NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42

43.
Hans Hansen förbannade sina två inkompetenta assistenter som inte haft Axel A:son under kontroll. En lampa blinkade på hans telefonsvarare, ett nytt meddelande. En släpig stämma hördes. Det var den kortväxte – ”allt under kontroll, numret är nolla-etta-tvåa-ton-etta-sexa-tva-sexa-femma. Klart slut.”
– Kontroll, my ass, muttrade Hans Hansen.
Raskt slog han numret på sin ena telefon. Det var upptaget, men samtidigt ringde det på den andra, officiella telefonen.
– Det är vi, hördes den släpande tonen igen, jag är ledsen, men dom knivskar partnern och försvann.
– Jag vet, avbröt Hans Hansen, jag vet också var Axel A:son befinner sig. Och vad mer, jag vet att ni är kompletta oduglingar.
Det var tyst i andra ändan av luren, en tystnad som spred sig över Atlantens vågor.
Hans Hansen tittade på sin klocka, lite drygt sex på morgonen. Det var fortfarande mörkt ute och han hade bara sovit en dryg timme innan Axel ringt. Sömnlösheten gjorde honom extra retlig.
– Vi gör så här, började han talade kontrollerat, om inte Axel dykt upp ikväll åker ni till Köpenhamn och följer spåren från Hotel Angleterre. Men innan ni åker måste ni ringa så jag kan ta nästa plan över.
– Vi väntar här tio timmar, upprepade den kortväxte med sin släpiga röst, om inte Axel kommit tillbaka till huset, ringer vi innan vi förflyttar oss.
– Precis så, och när han dyker upp låser ni in honom. Han kan försöka fly igen, sade Hans Hansen och lade på luren.
Det sög i magen av tomhet. Han letade åter fram novalucolet och svalde innehållet i ytterligare fem plastkuddar innan han lade sig för att sova.

44.
Axel och Helena kom ut ur konstnärsaffären fullastade med färgtuber, penslar, linolja och en tio meter lång och tre meter bred hoprullad linneduk. Klockan var över ett. De stuvade in allt löst i Mercedezen som Axel återfunnit utanför Café Victor.
I bakluckan skymtade hörnet av en silverfärgad ram under en filt, men han undersökte den inte.
Han slet fram några stumpar snöre ur en härva som låg i ett hörn och rullade ned rutorna på vänster sida. Band fast den otympliga duken vid sidan, öppnade höger framdörr med en chevaleresk gest.
– Jag ska bara proviantera där borta, sade han och pekade mot en vinbutik. Axel försvann, men kom strax ut och gestikulerade vilt och irriterat.
– Jag har för fan inga kontanter, inget annat heller. Vad ska vi göra?
– Jag får väl vara den organiserade i det har teamet, sade Helena med en lekfullt sarkasm, jag fixar det med mitt lilla magiska plastkort.

Föreståndaren hade packat en papplåda med flaskor. Den väntade på disken och Helena såg flera buteljer Moet & Chandon och några whiskyflaskor, samt en mängd ölflaskor. Bredvid lådan låg ett kvitto, summan var på några hundra kronor över ettusen danska.
– Hans Hansen betalar dig sen, sade Axel och lyfte lådan från disken. Parkerad bakom ratten levererade han en av sina beskheter. Vi parasiter på samhällets bakgårdar är inte betrodda med plastkort.
– Jag skaffade mitt när jag jobbade som servitris och hade månadsinkomster långt över tjugotusen, svarade Helena obekymrat. Du kan vägra befatta dig med etablerade medborgare som jag.
– Haha, skrattade Axel så att Mercedezen gungade i den mjuka fjädringen.

Han startade bilen som hoppade iväg i ett våldsamt skutt likt en hingst inför en betäckning och dundrade hänsynslöst rakt ut i trafiken. Ilskna signaler mötte honom och han viftade med armen genom det öppna fönstret till svar.
Det skulle bli kallt och dragigt, men i Gilleleje väntade ett varmt hus, omfamnande arbete och kärlek.

45.
Fransson var frustrerad. Anette och Tom hade dolt någonting, om det var detaljer eller viktigt, visste han inte. Hans tankar kretsade kring nästa steg. Röken från cigaretten blåste bort av luftkonditioneringens drag.
Han styrde stegen mot Amazonen som han haft under bevakning från fönstret och rattade den mot Kvällstidningen. Stålsatte sig inför mötet med den glupska hyenan som använt så mycket av hans kraft.

Fransson hittade Annicka Fält i ”Skräckkammaren” med en cigarett i munnen. Framför henne låg dagens landsortsupplaga. Första sidan innehöll inget braskande om knark, en liten ruta meddelade ”Polisen förbryllad över heroinoffer”. På en av nyhetssidorna fanns en artikel byggd på polisens presskonferens dagen innan, fylld med samma magra fakta som de tidigare. Annickas signatur stod under den.
– Jag har balanserat det hela en aning, sade hon besvärat, lånade en Marlboro ur hans paket och tände den på sin fimp.
– Du tror inte polisen vet mer än dom säger, frågade han.
– Det är omöjligt att veta, musslan Erlandsson säger absolut ingenting.
Fransson föreslog en tidig lunch, Annicka accepterade utan att tveka och de vandrade tillsammans iväg till Operabaren.

I lunchavdelningen, där lunch fortfarande betydde ett ansvar mot matkulturen och gästerna, serverades brässerade kotletter i rödvinssås. Fransson smackade entusiastiskt med tungan och beställde in två glas slottsvin. Äntligen skulle gommen få smaka vällagad mat, han hade aldrig blivit besviken på Bakfickans kulinariska kvalitetskänsla.
Annicka satt med tung blick och stirrade framfor sig. Den svarta färgen i hennes pupiller hade spridit sig over hennes bruntonade iris, de var kolsvarta.
– Jag vet inte vad du sysslade med igår, men jag var ute hela kvällen för att lokalisera Nilos vänner. Dom var osynliga, de enda jag träffade var kompisar till kompisar. Alla pratade om Axel A:son, som försvunnit. Vet du nåt?
– Ta det lugnt, han dyker snart upp, svarade Fransson nonchalant.
– Ta det lugnt säger du, här sitter jag en hel natt och snackar strunt med musiker och annat riff-raff och du verkar inte ens bry dig om Nilo.
– Det vet du att jag gör, svarade han, men jag vill inte han ska figurera i skandalsammanhang. Inte ännu.
– Han och hans kretsar borde för en gångs skull få ansvara för sina handlingar för någon annan än sig själv, sade Annicka bistert.

Fransson höll tillbaka sina åsikter, de hade laddat atmosfären ytterligare. Istället avvaktade han och koncentrerade sig på maten.
Annicka petade på sin tallrik och pratade vidare på sin våg av ilska.
– Jag var hos Stina Phoenix igår. Hon vägrade tala med mig om några som helst detaljer. ”Jag litar på polisen” sade hon. Så jävla naivt!
– Hon kanske menade det, föreslog Fransson försiktigt.
– Snack, hon ville väl inte göra såret större, sade Annicka.
Fransson bestämde sig för att gå till motattack.
– Du, hon kan aldrig få honom tillbaka sin son. Du kanske kan få fram detaljerna, men det förändrar ingenting för henne. Jag kan förstå reaktionen, alla människor är inte besatta av hämnd.
– Hämnd, vad fan snackar du om. Jag vill bara använda det som hänt som ett varningsexempel. Antingen har nån hänsynslös langare lockat Nilo att prova, eller har han själv låtit sig lockas.
– Okey, okey. Jag förstår din upprördhet. Men döm inte dom som har annorlunda åsikter och inte vill flagga i skandalpressen.
– Du snackar. Du förstår vad jag menar, men du har förstås släppt all din sanningsmoral nu när du lämnat skeppet som en annan råtta.

Annickas ilska är det ingen ide att bemöta, tänkte Fransson, och rafsade åt sig en cigarett. Hon vecklade ut tygservetten i knäet, lyfte upp sin kniv och gaffel och började äta av sin kalla kotlett.
Fransson beställde in två glas vin till.
– Vad vet du om Hans Hansen, frågade Annicka plötsligt. Han är nån sorts manager for Axel A:son.
– Hur känner du honom, blev Franssons motfråga.
– Jag känner honom inte, sade hon. Jag hörde bara att han varit frikostig och delat ut små välrullade godsaker i lördags. Opium. Vem fan får tag på sådana saker idag? Och den som får det har säkert tillräckligt med kontakter för att skaffa heroin som på inget sätt är en bristvara.
– Du har rätt, svarade han med låg röst, det ser ut som mer än tillfälligheter. Men vad jag vet, och det är jag säker på, är att Axel A:son inte haft någonting med drogerna eller distributionen av dom att göra.
– Jahaja, sade Annicka syrligt, jag undrar vad du vet mera egentligen…
– Inget jag tänker berätta för dig, svarade han surt.
– Du är just en snygg föredetta kollega och medmänniska.

