun Taki och de tre barnen. Det är sorglig läsning men det är befriande att Lahger varken ursäktar eller moraliserar”.

I mångas ögon är Stig Claesson en författare som såg och skrev inkännande om de bitvis bortglömda, marginaliserade själar som inte passade in i den omtumlande värld som välstånd och internationalisering öppnade. I romanen “Vem älskar Yngve Frej?” från 1968, som också filmatiserades, är huvudpersonen en skomakare i en landsortsby som på sitt eget sätt protesterar mot det moderna samhället. Han sätter upp en skylt med texten “Fornminne” vid den ruin där en av bygdens soldater bott.

Håkan Lahger igen – “I barndoms- och uppväxtskildringen Svart asfalt grönt gräs (2000) skriver Stig om sig själv som en man med en ”keps nertryckt över ögonen hela livet”. Bildligt och bokstavligt en man som vill se allt, men bara ur ett visst på förhand givet perspektiv. Den nertryckta kepsens perspektiv. I denna – och även andra böcker – skriver han ”Jag besöker inga gravar”. Vilket betyder att Stig aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum. En särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.”

Det är en beskrivning av en både egensinnig och livshungrig man som hade förmågan att berätta både vardagligt och med djupare undertexter. Solidaritet är ett stort och ansvarskännande ord, men det passar väl in på Stig “Slas” Claessons personteckningar, Håkan Lahgers biografi är skriven i samma anda. Gott så.