Etikettarkiv: Kultur

Skrivkramp eller skrivblockering

Det börjar bli en långdragen historia. Nej jag tänker inte på regeringsbildningen. Jag tänker på min egen oförmåga att hitta motivation till skrivandet. Ligger ett antal ofärdiga ideer och skisser, oavslutade skrivprojekt och refuseringar i mapparna på min dator.
Det är inte det vita papperets förbannelse, den tomma sidan som skiner naket framför ögonen. Inte heller bristen på tid, jag har all tid i världen mellan vardagssysslor, promenad med hunden Rickie och läsning av dagens publikationer.

Nej det handlar om det inre prestationstrycket. Med all denna tid som pensionär borde jag kunna disciplinera mig bättre. Har hela tiden undanflykter om ryggvärk och darrningar i händerna, migränen som ligger som ett lågmält sus och gnagande gnissel.
Skriv om det säger någon säkert. Det låter enkelt. Men det blir istället ett krav och krav utifrån/uppifrån har jag alltid upplevt som förminskande av min egen vilja.

Googlar begreppet skrivkramp för att få andra perspektiv på mitt tillstånd. AI motorn länkar direkt till en wikipedia artikel som rättar mitt ordval – ”Skrivblockering är ett psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration. Begreppet kan även användas om kompositörers arbete. Kallas ofta felaktigt för skrivkramp, vilket dock är en fysisk åkomma.”

Artikeln länkar mig vidare till begreppet prokrastinering: ”vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar”. Detta kan i sina allvarligaste sidor kan utvecklas till en patologisk o/vana, ett dysfunktionellt beteende. Där vill jag inte fastna, inte sitta och med fingrarna hamra fram mening efter mening som Jack i filmen The Shining. ”All work and no play makes Jack a dull boy”. Förövrigt ett tillägg av regissören Kubrick som inte finns i Stephen Kings roman. Där skriver Jack på ett manus om det vinterstängda Overlock Hotel där han fått säsongsarbete som en slags vaktmästare.

Skrivmaskinen Jack Nicholson använder i Kubricks ”The Shining”

Efter dessa avvikelser och associationer som drar iväg åt andra håll och blir irrfärder, tänker jag att skrivande måste ha ett mått av lust, av njutning och tillfredsställelse. Inte en kamp. Eller ett krav. Idealiskt är väl att skrivandet blir ett med personligheten, att fantasin och orden talar samma språk. Ett Jack Kerouacs mantra, han strävade efter att framkalla en spontan prosa, ett slags jazzimprovisation. Påhejad av alkohol och amfetamin intag.

(Btw det är inte märkligt att Ulf Lundell skriver på detta sätt i sina Vardagar. Han är en känd beundrare av Kerouac fast drogfri).

Min gamle vän fotografen Micke Berg har inga problem att låta orden och tankarna flyta iväg i mer eller mindre dagliga små noveller eller kanske ska man kalla det dagssedlar. Att skriva ned tankarna verkar för honom vara samma sak som att sitta på kafe och prata med polarna. Det svänger om orden och associationerna. Alltid ligger en bild eller flera med texten, foton som på ett eller annat sätt hänger samman med tankarna.

Jag har inte alltid haft skrivkramp, hittade en fyra sidor lång text om Alfred Hitchcock i min samling av rocktidningen Schlager. Mästaren bakom skräckfilmer som ”Psycho” och ”Fåglarna”. Blev imponerad av fliten och skrivglädjen, men håller nog hans ”Vertigo” (Studie i brott) som hans mästerverk, en intrikat psykologisk rysare om besatt kärlek och självmordsdrifter. (nr 84 året 1984 om nu någon är intresserad)

Alfred Hitchcock i en av sina cameoroller i ”Skuggan av ett tvivel”

När jag skriver detta och väntar på ytterligare refuseringar av min senaste spänningsroman tänker jag att den borde ha skrivits från den skyldiges perspektiv istället för en överårig filmskribentens ögon. Att skriva sig in i Death metal och strypsex kulturen är en utmaning, kräver suggestion och tyvärr ett antal djupdykningar i xxx träsket.

