Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på.
Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat.
Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.

En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara.
”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”

Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.

Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.

Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så.
Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”

Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.

I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.

Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.

Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.

Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”

Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk
reflektion kring sina verk –
”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning
kan slås ihjäl som en fluga
slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″