Del / 46-48

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39

40.
En nyvaken sol lyste upp Köpenhamns virrvarr av vinklade tak och letade sig fram till ett tornrum. Det mjuka ljuset gled in genom små runda fönster. Det förflyttade sig extremt långsam över kropparna som låg hopkrupna under sidenlakanet.
Axel kisade till, hans känsliga ögon nåddes av detta dagens första ljus.
Han kände värmen flöda bredvid sig. Det ena ögat öppnade sig och följde ljusstrimman vidare över ett naket bröst till vänster om honom i sängen. Axel rörde sig inte, kände sig milt paralyserad, men upplyft. Helenas bröstvårta reagerade på samma sätt, stegrades och njöt av värmen från ljuset.
Helena, tänkte han, ett passande namn på en kvinna fylld av blod, lust och liv. Minnen av nattens avspända och långa, inte hetsiga och aggressiva, orgasmer smög sig upp i hans huvud.

Om ögonblick kunde sparas för alltid och man kunde stanna upp, konserveras och ändå leva, då skulle denna morgon varit hans självklara val. Han hade offrat allt annat, bara för detta.
Det fanns ett sätt. Han skulle fånga Helenas utstrålning på en duk, bevara hennes livskraftiga röda hår, hennes positiva vibrationer. Den perfekta antipolen till den krampaktiga ångest han laddat sin förra med. Tillsammans skulle de bilda en syntes där elementen balanserade varandra.
Det var en metod att komma över den mentala förlamningen efter Nilos död, enda sättet han åter skulle kunna se den målningen i ögonen.

Hans Hansen skulle få inte en, utan två, monumentala dukar som för alltid skulle vara sammankopplade. Dukar som aldrig skulle få separeras av kommersiella spekulanter eller konstmaffians giriga klor. Hellre skulle han förbli fattig for alltid. Och stämplad som oresonlig av den industri som nu stöttade hans konstnärskarriär.
Axel hade ett hus att måla i och en modell, men framförallt, ett motiv att återigen kasta sig in i skapandet.
Han sög in ljusets spel över siden och kropp. Memorerade det, präntade det i minnescellerna. Andades i Helenas öra. Andningen formades till ord.
– Vi ska ha en paradisisk vecka och älska på nätterna, jag ska måla på dagarna och du ska bli min modell, min skönhetsgudinna, min kärlekshymn…
De viskande orden forsade ur honom, Helena vaknade fast i ett kraftigt spindelnät. Vävt av en mästare.
Hon blinkade i solljuset, Axels seniga kropp rörde sig närmre, hans händer svävade fjäderlätt över brösten, over magen, över låren. Lakanet laddades med elektricitet, det sprakade lustfyllt. Axel kastade av henne lakanet och de var återigen nakna.

41.
Fransson kom till fönsterbordet där Anette och Tom satt i tystnad och åt.
– Visserligen har jag ätit frukost, men lite mer kaffe går alltid ner, sade han och gick mot buffébordet.
Tom tuggade energiskt på en mörk rågbulle med amerikansk mjukost som han till sin stora tillfredsställelse hittat på buffen. Ingenting kunde rubba hans koncentration på den smaksensationen.
I motsats till Toms intensiva ämnesomsättning var Anettes närmast död. Hon satt med en yoghurt, två skivor rostat bröd och en klick marmelad. Samt en stor kopp kaffe, svart som natten.
– Tom, sade Anette, tror du Nilo tog överdosen själv? Av misstag alltså?
– Maaeeh, mumlade Tom mitt uppe i en stor tugga.
– Vad betyder det, ja eller nej?
– Det betyder att jag inte vet, det betyder också att jag gärna vill veta. Om det går att få fram sanningen.

När Fransson kom tillbaka tystnade de två, han satte ned sin kaffekopp. Såg med sitt journalistiska öga bilden av tre individer som valt att befinna sig utanför den ruljans som rullade fram kring dem, dolde sig bakom glasfasaderna, i dokumentportföljerna som myllrade över gatan. De liknade inkräktare från en annan värld. Männen i mörka kostymer och svart skjorta, den docksöta tjejen i svarta jeans och flera lager tröjor i gröna och röda nyanser.
Fransson hade inga problem med identifikationen. Det var den normala världen som snurrade i fel hastighet.
– Först av allt vill jag säga att jag inte sitter här som journalist utan av eget personligt engagemang för Axel, meddelade han som inför ett förhör.
– Jag har alltid sett dig som en vän, sade hon. En vän till Axel.
– Det är bra, svarade Fransson, men jag ville säga det.

Ingen av de andra två rökte, Fransson väntade några plågsamma minuter. När Tom pustade belåtet och klappade sig på magen, tände han en cigarett och lade ytterligare en finmaskig rynka till den växande snårskogen kring ögonen.
– När Axel berättade om Nilos död dök några snabba minnesglimtar upp, sade Tom. Det var en kväll för några månader sedan, jag och Anette var uppe hos Nilo och jag hade med en nyinköpt dubbelplatta med Billie Holiday. Nilos kommentar efter att ha hört den var – ”så mycket smärta, så mycket sanning.”
– Jag minns det precis, fyllde Anette i, hans nästa ord var ”kanske var det heroinet som öppnade kanalerna till hennes medvetande…”
Fransson betraktade dem, Anette som med överraskande klarhet kommit ihåg tillfället som Tom tydligen funderat på alltsedan lördagsnatten.
– Men han provade aldrig själv, frågade Fransson.
– Han hade alla möjligheter om han velat, sade Tom. Inte minst summan han fick varje månad från sin farsa, finansmannen. Den enda kontakt de hade.
– Men jag hade märkt det, fortsatte Anette, alla andra som har testat har tagit ett kliv mot tystnaden på nåt sätt. Även om det bara varit en gång.
– Just det. Nilo var hela tiden nyfiken, vetgirig, fylld av lust att förstå livets mekanismer, fyllde Tom i. Hans yttre fasad var bara en mask.
– Så hans oberörda och avvisande mask var inte han själv, sade Fransson.
– Nej, nej, svarade Anette, absolut inte. Varför tror du Axel blev så fascinerad av honom?
– Hans kroppsspråk och hans förmåga att posera.
– Nej igen, fortsatte Anette, visst var det en del av deras kontakt. Och det första hos honom som gjorde Axel intresserad. Men efter hand utvecklade de något annat. De satt ofta uppe på nätterna i Axels ateljé och pratade.

Anette verkade lättad över att prata om Nilo, att kunna formulera sina tankar på ett plan som inte var smärtsamt.
– Nilo var den ende som talade med Axel den senaste månaden, sade Tom, vi andra var bara statister med några få repliker i periferin.
Det kunde varit svartsjuka i Toms röst, men repliken kom spontant och intensivt, understödd av öppna handflator. Han ville övertyga dem om sin uppriktiga vänskap med både Axel och Nilo.
– Jag gillar inte riktigt ditt ordval, sade Anette, Axel är inte och kommer aldrig att bli någon manipulatör, det vet du.
– Det var inte så jag menade, förklarade Tom, det var bara så orden råkade falla på plats.
– Finns det någon som vet vad han gjorde sista veckan, avbröt Fransson.

Tom tittade på Anette som tittade på Tom. Deras ansiktsuttryck visade att de hade en stum överläggning. Tom lämnade över initiativet till henne.
– Det fanns en mörkare sida hos Nilo. Han försvann ibland helt, jag tror han satt och skrev dikter. Under dom perioderna var han långt inne i sig själv. Jag tror inte han hade så många vänner, det skulle vara Sara isåfall.
Anette frågade nervöst vad klockan var och Fransson pekade ut genom fönstret mot hotellet tvärs över gatan. En digitalklocka visade 09.15.
– Jag hittade en plastkasse med Nilos papper hos Sara, när hämtade ni dom, frågade Fransson.
– Vi var förbi Kungsholmsstrand, svarade Tom, jag hade nyckel till Nilos lägenhet. Han hade gett mig den, ”Jag vill att du ska ha den om något händer”, sa han. Jag tog den utan att reflektera över det.

