Kategoriarkiv: foto

Cindy Sherman / en titt i backspegeln

Augusti 2016. På det privatägda museet The Broad i downtown Los Angeles visas en bred retrospektiv av Cindy Sherman – Imitation of Life. En heltäckande utställning iscensatt som en scen där flera av hennes ikoniska fotografier bokstavligen fyller flera väggar i gigantiskt format. Jag tillbringar en förmiddag där en varm augustidag, betraktar de med tiden allt mer teatrala karaktärer och iscensatta situationer. Skräck, blod, amerikanska ikoner. Färg och svartvitt.

Interiör från utställningen Cindy Sherman – Imitation of Life. Foto Thore Soneson

Utställningen sveper över hela hennes aktiva fotografgärning, där finns en tidig serie Bus Riders från 1976 som knappt visats tidigare. Cindy Sherman har redan vid denna tid utarbetat och sin fotografiska stil, i femton porträtt iscensätter hon sig själv som passagerare som väntar på bussen. Tidsenligt klädd, svartsminkad, klädd i arbetskläder, som män och kvinnor. Istället för att visa dokumentära bilder återskapar hon sin bild av den verklighet hon observerar. De svartvita bilderna visades interiört i bussarna på den plats där reklam annars placerades.

Cindy Sherman – Untitled (Bus Riders), 1976-2000 (https://publicdelivery.b-cdn.net/wp-content/uploads/2019/08/Cindy-Sherman-Untitled-Bus-Riders-1976-2000.-1-1.jpg)

Cindy Shermans tidiga verk är skapade i ett amerikanskt sjuttiotal när konsten är på väg från att utforska realismens möjligheter mot en alltmer uppskruvad marknad där måleriet och graffitin hamnade i blickfånget. Här återpublicerar jag en tidig text som aktualiserades 2012 när Moderna Malmö visade en stor utställning av Cindy Sherman.

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

mom2010147_cs-56-web

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman – Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )

Helmut Newton / Provokatör som glorifierade kvinnokroppen

Apropå en aktuell dokumentär om fotografen Helmut Newton ”The Bad and The Beautiful” bläddrade jag i mitt arkiv och hittade denna text som jag publicerades i ABCD i samband med boken ”World Without Men”.

Tiden är mitten av 1980-talet, jag skrev artiklar främst om fotografi och film i olika magasin. En av dessa var ABCD, en mode-livsstil-kultur publikation som drevs av ett antal kommunikations företag och kom ut under 1985-86. Chefredaktör var Lars-Peder Hedberg.

Kopia av artikel i ABCD.

I en tid när modet frotterar sig i gränslandet mellan könen, fotomodellerna strävar efter en macholook och fotograferna har den funktionalistiska studion och högteknologin som rekvisita i modebilderna – i en sådan tid är Helmut Newton med sina djupdykningar i köttets lust och kvinnans sexuella attraktion en antik och otidsenlig fisk. Nästan en utdöende ras.

Samma år som New Yorks kulturella avantgarde utnämner den fd mannen Teri Toye till årets ”Girl of The Year”, publicerar Newton sin femte fotobok ”World Without Men” En volym som sammanfattar och berättar om en drygt tjugoårig karriär på de stora modemagasinens omslag och bildsidor. Franska, italienska, engelska Vogue, Harpers Queen, alla har de anlitat Newton.

Alla har låtit honom visualisera sina fantasier om kvinnor i glamourösa och förbjudna miljöer, i nattens dunkla ljus och bland köttmarknadens knallhårda kontraster. I solen på badstranden. Hans modeller och situationer har alltid varit laddade med sexuell spänning, öppen och i klarspråk.”

– Jag tror på synden, säger denne sextiotreåring, synd gör allting mycket mer intressant.

PS. Om ni besöker Berlin någon gång i framtiden finns ett museum helt dedikerat till Newton – https://helmut-newton-foundation.org/en/ Stängt för närvarande men tiderna förändras snart till det bättre – hoppas vi.

Vadå postmodernt? Om Fotokonsten.

Ur pappersarkivet / Jag har genom åren skrivit texter om konst, film och fotografi. En del av dessa håller jag på att digitalisera. Tänker de fortfarande är läsvärda för alla som är intresserade. Här ett samtal mellan tre fotografer. / publicerat i F nr 4 1989

”Fotografin blir allt mer gränsöverskridande. Det personliga uttrycket accentueras. Konstgallerierna öppnar portarna. Thore Soneson bjöd Dawid, Ola Billgren och Ingrid Orfali att sitta ned och samtala om fotografins möjligheter och villkor.

Det är 1989. Och fotografin står inte bara och knackar på dörren till de konstgallerier som tidigare varit helig mark. Idag har ”den fotobaserade konsten” eller ”fotokonsten” – som den moderna fotografin i brist på bättre term kallas – redan marscherat in. På den internationella konstscenen är detta inget nytt, men i Sverige har gränsdragningen mellan uttrycksmedlen länge varit om inte strikt så åtminstone tydlig. Men i november, med Dawids utställning Arbetsnamn – Skulptur på Thielska galleriet, kommer denna gräns definitivt att vara historia. Sådant inflytande på den svenska kulturvärlden har nämligen Thielskas konstnärlige chef Ulf Linde.

Dawid är en av tre konstnärer/fotografer som deltar i detta samtal om fotokonstens status och tillstånd. De andra två är Ingrid Orfali, kvinnlig fotograf som närmast hör hemma i den ”postmodernistiska” kulturen och Ola Billgren, välkänd konstnär som länge arbetet nära fotografins uttryck men först i år tagit steget till att ställa ut egna fotografiska bilder.

Jag fotograferar det jag inte kan måla, målar det jag inte kan fotografera.

