Etikettarkiv: spänningsroman

NILO – sommarföljetong 19-21

4 svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18

19.
Fransson vaknade med ett ryck, en dröm förföljde honom. Den avslutande scenen var den vanliga. En grotesk grande finale, ett utdraget och andlöst fall in i en djup, mörk grotta. Men inledningen, själva upptakten till detta klimax, var annorlunda.
Den handlade om sex, det var en vällustig och förförisk miljö, en jättelik säng där svart siden flöt omkring i stora sjok och där en finlemmad kvinnokropp sträckte sig efter honom. I mjukaste slowmotion närmade han sig hennes armar, var precis mogen att tränga in i henne då perspektivet förvreds.
Förminskad till storleken på sin egen penis, i avslappnat tillstånd, ramlade han huvudstupa in genom hennes blygdläppar.
Och föll…och slukades…

Med ett befriat leende konstaterade han ursprunget till drömmen. Bredvid honom låg Annicka och snusade lugnt. Hennes avslappnade drag kring munnen spred sig nedåt längs den utsträckta, finlemmade halsen. Ned i kärleksgropen där revbenen delar sig, ned mot de fjuniga och persikolena brösten som tittade fram vid kanten på täcket.
Det var en kropp i harmoni. Fransson kände att han saknat hetsigheten och vildheten bakom hennes fasad av lugn. En fasad som liknade hans egen, men precis som för honom var masken bara i vägen i sängen. I detta ögonblick var månaderna som gått som år.
Han hade inte anat att begäret var så starkt. Han överfölls av en lust att väcka Annicka och undersöka om hennes drömmar liknade hans. Men hon var så avslappnat utsträckt i en välbehövlig dvala att han motvilligt hindrade sina egoistiska drömmar. Istället låg han stilla och flöt.
I en lång, lång evighet, lika extatisk i fantasin som ett verkligt, utdraget morgonknull kunde vara.

Han fick en föraning. En signal ringde i huvudet, en telefonsignal. Han lyfte telefonluren i samma ögonblick den skulle börja ringa och viskade hallå.
– Hallå, hördes det tveksamt i andra änden av luren. Är det Fransson…
– Jovisst…
– Det är Sven-Hugo Erlandsson vid narkotikaroteln. Jag tänkte vi kunde träffas, idag om det går bra.
– Apropå vaddå, frågade Fransson viskande.
– Apropå ett dödsfall jag fått hand om. Om jag inte minns fel hade du kontakter i den undre vegetationen, och kanske möjlighet att hjälpa mig.
– Tja, jag har väl ingen anledning. Jag skriver inte om brott längre.
– Nej, jag vet. Men som nån sorts tjänst för gamla tider kanske.
Franssons visste att det var Nilo han syftade på, det var inte så vanligt med narkotikaöverdoser som delar av pressen försökte inbilla sina läsare.
Han funderade over möjligheterna med ett sådant samtal. Han såg ingen anledning att röja några sammanhang mellan Nilo och de andra. Speciellt inte Axel A:son. Men kanske kunde han få mera information av Erlandsson.
– Okey då, var.
– Restaurangen i Kaknästornet. 15.00.

Annicka sov fortfarande, hon hade inte hört samtalet. Även om hon gjort det hade hans del av dialogen varit så kryptisk att ingenting kunde utläsas.
En glimt på väckarklockan visade att de sovit länge, det var bara en dryg timme kvar till klockan tre. Fransson smög sig upp ur sängen och in i duschen. Iskallt vatten med nålvassa strålar stack in i huden, väckte kroppen till den alerta nivå han behövde för samtalet med Erlandsson.
De hade träffats under Franssons tid som kriminalreporter. Han hade lett flera av de tunga utredningarna, som de spektakulära kokainfallen då tidningarna hetsade varandra till monumentala överdrifter. Snart sagt varje artist hade fått förtäckta antydningar på sig. Erlandsson hade hållit absolut tätt tills rättegången inleddes. Exakt enligt lagens bokstav.
Han lät de strilande strålarna bli gradvis varmare och rekapitulerade en intervju med denne narkotikapolis. De hade samtalat om arbetsmetoder och vikten av att inga spaningsuppslag ventilerades i pressen. Hans inställning sågs av en del kollegor som konservativ, men alla var eniga om hans effektivitet.
Erlandsson övertygelse, hans skarpa tunga och snabba slutledningar hade gjort intryck på Fransson.
En polismaktens Fischer hade han skrivit med anspelning på den briljanta intuition den amerikanske schackspelaren visat innan han avslutat sin karriär. På toppen. Erlandsson var ännu inte på toppen, men han visade samma rastlöshet och impulsivitet, blandad med iskyla och taktiskt sinne.