Toms röst darrade till, när han insåg vad han sagt. Nilo hade anat något om vad som skulle hända. Fransson visste i det ögonblicket att Tom talade sanning och inte hade något med Nilos död att göra.
– Vad hände eftersom ni vill glömma det där besöket, frågade han.
– Det hände inget annat än att vi tog med oss en kolteckning som hängde på hans vägg, svarade Tom. Den ligger bak i Mercedezen. Vi gjorde det for att inte polisen eller tidningarna skulle få veta mer än nödvändigt.
– Varför, frågade Fransson vidare.
– Varför, varför, svarade Tom som ett eko, varför respekterar man sina vänner, varför vill man att privatlivet ska var ens eget…

Tom var ovillig att förklara, Anette skruvade på sig. Det fanns en mur Fransson var tvungen att klättra över, han hade viss rutin på att smita runt.
– Okey, sade han, jag respekterar definitivt människors rätt att leva sitt eget liv. Men nu handlar det om ett dödsfall alla tvivlar på var en olycka. Om vi ska nå fram till sanningen måste allt fram. Även det obehagliga.
Hans ord sjönk in. Fransson kände att det var lönlöst att pressa dem, istället varnade han dem, på ett indirekt sätt.
– En av stockholmspolisens skickligaste män arbetar på det här. Jag träffade honom igår, han vet ännu inget mer än era, Axels och Dicks namn. Han har er alla på en lista över personer han vill förhöra.
– Jag har studerat honom i samband med andra fall och det är en man som inte ger upp. Han har något för poliser så ovanligt som intuition, och så envishet. Jag berättade inget annat för honom än att Hans Hansen är Axels gallerist, något vem som helst kunde upplyst honom om.
Den vanligtvis lugne Tom Hansen fick en bekymrad rynka kring ögonen. Färgen försvann från Anettes mörktonade hy.
– Jag måste tala med Sara först, sade Anette tyst, det gick inte att få nåt vettigt ur henne i söndags natt innan vi åkte. Hon hade tagit sina sömntabletter, som alltid.

42.
Axel A:son satt i plyschsoffan med telefonen i knäet. Han bläddrade i telefonkatalogen och hittade ett nummer till Köpenhamns största affär för konstnärsmaterial. När det ringde ryckte han till sig luren.
– Klart New York, sade en kvinnoröst.
– Hansen, svarade en röst som lät grötig och långtifrån vaken.
– Det är Axel, du måste fixa några grejor åt mig. Först och främst en hotellnota på Angleterre, sedan ett konto hos konsthandlaren här i Köpenhamn.
– Vänta lite Axel, sade Hans Hansen som omedelbart vaknat till, du är på ett hotell i Köpenhamn?
– Visst, fråga inte så mycket. Det gäller en ny duk, tvillingsjälen till den förra som du väntar på. Jag ska måla den nu, genast, den här veckan.
– Aha, sade Hans Hansen, i Köpenhamn.
– För helvete, sluta fråga, jag har ett hus på landet. Du ska bara ordna materialet.
– Visst, sade Hansen, det fixar jag. Har du telefonnumren så ringer jag omedelbart. Men du, är du ensam där nere eller är mina assistenter där?
– Dom idioterna. Jag har bara min modell med mig.
– Modell, frågade Hans Hansen.
– Ja, en kvinna, sade Axel kryptiskt och lät med sin ton Hans Hansen förstå att han inte ville höra hans röst längre.
Han rabblade två telefonnummer, lade på luren innan Hans Hansen kunde komma med fler frågor och lutade sin seniga, nakna kropp bakåt mot den svala plyschen. Hans ansiktsdrag hade förändrats, de strama dragen var uppmjukade och det syntes en antydan till blod i kinderna. Axel A:son såg tio år yngre ut.

Del / 43-45

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36

37.
Hans Hansen vandrade runt i sin penthousevåning på 68de gatan. Läget var ett av de bästa på Manhattan, två kvarter från Dakota House, den mest avfotograferade husfasaden och porten alltsedan John Lennon skjutits där 1980.
Klockan var inte mer än tio på kvällen, lokal tid. Det första han gjort när taxin levererat honom var att lyssna av den långa strömmen av meddelande som samlats på telefonsvararen under de två veckor han tillbringat i Stockholm.
Nu kokade han av ilska. De två assistenterna hade inte meddelat sig.

Det fanns två viktiga saker för Hans Hansen. Den första var att ha Axel A:son under kontroll. Den andra hans hotade lukrativa affärer.
Kroppen var utmattad av tidsomställningen och två nätter utan sömn, men han kunde inte tänka sig att krypa ned under lakanen. Inte heller lämna lägenheten förrän han fick några nyheter från andra sidan Atlanten.
Han tände en fet cigarr, hällde upp konjak i en stor kupa och ställde sig framför sina terassfönster. Det var lönlöst att gå ut, kylan i New York var om möjligt bistrare än i Stockholm, tio minusgrader förstärkta av en vass, nordlig vind plågade stadens alla uteliggare.
Hans Hansen gick till porttelefonen och lyfte luren, tryckte på knappen till portvakten. Bad om en omgående leverans av en pizza.

Magsyran hade vaknat till liv. Han gick uppför trappan till sin säng, hittade den svenska Novalucol förpackningen i en låda och svalde innehållet i fem plastkuddar.
Hans Hansens plan var att tillbringa veckan i New York och säkra kontakterna med den amerikanske galleriägare som lovat introducera Axel A:sons nya duk på Kölnmässan. Det var två veckor dit. Tid han var tvungen att ägna åt den andra delen av sina affärer. Det var den svåraste delen, varje misstag skulle ofelbart leda till utplåning. Till ett tvärt slut.

38.
På måndagsmorgonen vaknade Fransson av att några hekto tidningssidor ramlade in genom brevlådan. Fyllda med ett par hundra journalisters samlade formuleringar och kunskaper om världens tillstånd.
Utanför brusade vardagen stegvis igång med sina outforskade fenomen. Ljudnivån höjdes med mätbara decibel, brusstörningar vred sig in i hjärnans inre spänningssystem och orsakade kaos och stimulans. Exakt hur hade forskarna inte lyckats fastställa.
Fransson gav motsträvigt upp försöken att somna om och lät sig flyta upp till medvetandenivå. Var det brusfiltret utifrån som blockerade drömlandskapet, eller whiskyn från natten innan. Han brydde sig inte om vilket. Denna morgon var ägnad en sak, att vänta på telefonen som skulle ringa med Anettes röst, nyss avstigen från Köpenhamnståget.
Han gick upp, satte en kastrull vatten på spisen i det lilla barköket som delade upp lägenheten i två väldisponerade delar. Omvårdnaden av kroppen med badrum, kylskåp och matavdelning i den inre, omvårdnaden av själen med böcker, musik, säng och socialt sittvänliga fåtöljer i den yttre delen mot gatan.

Det var en nyrenoverad lägenhet, en attraktiv ungkarlslya utan några onödiga krusiduller. Raka hörn, fyrkantig planlösning och lågt i tak, trots att det var ett hus från tjugotalet. Uppvärmningskostnaderna blev mindre om man sänkte taken och isolerade alla lägenheter och våningsplan från varandra. Med morgonkaffet och filmjölken framme, satte han sig vid bordet och läste.
”Polisen utreder heroinists död” löd rubriken i den stora tidningen. Konkurrenten var skarpare, i linje med sin mer konservativa inriktning, och skrev ”Heroinoffer – polisen befarar brottsvåg”.
Ingen av de korta och summariska artiklarna namngav den döde, båda citerade chefen för stockholmspolisen som efter Kvällstidningens feta rubriker dagen innan hållit en improviserad presskonferens.
”Vi utreder detta dödsfall exakt som alla andra. Ingen utesluter möjligheten av brott förrän motsatsen är bevisad”. Pressad på det faktum att den döde var yngre än de flesta kända tyngre missbrukarna svarade han – ”Vi är alltid oroade för nya missbrukarled. Speciellt om tung narkotika är inblandad”.
Där hade journalisten sin brottsvåg, tänkte Fransson, med en suck kastade han den förbrukade trycksvärtan på tidningshögen och övergick till mera kaffe, till dagens första Marlboro och till att vänta. Och fundera.

Fransson njöt inte av andra människors olyckliga eller nattsvarta äventyr, det var tryggheten hos en sysselsättning i upptrampade spår som fick honom att gå vidare i fallet Nilo. Att pussla ihop berättelser och egna iakttagelser, fakta och ren intuition, gav en känsla av kontroll över tillvaron.
Kring Nilos värld vilade ett tungt tryck av isolering och oförlösta känslor, en brist på mänsklig kontakt som gick igen i Franssons eget liv.
Den galopperande ensamheten förstärktes av att han för första gången på ett halvår delat säng med Annicka. Det hade känts fullkomligt självklart, men det väckte smärtsamma minnen.
Fransson var den som tagit initiativet till uppbrottet, det var hans upplevelser av monotonin och tystnaden, hans rastlöshet som gjort att de kastat in handduken. Det var inte den sexuella otillfredsställelsen som var den alarmerande. Den fysiska sidan av det behovet gick lätt att handskas med.
Han saknade kombinationen av psykisk och fysisk lust på livet, den sammanflätade pulsådern. Natten innan hade Fransson känt sig maktlös inför alla dessa tankar och tömt whiskyflaskan och domnat bort.
Nu larmade den nya dagen igång på gatan utanför. Ljudet ackompanjerade bubblandet i magen som betydde att magkatarren fortfarande ville ha ett ord med i tillståndet. Han undrade hur länge sviterna från journaliståren skulle plåga hans kropp. Sög in ytterligare ett bloss från cigaretten. Och väntade.