Citatet ovan av Man Ray, som själv arbetade i båda medierna, är en sorts utgångspunkt eftersom det formulerar en traditionell inställning till fotografin. Allt mer visar nämligen konstnärer att sammanblandning av teknikerna befruktar båda konstformerna. Att den ”rena” fotografin i sig själv har avsevärda spännramar, visade sommarens utställning Inre på Krapperups slott i Skåne där Christer Strömholm, förutom att visa egna nytagna bilder, bjöd in åtta fotografer att visa bredden på svensk fotokonst. Där fanns Dawid och Ola Billgren tillsammans med bl a Gerry Johansson, Gunnar Smoliansky och Jan Svenungsson.

Dawid själv hade i våras en utställning, Dagram på Malmö Konsthall, resultat av hans egen metod att som han säger ”låta fotovätskorna droppa över papperet”. Dessa dagram, inspirerade av dadaisternas ”spontana” konstideer, ställde Dawid också ut i L’Orleans i Frankrike i somras.

Ola Billgren visade med Syner och tecken på Läderfabriken i Malmö i februari att han hittat ett personligt sätt att använda foto med meterstora färgkopior där landskap och människor smält ihop till en egen, snudd på själslig verklighet.

Ingrid Orfali blev uppmärksammad när hon som enda svensk fotograf visade foton på Matris på Malmö Konsthall 1988, en utställning där bl a Laurie Simmons och Cindy Sherman representerade den postmoderna fotografin. Bilder lika laddade av språkliga tecken som visuella koder.

Ingrid Orfali är årets svenska PS1-stipendiat i New York, ett stipendium som tidigare inte tilldelats någon fotograf. Hon har under sommaren deltagit i utställningen Shifting Focus, där engelska kritikern Susan Butler valt ut 17 kvinnliga fotografer från hela världen. Hon är samtidigt svensk deltagare på Sveaborg i Finland där fotoutställningen En bild är en bild är… pågått under sommaren.

BIldtexter
”9337” 56 x 45 cm ur serien Dagram, © Dawid, 1989
”stryk moby dick” Cibachrome 100 x 100 cm, © Ingrid Orfali 1987
”natt i trädgårdsrummet” 100 x 80 cm Ingår i sviten Fotogravitation © Ola Billgren 1988

THORE SONESON: Låt oss börja samtalet med att ni presenterar er själva och er syn på fotografi.

OLA BILLGREN: Efter många års intresse av foto och målande med anknytning till fotografi, har jag plötsligt fått klart för mig hur jag ska fotografera. En underlig känsla – som att ha gått med ett dåligt samvete och plötsligt inse att det inte funnits anledning till att ha det.
Mitt intresse för foto har varit i första hand intellektuellt, att fatta medieverkligheten. I mitt måleri har foto och media varit som ett filter som jag sett människan i reproduktionsåldern genom.
Jag har fotograferat mycket förstrött genom åren. Först på mitten av 80-talet och då delvis genom Dawids fotografi som jag skrev några artiklar om, kändes det som jag kunde uttrycka mig med foto. Och det är en bra position för ingen förväntar sig att en målare skall visa fotografier.

INGRID ORFALI: Det är två saker som intresserar mig. Dels det mänskliga språket, franska eller svenska har ingen betydelse. Dels är det något som utlöstes av en svensk, Ingmar Bergman som i en intervju om Viskningar och rop talade om färgen rött, om dess betydelse som språkuttryck i filmen. Det släppte loss bildens möjligheter för mig, eftersom jag är skolad i filosofi i ordets land Frankrike där man är mycket bra på att förtränga bildens möjligheter. Där har till och med sedlarna författarporträtt – Pascal, Voltaire osv. Numera har visserligen Delacroix trängt sig in, men det tog tid.

Jag började med stilleben.
Jag har aldrig varit intresserad av människor.”
Ingrid Orfali

Jag började direkt fotografera stilleben, jag har aldrig varit intresserad av landskap eller av personer. Mina bilder ger plats för tänkande, för de idéer jag vill uttrycka. Och varför ägna dagar åt att måla något kameran kan fånga på en sekund…

DAWID: För mig var det en olyckshändelse när jag råkade titta i en kamera i 18-20 årsåldern. Och på den vägen är det. Jag har visserligen haft otaliga tillfällen att ifrågasätta vad jag gör, nya problem inför bilderna, men alltid inom fotografiets ramar. I tio år var jag ”gatufotograf”, även om jag väldigt tidigt gjorde tafatta försök till mera statiska bilder. Jag accepterade dåtidens inställning till ”konstfotografi”, som t ex Robert Frank, Ralph Gibson och Duane Michals använde den. Eftersom jag vuxit upp utan kamera köpte jag en fototidning och där upptäckte jag något magiskt med dessa bilder, det var något som hände när jag tittade på dem. Den andra sidan, att frysa verkligheten genom nyhetsbilder, det intresserade mig aldrig.
Idag tror jag man kan se en estetik rakt igenom mina bilder, ett av mina allra första porträtt är jämförbart med mycket jag gör idag. Min okunskap om möjligheterna har drivit mig fram. Att jag börjat med hobbymåleri uttrycker kanske en motsatt riktning mot Ola… men jag undrar… upplever du att du ger dig ut på djupt vatten, att du sitter vid samma bord som vi och skall utsättas för prövning?

OLA: Nej. Det är snarare en privilegierad position att vara bildkonstnär i traditionell mening. Ingen ifrågasätter subjektets närvaro i det jag gör. Om jag målar en familjemedlem, Jesus på korset, ett stilleben eller en impressionistisk vy är jag den samme. Dessa ”point of views” är alla målade av mig. När jag fotograferar sönderfaller däremot bilderna i motiviska kategorier, de försvagas som ”verk”.

Ni båda har stillebenet gemensamt. Ni söker en slags magi i stillaståendet. Jag intresserade mig för foto via reportage i bildtidningar på femtiotalet. Foto betydde en modern existens, hade en anonymitet, en slags jag-förlust i förhållande till verkligheten. Det sker något egendomligt med bilder hämtade ur livet när de reproduceras – ”det närvarande i det frånvarande, frånvarande i det närvarande.” Fotot har alltid stått i centrum för mitt bildintresse, men jag har varit för bunden vid mitt medium för att själv använda det.

