Månadsarkiv: februari 2024

OM ATT (försöka) BLI UTGIVEN FÖRFATTARE

Lämna ett svar

Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag.
Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman.
https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/

Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar.
Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.

Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.

För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”.
https://medieman.com/roman-forlag/


Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet?
Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.”
Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..?
Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.

Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext.
https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/

Några tankar om ”Düsseldorf, Skåne”

Lämna ett svar

En av premiärfilmerna i online programmet på Göteborg filmfestival var ”Düsseldorf, Skåne” av Patrik Blomberg Book, lanserad som ”världens första synthfilm”. Om man med detta menar en film om syntkulturen och musikerdrömmar på 80-talet kan det stämma, iallafall har Patrick själv en bakgrund i att skapa musik i den genren (sök Da Book på Spotify). Extremt produktiv skriver han minst en låt varje vecka och filmens soundtrack är en initierad spegel av åttiotalet ur hans perspektiv. Där finns såväl svenska Lustans Lakejer som Twice a Man och Front 242 och Visage, band och låtar som många av oss som följde musikscenen på den tiden nickar igenkännande åt.

Filmen är ett ambitiöst porträtt av en ung synthentusiast i en landsortsby i Skåne, en outsider med trasigt familjeliv. En missbrukande mamma och en korvälskande pappa skildras enkelt och ganska endimensionellt. Syntharen Fredrik är såklart apart i sin svarta outfit och spretiga frisyr, han är ambitiös och totalt hängiven sin musikerdröm och pressar bandet han leder till en spelning som blir ett klimax i filmen. Centralt är också en kärlekshistoria med fotografen Nina som vill vidare i livet och söker sig mot Stockholm.
Som Patrik Blomberg Book själv formulerar det ”Det är också en film som vill hylla kraften i kreativitet och skapande. Vad det kan betyda för en människa när man går igenom någonting – i det här fallet är det turbulenta tonårsår.”

Som uppväxtskildring är det en habil film, med en trovärdig huvudroll och väl iscensatta miljöer i ett avkrokssamhälle. Att det är en lågbudgetproduktion märks inte i iscensättningen där foto och klippning är funktionellt och väl tajmat med soundtracket. För mig blir det en film med hjärtat på rätt ställe, men lite för nostalgisk och sökande efter ett filmspråk som känns mer personligt och eget. Kanske orättvist att jämföra, men Anton Corbijns ”Control” om ett av åttiotalets mest enigmatiska band Joy Division har den där egenheten och drivet i den filmiska energin som estetiskt synkar berättelsen och musiken till en helhet.

Thore Soneson

PS ”Düsseldorf, Skåne” har svensk premiär 9 februari.

EN FILMRESA I HEMMASOFFAN

Lämna ett svar

Efter många timmar i filmsoffan med online programmet från årets Göteborg filmfestival känner jag behov av att samla mig, sammanfatta och fundera på vad jag sett. Att årets tema lär vara voyage alltså resa, stämmer väl. Både geografiskt och socialt, i klasser och i inre liv.
Vi har varit i Kurdistan, Seul, Mexico, Fremont, Paris, någonstans i de österrikiska bergen, i Ukraina och på landsbygden i Danmark och en mängd andra platser i berättelser som på olika sätt lyfter mänskliga villkor och drömmar i den kultur de porträtterade omfamnar eller vill ut ur.
Det är slående att så många konflikter i så många kulturer har likheter, att de söker efter sätt att bryta sig ur och befria sig. Att filmmakare omfamnar detta grundtema i så många olika former och sammanhang visar väl om inte annat på hur mycket vi har gemensamt. Att få respekt för sin individualitet, att har rätt till en plats i den kultur man lever i, att stå upp för sina åsikter och sina livsval.

Åtminstone dominerar detta tema i de filmer som fastnat i minnet. I den lågmält fint gestaltade svartvita Fremont av Babak Jalali, som programtexten beskriver det ”Kärlekstörstande krigstolk med insomnia initierar jakt på närhet med hjälp av lyckokakor i längtansfull indiepärla med spår av Jarmusch och Kaurismäki.” Instämmer i bedömningen, utan stora gester men med slående känsla för allvar fångar filmen frigörelsen från och saknaden av det talibanstyrda hemland som hennes familj fortfarande bor kvar i.

Samma frigörelsetema men i helt annan form skildras i Days of Happiness av Chloé Robichaud om en ung begåvad kvinnlig dirigent i Montreal som sitter fast i sin pappas, agentens klor. Han är dominant och krävande men den unga Emma utmanar honom och konformiteten i den klassiska musikkulturen. Hennes trassliga förhållande med cellisten och singelmamman Naëlle är gestaltad på ett flyhänt dramatisk och melodramatiskt sätt.

En helt annan värld är den mexikanska landsbygden i filmen Sujo av Fernanda Valadez och Astrid Rondero. Här möter vi i fem olika avsnitt en son till en mexikansk kartellgangster som söker efter andra villkor än de regler som styr våldet och kampen för att överleva i ett laglöst samhälle. En stark realism präglad av medkänsla med de drabbade och helt undviker att glorifiera eller förfalla i våldets bildspråk.

Ännu en annan värld skildras i When the Walnut Leaves Turn Yellow av Mehmet Ali Konar. Vi hamnar mitt i en kurdisk by och konflikterna mellan turkiska militärpatrullernas trakasserier och PKK-gerillans krav och följer Ciwan som är bychef och en rättrådigt ödmjuk familjeman. Hans humanism sätts på hårda prov när han försöker försvara byns boende och sina boskap. Hans 14-årige son Feyzi tvingas inse sitt sociala arv i en ”socialrealismpoetisk skildring av de kvinnor och barn som tvingas hantera våldets konsekvenser.”
Flera filmiska minnen kommer i nästa inlägg, bland annat om bioaktuella Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book.

PS – onlineprogrammet innehöll ingen av de vinnande filmerna på årets festival. Läs vilka som belönades här – https://goteborgfilmfestival.se/har-ar-alla-vinnarna-pa-dragon-awards/
Kommentar onödig, men det är som om man sparat publikdragande filmer till biograferna och lagt enstaka guldkorn online för att inte alltför mycket särbehandla alla som inte kan närvara fysiskt…DS