ITALIEN / 1974-76
Mina kameror och jag åkte på flera resor till Rom, Milano och Bologna under mitten av sjuttiotalet. Jag reste tillsammans med kollegor, frilansande fotografer och journalister från reportagegruppen Grupp Fem i Lund, dokumenterade slitna förorterna, tog mig till den monumentala Mussolinistadsdelen EUR, till Bolognas universitetscampus och till Milanos ockuperade bostadsområden.

Överallt mötte vi stridbara och engagerade människor som ville bryta mot det etablerade systemet, den katolska moralen, de gamla traditionerna. Italiens storstäder vibrerade. Sydeuropa var i politiskt fokus, den utomparlamentariska vänstern demonstrerade mot nyfascisterna i Italien. De gamla kommunistiska partierna reformerade sig och anpassade sig till västerländska demokratier och döptes om till eurokommunism. Kulturen politiserades och blev ett dynamiskt inslag i valrörelser, på gatorna och i medierna.

Filmregissören Pier Paolo Pasolini utmanade alla konventioner och den fascistiska moralen med Salo, eller Sodoms 120 dagar som utspelar sig under andra världskriget. Sommaren -75 hittades han mördad på Ostias strand. I Milano och Rom framförde Franca Rame sin monolog ”Tutta casa, letto e chiesa” ( ung. ”Alla hem, sängar och kyrkor”) ett feministiskt upprop mot den italienska kyrkans patriarkaliska struktur och moral.

Mitt inne i Rom, på Campo dei Fiori, det gamla marknadstorget samsades slaktaren med parlamentsledamöterna och de bankanställda kassörskorna vid bardisken med sina espressos. Turisterna i amerikanska grupper blixtrade längs Piazza Navona och tågluffare sov i parkerna vid stationerna. Blomstertorget var vårt torg, det låg billiga hotell på smågatorna i närheten, konstnärer satt vid sina fönster och målade, gatusångare och gycklare uppträdde på kvällarna.

Vi ville fånga denna tidsanda på gatorna, skildra kontrasten mellan det gamla trånga, varma och de nya marmorklädda bankpalatsen. Visa gatubarnen och polismakten. Skildra energin och traditionen. Vi blev attackerade av nyfascistiska tonårsgäng och fick fly från platsen i vår bil.

Vi blev bjudna på lyxmiddag av kommunisterna i Bologna och till stor lantbuffe på ett gods utanför Milano. Vi skålade och drack Cynar, likör på kronärtskockor, med en arbetarfamilj i en ockuperad bostad i Roms slumkvarter. Vi sparkade boll med barn i en övergiven fabrik i Milano. Vi besökte kooperativt drivna mejerier i röda Bologna.

En del av bilderna skulle publiceras i en annorlunda politisk guidebok av författarparet Torsten och Birgitta Bergmark, vi reste efter deras manus och hittade miljöer vi aldrig sett utan deras guidning. Boken blev aldrig publicerad. Men intrycken och bilderna finns kvar.
Thore Soneson 2010 / 2012

Kollision mellan radikala politiska läger

Vi var klädda som svenska alternativa/radikala män, randig fiskartröja, slitna jeans, armeskjortor och gympaskor. Knappast lämpliga för en mottagning med Bolognas lokala partirepresentanter från det kommunistiska PCI. Men det var sjuttiotal och kontrasterna var både kulturella och rent estetiska.
De italienska representanterna bjöd oss på middag på en restaurang med vita dukar och menyer tryckta på tjockt handgjort papper. De kom i kostym och aftonklänning, ombytta från dagtidens arbetskläder, t-shirts och jeans. Vi kom klädda i samma utstyrsel som när vi möttes tidigare på dagen.

Vi var fotografer och skribenter, med ackreditering från vänstertidningen Ny Dag, vi sökte kontakter för att bli introducerade på daghem, på arbetsplatser där radikala fackföreningarna visade hur kollektiva lösningar kunde etableras och fungera; i Bologna fanns flera mönsterexempel på hur den italienska kommunismens samarbetsagenda med kristdemokrater fungerade. Detta möte skedde 1976, före Röda Brigadernas kidnappning av Aldo Moro men i en tid där vänsterradikala Lotta Continua organiserade demonstrationer och propagerade för en revolution i 1968 vänsterns efterföljd.

Vi hade träffat radikala grupper i Milano, husockupanter som stöddes av vänsterradikala fackligt aktiva nära knutna till lokala Lotta Continua. Hamnat på massiva polisinsatser på gatorna och besökt familjer i ockuperade hus.

På middagen berättade vi detta och ville diskutera hur partiet såg på dessa revolutionära aktioner. Det skapade dålig stämning, minst sagt. Den utomparlamentariska vänstern skulle bekämpas, inte bemötas. De var potentiella terrorister, inte rumsrena och framförallt inte värdiga att lyftas fram av medier från Sverige.

Middagen slutade med att vi/jag tackade för måltiden och reste mig med en tydlig markering, en hälsning med knuten näve.

Dagen efter åkte vi vidare mot Rom.

Thore Soneson 2020

Medresenär på flertalet av dessa resor var min fotografiske vän och kollega Micke Berg. Han är fortfarande fotograf. Jag är kulturell diversearbetare.