Författararkiv: thoson

God journalistik av den ”gamla” skolan

Först ett erkännande – trots att jag i många sammanhang försvarat den klassiska skribenten med integritet, humanism och personlighet som eldstjärnor – har jag inte fördjupat mig i den engelske skribenten Christopher Hitchens texter. Nu när han avlidit efter en kamp mot en elak cancer, uppmärksammas hans skrivkonst på kultursidor världen över.
Han var en klassiskt skolad engelsk skribent som bosatte sig i USA, där verkade han som kolumnist och reporter på Vanity Fair. Flera av hans texter kan man läsa i sin helhet på det amerikanska magasinets hemsida – gratis. Det här är inga snabbt bloggade reflektioner eller twitterfraser på 140 tecken – det är långa väl researchade och personliga essäer. Ibland som i artikeln ”Believe me – it´s torture” utforskar han världen genom att utsätta sig själv för CIAs favorittortyr waterboarding. Läs !

Självupplevd vattentortyr av skribenten Christopher Hitchens


I en essä som utgår från den egyptiska revolten på Tahrirtorget utforskar han revolutionens estetik och moral på ett högst personligt sätt. Ett slags konverserade vitsighet, väl underbyggt och sylvasst i sina analyser och analogier. Här en ”one-liner” ur ”What I Don’t See at the Revolution”
— ”Mubarak asked to be thought of as a “father,” and found that “his” people wanted to be orphans.” http://vnty.fr/uvwJvZt

Minnestext om John Lennon / Schlager

Idag den 8 dec 1980 mördades John Lennon i NY. Så här rapporterade Anastasia och Robert Zero i tidningen Schlager…
”Om du hade varit i New York idag så hade du nog antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”…”

Hela texten finns i antologin ”Best of Schlager”. Tillsammans med ett antal andra intervjuer, reportage och recensioner. http://bit.ly/uExxZz

Om kulturens kluvna roller

Om kulturens kluvna roller – vara fri och obunden men offentligt finansierad /

Efter en dag på konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”– på Moriskan i Malmö den 30 nov – med kulturpolitiker, forskare och kulturskapare i panelerna förstår jag att det just nu pågår en kulturrevolution; men det är inte en slagords- och pamflettrörelse, det är en ekonomisk och administrativ revolution i det tysta. Den har ett namn – samverkansmodellen. Den har all potential att bli en ny maktfaktor för det är i denna form som regionala resurser och pengar till kulturen skall fördelas och prioriteras.

Italiensk kulturprotest på sjuttiotalet. Foto / Thore Soneson

Vad detta betyder för kulturskapare och kulturlivet och vem som har makten över pengarna till kulturen ville konferensen belysa. Men det är för tidigt att svara på detta, för i takt med att kulturekonomi och och kulturella näringar lyfts fram som ledstjärnor för den här revolutionen av myndigheter och den nuvarande regeringen, kommer granskningen av resultaten att bli extra viktigt.

På konferensen höjde ett antal oberoende forskare varningslampor och pekade på riskerna med utbyggda administrativa modeller – ”Kulturpengarna verkar alstra mindre och mindre verksamhet, samtidigt lever fler och fler på kulturutövarna” – som doktorn i företagsekonomi Katja Lindqvist från Lunds universitet spetsigt sammanfattade tillståndet.

Samverkansmodellen handlar inte enbart om pengar, den tysta revolutionen handlar också om kulturens roll, om kulturen egenvärde kontra kulturens nytta. Om alla konstutövare skall ses som entreprenörer och generera fler besökare och näringar i regionen eller om kulturen skall ha kvar en status som fri-ande och ge intellektuell näring i vårt sociala samspel.

För som Jenny Johannisson, doktor i informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, uttrycker det i en av tre förhandsintervjuer som finns på Region Skånes hemsida om konferensen – ”En viktig sak i den kulturpolitiska debatten, på ett annat sätt än tidigare, är att problematisera relationen mellan konstnärligt skapande och det omgivande samhället.” På icke-akademiska måste det betyda att kulturskapare i den nya kulturpolitikens tidevarv kommer att behöva motivera sig och sin verksamhet på ett mycket tydligare sätt än tidigare. Helt enkelt kunna argumentera för och bättre kunna uttrycka sin roll i vårt gemensamma kultursamtal, annars finns stor risk att finansieringen försvinner.

De här frågeställningarna avverkar man inte på en heldag, inte heller i en kort kommentar som denna. Konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?” fungerade mera som en värdemätare eller termometer på hur synen på kultursektorn förändrats. Att ha gott sittfläsk och god tid att rensa i alla mer eller mindre vältaliga inlägg – ofta i egen sak – från teaterchefer, konstnärer, kulturtjänstemän i Konstnärsnämnden och Kulturrådet tar både tid och energi.

Och för redan pressade institutioner och fria kulturskapare betyder de nya modellerna ofta detta – att allt mer tid läggs på positionering, nätverkande och administration. Allt mindre tid och resurser blir över till skapande och innehåll.

Den tendensen var tydlig – många av kulturskaparna uttryckte oro för vem som skall besluta om de ”fria” pengar som går till obundna grupper och utövare för nya ”cutting edge” ideer och projekt, hur man som institution skall hinna nätverka, rapportera och administrera all denna kultur utan att allt mer medel går till pappersarbete. Att slåss för det nya och innovativa var en stark och klar linje hos flera av de konstnärliga förbunden och organisationerna som höjde rösten på konferensen.