Tills dess sätter jag punkt nu. Och väntar på att dödläget mellan V, S, Mp och C ska lossna så vi får en regering som tar sig an klimatkrisen med en konstruktiv framtidsblick. Inte fastnar i prokrastinering träsket.

En noir-vinter i film och tv-serie

Vår vinter har gått i noir-stil. Flera svenska tv-serier och filmdrama har berättat om miljöer, människor och mysterier i marginalen. Svarta berättelser, skitiga miljöer med nedgångna hus och människor som härjats av livets mörka erfarenheter.

En trio huvudpersoner har fastnat i mina sinnen Jana Kippo/Amanda Jansson i SvT-serien ”Jag for ned till bror”, Alex/Josef Kersh i spelfilmen ”Kevlarsjäl” och Dani/Krista Kosonen i netflix-serien ”Synden”. De är alla på olika sätt drabbade av utanförskap, på ytan behärskade men de krackelerar alltmer ju längre dramerna pågår. Drivna av att återskapa någon slags heder och moral i de trasiga individer dom möter. Och i sig själva.

Likt de klassiska noir-filmerna är de huvudpersoner som står upp mot myndigheter, mot polis och maffialedda släkter. Miljöerna är alla välfunna noir-landskap – norrländsk rivig vinter i Smalånger, förortsmisär i Nyköping och lerträsk i skånska ödsliga vyer på Bjärehalvön. Trasiga bilvrak, drivor med ölburkar och tomflaskor, svettig bakis-ångest och gamla oförrätter som bubblar upp till ytan.

Amanda Jansson som Jana Kippo i i SvT-serien ”Jag for ned till bror”

Det här låter ju djävulskt svartsynt och desillusionerat. Men alla ni som sett hur Amanda Jansson låter känslorna vibrera hos Jana Kippo och hennes kamp för att rädda den alkoholiserade brodern ur missbruket vet att det finns ljusa nyanser i mörkret.
Hur hon kämpar med att återta en plats i den lilla hålan där alla minns henne som en Kippo. Hon hämtar en inre styrka och glöd hos enslingen John som har konstnärliga ambitioner, en särling i lilla byn som vi möter första gången i en snöstorm när Jana är på väg till fots mot Smalånger.

Bit för bit får vi reda på familjens bakgrund, kampen mot den brutala fadern, hans övergrepp på henne och det raseri hon mobiliserade som ledde till dråp. Våld möter våld, rättvisa skipas men till ett tungt pris, liknande hämndmotiv är centrala i många noir-doftande deckare och spänningsromaner som dominerat genren det senaste decenniet.

Karen Smirnoff som skrivit romanserien om Jana Kippo använder motivet på ett djupare sätt, låter sin huvudperson successivt konfronteras med den mörka historien utan att använda den ofta klicheartade hjältefiguren som mot alla odds skipar rättvisa. Det är starkt och smart gestaltat och Amanda Jansson lyckas fylla sin Jana med en envishet och brutal uppriktighet som leder oss som publik igenom mörkret hon möter.

Peter Gantman som Elis, Krista Kostonen som Dani Antilla, Mohammed Nour Oklah som Mali i ”Synden”. Foto / Netflix © 2024

En liknande gestaltning gör Krista Kosonen som kriminalpolisen Dani i ”Synden”, men hennes envisa kamp drivs inte av personliga minnen och erfarenheter på samma sätt. Hon hamnar istället i en släktfejd på skånska landsbygden där två rivaliserande släkter gör upp om arvet av mark, ett kärr som kallas just Synden där tonåringen Silas hittas mördad.

Regissören Peter Grönlund har tidigare skapat skarpt socialrealistiska filmer med liknande persongalleri, ”Tjuvheder” och ”Goliat”. I Netflix-serien ”Synden” möter vi på samma sätt en autenticitet i spel och rollbesättning där flertalet skådespelare är amatörer som Muhammed Nour som spelar Danis plikttrogne partner Malik.

