Månadsarkiv: februari 2025

Nostalgisk och tonsäker Bob Dylan biografi

Att spela in en biografi över en artist som fortfarande är aktiv och i livet kräver en hel del mod och regissören James Mangold tvekar inte. Från första anslaget och ackordet tar ”A complete Unknown” med oss till Bob Dylans tidiga år i New York. Han söker sig in till folkmusik scenen och klubbarna. Det blir känslofyllda möten med en dödssjuk Woody Guthrie och en helyllepräktig Pete Seeger som både stöttar och utmanar honom i det tidiga skrivandet.

Timothée Chalamet spelar den unge Dylan som söker sig till New Yorks folkmusikscen.

Timothée Chalamet spelar den unge Dylan med både raspig tonträff och halsbrytande egocentriska ögonblick. Hans sångröst är en skådespelares, inte en musikers. I filmen fungerar det utmärkt, men på soundtracket blir imitationerna sökta och bitvis platta. Den som inte hört Bob Dylans original måste genast söka upp och lyssna!

Jag är ingen Dylan puritan eller kännare, filmens version av hans tidiga år och den musikkulturella scenen i sextiotalets första hälft känns för mig trovärdig. Den bygger på Elijah Wald’s biografi “Dylan Goes Electric” som Dylan själv gett godkänt till i en intervju.

Låtskrivande med sånger från genombrottsalbumet ”Freeweelin” som ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och ”Masters of war” vävs samman med möten med den tidens musiker inte minst Joan Baez. Deras musikaliska samarbete och platonska kärleksaffär är känsligt gestaltad. 

Joan Baez (som spelas av Monica Barbaro) och Bob Dylan i en av filmens duetter ”It Ain’t Me Babe”,

Titelns referens till ”Like a Rolling Stone” är kongenialt vald från refrängen i sången, ”How does it feel, To be without a home, Like a complete unknown, Like a rolling stone?
Många delar av filmen är fylld av strofer och arbete med ackord och melodi. Titeln förebådar också hans framträdande på Newport folk festival 1965 där Bob Dylan chockerade folkmusikpuritanerna med sitt första elektriska framträdande. Filmens versioner av ”Highway 61 Revisited” och ”Like a Rolling Stone” är energiskt framförda och filmade. Fullt njutbara i det formatet. Men som sagt, de fungerar som pusselbitar i filmen men sämre som enskild lyssning.

En av filmens udda men välfunna scener är när Dylan tar en visselpipa från en gatuförsäljare och blåser fram den ton som sedan blir introt i just Highway 61. Det finns också ett antal träffande porträtt av skivbolagsmän (!) som både bespottar och stöttar honom. Ni som kan detaljer i Dylans historia kommer säkert pricka in namnen på alla dem. Hur sanna scenerna kan jag inte avgöra, men de är konstruerade så att tjurigheten hos den inåtvände tidige Bob Dylan framstår som den idealistiske hjälten som envist följer sin egen musikaliska tro och övertygelse. Och det vet vi ju idag att han blivit både rikligt belönad och ärad för i en mer över sextio år långa karriär. 

Och det är minst sagt en nostalgisk upplevelse att låta sig överflödas av så många klassiska Dylan-sånger han skapade under de tidiga åren på sextiotalet som dessa Highway 61 Revisited, Mr. Tambourine Man, Girl From The North Country, A Hard Rain a Gonna Fall, Don´t Think Twice It s Alright, Masters Of War, Blowin In The Wind, Subterranean Homesick Blues, The Times They Are A-Changin, It Ain T Me Babe, Like A Rolling Stone Newport 65 Version, It´s All Over Now Baby Blue. Filmens soundtrack finns på Spotify för er som är kvar på den streamingtjänsten.

Thore Soneson

PS. Rekommenderar ”I’m Not There” från 2007 av Todd Haynes. En experimentell biografisk film, inspirerad av Bob Dylans liv och verk. I den spelar sex olika skådespelare olika versioner av Dylan, de tolkar på personliga och fascinerande sätt Dylans karaktär. ”I’m Not There” innehåller över trettio låtar från hans digra musikaliska livsverk med betoning på hans tidiga karriär av ett antal musiker och band. Nyfikna och vill veta mer, gå till den engelska Wikipediasidan.



Detta skrev jag innan Trumpismens bärsäkragång

Sedan detta skrevs har världspolitiken exploderat av Trumpismens bärsäkragång över amerikansk demokrati, med putinkramande och Deal Deal Deal filosofin. Folkmordet i Palestina har tillfälligt hindrats med vapenvila och frisläppandet av gisslan men invasionen av Ukraina pågår fortfarande med oförminskad styrka.
——
Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har såklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karen Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig.Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat med Northvolt ekonomiska kollaps. För som Karen Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” :

Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar. Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen. Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”

Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter.
Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet.

Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken.

”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade :
”Turn off your mind, relax and float downstream
It is not dying
It is not dying”

Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna…

Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !

Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med mina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi.

Thåström i en intervju med Andres Lokko i Dagens ETC
”Gränserna har förskjutits på ett sätt man aldrig trodde var möjligt”.
Foto Pär Wickholm

Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”.
Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”.
Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.

Ur ”Växla ringar med mörkret” av Bruno K. Öijer

”Brutalisten” – en visuell och känslomässig bergochdalbana

Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.

Adrian Brody gestaltar Lazlo Toth med energi och intensitet.

Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.

Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.

Betongfundament till Lazlo Toths monumentala kulturpalats.


Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.

Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik.
I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.

”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.

Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.

Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.

Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.

Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.

I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.

Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.

Några länkar till recensioner.

https://www.theguardian.com/film/article/2024/sep/05/the-brutalist-review-epic-adrien-brody-postwar-architectural-drama-stuns-and-electrifies

https://www.sydsvenskan.se/2025-02-07/brutalisten-monumental-filmkonst-som-fangslar-i-35-timme/