DAWID: Du valde inte heller måleriet, det bara fanns där.

OLA: Precis. Jag växte upp i den miljön, för mina föräldrar var fotot något man såg ned på.

INGRID: Många ser fortfarande fotot som något vid sidan om den ädla konsten måleriet. Inte minst ur kommersiella synvinklar uppnår måleriet en status som är helt annorlunda. ”Hur har du gjort denna bild?” säger man om en hyperrealistisk målning, man ser den som magnifik. Samma bild fotograferad med arkivbeständighet och allt är genast sämre. Detta upptäckte jag först efter jag börjat fotografera, jag valde det för att inte behöva använda så många timmar som måleriet krävde. Det var viktigare att polera idén.

OLA: Då känner du dig inte förpliktigad av den fotoetik som säger att foto är ett massmedium och därför ska användas för att gestalta sociala förhållanden – ”det får inte vara konst, det är idealiserande”.

INGRID: Jag har alltid varit främmande för den tanken. Konst skall inte vara avbildande, måleri gör att förvrängningar åstadkoms omedelbart, penseln avbildar verkligheten på sitt sätt. Med kameran är det lätt att fånga ett fragment av verkligheten. Men det är inte konst, för att skapa konst måste man behärska sin repertoar, de förvrängningar man vill få fram. Att berätta rakt upp och ned är inte heller konst – teater och romaner förutsätter en förvrängning av verkligheten.

DAWID: Du säger delvis emot dig själv; du fotograferar för att det är ett rationellt sätt att göra en bild, samtidigt inser du att prägla bilden kräver kunskap om mediets möjligheter, om den tekniska delen.

INGRID: Nej, det krävs bara kunskap om hur du vill presentera en bild.

DAWID: Men du måste ha en metod för att åstadkomma detta. Den måste gestaltas med verktyg, antingen en pensel eller kamera.

INGRID: Jag lägger mig aldrig i förstoring, kopia eller sådant. Det är bara på idéplanet jag bygger, jag arbetar aldrig tekniskt med en bild.

THORE: Oavsett var man skall dra skiljelinjerna för vad som är konst eller inte är det ett faktum att fotografin idag är delaktig i ett konstnärligt samtal. Blandformer skapar nya uttryck, se bara på en konstnär som Stig Sjölund som på ett självklart sätt använder fotografiet som del av sina nya målningar. Ni tre gör bilder med målarens frihet, men med fotografisk teknik. Allt detta medverkar till att foto idag accepteras bland de traditionella konstformerna.

OLA: Foto har alltid varit accepterat när det varit förbundet med ett klart syfte. Ett bruksvärde. Inte bara reportaget utan också reklamfotot, där det definitivt handlar om nytta, att sälja en vara. Men fotot som självändamål, att ”bara göra en bild”, har aldrig accepterats.
Det som hänt är att något fallit bort i gränsdragningen mellan medierna, något har lösts upp. Jag kan se hur det går tillbaka till tiden innan kameran uppfanns. Redan då skilde man på konst och bilder som representerade. En avbildning gav en mera trivial bild av verkligheten, en symbolisering en mera innerlig, mera personlig. Denna åtskillnad förstärktes genom fotot, kameran kunde reproducera och måleriet kunde söka sig till alltmera osynliga aspekter – ”vi synliggör genom att måla”.
Idag står de båda inte längre i ett motsatsförhållande, det egentliga verkliga som för mig är det symbolistiska är inte mer närvarande i en form än i en annan.

DAWID: Också genom att måleri idag konsumeras mycket i tryck i tidskrifter och böcker uppstår en utjämning. Bildernas yta och tekniken blir mindre viktig för dagens nya generationer. Mycket av fotografin håller också på att bli onödig idag, TV ersätter bildtidningar osv så att fotografer som vill fortsätta jobba måste söka sig ny marknad – ibland ges fotot en mer artistisk prägel än vad det kanske har möjlighet till.
Men det är inte en ensidig kommersiell tanke, det är en rörelse i tiden att fotot blir legaliserat som uttrycksform, det hör ihop med datoriseringen av pressbilden, att bilden blir manipulerbar och opersonlig. Som fotograf har jag alltid strävar efter att bilderna skall få måleriets aura.

OLA: Den dokumentära bilden har förlorat den närvaro som ursprungligen motiverade den som sanningsvittne. Intresset förskjuts från vad bilden innehåller till att i dyra tidskrifter se bilden som en del i ett estetiskt spel. Bilden brister i trovärdighet när den blir en del av hela texten.

INGRID: Men samtidigt är den befriad från att vara en kopia av verkligheten, uttrycka ”krig” eller ”person”. Fotot har varit fast i denna förbannelse. När fotot blir bara bild är den på rätt väg.

DAWID: Det ligger en hälsosam misstro mot massmediabilden i det du säger, jag ställer också upp på det.

INGRID: Ola som är målare och sysslat med hyperrealistiskt måleri upplever en slags nostalgi inför närvaron som gått förlorad, miraklet inom fotografin. Medan vi som bar sysslat med foto har lämnat detta och närmat oss måleriets privilegium – att skapa en fiktion. Har jag fel?

OLA: Man kan aldrig måla som man fotograferar. Jag kan inte reducera mitt seende så effektivt som objektivets uppfattning av ljusets strålning.
Mina foton bygger på en annan tanke – en död verklighet kan ges ett språk via bilden. För mig är däremot dina bilder kliniska, en kvalitet som aldrig kan uppnås i målandet. De är aseptiska så som bara fotografier kan vara.

DAWID: Om man istället jämför med Magrittes bilder som idébärare blir det tydligare.

INGRID: Precis. Jag tycker mycket om att titta på välreproducerade bilder av Magritte i en bra konstbok. Man slipper se penseldragen, det är en ren bild, en glättig yta utan dekor.

OLA: Du som är så intresserad av verbala undertexter i bilderna, gynnas av att bilden inte störs av någon form av beröring.

