Kategoriarkiv: konst

Att gå på vatten

Lämna ett svar

I dessa klimatkrisens tider när norra Italien drabbas av förödande översvämningar, när floddelta i Bangladesh ständigt översvämmas, när snösmältning i norra Sverige skapar översvämning i Lule älven, i dessa tider kommer jag att tänka på hur det kan kännas att gå på vatten. Bokstavligen.
Det är lite som jag inbillar mig att känslan av att flyga eller sväva utan hjälp av vingar eller maskiner. Vattnet bär men finns där samtidigt som ett mörkt hot. Med detta menar jag inte att förringa upplevelsen eller för den skull det klimatrelaterade hot som vatten innebär.

Bilden är från ett verk som skapades av Ayse Erkmen ”On Water” på Skulptur Projekte Münster 2017. En biennal i stadsrummet som vart tionde år skapar nya verk och upplevelser.
Att vandra över vattnet i ett urbant hamnområde var för mig en upplevelse jag helst skulle gjort ensam, för att på riktigt sjunka in (inte ned) i vattnet.
Ett konstverk som öppnade sig för mängder av besökare, ett verk skapat i Land Art traditionen där besökare blir aktiva genom att stiga in i, och i detta fall, ut på verket.
I Münster blev verket ett slags spektakel där de flesta skrattande tog sig över kanalen. Och jag skulle som sagt gärna vandrat där ensam, kanske i mörkret.

En resa med T-bane konst

Lämna ett svar

För en kort tid sedan var jag och min sambo i Stockholm. Konsten kallade, vänner väntade på oss och vi hade fyra intensiva dagar i huvudstaden. Att färdas runt i Stockholm betyder att åka tunnelbana i alla riktningar. En konstupplevelse i sig. En snudd på gratis upplevelse, ja själva kortet för tre dagar kostar visserligen som två-tre museibesök men bonusen blir då all den konst som T-banans stationer bjuder på. Men man kan tillbringa en hel dag på en engångsbiljett och se konst.

Flera av de stationer vi hamnade på har fått tillfälliga inslag man döpt till Konstväxlingar skapat både aktuella djupdykningar i mångfaldens färgprakt och kameraögats allseende blick. Som Erik Gustafssons fotoserie ”Pause Between Thought and Action” på Mariatorget och Valeria Montti Colque på Zinkensdamm. De är placerade på samma plan som reklamen, alltså på väggarna mittemot perrongen och hur intressanta de än är så bleknar de totalt i jämförelse med Malmö C där videoinstallationen ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmö C är en visuell och hypnotiserande resa med kameran längs vyer över hela världen.

Anders Kappel ”Itinerary”

I Stockholm är det de permanenta verken som gör störst intryck, den relativt nya Citybanan invigd 2017 djupt under de äldre T-banorna strålar ut från T-Centralen och där finns många verk värda att stanna upp och reflektera över. Vi åker ned i rulltrappan på Odenplan där Anders Kappel skapat verket ”Itinerary” som består av 38 kolteckningar på laminerat glas. Det är grafiska konstruktioner och maskindelar som blir ett slags tecken för vår civilisation, fascinerande att studera.

På Odenplan finns också en stor monter för tillfälliga utställningar, visas ett år i taget i ett urval av avgångselever från Sveriges konst- och designhögskolor. Just nu är det Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”, ett antal skulpturer som skulle kunna vara taget ur ett framtida museum som skildrar objekt från 2000-talet.

Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”

På en av perrongerna finns verket ”Hittegods” av Thomas Bernstrand som består av just det, ett antal kvarlämnade skor och kängor som hänger i taket och förflyttar sig ständigt på vajrar, det är 3-D skannade och printade i olika färg och bildar ett slags kalejdoskop av de anonyma ägarna som lämnat kvar dom som spår.

Peter Svedberg ”Stad, Träd och Äng”

Vi tar oss vidare till knutpunkten Stockholm City, där har Peter Svedberg skapat fotocollage från stadens gator. Täckta med glas i relief blir bilderna frostiga som att se dem genom ett slags lustiga huset tablåer, fasettslipade och nästan som i 3-D. Verket heter ”Stad, Träd och Äng” och består av fyra olika delar och perronger.

