Vår vinter har gått i noir-stil. Flera svenska tv-serier och filmdrama har berättat om miljöer, människor och mysterier i marginalen. Svarta berättelser, skitiga miljöer med nedgångna hus och människor som härjats av livets mörka erfarenheter.

En trio huvudpersoner har fastnat i mina sinnen Jana Kippo/Amanda Jansson i SvT-serien ”Jag for ned till bror”, Alex/Josef Kersh i spelfilmen ”Kevlarsjäl” och Dani/Krista Kosonen i netflix-serien ”Synden”. De är alla på olika sätt drabbade av utanförskap, på ytan behärskade men de krackelerar alltmer ju längre dramerna pågår. Drivna av att återskapa någon slags heder och moral i de trasiga individer dom möter. Och i sig själva.

Likt de klassiska noir-filmerna är de huvudpersoner som står upp mot myndigheter, mot polis och maffialedda släkter. Miljöerna är alla välfunna noir-landskap – norrländsk rivig vinter i Smalånger, förortsmisär i Nyköping och lerträsk i skånska ödsliga vyer på Bjärehalvön. Trasiga bilvrak, drivor med ölburkar och tomflaskor, svettig bakis-ångest och gamla oförrätter som bubblar upp till ytan.

Det här låter ju djävulskt svartsynt och desillusionerat. Men alla ni som sett hur Amanda Jansson låter känslorna vibrera hos Jana Kippo och hennes kamp för att rädda den alkoholiserade brodern ur missbruket vet att det finns ljusa nyanser i mörkret.
Hur hon kämpar med att återta en plats i den lilla hålan där alla minns henne som en Kippo. Hon hämtar en inre styrka och glöd hos enslingen John som har konstnärliga ambitioner, en särling i lilla byn som vi möter första gången i en snöstorm när Jana är på väg till fots mot Smalånger.

Bit för bit får vi reda på familjens bakgrund, kampen mot den brutala fadern, hans övergrepp på henne och det raseri hon mobiliserade som ledde till dråp. Våld möter våld, rättvisa skipas men till ett tungt pris, liknande hämndmotiv är centrala i många noir-doftande deckare och spänningsromaner som dominerat genren det senaste decenniet.

Karen Smirnoff som skrivit romanserien om Jana Kippo använder motivet på ett djupare sätt, låter sin huvudperson successivt konfronteras med den mörka historien utan att använda den ofta klicheartade hjältefiguren som mot alla odds skipar rättvisa. Det är starkt och smart gestaltat och Amanda Jansson lyckas fylla sin Jana med en envishet och brutal uppriktighet som leder oss som publik igenom mörkret hon möter.

En liknande gestaltning gör Krista Kosonen som kriminalpolisen Dani i ”Synden”, men hennes envisa kamp drivs inte av personliga minnen och erfarenheter på samma sätt. Hon hamnar istället i en släktfejd på skånska landsbygden där två rivaliserande släkter gör upp om arvet av mark, ett kärr som kallas just Synden där tonåringen Silas hittas mördad.

Regissören Peter Grönlund har tidigare skapat skarpt socialrealistiska filmer med liknande persongalleri, ”Tjuvheder” och ”Goliat”. I Netflix-serien ”Synden” möter vi på samma sätt en autenticitet i spel och rollbesättning där flertalet skådespelare är amatörer som Muhammed Nour som spelar Danis plikttrogne partner Malik.

”Synden” utspelar sig i en skånsk ”hillybilly” miljö, en landsbygd med nedgångna gårdar och trasiga bilvrak, med medborgargarde och trasiga relationer som överlever långt utanför lagens gränser. Den finsksvenska skådespelaren Krista Kosonen gör sin polis Dani till en motpol till den fyrkantige Malik, hennes drivkraft är att reda ut de våldsamma relationerna i släkterna med sammanbiten beslutsamhet. Hon drivs av ett klassiskt noir-motiv där moralen ibland går före rätten.

I den starka familjetragedien ”Kevlarsjäl” är brödraparet Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) de centrala karaktärerna, de bor i en marginaliserad förort där smågangsters och en alkoholiserad pappa utgör ramen för en stark skildring av utanförskap. Alex offrar mycket av sitt eget liv för den yngre brodern Simon som dras med i ett gäng där kamphundsfighter och droglangning är centrala delar av livet.

Alexs försöker bryta sig loss, han har en romans med den adopterade Ines från villaområde på ”andra sidan”, men kampen för lillebror Simon tar över. ”Kevlarsjäl” är inte en klassisk noir-melodram, det finns inget rättsligt drama med poliser och skjutningar. Istället en inträngande skildring av utanförskap som tränger in under skinnet. Mycket tack vare Josef Kersh gestaltning av Alex och hans självuppoffrande handlingar. I en annan intrig kunde hans engagemang varit en del av en rättsskipares karaktär i ett kriminaldrama.

För övrigt är ordet kevlarsjäl hämtat ur en Kent-text, bandet från det Eskilstuna som filmen utspelar sig i. Och kevlar är det material som stoppar kulor i skyddsvästar. En tänkvärd symbolik för den roll filmens Alex klär sig i för att rädda den vilseförda lillebrodern.

Kort om noir-film
Termen myntades av franska filmkritiker – därav det franskklingande namnet. Ljussättningen var dyster och handlingen kunde utspela sig mellan cyniska män och manipulerande kvinnor. Film noir kan ses som en direkt motsvarighet till den litterära stilen hårdkokt. En sentida efterföljare är filmgenren neo-noir.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.
https://deckarlogg.wordpress.com/2017/04/21/den-svenska-noir-filmens-fodelse/

Klassiska noir-filmer
Klassisk noir film är till stora delar amerikansk film med skuggiga ljuseffekter, femme fatales, antihjältar, svåra moraliska val och efterkrigstidens ångest, med ikoniska filmer som Den tredje mannen, Främlingar på tåg, Riddarfalken från Malta.

Svenska noir-filmer
The Nile Hilton Incident, Millenium trilogin, tv-serien Bron