Att spela in en biografi över en artist som fortfarande är aktiv och i livet kräver en hel del mod och regissören James Mangold tvekar inte. Från första anslaget och ackordet tar ”A complete Unknown” med oss till Bob Dylans tidiga år i New York. Han söker sig in till folkmusik scenen och klubbarna. Det blir känslofyllda möten med en dödssjuk Woody Guthrie och en helyllepräktig Pete Seeger som både stöttar och utmanar honom i det tidiga skrivandet.
Timothée Chalamet spelar den unge Dylan med både raspig tonträff och halsbrytande egocentriska ögonblick. Hans sångröst är en skådespelares, inte en musikers. I filmen fungerar det utmärkt, men på soundtracket blir imitationerna sökta och bitvis platta. Den som inte hört Bob Dylans original måste genast söka upp och lyssna!
Jag är ingen Dylan puritan eller kännare, filmens version av hans tidiga år och den musikkulturella scenen i sextiotalets första hälft känns för mig trovärdig. Den bygger på Elijah Wald’s biografi “Dylan Goes Electric” som Dylan själv gett godkänt till i en intervju.
Låtskrivande med sånger från genombrottsalbumet ”Freeweelin” som ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och ”Masters of war” vävs samman med möten med den tidens musiker inte minst Joan Baez. Deras musikaliska samarbete och platonska kärleksaffär är känsligt gestaltad.
Titelns referens till ”Like a Rolling Stone” är kongenialt vald från refrängen i sången, ”How does it feel, To be without a home, Like a complete unknown, Like a rolling stone?
Många delar av filmen är fylld av strofer och arbete med ackord och melodi. Titeln förebådar också hans framträdande på Newport folk festival 1965 där Bob Dylan chockerade folkmusikpuritanerna med sitt första elektriska framträdande. Filmens versioner av ”Highway 61 Revisited” och ”Like a Rolling Stone” är energiskt framförda och filmade. Fullt njutbara i det formatet. Men som sagt, de fungerar som pusselbitar i filmen men sämre som enskild lyssning.
En av filmens udda men välfunna scener är när Dylan tar en visselpipa från en gatuförsäljare och blåser fram den ton som sedan blir introt i just Highway 61. Det finns också ett antal träffande porträtt av skivbolagsmän (!) som både bespottar och stöttar honom. Ni som kan detaljer i Dylans historia kommer säkert pricka in namnen på alla dem. Hur sanna scenerna kan jag inte avgöra, men de är konstruerade så att tjurigheten hos den inåtvände tidige Bob Dylan framstår som den idealistiske hjälten som envist följer sin egen musikaliska tro och övertygelse. Och det vet vi ju idag att han blivit både rikligt belönad och ärad för i en mer över sextio år långa karriär.
Och det är minst sagt en nostalgisk upplevelse att låta sig överflödas av så många klassiska Dylan-sånger han skapade under de tidiga åren på sextiotalet som dessa Highway 61 Revisited, Mr. Tambourine Man, Girl From The North Country, A Hard Rain a Gonna Fall, Don´t Think Twice It s Alright, Masters Of War, Blowin In The Wind, Subterranean Homesick Blues, The Times They Are A-Changin, It Ain T Me Babe, Like A Rolling Stone Newport 65 Version, It´s All Over Now Baby Blue. Filmens soundtrack finns på Spotify för er som är kvar på den streamingtjänsten.
Thore Soneson
PS. Rekommenderar ”I’m Not There” från 2007 av Todd Haynes. En experimentell biografisk film, inspirerad av Bob Dylans liv och verk. I den spelar sex olika skådespelare olika versioner av Dylan, de tolkar på personliga och fascinerande sätt Dylans karaktär. ”I’m Not There” innehåller över trettio låtar från hans digra musikaliska livsverk med betoning på hans tidiga karriär av ett antal musiker och band. Nyfikna och vill veta mer, gå till den engelska Wikipediasidan.
Tankar om media / Thore Soneson 