Lars Arrhenius ” Cuckoo clock ”

Vi tillbringade en lång stund framför det animerade videoverket av ”Cuckoo Clock” Lars Arrhenius, som skildrar livet och människor som arbetar, reser och umgås under 24 timmar just på denna plats. Ett pågående myller som aldrig vilar.

Och detta är bara en bråkdel av allt man kan uppleva på T-banan, inom några år kommer en helt ny sträckning att fyllas med nya verk av ett tiotal konstnärer bland dem Peter Johansson/Barbro Westling och Åsa Jungnelius. https://konst.sl.se/om-konsten/inblick/nya-tunnelbanans-konst/#/2325

Så missa inte den underjordiska konsten längs T-banan. Här en sökbar sida på Sls webb där alla drygt 150 verk är sökbara – https://konst.sl.se/konstverk/

Om kriminalfotografi och ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff

Lämna ett svar

Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i.
Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.

Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.

Annika Elisabeth von Hausswolff: ”Hey Buster! What do you know about desire?”, 1995 Foto: © ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF (publicerad på tidningen Aftonbladets kultursida.

Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.

När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?

I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”

Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.

Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.

Åttiotalet i kulturellt retro fokus

Det är kanske en tillfällighet men känns som att åttiotalet är årets decennium i kulturen, Augustvinnaren Lydia Sandgrens roman ”Samlade verk” utspelar sig i den tidens litterära etablissemang. Thåström debuterar som soloartist med låtar på svenska som ”Alla vill till himlen”, nu är han mainstream och kommer uppträda i vinterns säsong av ”På spåret” i SvT. Båda tecken i tiden på åttiotalets återkomst i kulturen.

Har inte läst ”Samlade verk” valde Klas Östergrens fenomenala ”Renegater” som långläsning, men en kortare sekvens på Google books visar att huvudpersonen i hennes roman speglar den tidens manliga mentalitet och allvar.

Under de åren var jag aktiv som journalist, från rocktidningen Schlager, via Dagens Nyheter och till frilansande skribent i ett antal magazin som med dagens terminologi skulle kallas livsstils publikationer. Tidningen ABCD var ett av dem med bred kulturell profil, med fokus på mode och stil men med en vilja att kombinera Vanity Fair med The Face på svenska. Jag skrev en del essäistiska artiklar i den publikationen, bland dem ”Viva Macho” i premiärnumret. Kongenialt illustrerad av fotografen Tomas Giden (ursäkta den risiga svartvita kopian i pdf-filen…)

När jag läser artikeln idag är den ett panorama över referenser och tendenser i åttiotalet, utan att tränga närmre ned i de kulturella macho-perspektiven och de latinamerikanska rötterna för begreppet. Mer ett konstaterande med exempel från filmen och rockmusikens värld – både Prince och Bruce Springsteen fick vara exempel liksom engelska Duran Durans musikvideos. Självklart lyfter jag in Ernest Hemingway och Norman Mailer liksom filmerna ”Paris, Texas” med manus av Sam Shepard och postdystopiska ”Mad Max”.

Artikeln inleds med referenser till Hemingway och avslutas med en vers ur Mikale Wiehes låt ”Hemingwayland” från 1985 – ”Solen brinner stark och klar / sand och död är allt har / Döden frustar svart och vild / äntligen står tiden still / Mannen och döden går mot varann / blodet färgar arenans sand / De´e´ döden som vinner i / Hemingwayland”.


vivamacho_abcdnr1_1985Ladda ner

Konst i HongKong och Xiamen

Lämna ett svar

Kontrasterna mellan internationella Gagosian gallery med Jeff Koons och skulpturstaden ChongWu med anonyma hantverkare. Massmedia kitsch och mytologiska granitfigurer. Byggboomen och den expansiva stadskulturen är kanske det enda som är gemensamt – men också skiljer drastiskt nu när HongKongs oppositionella i Occupy-rörelsen har satt fokus på det demokratiska systemet.

LandArtWarhol_HK_webb
OccupyHK_webbSjälvklart räcker inte ett sexdagars besök i östra Kina och HongKong för att skapa sig en bild av den samtida konstscenen i Kina. Men några snabba nedslag ger ändå en bild av bredden och kontexten i konstlivet så här två år före invigningen av M+ som under Lars Nittves ledning kommer skapa en spegel av den kinesiska samtidskonsten.