Fransson visste att en mental kamp på hög nivå väntade honom. Undertonen bestämdes av människans mörkare sidor. Spelet bestod i att kunna styra händelseutvecklingen genom att förmedla sina kunskaper. Han hade gjort det på tidningssidorna, då var effekterna omedelbara. Nu var grundförutsättningarna olika, men spelet bestod.
Ännu vet jag för litet för att våga satsa, tänkte han, säkert är det för att jag inte längre jobbar i pressen som Erlandsson tar kontakt. Eller känner han mina kanaler in i den värld han själv betraktar genom nyckelhålet. Att vara nyckel passade Fransson dåligt. Han föredrog att ha kombinationen i sitt eget huvud.
Ett huvud som ser ut som blomkål, tänkte han när han låt handduken falla framför spegeln. Han såg ett blekt ansikte, svullet under ögonen, orakat. Snabbt vände han sig bort. Kombinationen Fransson anade måste provas innan han lämnade ut något till Erlandsson.
Om han hade något rättesnöre, var det att lagen, offentligheten och moralen inte alltid hade rätt. När det gällde grova våldsbrott, Javisst. Men friheten att få göra egna misstag, egna experiment, den vårdade Peter Fransson.

20.
Havet vid Själlands nordkust låg för en gångs skull stilla. Nästan blankt. De vita sanddynerna böljade likt en mjuk och smeksam hud längs vattenkanten.
I korsvirkeshuset var allt lugnt. Två par låg i olika delar av huset och sov, ett hopslingrat under en filt vid den öppna spisen, ett annat under ett voluminöst duntäcke i sovrummet en trappa ned.
I en gråsvart Saab Turbo satt två tysta figurer, den ene bakom ratten med hatten över ansiktet i djup sömn, den andre med ett par starka militärkikare liggande framför sig i vindrutan. Bilen stod parkerad i ett backkrön, vid randen av en tät talldunge, så att skuggan slukade upp den.
Det var inte natursceneriet de studerade från sin diskreta utsiktspunkt. De följde order Hans Hansen gett när de upptäckt den gamla Mercedezen i Helsingör.
Där hade de intagit en tidig frukost på smörrebröd och kaffe på en hamnkrog. De hade haft gott om tid, det var flera timmar till planet som skulle ta Hans Hansen till Frankfurt och London. Där skulle han byta flygbolag, vänta två timmar och lyfta med SAS till New York.

Hans Hansen var övertygad om att det enbart var en tillfällighet som låg bakom att hans yngre brors bil rullade upp på kajen och stannade till framför en öppen korvkiosk.
När han såg Axel A:sons huvud sticka upp genom rutan, tvekade han inte.
– Släpp dem inte ur sikte. Speciellt inte Axel. Använd de metoder ni anser nödvändiga, hade han sagt till sina tysta medarbetare.
Diskret hade de glidit iväg på tryggt avstånd från den lätt igenkännbara Mercedezen. Den lämnade ett tjockt, illaluktande rökmoln efter sig, så tydligt att de inte behövde ha ögonkontakt utan kunde följa den enbart på lukten.
Nu hade de suttit som stenstoder i närmre fyra timmar, den kortväxte med de lätt rödbrusiga och plufsiga kinderna hade tagit första sovpasset, den gänglige med den skarpa profilen första vakten. Ingenting hade hänt, allt var lugnt och hade varit det sedan de fyra försvann in i huset.

21.
Fransson steg ur sin luggslitna Amazon på parkeringsplatsen vid Kaknästornet. Han använde sällan stationsvagnen för stadskörning, taxi passade bättre som transportmedel i hans omvända liv där natten oftast var dag.
Himlen var klarblå, med en antydan till orange i väster. Han hade missat en av de få njutbara dagarna under den långa vintern, en dag när solen spelade spratt med ögonen och rikoschetterade i snökristallerna. Ute på Gärdet, bara en knapp kilometer från staden, var snön bländvit och ren.
I hissen upp var han ensam, han kände det välbekanta suget i magen. Det betydde att frukosten låg kvar orörd i kylskåpet. Den hisnande tryckförändringen i den täta plåtlådan gjorde obehaget smärtsamt.