DAWID: Jag tycker inte att en bilds budskap distraheras av måleriets rent tekniska förförelse. I ett stilleben väljer man objekt som är tecken för idéer, man ställer rött mot grönt, gör ett estetiskt val. Valet är detsamma som när man ”klämmer färg ur tuberna”. Det är nästan snobberi när du Ingrid avsvär dig måleriet så totalt.

INGRID: Det finns alltid val som påminner om måleriets i mina bilder, yta eller yta plus objekt. Men med kopior i cibachrome får allt en tydlighet utan suddiga sidor. Förhoppningsvis gör det att en betraktare ser samma sak som jag, att associationerna går åt samma håll. För mig skall bilden vara universell, titeln är däremot alltid ett uttryck för kulturella koder — begränsade till dem som kan förstå.

THORE: Är ni då alla postmoderna fotografer i betydelsen att ni uppfinner nya spelregler för fotot, använder en etablerad teknik men upplöser och utvidgar fotots innehållsmässiga möjligheter genom att använda konstens språkliga arsenal?

OLA: Skillnaden mellan konst/foto är inte längre intressant, däremot de specifika uttrycken. Postmodernitet är inte en stil, ett sätt att fotografera, egentligen är det tvärtom – en massa olika sätt att närma sig fotograferandet.
Jag själv arbetar med reflektioner om själva fotografiet, en sorts betraktelse över mediets historia. Ingrid använder metaforer där fotot har ett illustrativt förhållande. Varje föremål är ett begrepp, kombinationen av föremål är det viktiga. Dawid är däremot ute på en annan hal is, han närmar sig alltmer måleriet, konstgrafiken. Den bild som kan uppstå under arbetet där arbetet är det primära. Du griper in i själva processen.

DAWID: Men jag kallar mig inte heller postmodernist, det begreppet har ingen relevans för mig. Jag förstår helt enkelt inte vad det innebär. Mina strävanden är nog mer modernistiska, jag identifierar mig med mer romantiska idéer om att bilder kan förändra världen utifrån en subjektiv utsaga. Det postmoderna betyder för mig en slags följsamhet med samtidsbilden, ett mera vetenskapligt grundat förhållande.

Jag kallar mig inte postmodernist.
Jag förstår helt enkelt inte vad vad det innebär.
Dawid

Mina bilder skall vara ”riktig” konst – inte postmodernt reproducerbara – de skall upplevas direkt och vara unika. En målare bestämmer sig redan i valet av pensel för ett uttryck, en fotograf väljer inte mellan olika kameramodeller när han vill skapa en bild. Pentax eller Minolta har samma tekniska möjligheter. Deras register är oändligt mycket mindre, som ett piano med fyra tangenter.

INGRID: Jag tycker tvärtom att fotografiets möjligheter är oändliga, som en penna ingen vet vilket språk eller genre den ska skriva. Fotots genrer existerar men samtidigt existerar en ocean av möjligheter.

DAWID: Som fotograf använder man sig naturligtvis av konventionerna. Förutfattade meningar om vad ett porträtt är skapar motbilder. Nya bilder ger en ny klang på tangenten, ett bredare register. Om gränserna löses upp idag finns de ändå kvar, man måste förhålla sig med eller emot. Konventioner är till för att överskridas.

OLA: Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar.
Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”

De digitala missarna

Att fotografera är i vår digitala tid både en snabb minnesmaskin och allt mer en slags automatisk instinkt; de sociala nätverken vimlar av selfies, allt som händer oss måste dokumenteras med mobilkameran annars existerar det inte. På samma sätt flödar medierna över av bilder och visuella retningar, allt från katastrofer till utrotningshotade djurarter, lyxjakter och datasoptippar.
För drygt tjugo år sedan skrev jag i en essä: ”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål. Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening…” Ett tempo som knappast avstannat eller minskat sedan dess.

Allt mer verkar det som att fotografiet genom det digitala tagit två tydliga riktningar; den ena är mobilmassan på nätet, oftast oreflekterat och hastigt, den andra är det konstnärliga, fotografiet som ett verktyg som kan registrera allt från dokumentation till introspektiva processer. Fotografiet används på konsthögskolor och i nyhetsbevakningen, det digitala är i allas händer och tillgängligt på ett helt annat sätt än under den analoga tiden när bild tog tid. Från exponering via mörkrum till kopior som kunde sättas in i album eller reproduceras på tidningspapper. Processen skapade tid för eftertanke och redigering, man kastade helt enkelt bilder som var felexponerade, oskarpa eller ofördelaktiga för den som fastnat på bildrutan.

Idag lagras allt digitalt, kopplar du in din digitala kamera i datorn hämtas allt in till hårddisken, molntjänster som Google foto sparar allt du tar med mobilkameran. Alltså allt även misstagen. Och de är allt fler. De berättar en hel del om både teknikens brister, långsamma processer där den automatiska skärpan söker efter leenden och vår jakt på det perfekta ögonblicket att visa upp för andra digitala vänner.

Som minnesmaskin är den digitala tekniken på detta sätt också en sanningsmaskin, bildfilen skapas automatiskt och lagras direkt. Att redigera bort oönskade personer, klona eller photoshoppa likt en plastikkirurg är en helt annan sida av det digitala som man kan skriva avhandlingar och politiska brandtal om. Här vill jag bara sätta fokus på misstagen, de där okontrollerade ögonblicken som gör att vi kan avdramatisera och skratta. Distansera oss för en stund från jakten på det perfekta, på idealet eller en sanning som aldrig ändå låter sig fångas på en stillbild.