Kulturlivet i HongKong är klart påverkat av stadens roll som finansmarknad, här har internationella Gagosian Gallery en filial i ett av stadens många vertikala kontorskomplex.

Jeff Koons ”Hulk Elvis”

Bell, Jeff Koons

Där visas ett urval av Jeff Koons ”Hulk Elvis” bronser, grällt bemålade i skinande polyeten är de en slags morfologiska bilder av amerikansk mainstream korsad med möter österländsk mystik. Men HongKong har också en vital alternativ scen med icke-kommersiella kulturhus med konstnärsateljeer och öppna visningar. Ett av dessa center heter Jockey Club Creative Arts Centre och är ett hyreshus som omvandlats till kulturhus med spontana väggutställningar av Occupy rörelsens affischkonst.

Posters

Att samtidskonsten kan utforska den kinesiska sociala och politiska omvälvningen visar den ambitiösa utställningen ”Conforming to Vicinity” på University of HongKong där ett urval konstnärer förhåller sig till samtiden genom fyra närliggande regioner – Taiwan, Macao, Mainland China och HongKong. Det är konceptuellt och visuellt, sval videokonst möter Josef Beuys inspirerade kroppsliga upplevelser. Ett av verken är ”Intersection, Bloodlines” av Carol KWOK som genom associativa ord skapat en slags demokratiskt och associativt nätverk av bilder och växter.

HKU_Bloodlines_webb

Intersection, Bloodlines, Carol KWOK

I det kommersiella HongKong med sina vertikala shoppingmalls vill K11 Art Mall vara ett slags modernt DesignMekka. Våningarna är fyllda av internationella (icke-piratkopierade) märkesvaror och i den underjordiska delen som binder samman tunnelbanenätet utställningsrummet K11 Art foundation. Där vandrar man direkt in i koreanska Jeeyoung Lees fotografiska konstnärsskap med minituöst iscensatta miljöer som blir en slags drömska bilder av kulturella referenser och uttryck.

K11_JeeyoungLee_webb

My Chemical Romance, JeeYoung LEE

AllAreGuests_HKMA_webb

Out of Place, Leung Mee-ping

Längs vattnet på Kowloon sidan kan man vandra på Hong Kongs Walk of Fame, beundra Bruce Lee i brons som poserar för turisterna och vandra in på Modern Museum of Art, en koloss till byggnad som rymmer fyra våningar konst- och kulturhistoria. Denna dag fastnar jag i videoinstallationen ”Out of Place” av HongKong konstnären Leung Mee-ping som bokstavligen följer stadsbor på drift i de urbana landskapen i asiatiska storstäder. Bland dem en indisk helig ko i Varanasi.

Skillnaden mellan internationella HongKong och Xiamen med sina 3.5 milj invånare är stor, staden är en myllrande och snabbväxande distriktsmetropol med inhemsk turism byggd kring holländsk koloniarv. Det märks också i konstlivet där stadens University Art Collage är delaktiga i CEAC, Chinese European Art Center ett icke-kommersiellt galleri initierat av holländska Ineke Gudmundsson för 15 år sedan. Idag är CEAC etablerat och visar samtida kinesisk och internationell konst som en del i ett aktivt residence program.

CEAC_Xiamen_MeiyaLin_webb

Til the end of the intertwined cloud (videostill) Meiya Lin på CEAC, Xiamen

Två timmars bilväg längs kusten ligger skulpturstaden ChongWu med hundratals hantverksfabriker där sekelgammal kunskap om stenhuggeri och gravyr hålls levande. En stad där granitdammet ligger tätt och mytologiska karaktärer från östa asiens kulturer står på parad. Milt sagt fascinerande! Här arbetar man fram Åsa Maria Bengtssons offentliga verk ”Rolling Carpet” som kommer att skeppas till Trondheim våren 2015, en böljande matta i svart granit.

Xiamen_RollingCarpets_web

”Rolling Carpet” under produktion i ChongWu, Xiamen

 

Thore Soneson / 2014 12 09

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Lämna ett svar

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home” på Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

Mitt 2013 som Facebook ser det

Lämna ett svar

Ett första inlägg på min sorgligt negligerade blogg 2014 – så här ser Facebook på mitt 2013 –https://www.facebook.com/yearinreview/thore.soneson

Om ni inte kan se det följer här ett snapshot från utställningen SUPERFLEX på Charlottenburg i Köpenhamn (pågår till den 2a febr 2014). Och ett vagt löfte om mera aktiv publicering 2014!
Lev väl !