Vid ett fönsterbord med utsikt mot den fallande solen satt Sven-Hugo Erlandsson ensam. Restaurangen var folktom, en väl vald mötesplats.
De skarpa fårorna kring Erlandssons mun framstod tydligt i det markerade solljuset. Det och fräknar över näsryggen fick honom att likna en lillgammal busunge. Hade det inte varit för den dubbelknäppta kritstrecksrandiga kostymen kunde han tagits för en vandrande parodi på Anderssonskans Kalle.
De studerade menyn och beställde kokt torsk med senapssås, svensk husmanskost som serverades på denna turistrestaurang. Till det varsin Ramlösa, som för att markera att det skulle bli ett seriöst samtal.
Utifrån liknade de två gamla kamrater från Handelshögskolan som återsågs tio år senare, Erlandsson i sin kritstrecksrandiga och Fransson i en lätt dammig tweedkostym från journaliståren. Men det fanns ingen kamratlighet i Erlandssons röst.
– Du ska veta en sak. Jag har ingen som helst anledning att misstänka dig i det här sammanhanget.

Om hans röst var normal och knappast uppseendeväckande i sin formella klang, var ögonen desto mera talande. Fransson mötte en forskande blick, ett par ljusblå kalla ögon som fick honom att tänka på fisk.
– Du är den ende jag känner som har kontakter i dom här kretsarna, en sorts halvbohemisk konstnärsvärld där ingen egentligen är straffad, men alla verkar leva oberoende av lagar. Jag måste försöka röra mig i den, du vet vad som gäller, sade han frågande och släppte ut luften för en sekund.
Fransson nickade och valde att inte säga något. Erlandsson fick sköta den inledande konversationen.
– Du vet också att jag aldrig skulle haft detta samtal om du fortfarande varit aktiv som journalist. Jag litar på din diskretion.
– Jag har ingen anledning att föra något vidare, sade Fransson så formellt han kunde. Det var ett enkelt löfte, för det var sant.
– Alltså, började Erlandsson, den tjugofyraårige Nils-Åke Ahlsell hittades i går kväll död i en trappuppgång på Söder i Stockholm. Han hade stickmärken i armarna. Färska. Rättsläkaren analyserade blodet och fann en stor koncentration heroin. Dödsorsaken var en överdos, precis som det står i dagens tidning. Det är bara det att de inte fått uppgifterna från oss.
– Men deras sensationsrubriker har fått oss att undersöka närmre vad som hände. Var det en överdos han själv injicerat eller …? Vi hittade ingen kanyl, den finns däremot på Kvällstidningens bild.

För Fransson innebar detta en bekräftelse på misstankar han haft men inte formulerat så tydligt. Någon hade placerat kanylen där, någon hade avlägsnat den.
– Jag har träffat hans frånskilda föräldrar. Fadern har inte sett honom på flera år, modern för någon månad sedan när hon besökte hans lägenhet, fortsatte Erlandsson.
– Hon gav mig en lista på hans närmaste vänner, men ingen av dem har jag kunnat nå idag. Jag behöver din hjälp med alla sorters informationer om hans umgänge, hans kontakter.
Erlandssons ton var exakt så kortfattad och saklig som Fransson mindes den. Han var däremot mer frikostig med detaljer än normalt, Fransson tolkade det som att Erlandsson famlade i luften.
– Vilka var namnen på listan, frågade Fransson.
– Det var fyra stycken. Axel A:son som lär vara en ung, hur säger man, ”het” konstnär, jag har ett vagt minne av hans namn. Anette Finicelli och Tom Hansen, ett musikerpar. Och så Dick Hedén som tillomed jag vet är en av de mest kända reklamfotograferna i Sverige. Ingen av dem har svarat på telefon.
– Två känner jag flyktigt, sade Fransson för att verka samarbetsvillig. Axel A:son har jag träffat för en intervju, samma med Dick Hedén. De båda andra vet jag inget om.
– Hur är det med Nils-Åke Ahlsell. Hans smeknamn var visst Nilo…