”Synden” utspelar sig i en skånsk ”hillybilly” miljö, en landsbygd med nedgångna gårdar och trasiga bilvrak, med medborgargarde och trasiga relationer som överlever långt utanför lagens gränser. Den finsksvenska skådespelaren Krista Kosonen gör sin polis Dani till en motpol till den fyrkantige Malik, hennes drivkraft är att reda ut de våldsamma relationerna i släkterna med sammanbiten beslutsamhet. Hon drivs av ett klassiskt noir-motiv där moralen ibland går före rätten.

Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) i ”Kevlarsjäl”

I den starka familjetragedien ”Kevlarsjäl” är brödraparet Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) de centrala karaktärerna, de bor i en marginaliserad förort där smågangsters och en alkoholiserad pappa utgör ramen för en stark skildring av utanförskap. Alex offrar mycket av sitt eget liv för den yngre brodern Simon som dras med i ett gäng där kamphundsfighter och droglangning är centrala delar av livet.

Alexs försöker bryta sig loss, han har en romans med den adopterade Ines från villaområde på ”andra sidan”, men kampen för lillebror Simon tar över. ”Kevlarsjäl” är inte en klassisk noir-melodram, det finns inget rättsligt drama med poliser och skjutningar. Istället en inträngande skildring av utanförskap som tränger in under skinnet. Mycket tack vare Josef Kersh gestaltning av Alex och hans självuppoffrande handlingar. I en annan intrig kunde hans engagemang varit en del av en rättsskipares karaktär i ett kriminaldrama.

För övrigt är ordet kevlarsjäl hämtat ur en Kent-text, bandet från det Eskilstuna som filmen utspelar sig i. Och kevlar är det material som stoppar kulor i skyddsvästar. En tänkvärd symbolik för den roll filmens Alex klär sig i för att rädda den vilseförda lillebrodern.

Kort om noir-film
Termen myntades av franska filmkritiker – därav det franskklingande namnet. Ljussättningen var dyster och handlingen kunde utspela sig mellan cyniska män och manipulerande kvinnor. Film noir kan ses som en direkt motsvarighet till den litterära stilen hårdkokt. En sentida efterföljare är filmgenren neo-noir.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.
https://deckarlogg.wordpress.com/2017/04/21/den-svenska-noir-filmens-fodelse/

Klassiska noir-filmer
Klassisk noir film är till stora delar amerikansk film med skuggiga ljuseffekter, femme fatales, antihjältar, svåra moraliska val och efterkrigstidens ångest, med ikoniska filmer som Den tredje mannen, Främlingar på tåg, Riddarfalken från Malta.

Svenska noir-filmer
The Nile Hilton Incident, Millenium trilogin, tv-serien Bron

Mitt 2025

Detta är ingen årets bästa lista. Men det är några av mina kulturupplevelser som jag tar med mig in i 2026.
Ett antal månader i sjuksängen på hösten begränsade starkt min biograf besök. Men här är tre filmer som satt spår.

https://medieman.com/2025/11/26/tarik-saleh-gar-i-mal-med-kairo-trilogin

Eagles of the Republic


https://medieman.com/2025/02/14/brutalisten-en-visuell-och-kanslomassig-bergochdalbana/

Brutalisten


https://medieman.com/2025/02/19/nostalgisk-och-tonsaker-bob-dylan-biografi/

Dylan biografin ”A complete Unknown”


Och två konstupplevelser.

https://medieman.com/2025/05/27/natur-och-mytologi-mots-i-roland-perssons-konst/

Roland Perssons utställning ”Being Mortal Hurts” på Färgfabriken i Stockholm 


https://medieman.com/2025/05/18/apokalypsen-och-klimatet/

Foto / Jeanette Land Schou


Och två böcker av fd kollegor.

https://medieman.com/2025/12/09/blod-och-eld/


https://medieman.com/2025/10/26/om-biografin-vem-alskar-slas/



Och som final en krönika om Bruno K Öijer, Thåström och Karen Smirnoff

https://medieman.com/2025/02/17/detta-skrev-jag-innan-trumpismens-barsakragang/