Att vandra runt på Lissabons konstinstutioner under några dagars besök är som att dyka ned i den västerländska samtidskonsten – här finns en utmärkt samling 1900tal på Museu Coleçao Berardo med allt från Warhol, Fahlström och Man Ray till AiWeiWei. Installerat i en imposant sandstensbunker vid kajen i yttre delarna av Lissabon som påminner om öststatsarkitektur. Märklig upplevelse.
Vägg i vägg med de internationella storheterna visas en arkeologisk expose och minnesresa i portugisisk modernt samhällsbygge; Carla Filipe har i installationen ”da cauda à cabeça” (google översatt till ”från huvud till svans”) samlat fönster, uniformer, dokument och filmer som tillsammans visar fragment av en kulturepok. Det är en slags dokumentarism som inte hyllar men väl lyfter fram järnvägens estetik i en minnesspegel med brända kakel, fackförenings standarer och inte minst journalfilmer där rallare bygger det moderna Portugal.
Inne i de trånga Barrio Alto gatorna stiger jag ned i en annan konstvärld, eller snarare, får portugisisk kolonialhistoria serverad som samtidskonst. I bordscollage med fotografiska dokument riktar Vasco Araújo en elegant och vass kritik av exotismen som präglar århundraden av portugisisk kultur. Utställningen ”heter Botanica” och undertexten är tydlig; här finns en tydligt markerad distans till all nostalgi kring en passerad politisk storhetstid.
Det slår mig att historien är högst närvarande i båda utställningarna, en tillfällighet kanske men kan lika gärna vara ett tecken i konsttiden. I Portugal såväl som i andra västländer arbetar många konstnärer med att aktivt förhålla sig till det politiska och kulturella bagage som nu bubblar fram, när de sociala kontrakten på arbetsmarknaden krackelerar och den globala blicken vaknar för imperiernas verkliga historia – då syns det i konsten.
Snabbtecknat konstreportage / Thore Soneson
Carla Filipe http://en.museuberardo.pt/exhibitions/carla-filipe-da-cauda-cabeca?page=1
Vasco Araújo http://www.museuartecontemporanea.pt/en/programacao/Botanica