Fransson avvaktade med sitt svar, gjorde en snabb överläggning om hur mycket han skulle berätta. Han beslutade att fiska vidare, än så länge hade inte Erlandsson kommit upp med något verkligt matnyttigt.
– Jag träffade honom som hastigast en gång i baren på Cafe Opera. Han stod och betraktade trängseln omkring sig med en högdragen min. Det var för resten samtidigt som jag senast såg Axel A:son. Det var ett snabbt möte för dörrslusken slängde ut Axel när han försökte antasta en av servitriserna.
Erlandsson plockade upp en paket Bellman Siesta och bjöd honom, Fransson tog en utan att för en sekund släppa tråden i historien.
– Men jag minns att jag hann fråga honom vem killen vid baren var och han sa ”Du menar Nilo. Han hör till morgondagens avantgarde”. Sedan åkte Axel ut och jag pratade aldrig med den där Nilo, slutade Fransson.
– Det är enda gången du sett honom säger du. Du har inte hört hans namn i något annat sammanhang?
– Inte vad jag kan minnas.

Erlandsson lät frågorna vila och de koncentrerade sig på torsken som serverades av en medelålders kypare i en traditionell kort vit rock. Tuggan av fiskkött blev torr och mjölig mot Franssons gom. Han svalde utan entusiasm.
Sven-Hugo Erlandsson åt däremot med hetsiga rörelser. Hans tallrik var snart tom, förutom en kvarlämnad överkokt burkpotatis. Fransson sköt ifrån sig tallriken efter tre munsbitar och viftade på kyparen.
– Kan jag få en kanna kaffe istället för den här skymfen mot svensk matkultur, muttrade han och såg hur kyparen gav honom en nedlåtande blick.
– Ha ha, skrattade Erlandsson, du är finkänslig du. Det är väl den typen av vanor man får i dina kretsar.
– Man lär sig skilja agnarna från vetet, kontrade Fransson.
Han tände en av sina egna cigaretter och väntade på att Erlandsson skulle fortsätta frågestunden.
– Är den där Axel A:son missbrukare, frågade han plötsligt.
– Inte vad jag vet, han är en arbetsmyra som är ovanligt hängiven sin konst. Det är ioförsig ingen garanti för att leva sunt, svarade Fransson.

Erlandsson nickade till bekräftelse, studerade Franssons metod att hålla upp kaffe ur den rostfria kanna. Kaffet i höger hand, mjölken i vänster och så simultan blandning. Han provsmakade inte utan svepte koppen i ett drag.
– Vem ska jag fråga om hans narkotikavanor ?
– Du kan ta namnet på hans gallerist, svarade Fransson nonchalant. Han beslutade sig för en motattack efter att ha varit så meddelsam.
– Hittade dom inget annat vid kroppen, inga ledtrådar?
– Nej, svarade Erlandsson, han var rensopad. Jo förresten. Kroppen var ditsläpad. Det syntes på hälarna på hans skor och några svaga svarta märken på golvet.

Erlandsson övergick till att studera färgen på himlen som nu var orangeröd längs horisonten. Solen hade försvunnit och mörkret närmade sig från andra väderstrecket. Han gav Fransson ett visitkort med sitt direktnummer.
Fransson stoppade det i bröstfickan, belåten med att polisen visste så lite om de inblandade. Det gav honom ett försprång att utnyttja. Hans Hansen var på väg bort från Sverige och det skulle ta minst ett dygn innan Erlandsson kunde nå hans kontor i New York via den svenska telefonsvararen. På vägen ut såg de hur kocken från restaurangen kastade sin vita rock i smutstvätten och halsade en flaska öl. Fransson beslutade omgående att det var sista gången Kaknästornet skulle få honom som gäst.
I hissen kallpratade Erlandsson om en hockeymatch han skulle missa på kvällen för undersökningens skull. Fransson lyssnade med ett halvt öra och de skildes utanför dörrarna till hissen.

Del / 22-24

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong 16-18

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15

16.
Den polarkyliga promenaden upp mot Söders vindpinade höjder tvingade Annicka Fält att gnugga sig i ansiktet med de röda fingervantarna för att inte få frostskador. Hon svepte den svarta kappan hårdare om sin smala kropp och småsprang vidare.
Darrande tryckte hon in en kombination på ett av stadens många portlås, rös till när de första fyra siffrorna inte belönades med ett knäpp. I nästa sekund lyste det ettrigt grönt i mörkret, porten gled upp likt Salomos betydligt mer berömda och exotiska valv.
En trappa upp lutade hon sig mot en ringklocka som klöv tystnaden med en enerverande ton. Signalen borrade sig igenom Franssons drömfria, whiskytyngda sömn likt skriet från en manlig gris som inser att hans organ skall avlägsnas och hänvisa honom till ett liv som präktig, fet och välgödd eunuck.