39.
Tom Hansen och Anette Finicelli betraktade vinterstockholm när tåget rullade in mot Centralen. Allting var inhöljt i en fuktig matta, inga färger orkade tränga genom ridån. Först när Gamla Stans kåkar dök upp framträdde mjuka ockra och umbrafärger i stadslandskapet, likt utsuddade silhuetter.
– Jag borde åka till Sara först, eller åtminstone ringa Dick och tala om att vi är tillbaka, sade Anette rastlöst, oberörd av panoramat.
– Sure, svarade Tom, ring honom innan Fransson och bestäm. Jag vill ha en stor frukost på Centralen, så mycket man orkar for trettiofem spänn.
De steg ur vagnen med sitt enda bagage, Toms saxofonlåda som han bar under armen. Småsprang huttrande mot den varma byggnaden med sitt inomhustorg, stort som en fotbollsplan och Stockholms mest kontinentala miljö. Där strålade ensamma själar samman för att känna att det fanns andra ensamma själar i staden.

Tom tog ett bord ute på verandan, byggt som en restaurangvagn på ett tåg och siktade på frukostbordet, fyllt med färska frallor, stark ost, rökt medvurst, leverpastej och söta marmelader.
Han väckte en viss uppmärksamhet bland kostymklädda handelsresande med sitt kortklippta hår, sin skrynkliga kostym och den fladdriga kroppen. Tom kände blickarna, men behöll koncentrationen på maten.
Anette kom till bordet från toaletten med nyborstat hår, de svarta ringarna under ögonen var maskerade med någon kräm och läpparna hade återfått sin naturliga glans. Det var minimala ingrepp, men hennes ansikte utstrålade nytt liv. Tom slutade tugga och betraktade förhäxat Anettes attraktiva mörka och markerade drag.
Han hade svårt att dölja sin stolthet över denna kvinna med multinationell och mystisk utstrålning. När frågvisa bekanta krävde svar fantiserade Tom om Anderna och Inka, ibland om avlägsna öar i Indonesien. Anette log alltid ett gåtfullt leende som förstärkte mystiken. Hon log samma leende nu.

Del / 40-42

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33

34.
Franssons enrumslägenhet var tom. Inga spår av Annicka, inte ens en lapp med tack eller frågor om Nilo. Han var inte förvånad.
De hade mötts ur en gemensam tillbakadragenhet. Fransson beskrev sig själv som en social eremit, dessa varelser drogs till andra sociala eremiter. På det sättet undviks konfrontationer, man kan svaja i vinden i sin egen takt och ändå delta på en gemensam frekvens.
Men man förlorade en viktigt del, utmaningarna. Det var på den punkten hans förhållande till Annicka börjat svikta. Likheterna skapade monotoni, ett alltmer påtagligt skruvstäd höll dem på plats i sina positioner. Den oundvikliga explosionen kom i våldsamma anklagelser.

För Fransson var tidpunkten illa vald. Den sammanföll med hans tvivel på journalistiken, misstron mot manipulationen och hetsen inför läsarna, oviljan att vrida orden i passande former,
Så länge det fanns en övertygelse om att vissa sorters sanningar utmanade och ifrågasatte det etablerade samhället, att konkreta förändringar skulle komma i förlängningens orden, var det enkelt. Var illusionen sprack visste han ännu inte.
Det som nu aktiverat hans insomnade instinkter var inte det gamla mönstret. Istället var det faran och det förbjudna i händelserna kring Nilo som lyfte honom ur den dagdrivande apatin. Det brusade i hjärnbarken likt högspänningsledare på ett öppet fält.
Han satte på soundtracket till ”One from the heart”, hörde Tom Waits skrovliga stämma klinga ur högtalarna, gick till kylskåpet och hämtade flaskan med irländsk whisky.
Innehållet i plastkassen hamnade på skrivbordet. Det var skrynkliga papperslappar, nedklottrade ord på restaurangservetter, ett par trasiga anteckningsböcker och kopian av Oscar Wildes roman.
I de små svarta böckerna fanns spår av vem Nilo varit, vad hans tankar och upplevelser bestod av. En av de tunna volymerna var daterad, prydligt nedpräntade datum stod högst upp i högra hörnet på varje sida.
Det nedskrivna var inte dagboksstoff. Inga namn eller händelser förekom. Den sista anteckningen var från den 10 februari, 1986.
”Vanmaktens stela metall
glaciärer av klaustrofobi
förfall livsbejakande nekrofili”

Diktraderna var oavslutade, som om Nilo tänkt återvända till dem. Eller så ägnade han sig åt automatisk diktning ala den gamle beatnikgudfadern Kerouac med sin ”stream of consciousness” teori.
En ide som lät sig genomföras på femtiotalet då tempot tillät en författare att skriva långt, ordrikt och tidsödande. Idag var det en prestation, ett privilegium för ett fåtal, att få ägna sig åt den sortens experiment.
Skillnaden mellan femtio- och åttiotalets litterära temperatur bestod framförallt i syftet, tänkte Fransson och smuttade på whiskyn. Att enbart kasta ur sig extrema ord och oväntade kombinationer av metaforer för sakens egen skull, det var sökt och utstuderat.

Han bläddrade vidare i boken, hittade många liknande sidor med sönderbrutna staccatofraser, men inget han fastnade på.
Minnet av Sara Williams sorti dök upp. Han lyfte telefonen.
– Det är Fransson, sade han, hur gick det ?
– Sara klarade det, svarade Dick Hedén med lättad stamma, men hon svamlade en massa innan hon somnade på sjukhuset. Bland annat om någon som heter Nilo. En kille jag använt som modell några gånger. Vet du vad som hänt?
Anette hade berättat for Sara, konstaterade Fransson och gjorde en snabb överläggning med sig själv om sin taktik. Brottstycken ur gamla deckare han konsumerat genom åren virvlade förbi. Gemensamt hade de att den som tänkte behålla kassaskåpets innehåll gjorde bäst i att aldrig avslöja kombinationen till låset. Till vem det än var.
– Vad sa hon om honom, frågade han därför.
– Något om en olycka, men hon var väldigt osammanhängande. Jag vet inte vad som är viktigt, men jag vill väldigt gärna förstå vad som ligger bakom Saras chock. Ja det var så läkaren beskrev det, fast han använde ord som katatoni, sade Dick Hede’n osäkert.
– Kan jag komma över till dig, frågade Fransson vidare.
– Jag förstår inte varför…
– Det är mina vänner det handlar om, sade Fransson allvarligt, det har inget att göra med mitt jobb. Det är privat.
Det var tyst i luren. En fundersam tystnad. Svaret kom effektivt och rakt.
– Jag måste ned till studion och hämta några kameror, du kan komma dit. Regeringsgatan 88, jag väntar i dörren om femton minuter.

Fransson gick ut för att få en taxi. Han använde aldrig telefonväxeln till Stockholms Taxi som var landets mest blockerade och bara framkomlig klockan fem på morgonen. Då tog det tjugo minuter att lokalisera en bil. Direkt utanför sin port fick han napp. Det var inte svårt, gatan lyste av lediga takljus. Fransson satte sig tillrätta i baksätet, tände en cigarett utan att fråga chauffören och funderade.
”Glaciärer av klaustrofobi”, var ord som fastnat, ord som tydde på att Nilo hade en sensibilitet och mognad. Något måste det ju funnits för att få Axel så fascinerad, tänkte han. Men fortsättningen var desto mer alarmerande. Vad betydde ”livsbejakande nekrofili”? En lek med ord, en provocerande tankekedja, eller var det en reell beskrivning. En föraning och en nyckel till vad som skulle hända Nilo.
Fransson frös i baksätet på taxin, drog pilotjackan hårdare kring kroppen. Natten utanför bilens fönster gav ingen värme. Det var iskallt. Lika iskallt som i hans hjärna.