Den essä jag citerar mig själv ifrån har rubriken ”Slumpens attraktion” och inleds med ett annat citat där misstag och de långsamma processerna lyfts fram i ett socialt och mänskligt perspektiv. ”Det mest fundamentala politiska projektet för det 21:a århundradet är därför: Tag tiden tillbaka! Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare, till att förstå vad som fört oss hit och hur vi kan återerövra kontrollen över vår egen tid.” ur essän ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” 1999 av Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet. http://www.soneson.se/texter/Take%20A%20Chance.htm

Resor med kamera

ITALIEN / 1974-75
Mina kameror och jag åkte på flera resor till Rom, Milano och Bologna under mitten av sjuttiotalet. Jag reste tillsammans med kollegor, frilansande fotografer och journalister från reportagegruppen Grupp Fem i Lund, dokumenterade slitna förorterna, tog mig till den monumentala Mussolinistadsdelen EUR, till Bolognas universitetscampus och till Milanos ockuperade bostadsområden.

Överallt mötte vi stridbara och engagerade människor som ville bryta mot det etablerade systemet, den katolska moralen, de gamla traditionerna. Italiens storstäder vibrerade. Sydeuropa var i politiskt fokus, den utomparlamentariska vänstern demonstrerade mot nyfascisterna i Italien. De gamla kommunistiska partierna reformerade sig och anpassade sig till västerländska demokratier och döptes om till eurokommunism. Kulturen politiserades och blev ett dynamiskt inslag i valrörelser, på gatorna och i medierna.

Filmregissören Pier Paolo Pasolini utmanade alla konventioner och den fascistiska moralen med Salo, eller Sodoms 120 dagar som utspelar sig under andra världskriget. Sommaren -75 hittades han mördad på Ostias strand. I Milano och Rom framförde Franca Rame sin monolog ”Tutta casa, letto e chiesa” ( ung. ”Alla hem, sängar och kyrkor”) ett feministiskt upprop mot den italienska kyrkans patriarkaliska struktur och moral.

Mitt inne i Rom, på Campo dei Fiori, det gamla marknadstorget samsades slaktaren med parlamentsledamöterna och de bankanställda kassörskorna vid bardisken med sina espressos. Turisterna i amerikanska grupper blixtrade längs Piazza Navona och tågluffare sov i parkerna vid stationerna. Blomstertorget var vårt torg, det låg billiga hotell på smågatorna i närheten, konstnärer satt vid sina fönster och målade, gatusångare och gycklare uppträdde på kvällarna.

Vi ville fånga denna tidsanda på gatorna, skildra kontrasten mellan det gamla trånga, varma och de nya marmorklädda bankpalatsen. Visa gatubarnen och polismakten. Skildra energin och traditionen. Vi blev attackerade av nyfascistiska tonårsgäng och fick fly från platsen i vår bil.

Vi blev bjudna på lyxmiddag av kommunisterna i Bologna och till stor lantbuffe på ett gods utanför Milano. Vi skålade och drack Cynar, likör på kronärtskockor, med en arbetarfamilj i en ockuperad bostad i Roms slumkvarter. Vi sparkade boll med barn i en övergiven fabrik i Milano. Vi besökte kooperativt drivna mejerier i röda Bologna.

En del av bilderna skulle publiceras i en annorlunda politisk guidebok av författarparet Torsten och Birgitta Bergmark, vi reste efter deras manus och hittade miljöer vi aldrig sett utan deras guidning. Boken blev aldrig publicerad. Men intrycken och bilderna finns kvar.
Thore Soneson 2010 / 2012

Kollision mellan radikala politiska läger

Vi var klädda som svenska alternativa/radikala män, randig fiskartröja, slitna jeans, armeskjortor och gympaskor. Knappast lämpliga för en mottagning med Bolognas lokala partirepresentanter från det kommunistiska PCI. Men det var sjuttiotal och kontrasterna var både kulturella och rent estetiska.
De italienska representanterna bjöd oss på middag på en restaurang med vita dukar och menyer tryckta på tjockt handgjort papper. De kom i kostym och aftonklänning, ombytta från dagtidens arbetskläder, t-shirts och jeans. Vi kom klädda i samma utstyrsel som när vi möttes tidigare på dagen.

Vi var fotografer och skribenter, med ackreditering från vänstertidningen Ny Dag, vi sökte kontakter för att bli introducerade på daghem, på arbetsplatser där radikala fackföreningarna visade hur kollektiva lösningar kunde etableras och fungera; i Bologna fanns flera mönsterexempel på hur den italienska kommunismens samarbetsagenda med kristdemokrater fungerade. Detta möte skedde 1976, före Röda Brigadernas kidnappning av Aldo Moro men i en tid där vänsterradikala Lotta Continua organiserade demonstrationer och propagerade för en revolution i 1968 vänsterns efterföljd.

Vi hade träffat radikala grupper i Milano, husockupanter som stöddes av vänsterradikala fackligt aktiva nära knutna till lokala Lotta Continua. Hamnat på massiva polisinsatser på gatorna och besökt familjer i ockuperade hus.

På middagen berättade vi detta och ville diskutera hur partiet såg på dessa revolutionära aktioner. Det skapade dålig stämning, minst sagt. Den utomparlamentariska vänstern skulle bekämpas, inte bemötas. De var potentiella terrorister, inte rumsrena och framförallt inte värdiga att lyftas fram av medier från Sverige.

Middagen slutade med att vi/jag tackade för måltiden och reste mig med en tydlig markering, en hälsning med knuten näve.

Dagen efter åkte vi vidare mot Rom.

Thore Soneson 2020

Medresenär på flertalet av dessa resor var min fotografiske vän och kollega Micke Berg. Han är fortfarande fotograf. Jag är kulturell diversearbetare.

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home”Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

CHR. / Fotografiska minnesbilder

Idag är det vernissage på Fotografiska i Stockholm på en stor och generös retrospektiv av Christer Strömholms foto och liv som fotograf. Utställningen är sammanställd av Joakim Strömholm och kuratorn Maria Patomella och det har blivit en nyfiken upptäcktsresa genom ett stort konstnärskap.

Vi som sett och följt CHR:s bilder genom åren hittar de flesta och de mest uppskattade porträtten och resebilderna, men samtidigt en hel del nya vinklar och ögonblick. Personligen stannar jag länge och fascinerat i hans ”arbetsrum”; där hänger kontaktkartor och kopior med markeringar till kopisterna. En frikostig inblick i de konstnärliga verktygen han förfinade under ett långt yrkesliv. Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade.