Utanför dörren stod en blåfrusen gestalt, vit i ansiktet av den sena timmen och kylan. Vit också av ilska, visade det sig när Annicka muttrade något argt om att sluta med journalistiken och kastade en tidning i famnen på honom. Hon placerade sig i en av hans plufsiga fåtöljer och tände en cigarett.
På Kvällstidningens första sida lyste trycksvärtan ännu fuktig, laddad med höga versaler. ”DET FÖRSTA OFFRET” var rubriken, under den i mindre typer det mera konstaterande ”En ny generation slavar under knarket”.
Bilden skulle aldrig bli prisbelönt i pressfotografernas klubb men den var kusligt effektiv. Kanylen lyste mellan benen på en gestalt i en trappuppgång. Den liknade ett kors. Däremot var bilden ändrad på en väsentlig punkt. Nilos ansikte var överskuggat med en svart släpskugga som om han till hälften låg under trappan.
Nån jävla mänsklighet har dom tydligen, tänkte Fransson.

Men intrycket var falskt. Inne på de fyra sidorna reportage betraktade en bildskön yngling honom. I flera variationer. Ung, utan tillstymmelse till livserfarna rynkor, med en glimt i ögonen som ena sekunden var kylig och iskall, andra fick liv och blev spefull och överlägsen.
En blick från andra sidan döden. En blick som inte skulle lämna någon oberörd, en blick som från och med denna söndag skulle etsa sig fast i medvetandet på landets befolkning.
– Det är för jävligt att dom plockat fram skräckjournalistiken, sade Fransson halvhögt och gnuggade sig i de ännu sömniga ögonen.
Ett välklätt välfärdsbarn. En ny generation knarkmissbrukare var född. Inga argument, faktaladdade eller sociologiska, känslomässiga eller politiska, skulle kunna ändra bilden. Från och med nu fanns det bara en sanning, den som etsats fast av Kvällstidningen.
– Vi lever för helvete inte på trettiotalet, fortsatte han alltmera upprört. Det här ska vara en upplyst tid, fortsättningen på en radikal omvälvning där de våra tagit makten och suddat ut det reaktionära…
– Det är de våra som sitter vid pennorna, avbröt Annicka hans utfall, fortfarande vit av ilska i ansiktet, eller snarare, de var de våra…
Fransson tystnade och svalde. Dagens mediaelit hade återgått till samma metoder som gårdagens. Skillnaden var att de attackerade från vänster, från en moraliskt ofelbar hållning där förgiftade spjut mot dekadensen och förfallet inom nyborgerligheten var vapnen. En nygammal kamp mot de avvikande.

Då var däremot fienden välorganiserad och tydlig, tänkte Fransson, tände en cigarett och hostade ihåligt. De var kommunister. Nu gäckade fienden alla kategoriseringar på en traditionell politisk skala. Det var bara i massmedia man generaliserade ihop nyborgerligheten.
Verkligheten visade upp ett kalejdoskop av personligheter; livströtta nihilister, apatiska materialister, överhettade liberalister, paranoida romantiker och våldsdyrkande elitister. Om något begrepp kunde täcka in en större del av den nya generationens åsikter var det individualister.
Trötta på att bli hopklumpade, rädda for anonymiteten och den speciella ansiktslöshet de föreställde sig hotade i kollektivet. Detta var för Fransson känslor som sammanfattade tillståndet i nationen. På Kvällstidningen hade man bestämt sig för att nyborgerligheten i sig var roten till allt ont.

Annickas exemplar hamnade högst upp på en trave gulnande tidningar som dominerade Franssons rum, en sista monument från hans verksamma dagar. Han tittade bort mot henne, såg en huttrade, sammankrupen kropp i fåtöljen. Ilskan som drivit henne hade runnit av.
– Dags för utslocknandets timme, sade han och drog upp henne på fötter.
Han ledde vägen fram till sängen och utan några protester från Annicka låg de snart omfamnade i ett välbekant famntag. En ställning som snabbt ledde till snusande andetag från Annicka.
I Franssons hjärna virvlade Nilos öde runt. Bilderna som målades upp för honom var många, han var en person som med sin speciella utstrålning levde kvar i medvetandet. Närvarande, men ändå märkligt frånvarande.
När gryningens första gråa dager anades på vinterhimlen och vargtimmen hotade, hade Fransson beslutat sig. Han skulle utforska sanningen om Nilo.