Thore Soneson den 14 december 2013 i närheten av Copenhagen, Denmark
Superflex!

Foto: Superflex!
Thore Soneson Ett av SUPERFLEX senaste projekt är den här videon om sätt att hantera den ekonomiska krisen – http://superflex.net/tools/the_working_life

SUPERFLEX/Tools/The Working Life
superflex.net

Konstmässor / CHART och ALT CPH

Lämna ett svar

I helgen som gick kretsade Köpenhamns uteliv av konstmässor och konstbesökare. Av konstmecenater och konstnärskollektiv, av gallerister och konstnärer.

Som medlem i styrelsen för Skånes konstförening deltog jag i Tivoli-temat som vi iscensatte på ALT CPH, en alternativ mässa för konstnärsdrivna gallerier och projekt. Där samsades utställningar i en släpvagn med poesiuppläsningar och grafisk verkstad. Vår spåman förmedlade en del framtidsvisioner för de lyckligt lottade som satsade på Lykkehjulet. Vinst nästan varje gång!

Tivoli tema på ALT_CPH av Skånes konst

Tivoli tema på ALT_CPH av Skånes konst

Besökte också den nystartade mässan CHART som hyrt in sig på konsthallen Charlottenborg, den tillställningen var som en termometer på det mest ”gångbara” i det nordiska gallerivärlden anno 2013. Namnen virvlade förbi – Ditte Eijlerskov, Klara Kristalova, Atsrid Svangren – och ett antal internationella ”heta” namn som Tomas Saraceno och Ragnar Kjartansson.

Isländska i8 Gallery visade ett urval av Kjartanssons videoverk som ”The Man” från 2010 i ett bastuliknande bås. Mera svalt var Olafur Eliassons projekt ”Your chance encounter” där en roterande ljuskägla skapade ett rum i rummet.

Ragnar Kjartansson_TheMan

Ragnar Kjartansson_TheMan

Konstmässor är annars en kluven tillställning; det är främst sociala tillställningar där privata, kommersiella gallerister bjuder in sina samlare och söker nya kontakter. Det sociala betyder som på CHART att visa ett urval av ”sina” konstnärer och skapa nyfikenhet och attraktion för verken.

På ALT CPH handlar det sociala mera om utbyte av ideer och erfarenheter av att skapa alternativa konstscener och kontaktnät. Ett slags alternativt performancerum som hyrt in sig i Fabrikken, en kollektivverkstad för konstnärer på Amager.

2013 09 03 / Thore Soneson

ps. Under helgen pågick också den stora publika mässan http://artcopenhagen.dk/ på Forum. Den får andra rapportera om som i denna krönika av Sydsvenskans kritiker Carolina Söderholm – http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/massmyller/

Konstmaraton på Venedig biennalen

Lämna ett svar

Årets Venedigbiennal är en fullmatad konstmara, ett maratonlopp där man skall avverka den officiella och storslagna encyklopediska utställningen, de nationella paviljongerna i Giardini och Arsenale. Och ett antal nationella utställningar i palats, kyrkor och i konstrum ute i stadens vindlande gränder och kanaler.
Men maratonlopp gör man inte otränad, konstupplevelser av den här sortens ställer samma krav på träning – att se samtida konst kräver att du sett samtida konst så du kan relatera till och ha referenser för att få maximalt utbyte av upplevelserna. Men vissa konstnärer har ett tilltal och en direkthet som lyfter ut verken ur konstens interna språkuniversum, här några reflektioner från mina dagar på biennalen 2013.

Som den kinesiske dissidenten och konstnären Ai WeiWei som trots tre utställningar och inbjudan från Tyskland/Frakrike inte får utresetillstånd från sin hemort Beijing. Hans verk är självklara – sex stålkistor med miniatyrscenerier från husarresten 2011 där en realistisk dockliknande Ai WeiWei äter, sover, sitter på toaletten; ständigt övervakad av uniformerade vakter. Ett rum fyllt av uträtade armeringsjärn från raserade, fuskbyggda skolor som föll samman under jordbävningarna 2008. Ett palatsrum med 886 trebenta träpallar som fanns i alla kinesiska hus före kulturrevolutionen. Det är samtidskultur där lager på lager av systemkritik och folkkultur läggs samman för att i konstens rum framställa politiskt laddade uttryck.

