Filmen ”Lee” om den amerikanska fotografen Lee Miller är både en ambitiös biografisk berättelse och ett engagerande drama om de omskakande bilder hon tog under de sista åren av 2:a världskriget som korrespondent. I filmen porträtteras hon av Kate Winslet, men inte med hollywoodsk stjärnglans utan i realistiska scenerier och smink.

Filmen är uppbyggd kring ett samtal mellan den åldrande Lee och hennes son Antony Penrose där de bläddrar igenom minnen, fotografier och anteckningar hon samlat genom åren. Med det som ramverk får vi följa med Lee och hennes Rolleiflex ut på strapatser och reportage under krigsåren.

Dokumentationen av mötet med lidandet, döden och de nakna kropparna i förintelselägret Dachau är starka och realistiska rekonstruktioner av de grymma nazistiska dåden hon mötte. Men det foto de flesta känner till är nog det hon arrangerade på sig själv i Hitlers badkar i München tillsammans med kollegan fotojournalisten David E. Scherman. Scenen i filmen har en sorts chosefri busighet, men minnet av bilderna från Dachau finns kvar i de jordiga stövlar hon lämnat framför badkaret.

”Tror hon pekade finger åt Hitler, det är hon som är segraren (min översättning),” säger sonen Penrose i en intervju i BBC.
https://www.bbc.com/culture/article/20140903-in-hitlers-bathtub

Att det finns en lite ytlig äventyrslusta i en del av sekvenserna tas ned på jorden av den alkoholmärkta och kedjerökande Lee Miller i samtalsscenerna. Hennes liv efter kriget var kantat av PTSD symptom och mörka minnen. Sonen har vittnat om att han och familjen var handfallna inför hennes problem, ångerfull för att de inte tog bättre hand om henne.

Filmen fokuserar på krigsåren men Lee Miller hade en bakgrund som fotomodell i den engelska utgåvan av Vogue, hon umgicks med fotografer och surrealister i Paris under mellankrigsåren. Man Ray var en av hennes älskare, det var också han som gav henne knuffar in bakom kameran istället för framför.
Hennes liv liknade bitvis en vagabonds tillvaro. Hon trivdes i konstkretsarna, men gifte sig med engelsmannen Roland Penrose (i filmen spelad av Alexander Skarsgård). Deras Londonliv passerar snabbt förbi, desto mer tid ägnas åt deras kärleksmöten på hotell i Paris.

Det var hennes reportage och bilder från befrielsen av Paris som gav henne korrespondent status hos den amerikanska militären. Som en av de första kvinnliga fotograferna mötte hon en del motstånd från officerare på fältet. Men hennes seriösa attityd och hängivenhet vann över kritikernas tveksamheter. Att hon och kollegan David fick en egen jeep och kunde ta sig genom krigshärjade områden och städer utan problem känns däremot som en filmisk konstruktion. Bättre visuellt helt enkelt.

Kate Winslets porträtt är träffsäkert, hennes stolta, kunniga och självsäkra kvinna är en direkt spegling av Lee Millers ord : ”Women are quicker and more adaptable than men. And I think they have an intuition that helps them understand personalities more quickly than men.”
Den största motgången Lee Miller möter är när engelska Vogue vägrar publicera hennes starka bilder från Dachau och krigsslutet i Tyskland. Det leder till en frustrerat utbrott där hon sliter sönder negativ och kopior på kontoret. Men uppenbart får hon upprättelse när reportagen publiceras i den amerikanska utgåvan av Vogue. Men som ramhandlingen i filmen visar, hade hon sparat stora delar av sitt negativ arkiv och svartvita kopior på vinden i sitt Londonhem.
Utan det arkivet hade det knappast blivit en så väl genomförd biografisk film.

Filmen kan ses på Netflix eller andra streamingtjänster som SF Anytime