17.
Den digitala svarta klockan på kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandssons handled visade 13.00 på söndagen. Han lutade sig bakåt i sin gamla knarriga kontorsstol. Det var en invand rörelse, hans tänkarpose.
Förmiddagen hade varit nedslående. Rapporten från södra distriktet innehöll ingenting. Ingen hade sett, hört eller iakttagit något ovanligt under gårdagskvällen. Antingen var alla i huset bedövade eller så hörde de till dem som ogärna samarbetade med polisen, tänkte han.
Den ljusblå röken från hans Bellman Siesta ringlade mot taket och Erlandsson rekapitulerade sina morgonförhör.

Nils-Åke Ahlsells biologiska far var skild och nygift med en reklambyrå VD i trettioårsåldern. Han hade ingen kontakt med sin son som växt upp hos modern efter skilsmässan. Själv var han en av många företagsledare som tack vare nedärvt familjeföretag kunnat expandera på den explosiva aktiemarknaden och skapa sig en ny förmögenhet.
Sven-Hugo Erlandsson hade lämnat den Ahlsellska paradvåningen vid Karlaplan, åkt vidare till ett kulturhus på Söders höjder där Stina Phoenix regerade sitt textila företag från en ateljé med utsikt över hela Riddarfjärden.
Hennes son, som hon kallade Nilo, hade flyttat ut två år tidigare. Visst kände hon till att hennes son umgicks i konstnärskretsar, själv visade han aldrig några ambitioner åt det bildberättande hållet. Stina Phoenix hade varit samlad och kylig under deras samtal. Nilos bästa van, Anette Finicelli, hade väckt henne på natten och berättat om hans död. Anette hade varit övertygad, han använde aldrig droger.
Framför Erlandsson lag en lista med namn och telefonnummer han fått av Stina Phoenix. En kort lista med fyra namn – Anette Finicelli, Tom Hansen, Axel A:son och Dick Hede’n. Ingen hade svarat på telefon.

18.
Den svarta Mercedezen svängde in framför ett korsvirkeshus, inbäddat i stora vita sanddyner. Ur bilen snubblade fyra ledbrutna och bleka figurer. Anette Finicelli ledde truppen mot den låga dörren på kortänden av huset.
Axel A:son hade inte sagt många ord under den åtta timmar långa bilfärden genom den svenska natten, gryningen och den danska morgonen. Hans ögon var solkigt beslöjade, hans grepp om den rödhåriga Helenas hand krampaktigt.
– Va bistert här va, huttrade han. Anette sprang omkring och vred på alla elektriska element.
– Jag gör en brasa där uppe, sade hon hurtigt och klättrade uppför en furutrappa som slingrade sig i en halvcirkel mitt i det ljusa rummet.

Axel stod villrådigt kvar, som om han bedövats av sina egna malande tankar under natten.
Innan de lämnat Stockholm hade han kortfattat berättat om Milo. Det fanns inte mycket att säga, för han visste mycket litet utöver det Fransson sagt. Att Nilo var död av en överdos.
Resan hade mera liknat ett sorgetåg än den uppsluppna rekreationstripp den hade varit i Toms huvud när han kom med sitt förslag.
Helena hade tagit ett fast grepp kring Axels tunna axlar och placerat honom i det breda baksätet på den tyska bilen. Inte släppt honom, varit fysiskt närvarande och vaken hela natten när Axel enstaka stunder slumrat in.

Situationen pressade Axels nerver. Alla var där på grund av honom, men alla tassade runt ämnet, den verkliga anledningen till resan.
Han lokaliserade ett barskåp vid ena väggen, vinglade dit på ostadiga, trötta fötter och hittade en flaska, fyra glas och en låda cigarrer. Beväpnad med detta lugnande, brast allting. Han släppte flaskorna i golvet, det klirrade och rann, men han var likgiltig för det. Istället flöt en uppdämd ordmassa fram, omöjlig att hejda.
– Vad fan är det som hänt? Jag var aldrig speciellt fäst vid den där killen, jag har aldrig känt nåt annat än ett sorts intresse för hans utstuderade attityd.
– Han fascinerade mig inte som människa, han gav mig bara ett kallt, avmätt och opersonligt intryck…det var obehagligt, en jävla kyla…
– Ändå känner jag mig på nåt sätt ansvarig för vad som hänt, hur i helvete det nu har hänt…trots att jag inte har ett skit med det att göra. Trots att jag inte sett honom på två veckor. Jag har inte tänkt på honom mer än som modell, en annorlunda…
– Jag fattar det inte… avslutade han och sjönk ned i en av de mjuka sofforna i sandfärgat linnetyg som stod vända ut mot ett grått och vindpinat hav.