AiWeiWei_S.A.C.R.E.D_1

En av tablåerna i Ai WeiWeis verk S.A.C.R.E.D. Foto / Thore Soneson

Lite av samma styrka finns i den installation filmaren och konstnären Richard Mosse visar i den irländska paviljongen med verket The Enclave. Filmat med infrarött filter i inbördeskrigets Republiken Kongo, visar han rebellernas övergivna skyttegravar i djungeln, flyktinglägrens myller av barn och kvinnor, soldatlik på vägarna som plundrats på kängor, barn som sjunger i skolan och glatt tränar akrobatik; allt projicerat på ett tiotal dukar i ett mörkt rum med tung musik från insamlat ljud under resorna.

Det är tungt och våldsamt, plågsamt vackra vyer där grönskan blir rosa med den infraröda tekniken. En resa ned i helvetet där en glänsande teknik och steadycambilder får det dokumentära att sväva, en briljans som gör att man ser igenom nyhetsvåldets så programmatiskt kalla redovisning och med öppna ögon ser verkligheten.

MSHangover

Ragnar Kjartanssons verk M/S Hangover flyter fram med blåsorkestern i den marina bassängen i Arsenale. Foto Thore Soneson

När isländske Ragnar Kjartansson iscensätter en båttur i den gamla marina bassängen Arsenale med M/S Hangover och en blåsorkester som sprider melankoliska toner, då blir jag som åskådare en del av verket; Kjartansson placerar mig på en illusorisk klippa i havet där tillvaron flyter fram likt en solnedgångsmässa. Reflektionen kring meningen med detta överlämnar han helt till dig som betraktare och dina känslor. Vackert så!

M/S Hangover är ett guldkorn i detta kakafoniska flöde av konst som myllar i Venedig hela hösten, ett annat är den stillsamma performance Tino Sehgal iscensatt i den första salen på den officiella utställningen ”The Encyclopedic Palace”. Det finns ingen info eller titel på verket där två skådespelare/dansare sitter mitt på golvet och pratsjunger, improviserar rörelser och ord som de uppfinner i stunden. De spelar med varandra i en slags performancesymfoni som liknar en beatbox rap. Verket har belönats med Biennalens stora pris och för mig handlar det handlar om kommunikation, om att gestalta hur språket och kroppen föder närhet och kontakt mellan individer. Djupt humanistiskt och vackert!

Ett av Venedigbiennalens mest omskrivna och fotograferade verk är utan tvekan Alfredo Jarr´s stora modell av Giardini, parken och paviljongerna som han låter sjunka ned i ett brunt vatten och sedan återvända ur den murriga avloppssörjan. Visst är det fascinerande att ta del av detta i staden som alla profetior dömt till att långsamt sjunka ned i den adriatiska lagunen. Men verket har en annan udd, det blir en symbolisk bild av den ”gamla” ekonomin där världens stora nationer tävlade med konst, byggde monumentala palats för att visa den ”godkända” konsten.

Jarr

Alfredo Jarr´s verk ”Venezia, Venezia” sjunker och höjer sig ur vattnet. Foto Thore Soneson

Den stora utställningen av curatorn Massimiliano Gioni är ett kaleidoskopiskt flöde av särlingsverk och konstnärer som stakat ut sin egen väg genom livet och kombinerat livsåskådning, skapande och samlande. Från Hilma af Klint till Alistair Crowley, från Carl Jung och Rudolf Steiner till den centrala del av utställningen där Cindy Sherman i ett eget urval fokuserat på hur människan avbildats, från realistisk skulptur till porträtt och sina egna samlaralbum där hon fotograferat poserande transvestiter i research för sina egna porträtt.

Cindy SHerman_private collection

Cindy Sherman visar privata album med porträtt av transvestiter, en slags minnesalbum och research för hennes egna fotografiska verk.

JesperJust

Stillbild ur Jesper Just´s videoinstallation ”Intercourses”.

