Månadsarkiv: november 2025

Tarik Saleh går i mål med Kairo-trilogin

Lämna ett svar

Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.

Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.

Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.

Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic

För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.

Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.

Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.

Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.

Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.

Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…

Dakar sent 1970-tal

Lämna ett svar

Gatulivet i denna fd franska kolonin Senegal präglas av historien. Skillnaden mellan dom som har och dom som inte har är tydlig. Liksom vad man kan försörja sig på. Bankkontor och flygbolag i huvudstaden Dakar blandas med sjangserade barer och överallt barn som putsar skor, torkar vindrutor och tigger allmosor.

Killen med skolväska visade sig vilja vara vår guide, vi diskuterade med hans fåordiga engelska. Då kommer två av hans vänner /kompanjoner upp bakom mig och jag känner en hand sticka ned i en bakficka. Vips var alla tre borta liksom en sedel av typ tio kronors värde. Hade allt värdefullt i framfickorna, de försökte inte ta min slitna Nikon, såg väl för risig ut.

Dakar är en gammal hamnstad och en kväll hamnade vi på en jazzklubb i de kvarteren. Det blev aldrig någon livemusik, istället kom två lättklädda unga damer och satte sig i våra knän. Vi vinkade avvärjande till inviterna och händerna som rörde sig längs jeansbenen. Men det enda sättet vi kunde slippa därifrån var att betala. Då försvann damerna tillbaka ut i skuggorna.

(Medresenär och skribent Bengt Eriksson då vi var medlemmar i frilans GRUPP FEM)

Rapport från liggande läge

Lämna ett svar

Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.

Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.

Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.

Liggande i gräset innan kotkompressionen.

Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.

Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.

Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.

Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.

Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.

Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.

Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.

Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.

Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.

Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).

Rapport från liggande läge

Lämna ett svar

Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.

Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.

Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.

Liggande i gräset innan kotkompressionen.

Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.

Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.

Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.

Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.

Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.

Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.

Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.

Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.

Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.

Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).

Alla vill vi bli Medelsvensson – eller…

Lämna ett svar

Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?

Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :

”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”.
Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term.
”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.


Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter.
Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål.
Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten.
Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.

Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.

Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.

Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Skärmtid och nätberoende

Lämna ett svar

I veckan som gick har en kulturdebatt om skärmtid och ständig uppkoppling kommit i fokus igen. Politiska förslag om att kräva ID för sociala medier för alla under 15 år har lyfts fram av socialdemokraterna. Kulturnyheterna special på SvT sänder debatten ”Äntligen skärmfri” där de i puffen för programmet skriver att ”Allt fler längtar bort från dumskrollande och allt för mycket skärmtid på sin smarta telefon.”

En av de tre inbjudna att diskutera är poeten Jonas Gren som i sin bok ”Ingen surf : handbok i nedkoppling” berättar om hur han valt bort internet uppkoppling och smartphone på sitt kontor för att kunna fokusera på att skriva, inte scrolla och tvångsmässigt kolla mejlen varje timme.

”I de funktioner man verkligen har nytta av att vara uppkopplad jämt så är det förstås jättebra att kunna vara det, precis som en protes kan vara bra. Jag är inte emot proteser, men jag är emot att man har ett tredje ben i form av en protes bara för skojs skull,” säger han i en intervju av Rojin Pertow i Dagens ETC.

I SvT programmet berättar journalisten Erik Galli som med sig själv som vittne spelat in serien ”Skärmfri på 100 dagar” om sitt sociala medier beroende som en stress sjukdom. Diskussionen i ”Äntligen skärmfri” fokuserar på internetanvändning i helhet, inte främst de avarter i sociala medier som fejkmemes och AI genrerade propagandavideos eller TicToc skapar tvångsideal som skapar ångest och ätstörningar.

”Det är en fråga om vem som tjänar på att vi ständigt är uppkopplade. Dels techbolagen, men också alla myndigheter,” säger Jonas Gren i ETC intervjun. ”När aktörer förlägger det mesta av sina tjänster online är det vi som gör arbetet istället. De behöver inte ha några anställda, de behöver inte ha några biljettautomater. De sparar massor av pengar när vi som konsumenter och användare gör arbetet.”

Det här är en verklighet vi känner igen, stängda bankkontor, enormt långa telefonköer i de flesta myndigheter och institutioner i välfärden. För att inte tala om alla bedragare som lurar bankkoder av främst äldre och skapar nätbaserade pyramidspel förklädda till lönsamma fonder där 100 tusentals kronor i sparpengar har gått till nätbedragare i skatteparadis.

Att slippa allt detta är en av drivkrafterna Jonas Gren refererar till. Han betonar att han inte är emot internet som en användbar informationskälla eller servicekälla. Hans val att inte vara uppkopplad handlar främst om att kunna fokusera utan alla distraktioner och tidstjuvar som de stor techbolagen designat där Facebook, Instagram och farsoterna X och TicToc hela tiden skapar beoendeframkallande algoritmer.

I studion på SvT programmet sitter också mediestrategen Brit Stakston som varit uppkopplad på nätet så länge det varit tillgängligt. Hennes lågmälta kommentar till utvecklingen på Internet är att det föddes som en ”kommunikationskanal öppet för alla att publicera sig på…” men undermeningen är tydlig. Nätet som skapades som ett demokratiskt forum där alla har tillgång till att delta i mediekanaler är förvandlat till en polsk riksdag (min liknelse) där alla skriker i mun på varann och få lyssnar på allvar.

”Den norska medieforskaren Trine Syvertsen skriver att i ett individcentrerat, nyliberalt samhälle så läggs ansvaret för att hantera internetanvändning helt och hållet på individen”, säger Jonas Gren. ”Att vara uppkopplad, köpa alla apparater som behövs, betala för sitt abonnemang, allt det där. Att koppla ner blir då också ett helt och hållet individuellt ansvar. Att lägga all den energin, kraften, mödan och fantasin på hur man ska klara sig utan – det blir väldigt sårbart för en massa människor”.

För drygt tio år sedan skrev jag en bloggtext med titeln ”Nätberoende_ jag?” då fanns tendenserna till vad som idag blivit en tydlig sanning.
”Sociala medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.”

Så kära nätvänner och bloggare därute, håll ögonen öppna och äkthetsfiltret påslaget. Läs och använd informationen med en kritisk blick.

Länkar /
https://medieman.com/2014/05/13/natberoende-_-jag/
https://www.etc.se/feature/jonas-gren-det-superuppkopplade-samhaellet-aer-ohaallbart
https://www.svtplay.se/video/8opXLXB/kulturnyheterna-special-antligen-skarmfri