Instruktioner till kopisten om hur "Den vita damen" skall framställas i mörkrummet.

Instruktioner till kopisten om hur ”Den vita damen” skall framställas i mörkrummet.

Det är en imponerande och väldigt generöst gjord utställning, med montrar där allt från ID-kort, pass, en pipa, krognotor och lappar med telefonnummer till vännerna från Place Blanche ligger på display.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

De klassiska bilderna med den vita damen hänger i en svit i första rummet. Innanför det ett flöde av resebilder från Spanien, från Paris, New York; en svit dödsbilder kopierade av Christer Landegren i en mörk och trolsk ”krypta” och ett hörn med Fotoformsviten från LIDO som Gunnar Smoliansky kopierade i början av 1990-talet.

Vännerna från Place Blanche fyller ett helt rum, det är rött rum med många, kärleksfullt och respektfullt tagna bilder av de transsexuella vänner Christer mötte och levde med i Paris.

Boken ”Post Scriptum” sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo är en drygt två kilo tung biografi, en elegant och välgjord volym med det mesta av ”Den store svensken” som Christer Strömholm kallas i fotokretsar världen över. Ett värdigt epitet!

CHR. / Kommande utställningar / Museet / Startsida – Fotografiska – En världsplats för fotografi.

Irving Penns fotografiska världar

Jag minns när Irving Penn ställde ut sina kvinnliga ”nudes”, sina svartvita närgångna fotografier på Camera Obscura i Stockholm på utställningen ”Earthly Bodies”. Det är början på 80-talet och på bilderna bokstavligt väller kroppar ofta utan ansikten, utan identitet fram. Det är kallt belysta, avskalade studier av mänskliga kroppsdelar, av människans former.

Utställningsposter ”Earthly Bodies” Camera Obscura Stockholm, 1981.

Bilderna delade kritiker- och fotografkåren i två delar; i den delen som såg de svartvita aktstudierna som smaklösa och brutalt objektifierade fanns den starka dokumentära traditionen i svensk fotografi, i den andra fanns konst- och modefotograferna som i Penns bilder såg människans skönhet i de plumpa och mulliga linjerna. Själv befann jag mig någonstans mittemellan.
Jag skrev en essä i tidningen Schlager om utställningen och lyfte – om jag minns rätt – fram det mästerliga sättet att teckna med ljus, jag upplevde kropparna som befriade och vackra. Irving Penn varken förhärligade eller föraktade, han studerade de mänskliga former som aldrig eller sällan tidigare avbildats i klassiska aktstudier, i måleriet eller skulpturalt.

När jag nu återser några av de svartvita fotografierna på Moderna Museets utställning ”Skiftande världar”, hämtad ur den donation Irving Penn gjorde till museet 1995, blir det tydligt hur motiven är en del i hans utforskande av stillebenets uttrycksformer. Hur ljusets spel skapar form, hur fotografiet fryser tiden. Stannar tiden så att vi kan se.
På utställningen finns ett spektra av hans olika teman; modebilderna för amerikanska Vogue, porträttserierna på berömda kulturpersoner som Ingmar Bergman och Truman Capote, naturfolken i Dahomey i sviten ”Worlds in a small Room” eller ”Småföretagare” som visar yrkesarbetare i femtiotalets London, Paris och New York.

Paradoxalt nog är Irving Penns storhet som fotograf att han aldrig verkade värdera sina motiv, han studerade dem och visade fram dem i detaljskärpa och mot neutral bakgrund. Den gråa duken eller det vita och tomma studioljuset. Samma blick oavsett om han arbetade med modebilder eller de egna uppdragen och böckerna.
I en ljudupptagning Moderna har lånat in berättar Irving Penn själv om sin relation till sina motiv och sina serier med bilder, fritt tolkat säger han att han alltid ”söker mig själv i mina motiv, precis som betraktaren söker sig själv i mina bilder.” Ett sätt att utforska världen och sig själv. Tydligare än så kan det nog inte sägas…eller som citatet Moderna Museet har tryckt upp på entreväggen till utställningen :
”A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart, and leaves the viewer a changed person for having seen it; it is in one word, effective.” —Irving Penn.

Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation.

”Skiftande världar” är en museums utställning av den där självklart generösa sorten, fylld av magasinsuppslag från Penns karriär, tidsbilder över den kolorerade modepressens utveckling. Alla som på något sätt intresserar sig för fotografi och magasinsdesign måste göra ett studiebesök på Moderna Museet Malmö i sommar.

Foto som ögonblickets konst

Har vandrat runt på ett antal Fotografi-i-fokus utställningar i Malmö. Det slår mig att fotografiet är ett redskap, ett verktyg som kan leverera de mest skilda berättelser och visuella äventyr. Det är ett minnesverktyg, ett ögonblickets öga och en fantasimekanism.

En maskin för att frysa tid och tanke – kan man också påstå – utan att vara alltför pretentiös eller poetiskt snaskig.

Har inte räknat hur många utställningar foto-biennalen innehåller, men här finns klassiska fotografiska storheter som Mary Ellen Mark på Galleri Magnus Åklund och Åke Hedström på Fotografins rum, Galleri Ping-Pong och Malmö Konsthall Båda dessa fotografer får helsidor i dagspressen och stor uppmärksamhet. De recenseras och intervjuas, med all rätt, stort uppslagna och jag kommer att återvända till deras fotografiska verk.

Men det är i myllret av ett antal nya svenska och utländska konstnärer med foto som uttryck som det blir nyskapande och utmanande på ett annat sätt. Starkt laddat är det familjedrama som iranska men sverigebosatta Aida Chehrehgoshas iscensätter på Galleri Format, ett visuellt personligt drama. Där visar också Mårten Langes svartvita bildserie ”Anomalis”, blixtskarpa bilder som visar föremål och platser, laddade med en underton av våldsam verklighet, som dokumentation i en brottsutredning.

aida_chehrehgosha
Aida Chehrehgosha, ”Till min mamma, pappa och två bröder.”


