Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.
Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.
Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.
Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.
Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik.
I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.
”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.
Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.
Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.
Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.
Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.
I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.
Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.
Några länkar till recensioner.
https://www.sydsvenskan.se/2025-02-07/brutalisten-monumental-filmkonst-som-fangslar-i-35-timme/
Tankar om media / Thore Soneson 