35.
Stämningen på Café Victor mattades när de båda tågåkarna försvann. Axels euforiska tillstånd kulminerade och den fysiska utmattningen gjorde sig påmind. Han slingrade sina magra och seniga armar kring Helena som insåg att en biltur till Gilleleje genom den danska natten, var det sista Axel behövde.
– Hur skulle det va med en mjuk stor säng och en mjuk varm kropp att slingra sig omkring. lirkade hon för att inte verka förmanande.
– Utsökt, kom svaret från skuldran där Axels parkerat sin orakade kind.
– Vet du något bra hotell ?
– Angleterre nere vid Kongens Nytorv, ett kvarter härifrån.
– Okey, sade Helena, drog på sig sin tjocka svarta tröja och log inbjudande mot Axel. Kom nu då.

Han samlade ihop sina trötta lemmar, fällde upp slagen på kavajen, beredd på den fuktiga kylan utanför. Rensade luftvägarna med en djup inandning och tittade förhäxat på Helena.
Det röda håret fick ännu en nyans i det mjuka ljuset på Café Victor. Nästan brunt jordiskt, ansiktsfärgen var i samma kulör. Det var varmt inne på krogen, men Axel slöt henne tätt intill sig som ett skydd mot omvärlden.
De svängde runt hörnet, ned mot den vita rokokobyggnad som bredde ut sig vid Nytorvets västra sida likt en gigantisk gräddbakelse.
Huttrande pressade detta sena nattliga par upp den stora glasdörren till Hotel Angleterre. Kristallkronorna glittrade, det mörka bruna träet glänste av nyputsat, välmasserat fett. Mattan var tjock och mjuk, som stilen krävde.
Axel med sin säckiga och solkiga svarta kostym och sitt utmärglade, av färsk skäggstubb blåtonade ansikte, sträckte på sig och höll bestämt Helena runt axlarna. Hon tog lite extra korta steg i sina högklackade skor, nätstrumporna gned mot varandra under skinnkjolen, ansträngde sig för att inte se ut som en debutant i den internationella världen.
Det hade inte behövts. Angleterre var de amerikanska turisternas paradis. Det var ren kommers som styrde, inget annat.

Den rundhylte nattportiern liknade en kvarleva från Wiens sekelskifte, uppsträckt i dubbelknäppt kavaj med axelklaffar och vattenkammat hår som doftade pomada. Med en högdragen min betraktade han Axel A:son som avvärjde alla tveksamheter med ett bestämt tonfall.
– Vi vill ha den södra tornsviten om den är ledig, sade han på hemmagjord franskengelska.
– Jodå, det går bra, sade portiern med ett förbluffat uttryck.
– För en natt, fortsatte Axel med samma spelade världsvanhet.
– Självklart, sir, blev svaret.
Axel skrev en kråka på inskrivningsformuläret och tog nycklarna. Dörrarna till den guldornamenterade hissen slöt sig om dem.
– Det är otroligt vad lite skådespeleri i C-klassen kan få för följder.

Helena skakade på det röda hårburret till svar. I hissens artificiella ljus fick det ytterligare en nyans, en neonglittrande. Axel häpnade inför detta färgfenomen som han under tio års umgänge med oljor aldrig stött på.
En färg som skiftade så markant efter ljuset var drömmen för en konstnär med ambition att suggerera fram känslor i samklang med omgivningen. Axels ideal var att alla betraktare skulle kapitulera för intrycken, oavsett i vilken miljö de såg konstverket.
Färgpsykologins lagar, grundade på århundraden av erfarenheter, talade om detta fenomen som det viktigaste i den visuella upplevelsen. Axel A:son hade aldrig stött på en färg som klarade detta, hur man än blandade den med linoljor eller förtunningsmedel. Nu såg han den i Helenas hår.
– Är ditt hår färgat, frågade han.
– Nej naturligtvis inte, blev svaret.

Axel förde Helena mot dörren till svit 571, bad henne hålla för ögonen tills han sade ”Titta”. Ledde henne till mitten av det runda rummet, möblerat med två plyschsoffor i krämfärg. Tände de falska fotogenlamporna i fönstren och satte sig i en soffa med benen på det låga marmorbordet.
– Titta. Helena släppte ned händerna från ansiktet och vred sig runt i rummet.
– Du har inte sett sovrummet, det är perfekt. Kom, sade han och tog hennes hand och sprang uppför den snirkligt utmejslade spiraltrappan.
– Det är en parodi, jag har aldrig sett något så smaklöst i hela mitt liv, så utstuderat smaklöst elegant, skrattade Helena med skräckblandad förtjusning inför den överdrivna lyxen. Det hela liknar en bordell i Las Vegas…
Hon kastade sig huvudstupa i den enorma runda sängen som dominerade tornrummet. Axel gick fram till ett rullande serveringsbord med inbyggd bar som var cylinderformat for att stämma med de små runda fönstren.
– Mitt sinne för absurditeter tilltalas av det här. Att det ingår champagne i sviten tilltalar mig också.
Han höll fram en flaska Moet & Chandon och två smäckra glas mot Helena som rullade runt i det fluffiga sidenöverdraget.
– Allvarligt talat, den internationelle konstmånglaren Hans Hansen ska få betala. Det är hans förbaskade skyldighet efter de veckor jag gått igenom för att han skulle ha ett nytt verk redo till årets Kölnmässa.
Axel drog raskt av sig kostymen och resten av kläderna, snappade tag i flaskan med champagne och glasen.
– Jag tappar upp skumbadet en trappa ned. Hurry up, it’s luxury time…
Helena kröp ur den tjocka trojan, knäppte av blusen och gled ur skinnkjolen, men behöll de svarta nätstrumporna och de högklackade skorna.
– Ska vi leka så ska vi…

Bubblorna i skumbadet var varma och heta, bubblorna i champagnen svala och ettriga. En kombinationen som gav Axel ny energi efter den halsbrytande blandningen av danskt öl och snaps.
Helena njöt av situationen, smuttade inte längre på sitt glas, tog djupa och tillfredsställande klunkar.
Badkaret som de satt, eller snarare halvlåg i, var tillräckligt stort för att rymma dem. Helena såg Axels ögon spela mellan sina ben. Benen var nätprydda och utmanande hala och våta.
Axel var helt uppslukad av denna kvinna som dykt upp ur intet. Han ställde ifrån sig flaskan och sitt glas och ägnade sig åt ett utforskande undervattensäventyr med blicken fixerad vid Helenas ögon, varje rörelse från hans händer avsatte synliga spår av sammandragning och avslappning i pupillerna.
Hans händer vandrade långs lår, vader och mage.
De vassa kittlingarna från nätstrumporna avlöstes av elektriskt glättiga stötar från huden.
Axel var tillfredsställd med sitt frossande i pigromanernas kittlande fantasier. Det var overkligt och verkligt samtidigt. En dubbelironi, en skamlös lek med en krampaktig och uthållig dröm, lyxen.
Champagneflaskan guppade omkring i vattnet. Han styrde den längs Helenas utsträckta ben. Kylan fick håren att resa sig i behaglig njutning och hennes ansikte glittrade av mötet mellan kallt och varmt. Av det laddade och det avslappnade i situationen.
Ingen sade någonting, alla ord skulle förstöra ögonblicket.

36.
Dick Hedén väntade i porten når Fransson steg ur taxin och blev visad in i hissen. Den kraftige mannen med den mullrande stämman drog igen järngrinden som fungerade som ett dragspel.
– Jag glömde bort att tacka dig innan för att du brydde dig om Sara, sade Dick Hedén milt. Många andra skulle varit besvärade och smitit.
Fransson kommenterade inte utan studerade den maskulina profilen i den extrema närbild han fick i hissen. Grova buskiga ögonbryn och kort tätt hår som sprack upp i gråa streck. Dick Hedén var i fyrtiofemårsåldern.
Hissen transporterade dem sex våningar upp. Studion var rymlig med en panoramaglasvägg i lätt lutning mot norr. Perfekt fotografmiljö, tänkte Fransson, men det har väl en så framgångsrik reklamplåtare råd med.

Dick Hedén plockade fram två glas och två öl. Det var danska Hof i den typiskt smala och smäckra flaskan som inte kluckade när man hällde. Dansk ölarkitektur på hög nivå.
Fotografen utstrålade oåtkomlighet. Attityden hade irriterat honom några år tidigare under en lång och positiv intervju med Dick Hedén. Intervjun sålde han vidare till amerikanska Interview, med nytagna bilder på Sara Williams. Tjugo år efter hennes sorti ur den newyorkska modevärlden.
Dick hade inte förskönat henne, det kyligt exakta svartvita lämnade ut de få rynkorna i ansiktet, rentav avslöjade dem med ett släpljus. Det tillsammans med den tomma blicken, spred ett melankoliskt uttryck over åldrandet. Väldigt deprachict, helt i linje med åttiotalets tongångar.

