Det börjar bli en långdragen historia. Nej jag tänker inte på regeringsbildningen. Jag tänker på min egen oförmåga att hitta motivation till skrivandet. Ligger ett antal ofärdiga ideer och skisser, oavslutade skrivprojekt och refuseringar i mapparna på min dator.
Det är inte det vita papperets förbannelse, den tomma sidan som skiner naket framför ögonen. Inte heller bristen på tid, jag har all tid i världen mellan vardagssysslor, promenad med hunden Rickie och läsning av dagens publikationer.
Nej det handlar om det inre prestationstrycket. Med all denna tid som pensionär borde jag kunna disciplinera mig bättre. Har hela tiden undanflykter om ryggvärk och darrningar i händerna, migränen som ligger som ett lågmält sus och gnagande gnissel.
Skriv om det säger någon säkert. Det låter enkelt. Men det blir istället ett krav och krav utifrån/uppifrån har jag alltid upplevt som förminskande av min egen vilja.
Googlar begreppet skrivkramp för att få andra perspektiv på mitt tillstånd. AI motorn länkar direkt till en wikipedia artikel som rättar mitt ordval – ”Skrivblockering är ett psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration. Begreppet kan även användas om kompositörers arbete. Kallas ofta felaktigt för skrivkramp, vilket dock är en fysisk åkomma.”
Artikeln länkar mig vidare till begreppet prokrastinering: ”vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar”. Detta kan i sina allvarligaste sidor kan utvecklas till en patologisk o/vana, ett dysfunktionellt beteende. Där vill jag inte fastna, inte sitta och med fingrarna hamra fram mening efter mening som Jack i filmen The Shining. ”All work and no play makes Jack a dull boy”. Förövrigt ett tillägg av regissören Kubrick som inte finns i Stephen Kings roman. Där skriver Jack på ett manus om det vinterstängda Overlock Hotel där han fått säsongsarbete som en slags vaktmästare.
Efter dessa avvikelser och associationer som drar iväg åt andra håll och blir irrfärder, tänker jag att skrivande måste ha ett mått av lust, av njutning och tillfredsställelse. Inte en kamp. Eller ett krav. Idealiskt är väl att skrivandet blir ett med personligheten, att fantasin och orden talar samma språk. Ett Jack Kerouacs mantra, han strävade efter att framkalla en spontan prosa, ett slags jazzimprovisation. Påhejad av alkohol och amfetamin intag.
(Btw det är inte märkligt att Ulf Lundell skriver på detta sätt i sina Vardagar. Han är en känd beundrare av Kerouac fast drogfri).
Min gamle vän fotografen Micke Berg har inga problem att låta orden och tankarna flyta iväg i mer eller mindre dagliga små noveller eller kanske ska man kalla det dagssedlar. Att skriva ned tankarna verkar för honom vara samma sak som att sitta på kafe och prata med polarna. Det svänger om orden och associationerna. Alltid ligger en bild eller flera med texten, foton som på ett eller annat sätt hänger samman med tankarna.
Jag har inte alltid haft skrivkramp, hittade en fyra sidor lång text om Alfred Hitchcock i min samling av rocktidningen Schlager. Mästaren bakom skräckfilmer som ”Psycho” och ”Fåglarna”. Blev imponerad av fliten och skrivglädjen, men håller nog hans ”Vertigo” (Studie i brott) som hans mästerverk, en intrikat psykologisk rysare om besatt kärlek och självmordsdrifter. (nr 84 året 1984 om nu någon är intresserad)
Alfred Hitchcock i en av sina cameoroller i ”Skuggan av ett tvivel”
När jag skriver detta och väntar på ytterligare refuseringar av min senaste spänningsroman tänker jag att den borde ha skrivits från den skyldiges perspektiv istället för en överårig filmskribentens ögon. Att skriva sig in i Death metal och strypsex kulturen är en utmaning, kräver suggestion och tyvärr ett antal djupdykningar i xxx träsket.
Tills dess sätter jag punkt nu. Och väntar på att dödläget mellan V, S, Mp och C ska lossna så vi får en regering som tar sig an klimatkrisen med en konstruktiv framtidsblick. Inte fastnar i prokrastinering träsket.