Det finns mängder av intryck att förmedla men mest vill jag ändå lyfta fram de politiskt starka och samtidskritiska verken; ryska pavoiljongen där Vadim Zakharov låter ett guldregn av mynt flöda över kvinnliga besökare medan männen får knäböja på våningen ovanför; den danske videokonstnären Jesper Just som förvandlar rummen till en ödesmättad hadesvandring genom ett kinesiskt wasteland (en fejkad fransk storstad med Eiffeltorn och allt) där tre svarta män är de enda överlevande och den engelska paviljongen där Jeremy Deller låter David Bowies androgyna sjuttiotalslåt ”The man who sold the world” möta den nutida råa kapitalet symboliserad av miljardären Roman Abramovichs lustjakt.

Dellers politiska ironi är vass, han teckningar av brittiska soldater som sitter fängslade för krigsbrott samtidigt som besökarna bjuds på te, ”have a coupa mate”…(Läs mer: The Guardians flödiga bevakning av Jeremy Dellers verk.)

Bowie_Marstour

David Bowie fångad av en pressfotograf under sin Ziggy Stardust turne 1973.

I den grekiska paviljongen visar Stefanos Tsivopoulos i två visuellt starka videofilmer kontrasterna mellan metallsamlaren på soptippen och den rika damen som gör origami blommor av eurosedlar. Samtidigt som han berättar om olika alternativa valutor och ekonomiska system. Och i den israeliska har konstnären Gilad Ratman symboliskt grävt en tunnel genom gallerigolvet där palestinier och israeler gemensamt försöker samla ihop spåren av tidigare kulturer som byggts över av bosättningar.

Konst som denna är samtida, kritisk och aktuell. Använder video, installationer, foto och text, vaskar fram berättelser och reflektioner ut verklighetens väv. Det är mycket stora gester och ord, mycket information och metanivåer.

Walter de Maria_Apollo's Ecstasy

Det magnifikt symmetriska verket Apollos Ecstasy av Walter de Maria glöder i ett av de vackert restaurerade hallarna i Arsenale. Foto Thore Soneson

Inte underligt att många kritiker reflekterat över kontrasten mot allt detta, en av de gamla hallarna i arsenalen där teglet, stålbalkarna och betonggolvet framhäver skönheten i Walter de Marias skulpturverk Apollo’s Ecstasy där tjugo bronsstänger placerats ut i en perfekt symmetrisk form och glöder av harmoni. Överväldigande och vackert !

Thore Soneson

ATLETISKT – vernissage 20 juni

Lämna ett svar

Sommarens konsthändelse i Växjö konsthall. Jag har haft det stora nöjet att producera utställningen tillsammans med konsthallens eminenta personal.
Läs mera här – http://www.vaxjo.se/-/konsthall/Kalender-och-nyheter/Nyheter12/Vernissage-Atletiskt/

ATLETISKT: fotboll och konst / lek och kamp
20 juni – 25 augusti

Under sommaren är Sverige och Växjö värdar för UEFA dam-EM i fotboll. Samtidigt visar Växjö konsthall utställningen ATLETISKT, som med lekfullt allvar utforskar gränserna mellan två kulturformer – konst och sport.  ATLETISKT visar verk av elva konstnärer som på olika sätt har fascinerats och inspirerats av kampen och det kroppsliga, de estetiska idealen och den sociala spelplanen.

Elisabet Apelmo & Marit Lindberg, Daniel Andersson, Assa Kauppi, Annika Larsson, Jukka Lehtinen, Tina Lindberg, Julia Peirone, Jukka Vikberg, Magnus Wallin, Johan Zetterquist. Curator: Thore Soneson.

Vernissage torsdagen 20 juni kl. 18–20. Utställningen invigs kl. 18.30 av Anna Sjödahl, projektledare UEFA:s dam-EM i Växjö. Performance under kvällen med damfotbollslag (Växjö BK), karatelag (Karate-do Shotokan Akademi) och manskör (Vox Harmony) i Elisabet Apelmos och Marit Lindbergs projekt Markerad Omarkerad.

Föreläsning och filmvisning torsdagen den 22 augusti kl. 18. ”Från det att jag var liten har det alltid varit boll” – om tjejer och fotboll med Elisabet Apelmo.

 ATLETISKT_flyer