Ingen kommenterade något under Axels klagande monolog. Anette sopade upp spritglas och skärvor, Tom drog med henne uppför trapporna till elden. Helena hade ställt sig framför panoramafönstret med en cigarett i ena handen och en blick långt, långt i fjärran.
Hon vände sig mot Axel och såg en nedbruten själ. Raka motsatsen till den uppspeedade, flirtige och dråpligt rolige man hon träffat på natten. Sextio mil och tio timmar skilde de båda personerna åt. Och ett försvunnet liv som hon inte hade någon som helst relation till.
Axel kände tystnadens fysiska närvaro i rummet, vände sig till Helena.
– Jag är ledsen för det här, men jag lovar, det var enda sättet för mig att överleva, stammade Axel fram. Jag var tvungen att komma iväg och här har vi en större chans att koncentrera oss på väsentligheter än uppe i storstaden. Så fort dom har försvunnit…
– Väsentligheter, log Helena, det skulle väl vara som det…du kan ändå inte vrida tillbaka klockan…
– Den stora sömnen, log Axel tillbaka utan att bry sig om den andra delen av hennes påstående.
Hela hans kropp värkte av olust att behöva tänka mera på död, absolut inte nu när en annan kropp gav ifrån sig rakt motsatta signaler och impulser.

Anette ropade från andra våningen att de skulle komma upp i värmen. Axel tog tag i Helena som smög in i hans famn. Ledde henne uppför den öppna trappan utan att känna något av den svindel som brukade sätta in likt en ocean av virvlande vatten när det inte fanns något räcke att famlande gripa tag i.
Framför brasan sjönk de ihop på några stora kuddar. Drog en filt över sig, långt över huvudet, sammanflätade till en puppa slappnade de av i den omfamning de väntat länge på.
Anette hyschade till Tom och gjorde ett tecken med högerhanden som betydde att hon ville prata. Det liknade en skuggfigur av en skällande hund, en silhuett som Tom associerade till barnkammaren. Tom tryckte ned en impuls att skratta till, kände istället den stora tröttheten efter tio timmars bilkörning.
– Jag har aldrig sett honom så ur balans, sade Anette når de kommit ned i köket. Han verkar ha skuldkänslor…
– Det är säkert bara chocken. Du vet hur fullständigt utpumpad han brukar vara efter sina arbetsperioder. Det måste ju vara speciellt starkt nu när såna prylar händer.
– Men vi är inblandade, fortsatte Anette, vi såg till att de båda träffades. Vi tyckte att allting var så perfekt. Axel som målade sig ur sin kris, Nilo som äntligen kände att hans person hade något konstnärligt värde.
– Sure, sade Ton nonchalant, men det betyder inte att vi behöver känna oss skyldiga. Jag har iallafall ingen aning om vad som hänt.
Anette som kände sin partner utan och innan kunde inte spåra något falskt tonfall i hans försäkran. Hon låt det hela vila med en kommentar fylld av hennes normala tilltro till honom.
– Okej då, vi låter dom båda bli uppslukade och anonyma här nån vecka…

Utanför fönstret hängde några vilsna telefonledningar i kors, de bildade ett mönster mot himlen, ett mönster som Tom i sin trötthet såg som ett dollartecken. Elegant lutat på sidan.
Det vibrerade till i ledningarna, samtidigt som det ringde. Tom stirrade storögt på väggtelefonen. Han slet ut jacket.
– Mmm. Om vi skulle bli lite anonyma också, sade han till Anette och drog henne till sig, vi behöver smälta lite is kring nerverna, eller hur…
Anette kände hans händer närma sig de zoner där det aldrig fanns någon återvändo, drog honom hårdare emot sig. Ställde sig på tå och nådde precis upp till hans halsgrop. Tungan slickade djupt, Tom kysste henne våldsamt.
De liknade ett älskande par i en femtiotalsserie, Anettes dockliknande mun och ögon, Toms markerade drag och kortsnaggade hår. Det fadda ljuset gjorde att färgerna suddades ut, blev gråa och vattniga, som i en gammal technicolorkopia på en landsortsbiograf.

Del / 19-21

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/