Recenserat i Helsingborgs dagblad och på konsttidningen Omkonst webbsida http://www.omkonst.com/11-lange-chehrehgosha.shtml.

Mårten Lange visar samtidigt en ny serie foto i samma stil – ”Landmarks” – på Skånes konstförening där ett urval konstnärer visar verk under temat ”det utvidgade fotografiet”. Här blandas Langes kraftfulla råhet med bla fantasifulla iscensättningar av Nadja Bournonville, en vindlande resa i symbolik och klassiska stilleben. I ett annat rum visar John Skoog ett urval printade kopior från en lokaltidning på 70-talet, Qvidinge Allehanda. Bilder som är rakt-på-sak-ögonblick ur vardagens händelser som med tidens förskjutningar blir en sorts ikonografi över en förlorad idyll.

Flera utställningar på ett antal andra gallerier visar vilken bredd fotografiet som konst har idag, allt från knivskarp studiolekar till flanörfotografi.Ett projekt utöver det vanliga är Michel Thomas serie My Face Book 2010. ”I am who I am but I can be someone else” där han under ett år iscensatte ett porträtt om dagen och publicerade dem som statusuppdateringar på Facebook. Det är en vindlande personlig resa där tankar, reflektioner och upptåg sätter tidens i relief.

MyFacebook_MichelT
Michel Thomas ”My Facebook”

0409

Inte alla pressröster uppskattar den här bredden i fotografiets uttryck, bIldprofessorn Jan Lindström på Sydsvenskan är speciellt negativ och kategorisk när han avfärdar bredden inom nutida fotokonst med orden – ”Den magiska 125-delen av en sekund har reducerats till konst – och navelskådandet har blivit en dygd.” Att Lindström kommer från dagspressen och ser det dokumentära som det enda korrekta fotografiska uttrycket får stå för honom, men att sydsveriges största morgontidning visar en så total brist på intresse för fotografins möjligheter är beklämmande.

Själv tänker jag ägna dagen åt att bla gå på en visning av Åke Hedström på Fotografins rum. En fotograf som under mer än fyrtio år vägrat att begränsa sig till en form utan ständigt utmanat sig själv och sitt fotografiska öga. http://www.akehedstrom.se/info

20150325174809

På Industrigatan i Malmö låg AB Tripasin. Utställningen ”Åke Hedström, Retrospektivt” hade vernissage den 5 mars 2011. © Åke Hedström / Malmö Museer 

Den manipulerade verkligheten – foto och video som massmedia

Alltsedan den fotografiska tekniken uppfanns har bilder manipulerats, alltsedan den elektroniska videon lanserades har den varit ett massmedium. När konstnärerna har tagit till sig dessa medieformer som verktyg är verkligheten inte längre sig lik.

I Wien sätter två stora utställningar under våren fokus på hur bildmedierna har använts och förvrängts för olika syften – ”Kunst and Controversies – The Law, Ethics and Photography” på Kunst Haus Wien om den fotografiska bilden och ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.

På väg in i fotoutställningen varnas jag för det stötande innehåll som väntar på Kunst Haus väggar. Väl inne möter jag allvarliga ansikten som studerar foton där krigsoffer, kolorerade reklambilder och dokument från nazisternas gasugnar varvas med informativa texter. Utställningen visar att bilder alltid manipulerats och spridits – för konstnärliga, politiska och/eller ekonomiska intressen. Betraktarna har fascinerats av det udda, det makabra, det spektakulära och frågor om sanning och osanning har väckt kontrovers och starka åsikter.

I vår svenska sekulära kultur väcker nog inte Oliviero Toscanis eleganta förbjudna kyss mellan en munk och en nunna “Kissing-nun” några upprörda känslor, men i den katolska värld där han skapade sina prisbelönta fotokampanjer under temat United colors åt klädmärket Benetton blir bilden en uppenbar provokation mot den moral som begränsar den individuella friheten. Mycket riktigt protesterade kyrkan i Italien och Benetton valde att stryka den ur sin reklam.


Oliviero Toscani, Kissing nun, 1992 © VBK, Wien 2009

Nyhetsmedier hamnar i katastrofer och krig ofta i ett etiskt dilemma, skall verkligheten alltid visas upp? Kan man publicera Todd Maisel´s foto av en avsliten människohand i dammet efter 9/11 utan att spekulera i det makabra? Här är sanningsaspekten långt ifrån lika övertygande som i den serie dokument engelska armens anonyma fotografer tog när koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades från nazisterna 1945. Dessa svartvita ohyggliga bilder av svältoffer travade meterhögt valde man att inte publicera förrän några år senare. Som politisk propaganda var dessa utagerade eftersom kampen mot nazisterna var vunnen, men i efterhand är de vittnesmål om en historia vi inte skall gömma undan.

Men hur skall man se på de fotografier som visar den döde Adolf Hitler bland ruinerna i Berlin och porträttet av Bismarck på hans dödsbädd från 1898? Den första är troligen en iscensatt förfalskning – ryska armen har aldrig verifierat att de journalfilmer man släppt verkligen visar den döde Hitler – den andra är en bild tagen av en fotograf som mutat sig in i Bismarcks sovrum. Bildbevis som dessa borde ses som historiska dokument, men när de sprids utan säkra källor eller av andra motiv än att visa verkligheten blir de rent spekulativa.

Vårt behov av att förstå vår värld kräver sanna bilder, men i jakten på sanning offras det autentiska ofta på spekulationens altare. Eller manipulationens. I dagens digitala photoshoppande retuschverkstad är inget omöjligt, men det var det inte heller före datorn. På ”Kunst and Controversies” kan man se ett elegant och lustigt exempel, franske existensialisten Jean-Paul Sartre porträtteras med en Gauloise mellan fingrarna av fotografen Boris Lipnitzki, men på ett bokomslag har cigaretten försvunnit i ett luddigt dis.