Franssons motvilja fanns kvar och han höll en avvaktande attityd.
– Jag minns att vi pratade om de romerska sybariterna när du gjorde den där intervjun med mig, sade Dick Hedén.
Inte en min röjde vad han ansåg om Franssons påståenden om modefotografens ytliga och vinklade bildstil.
– Det dök upp i mitt huvud når jag såg Nilos bild i tidningen. Han var för mig precis den typen av person, sade Dick Hedén. Hans dubbelkönade drag talade ett speciellt språk. Det där erfarna, ickeförvånade draget av att ha sett allt, gjort allt. Det var därför han var en utmärkt modell. Han förstod allt jag antydde och låt det spegla sig i ansiktsdragen. Andra tyckte han var känslokall, men framför kameran började han leva.
– Jag har inte sett bilder på honom, sade Fransson, har du några kopior?
– Javisst, svarade Dick Hedén.

Han gick över till ett gigantiskt arkivskåp längs ena väggen och plockade fram en plastmapp fylld av svartvita förstoringar. Lade dem på bordet, utan kommentarer.
Fransson bläddrade bland klassiska studiobilder, med mjuka skuggor och mängder av valörer i hudtonerna. Det fanns något sällsamt över Nilos poser.
På flera var han klädd i vita shorts likt en engelsk cricketspelare från början av seklet. Trots att han var manligt välbyggd, utstrålade han ingen maskulinitet. Det veka och feminina draget i kroppsspråket dominerade.
I porträtten fanns en underdånighet, en fjärran blick, laddad av ömhet, kombinerad med spända käkmuskler och sammanknipna läppar.
– Är dom privata eller beställda, frågade han.
– Det är testbilder för amerikanska Calvin Klein. En av de modeskapare som vågar anlita nya ansikten. Men de är inte publicerade.
– Var det något fel?
– Nej, nej, det var bara en annan fotograf som fick jobbet.
– Det finns ett skrämmande drag i dom, kommenterade Fransson. Man reagerar sexuellt, men vet inte på vilka signaler. De feminina eller maskulina.
– Det är det som är effekten.

Dick Hedén lutade sig bakåt i stolen, stålrören i karmen spände sig under tyngden. Fransson var trots sin negativa inställning tvungen att erkänna denne fotografs exceptionella förmåga att fånga en för många grumlig tidsanda.
– Dom togs i höstas, fortsatte Dick Hedén, det var Anette som hade honom med sig upp till mig.
– Varför berättar du allt detta för mig, frågade Fransson.
– Det var något märkligt med honom, något jag funderat på och känner att jag måste ha svar på. Han hade en halsmedaljong som såg ut som en miniatyrfackla. Han tog av sig den innan fotograferingen och satte på den efteråt. Trots att jag tyckte den passade bra kring hans hals.
– Han blev upprörd över mina frågor om den, så upprörd att ögonen flammade och det var riktigt obehagligt. Vet du vad facklan betyder?
Fransson kände till symbolen som en del av den italienska fascismens emblem. Ursprungligen kom den från antika Grekland där den symboliserade livet och kraften. Han undrade om Nilo haft den på sig när han hittades död.
– Det har något med grekisk mytologi att göra, svarade han för att inte låta alltför snål och tillföra något till samtalet.
Dick Hedén tände en John Players Special som han tog fram ur innerfickan på linnekavajen.
– Jag undrar vad den där killen egentligen höll på med, sade han som om han tänkte högt, och vad min föredetta hustru hade för relation till honom, hon nämnde hans namn på sjukhuset men jag förstod inte varför.
Dick Hedens ansikte hade bleknat och nu syntes det hur hårt åren frätt in rynkorna kring ögonen och i pannan. Han gav ifrån sig starka signaler om att samtalet var slut.
– Jag skulle inte kunna ta en kopia. Det kan bli en historia av det här, sade Fransson som i förbigående.
– Du menar för nån tidning, frågade Dick Hedén tveksamt. Jag vet inte; det beror på sammanhanget. Jag vill inte flagga offentligt med att arbeta med heroinister som modeller.
– Jag sysslar inte med sensationsskriverier, svarade Fransson kallt.
– Okey då, ta det här, svarade han ursäktande och sköt fram ett porträtt där Nilos käkmuskler spelade i det kraftigt markerade sidoljuset.
– Förresten, sade Fransson, hoppas att Sara blir okey igen.
– Visst, hon överlever, hon överlever alltid, sade Dick Hedén.

Del / 37-39

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30

31.
Hans Hansen spände fast säkerhetsbältet. SAS planet var på väg in över det nordamerikanska fastlandet och skylten hade tänts.
Han var matt och det värkte i kroppen. I normala fall somnade han in till de lugnande ljudvågorna på tiotusen meters höjd, den här gången hade de inte lyckats få hans hjärna att slappna av.
Det fanns flera anledningar till oro. En ung stockholmare var död och polisen och framförallt pressen var alarmerade. Hans kontaktperson hade anhållits på väg till banken med tvåhundratusen i sedlar. Hans Hansen tänkte på riskerna med fortsatta turer över Atlanten, kalkylerade hur stor förlusten skulle bli. Förra resans bortslarvade netto räknade han med att få tillbaka på nästa. Men vad skulle hända nu.
Den enda ljuspunkten var att Axel A:son och hans bror Tom, med den där lilla skönheten Anette Finicelli som förhäxade dem, var i säkert förvar utanför händelsernas centrum. De skulle stanna där tills allt lugnade sig. Han litade på sina assistenter, de misslyckades aldrig.

Jumbojeten gjorde en tvär gir och lutade kraftigt åt höger. Inflygningen startade och Hans Hansen tyckte sig skymta en rät linje ljus långt därnere.
Manhattan, tänkte han, smältdegeln som är mitt Mekka.
Han släckte den feta cigarren i armstödets askkopp och putsade bort några flagor aska från kostymen. Hans amerikanska pass vilade i innerfickan, han kände sig beredd att attackera situationen.

32.
Väggarna var ljusgrå och kala, golvet täckt med svartvita rutor av plastmaterial. I ett hörn stod en säng med perfekt utslätat svart överkast, en galonklädd gammal fåtölj med armstöd av krom och ett bord med en tom askkopp var tillsammans med ett avlutat vitrinskåp med stora glasdörrar hela inredningen.
Fransson öppnade skåpet som innehöll en stereoanläggning och ett slitet uppslagsverk i brunt läder. Bläddrade bland skivorna, hittade många Miles Davis album, flera med Charlie Parker liknade utgångna samlarexemplar.
Inredningen och musiksmaken var väl sammansatt och skvallrade om en utvecklad känsla för stil.

Men ingen personlighet, ingen egen identitet. Snarare väl komponerade detaljer ur tidigare generationers kulturarv. Det fanns ingen rock’n’roll, inga uttryck för hans generations spontana protester och bohemiska attityder. Det var som om tjugo år av musik och livsstil var bortblåsta ur Nilos värld.
Kanske var detta selektiva sätt att sopa undan onödig barlast det nya, tänkte Fransson, kanske var masskulturens genomslagskraft nu definitivt slut.
Han kände sig nostalgisk och övergiven. En känsla som överväldigade och stärkte hans nyfikenhet. Det fanns många frågor kvar att få svar på om Nilos värld. Kanske var var han offer för en tillfällighet, en impuls att prova något nytt som fått ödesdigra konsekvenser.

Fransson kom till det lilla köket i sin undersökning. Det var närmast en kokvrå. En spis, några skåp på väggen och en diskbänk var allt som rymdes på de tre-fyra kvadratmeterna. Inget såg onormalt ut, allt fanns där som kunde tacka en persons behov.
En skräppåse under diskbänken innehöll vita stumpar av filterlösa cigaretter, tändstickor, ett använt kaffefilter och en solkig skurtrasa.
Fransson lyfte soppåsen och knöt ihop den för att ta den med sig, når han fick syn på ett vitt pulver som var strött vid kranarna på diskbanken. Det var finfördelat, nästan som puder. Han tog lite på sitt ena handskklädda pekfinger, förde det till munnen.
Det smakade inte kokain eller heroin, snarare krita. Polisen hade undersökt lägenheten. Det betydde att huset kunde vara under bevakning. Han hade undersökt gatan utanför Nilos lägenhet.
Fan, sade han till sig själv, vilket jävla slarv.

Metodiskt fortsatte han leta igenom lägenheten. I den minimala hallen fanns en garderob. På golvet två par svarta nyputsade lågskor. Det hängde fyra vita skjortor på galgar, några kavajer utan någonting i fickorna. Det var allt.
Badrummet var lika dammsuget. Rakhyvel och rakkräm, Old Spice aftershave och en tub Pepsodent hoprullad nedifrån så att inget skulle torka ihop i botten av plåttuben.
På en krok på hatthyllan dinglade flera nycklar. De såg ut att höra till hänglås, det måste finnas en vinds- eller källarskrubb.

Fransson kom ihåg en järndörr i slutet av korridoren på denna översta våning. Lägenhetsnyckeln passade och han tryckte på ljusknappen.
En naken glödlampa lyste upp den minimala vinden med små gallerförsedda bås som inte verkade inbrottssäkra. En del av dörrarna var förvridna och uppbrutna, de flesta av båsen gapade tomma.
Han provade sig fram, grinden till båset längst in på vinden öppnade sig. En säng stod längst in i utrymmet, några filtar och kuddar låg ovanpå sängen. Det hängde läderremmar vid benen, breda, starka remmar fastnitade i trävirket.
En äldre dammsugare av den typ som rullade på små hjul ruvade ensam på golvet likt en minirobot i stålgrå aluminium.

När glödlampan slocknade, famlade han ett ögonblick i mörkret, sökte i sina fickor efter tändaren. Ovanför honom blänkte en skymt av den nattliga himlen genom ett takfönster.
Där hängde ett par fastnitade läderremmar och dinglade.
Fransson letade sig tillbaka till järndörren med soppåsen i en av sina händer. Det var tyst i korridoren. Ansiktet i den dammiga spegeln i hissen dominerades av hans uppspärrade blågröna ögon, det toviga håret som han aldrig fick något styr på reste sig som en krans kring huvudet. De väl synliga blodådrorna vid tinningarna pulserade. Händerna skakade när han drog av sig handskarna, plockade fram en Marlboro och tände den. Ett djupt halsbloss lindrade lite av upphetsningen. Han gnuggade ansiktet för att få tillbaka lite färg. Det lyckades inte.

På bottenplanet fanns en dörr till bakgården, till en soptunna. Runt honom slöt sig höga hus, mörka fönster med enstaka tända lampor. Han tog tag i överkanten på ett träplank som delade av gården, hivade sig upp.
På andra sidan fanns en ny dörr och utanför den en port till gatan.
Lokalsinnet sade vänster och han lydde impulsen, svängde runt hörnet och stod på en okänd gata, fullproppad med nattparkerade bilar.
Smygande svängde han över gatan och kom fram till nästa korsning. I skydd av en grällt målad Chevy Van skymtade Fransson sin Amazon genom mörka bilrutor som bildade ett evighetsmönster. Ett likformigt och upprepande mönster av blänkande glas och reflekterande gatlyktor.
Allt var lugnt, han öppnade dörren och hörde en bilmotor. Nedkrupen bakom ratten såg han en svart Volvo glida upp framför porten till Nilos hus. En man klädd i en exklusiv överrock med pälskragen uppfälld i halsen steg ur.
Sven-Hugo Erlandsson. Kriminalinspektören som aldrig sov.
Nycklarna till hänglåsen på vinden skramlade i hans ficka. Dit skulle inte Erlandsson komma. Fransson startade Amazonen och körde iväg.

33.
Det fanns ett nattåg från Köpenhamn till Stockholm.
– Berlinexpressen kommer tre minuter i midnatt, meddelade en leende dansk i fyrtioårsåldern genom luckan till upplysningarna på bästa skandinaviska.
De fyra vandrade vidare till biljettluckan. Minuten innan hade en avbeställning av en sovkupé gjorts per telefon. Tåget var fullbokat eftersom de danska flygplatsarbetarna strejkade. Annette och Tom behövde vila hjärncellerna ordentligt och de köpte sina biljetter.
– Det var evigheter sen jag åkte sovvagn, sade Tom barnsligt upprymd.

Det fanns tid för ett cafébesök. En självklarhet i den danska huvudstaden där man bejakade sina traditioner. Att umgås avslappnat över en öl eller alkoholhaltiga drycker betraktades som kultur i alla samhällsklasser. Mercedezen nådde Café Victor efter en snirklande färd längs kullerstensgator och gågator genom Köpenhamns pittoreska centrum.
Krogen var överfull, de fick tränga sig in. Tom argumenterade för jazzklubben Montmartre, men Anette påpekade att tåget gick innan midnatt, det var först då musikerna vaknade till.
– Du har rätt, det skulle bli som ett förspel utan orgasm, skrattade han.
Tom försökte med skämtet lirka upp hennes blodfyllda röda läppar som varit stängda hela bilturen från Gilleleje, men överdrev styrkan i rösten.
Axel hörde det som inte var ämnat för hans öron.
– Du har inte studerat japansk fördröjningskonst, sade Axel med ett illmarigt leende riktat mot Helena.

Axel var på samma kristallklara nivå som under bilturen. Han spelade den krogvane storstadsbon med alla sinnen vidöppna och beställde hela tiden in öl. Kryddade med små bittra munfullar Gammeldansk.
De andra tre höll ett lägre tempo, Helena smuttade på ett glas surt vitt vin. Den enda dryck danska krogar aldrig hade tillfredsställande kunskaper om. Anette drack vodka och juice medan Tom höll sig till öl.
Stimmet omkring dem låg på en hög ljudnivå, Axel nådde upp till samma höjder i den utläggning han höll om de danska expressionisterna. Namn som Asger Jorn och Jørgen Nash fladdrade förbi Anettes bra, namn hon hört förut men inte orkade koncentrera sig på. Andra frågor trängde på.
– Axel, avbröt hon med så mycket allvar i rösten att han tystnade tvärt, när träffade du Nilo senast, vad hände…
Det abrupta kastet i tankegång fick honom att rycka på axlarna.
– Tiden flyter liksom ut när jag målar, det är svårt att skilja dagarna åt. Men jag tror det var för en vecka sedan. Jag minns att han pratade nåt om en performance han deltagit i kvällen innan…
– Verkade han normal?
– Normal, vem fan är normal. Han var speciell på sitt eget sätt, men jag minns inget som bröt. Vi arbetade bra ihop, han hade en naturlig känsla för att posera som gjorde allting lätt, han var inte ett spår blyg…
Axel sade detta förvånat, som om den sortens karaktärsdrag stämde illa med Nilos utstrålning.
– Jag menar, fortsatte Anette envist, var han påverkad på något sätt?
– Inte vet jag, muttrade Axel påtagligt irriterad över att behöva rekapitulera scener ur minnet.
– Heroinister är helt normala när dom är på, men hysteriska när dom är a v, sköt Helena in med en konstaterande ton.
Hennes kommentarer kom oväntat och bestämt, det hade de noterat tidigare på dagen. Ett expertisladdat påstående som detta krävde en förklaring.
– Jag menar, även om Nilo mot vad ni alla tror, använde H så skulle ni inte märkt någon skillnad om ni inte träffade honom under en abstinens. Ja jag har jobbat på ett behandlingshem, förklarade hon snabbt.
– Han använde inte heroin, sade Anette bestämt och spände ögonen i henne. Det är därför hela historien luktar skumt. Han drack inte ens sprit.

Axel som demonstrativt stängt av samtalet, ägnade sig åt omgivningen, det fullpackade rummet, affischerna på väggarna och deras spegelbilder i kortväggens heltäckande blanka yta.
Runt dem satt en okonventionell blandning krogbesökare. Ensamma damer i medelåldern, klädda i märkeskläder. Tonårskillar i vita skjortor med flugor i halsen. Alla drack, en del kaffe och snaps, andra höll sig till ölflaskorna.
Axels blick drogs mot en samling medelålders svarta män som trängdes vid kortänden på den skinande bardisken.
– Fråga jazzpundarna där borta, sade han och nickade mot baren. Dom om några vet väl vad horse är…
Tom tittade över axeln på Anette. Han såg en kraftig svart man i skinnkavaj och grånat krusigt hår. Det var en saxofonist som länge haft Köpenhamn som sin utgångspunkt och var ett centralt nav i stadens aktiva jazzliv. Många musiker hade bott hos honom och hans danska fru, många nattliga jamsessions hade fötts ur hans närvaro och kontakter.
– Du, det där var low, riktigt fucking low, sade Tom irriterat. Om han har problem är det for fucks sake hans sak, inte din.
– Sorry, svarade Axel, jag menade inte så. Det känns bara så meningslöst att dissekera Nilo nu när det är för sent.
Axel var i skyddsställning, händelserna var för nära inpå.
– Det är dags for oss att gå, sade Anette och reste sig med att demonstrativt språng så att klackarna slog i golvet.