Kanske är det oundvikligt att en stor del av det kontroversiella på utställningen är relaterat till erotik och nakenhet. Författaren Lewis Carrolls foto – Alice as a Beggar Child 1859 – visar en ung flicka med nedhasat linne och bara axlar. Modellen framför kameran sägs ha inspirerade honom till karaktären i Alice i Underlandet, men fotot stämplades som barnpornografiskt av dåtidens moraliska väktare.

En annan fråga om ekonomisk vinning väcker ett foto tagit under inspelningen av filmen ”Pretty Baby” – kan man sälja en aktstudie av nioåriga Brooke Shields naken i ett badkar vidare till andra medier för all framtid ? Även om ett giltigt kontrakt finns ?

De frågorna har en vidare dimension idag, bilder som lockar sprids sekundsnabb över det globala nätverket oavsett vem som äger copyrighten. Denna vår digitala verklighet med nätets tillgänglighet och distribution sätter dessa frågor än mer i fokus, kan någon garantera upphovsrätten på en bild eller ett videoklipp idag? Det räcker med en grundkurs i digital bild- och videoredigering för att kunna manipulera och sprida falska bilder av verkligheten på YouTube eller Flickr, i statlig kinesisk tv eller i kommersiell reklam.
När den fotografiska tekniken blev allmängods på 1800-talets andra hälft, lanserades den som ett sanningsvittne, som en möjlighet att berätta om verkligheten och den stora världens myller av människor, miljöer och kulturer. I vår digitala tidsålder är det nästan motsatsen – du är medveten om att verkligheten alltid är förmedlad, att den fotografiska bilden ofta är så manipulerad och konstruerad att den mer liknar propagandans partsinlagor eller fritt omformade skapelser.

Videokonsten som etablerades när den elektroniska tekniken blev tillgänglig och televisionen ett massmedium har en liknande historia. Tekniken öppnade nya kanaler för konstnärer och aktivister för att utveckla alternativa former av kommunikation. Det skedde i en tid när nya sociala och politiska rörelser växte sig starka över västvärlden – maj-68 protesterna, woodstock-generation och intresset för experimentiell sinnesutvidgande kultur stod i fokus.

Verkligheten och bilderna av den kunde förvrängas, formas och distribueras i nya former. Utställningen ”Changing Channels” har sammanställt en hel del pionjärarbeten inom konst-videofältet – från Nam June Paiks medieskulpturer som bygger på en fascination av elektronisk video som form och som massmedium till de alternativa kabelkanaler på Manhattan som gav eterutrymme till Andy Warhol´s T.V. där musik-, film- och konstavantgardet presenterades i ett talkshowformat.

I ett fyra våningar stor utställningsyta fylld med monitorer och rörliga videoklipp fastnar jag framför en filmdokumentationen av performance gruppen Ant Farms ”Media Burn” från 1975. Där sätter sig två aktivister i en videoövervakad cockpit, de styr en ombyggd Cadillac med kameror monterade i ett periskop på taket rakt genom en brinnande vägg av tv-monitorer. En väldokumenterad, mediekritisk aktion som lever vidare i dagens digitala massarkiv YouTube.

Ant Farm, (Chip Lord, Doug Michels, Curtis Schreier), Media Burn, July 4, 1975, Foto: John F. Turner, © Ant Farm

Den tidiga videokonsten siktade ofta in sig på det passiviserande mediet, med en publik som slaviskt stirrar in i sin hemma-tv och konsumerar de skandaler, krig och drömmar som flödar fram mellan reklamavbrotten. Konstnären Bill Viola, som idag skapar tekniskt briljant videoinstallationer på museer världen över, bidrar med ”Reverse Television, Portraits of Viewers” från 1983 där han vänder kameran mot tittarna. Tysta, fokuserade stirrar de in i sina monitorer, ut mot oss betraktare. Filmerna som alla är 30 sekunder visades oannonserade mitt i program på en lokal tv-kanal i Boston, en spegelbild av verkligheten.

”Changing Channels” sträcker sig fram till 1987, allt som visas är producerat före den digitala tekniken kom och revolutionerade rörliga bilder och spridningsformer. En av de mer fascinerande inslagen på utställningen är de elektroniska manipulationer med synthezisers, många av de filtereffekter som dagens videoprogram använder skapades av fysiker och matematiker som under sjuttiotalet experimenterade i konstnärslab. Pionjärer som Steina och Woody Vasulka använde dansare och skådespelares kroppar som en slags målarduk för sina förvrängningar av den elektroniska bilden.

Ingen av dessa konstnärer och aktivister kunde nog då föreställa sig den genomslagskraft den rörliga bilden och videomediet idag har genom det globala nätet. YouTube fungerar som en gigantisk biograf för politisk protest, underhållning och avantgardekonst där 24 nya timmar videomaterial laddas upp varje minut. Verkligheten fladdrar förbi i snudd på okontrollerad hastighet, intryck och uttryck pressas ut via dator- mobil- och hemmaskärmar.
De traditionella nyhetskanalerna visar allt mer direktsänt material där reportern står mitt ute i händelsernas centrum, mitt i verkligheten, för att det inte ska finnas något tvivel om att detta händer HÄR och NU. Verkligheten är varken censurerad eller manipulerad. Den är live.

Är bilden av verkligheten då mera sann eller mera verklig idag ? Knappast, det är alltid någon som valt vilken vinkel de visar, vilket filter de ser igenom och som i sin tur reflekteras i den bild du ser av verkligheten. Det konsten och fotograferna genom tiderna arbetat med är att fokusera på de detaljer och iscensätta den upplevelse av verkligheten du som betraktare får ta del av.
En subjektiv, manipulativ, skapad bild där verkligheten inte alltid är sig lik.

THORE SONESON

Kunst and Controversie – http://www.kunsthauswien.com/en/ausstellungen/vorschau.html

CHANGING CHANNELS – http://www.mumok.at/program/exhibitions/changing-channels/?L=1