Det raka svarta håret såg elektrifierat ut, de röda läpparna var formade till allt annat än ett leende. Hon svepte den långa svarta skinnkappan över axlarna och snörpte ihop den i midjan så att hennes korta figur laddades med kraft.
Axel kunde inte undgå ilskan i Anettes reaktion. Det smärtade honom att se henne så blek under den gnistrande mörka hyn, så svart under de stora, mjukt rundade ögonen, men det var för sent. Tom och Anette hade vänt dem ryggen.
– Ni vet att jag uppskattar vad ni gjort för mig. utbrast han med ett försök till tacksam avskedshälsning.
– Vi vet att du kan vara en självupptagen jäkel till konstnär, hälsade Tom tillbaka med ett snett leende över axeln.

Del / 34-36

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27

28.
Kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson satt vid sitt tjänstebord och stirrade på en liten lapp. Den stora askkoppen i stål var fylld med halvlånga fimpar självslocknade Bellman Siesta. Lappen innehöll samma fyra telefonnummer som tidigare, kompletterade med ett långt bredvid ett nytt namn, Hans Hansen.
På New York numret svarade enbart en telefonsvarare som meddelade att Hans Hansen återkom den femtonde. Det var kväll, klockan var 20.16 svensk tid, 14.16 New York tid. Skulle han försöka igen?
Erlandsson hade haft en resultatlös dag. Frustrationen hade växt alltsedan den sena lunchen med Fransson. Inget av namnen på listan fanns i polisens register. Enbart några anmärkningar på Dick Hede´n för parkeringsförseelser.
På bordet låg den färdiga rapporten från rättsläkaren. Den bekräftade dödsorsaken. Kvävning orsakad av kramptillstånd i musklerna, en vanlig effekt av en för stark dos heroin i blodet. På vardagsspråk innebar det en överdos.

I Nils-Åke Ahlsells fickor hade man funnit några skrynkliga tior, ett par nycklar, ett halvt paket tuggummi, PK Extra. En mikroskopisk undersökning av lägenheten på Kungsholmen hade inte gett någonting. Inga droger, inga tecken på våldsamheter, inga kanyler, inga namn och telefonnummer.
Det var ovanligt, nästan unikt, att det inte fanns några spår att arbeta vidare på. Speciellt i rapporter från narkotikaärenden, där var hastigt uppsvallande känslor normala. Misären och utslagningen var stor, de levde i ett oorganiserat tumult med stora och små inbrott om vartannat.
Erlandsson lyfte sin telefonlur och bad åter växeln om New York numret. Samma telefonsvarare som tidigare. Han lämnade inget meddelande.

29.
Sara Williams lägenhet liknade allt mer en gravkammare. Franssons första impuls var att springa därifrån. Han behärskade den och gick till telefonen. Den danska signalen ringde dovt och kuttrande i andra änden av linjen, en gång, två gånger, tre gånger, till slut svarade en röst.
– Anette.
– Vilken tur, sade Fransson, ni var där. Här har helvetet brakat loss. Sara har forslats till sjukhus i ambulans. Tabletter.
Tystnaden i andra änden av luren var inte lång, aningen längre än en normal paus mellan två samtalande.
– Är det någon hos henne, frågade Anette.
– Dick, sade Fransson kort.
– Vi tar nästa tåg upp till Stockholm från Köpenhamn. Vi var precis på väg dit allihop.
– Ni lämnar kvar Axel och vad-hon-nu-hette…
– Helena. Precis.
– Ni var uppe hos Nilo innan ni stack, eller hur.
– Ja.
– Vi måste prata så fort ni kommer fram.
– Jag ringer dig när tåget kommer till Centralen.

Fransson lade på luren, imponerad av den kontroll och behärskning Anette visade. Inte så att hon var känslokall. Tvärtom.
Det fanns ett drag av suveränitet hos Anette. Hon var en människa med ett stabilt grepp om sin värld och sin utveckling, alltid en ide om hur man bäst attackerade ett kristillstånd.
Det var ingen tillfällighet att Axel varit så beroende av henne som livskamrat. När hans hjärnvindlingar låg utspridda längs ateljén var det hon systematiskt pratade honom tillbaka till penslarna, färgerna och duken. Fick honom att kanalisera sina eruptioner i något konkret.
Han undrade hur ofta Anette agerat på samma sätt for Sara Williams.

Fransson återvände till köket och samlade ihop alla utspridda rester av Nilos tankar och referensramar i plastpåsen. Han stoppade lägenhetsnyckeln i byxfickan. Satte sig vid köksbordet och tände en cigarett.
Ett dygn hade passerat sedan han stött på Annicka Fält på KB och dragits in i en härva med några av sina närmaste vänner i huvudrollerna. Veckorna innan kändes som sekunder. Veckorna när han sovit, ätit och druckit i en sorts dvala. Nedkyld till vintersömn som en björn i ide.
Tankarna på Annicka fick honom att ringa ett samtal till sig själv. Ingen svarade.

Fransson kände nyckeln i byxfickan. Tänkte att det kan finnas andra och mera handgripliga förklaringar som Tom och Anette missat i Nilos lägenhet.
Han bestämde sig för att undersöka. Han bestämde sig också för att lämna Annicka utanför. Nilo och hans värld var inte mogna för exponering ännu. Han ville först ha facit.

30.
När de fyra steg ut till Mercedezen utanför korsvirkeshuset lösgjorde sig en skugga från mörkret. Den gänglige ställde sig med två långa kliv framför Axel.
– Du ska stanna här, sade mannen.
Axel frös för en sekund till, lyfte sin högra hand ur fickan på den svarta kostymen. En stilett glimmade till. Han riktade bladet mot den gängliges magparti i en snabb rörelse. Mannen blockerade med sin högra hand och knivbladet träffade med ett krasande ljud.
– Inte en chans, skrek Axel och sprang förbi mannen.
Han fick samtidigt en spark i skrevet bakifrån. Det var Tom som satsade all kraft. Mannen sjönk ihop stönande med sin skadade hand täckt av den andra. Blodet strömmade mellan fingrarna.
– Kör för fan, ropade Axel och kastade sig in i baksätet på Mercedezen. Vi har chansen att smita från gorillorna.

Tom reagerade instinktivt, satte sig bakom ratten och svängde upp bilen på skogsvägen genom den talldunge där Saab Turbon tidigare stått som en grå skugga och bevakat dem. Anette dirigerade honom vidare ned på sandstranden.
Den pansartunga Mercedezen vrålade fram längs den hoppackade och hårda ytan. De svängde upp i ett samhälle några kilometer längre bort och tog sig till huvudvägen mot Köpenhamn. Ingen hade följt dem, Tom grimaserade belåtet.
– Äntligen har min bror misslyckats med något.
Anette vände sig till Axel.
– Har du alltid en kniv på dig?
– Bara när jag behöver förbättra mina konstnärliga villkor, svarade han
– Hoppas att det inte alltid betyder våldsamheter, sade Anette.
Helena stirrade på Axels nacke, som om den kunde förklara hans utbrott. Axel verkade inte ha en tanke på att försvara sig.
Händelsen hade bättrat på Axels humör. Han satt i framsätet bredvid Tom och de gnolade sig igenom ”Love for sale”, en gammal Cole Porter melodi som hörde till Toms favoritstycken. Lätt att improvisera på, tydlig frasering och nonchalant rytm.

Köpenhamns norra förstäder lyste efter en timme upp natthimlen med rödaktiga toner. Gatlyktorna på tillfartsvägarna var försedda med en annan ljusstyrka än i Sverige, det spreds genom orange glas nedåt, men reflekterades som rött uppåt.
Axel studerade denna skiftning i färgtemperatur, denna annorlunda natt, njöt av sin frihet. Snart skulle han försvinna med Helena, utan att någon kontrollerade eller bevakade honom. Utan att någon påminde honom om Nilo.
Porträttets anletsdrag fanns visserligen häftat i hans inre synbark, men ju längre bort från ateljén han kom i tid och rum, desto suddigare blev det.
Han kände sig upprymd, nästan viktlös, efter urladdningen. Nöjd med sin mentala kontroll som hållit undan det hotande mörkret. Livet var för kort för att slösas på andlösa spiraler av frustrationer som var hala som såpa när man försökte ta sig uppför dem.

Axel A:son var redo för nya intryck och bilder att förvandla till vibrerande emotioner. Helena hade utan spärrar smugit sig in i hans nervcentra. Utan att fråga eller manövrera accepterade hon hans personlighet. Det kändes lovande.
Den här kvällen skulle han minnas länge. Vägen. Färgen på himlen. Friheten och människorna. Axel vände sig mot Helena i baksätet, hennes hår blänkte av samma nyanser som natthimlen. Hennes ögon mötte hans och höll dem kvar.

Del / 31-33

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/