– Vi får se upp så att inte kulturplaner och samverkan leder till likställdhet mellan Lyhördhet och Lydighet, som Anna Söderberg från KLYS sammanfattade det. Att de regionala medlen verkligen stärker villkoren för de konstnärliga utövarna.

I den panel Anna Söderberg styrde fanns de mest kritiska rösterna mot regionaliseringen, Camilla Backman från det fria konstnärsorganisation IKK berättade om hur politiker i Simrishamn lägger ned sin konsthall för att spara 100.000 kronor och Ann Larsson, kanslichef på Konstnärsnämnden gav en bister kommentar till Stockholms kulturnämnds bonussystem genom att göra en parafras på ett välkänt ordspråk – ”Det ännu inte tänkta får inte stöd om man bara stödjer det efterfrågade.”

I samma panel berättade Anders Carlsson från teatergruppen Institutet hur deras kommunala anslag kolliderade med viljan att skapa europeiskt samarbete med nya gränsöverskridande teateruttryck. ”Sverige är bara en provins i Europa” konstaterade han och om kulturpolitiken inte skall leda till enbart lokal nytta i regionerna måste man våga stärka den nationella och internationella profilen. Inte ”låsa in” medlen i regionala koffertar.

De kritiska rösterna mot provinsialism och ekonomiska styrmedel är inte nya, de har formulerats i en mängd olika sammanhang. Att höra Martin Sundin, chef på Enheten för kultur och kulturskapares villkor på Kulturdepartmentet – det finns en sådan Enhet – självkritiskt reflektera över bristen på stark kulturpolitisk inriktning och vilja känns märkligt. Men så här sa han – ”Vi är inte tillräckligt bra på att på det nationella planet definiera egenvärdet för kultur som socialt och samhälleligt fenomen…”. Jag kan bara tolka detta som en på byråkratspråk tydlig spark mot vår nuvarande kulturminister som bollat över framtidsperspektivet till Näringsdepartementet!

Han och andra kulturadministratörer som uttalade sig svävande om de kulturpolitiska målen fick tydligt svar från kulturskaparnas horisont när Åsa Söderberg, konstnärligt ledare och VD för Skånes Dansteater satte ned foten och krävde: ”Låt kulturen vara fri! Fingra inte på konsten! Att utföra uppdrag föder inte kreativitet!”

Samtidigt måste kulturskaparna bli bättre på att motivera sig och sina konstnärliga ideer menade Staffan Forsell, generaldirektör för Riksutställningar. ”Den nye norske kulturministern drog en parallell till vad som skulle hända om Trafikverket motiverade ett nytt motorvägsbygge med orden ”Den känns bra” – lite så argumenterar man i kulturlivet!”

Att samverkansmodellen och utlokaliseringen av den regionala kulturpengarna som 2011 består av 1,3 miljarder kommer att granskas kritiskt av forskarna var iallafall tydligt. I en avslutande ”önskelista” formulerade Katja Lindqvist från Lunds universitet tre ”glapp” i kunskap om kulturens ekonomi där forskning behövs –

Vad för den den ökande administrationen och nätverkssamarbetet med sig ?
Vad händer med den kulturella spetsen, med kulturens egenvärde ?
Hur mycket kultur får man för samma pengar ?

Ett är säkert – både forskare och oberoende intresse- och fackorganisationer som KLYS och KRO kommer att behövas för att granska den tysta revolution som samverkansmodellen innebär.

Thore Soneson

Fakta och intervjuer om Kultursamverkansmodellen – Region Skåne
Program för  konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”

Film och konst kan aldrig reduceras till politiska pamfletter

I all anspråklöshet undrar jag vilket ansvar kulturskapare och filmare förväntas ta för sina verk. Om det verkligen är meningen att en film skall både skildra verkligheten och komma med förslag till hur den svenska verkligheten skall förändras socialt och politiskt.

Det är iallafall vad Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg vill att Ruben Östlunds film ”Play” skall göra i sin artikel Provokation utan ansvar. Att som Östlund gör berätta om en verklighet där mörkhyade tonåringar rånar vita, där inga vuxna ingriper och göra det med en tydligt filmisk och estetiskt hållning – det är ansvarslöst och inte politiskt korrekt.

Film och kultur i vid mening är inte och kommer aldrig i mina ögon att vara programförklaringar för politiskt sociala förändringar eller pamfletter för ”goda” avsikter. En film som ”Play” är en berättelse som konsekvent väljer att ligga så nära verkligheten som möjligt – i sin filmiska redovisande stil, sin skildring av ett socialt utanförskap och i sitt absoluta förnekande av att komma med moraliska uppmaningar.

All moral och eftertanke lägger Ruben Östlund i betraktarens ögon. Och det är här Åsa Linderborg kräver ansvar av konstnären att komma med någon form av väg ut ur den sociala och moraliska återvändsgränd där tonårsrånarna befinner sig.

Linderborg går så långt att hon menar att filmkritikerkåren och medierna är moraliskt korrupta som inte talar klarspråk om den estetiska fälla ”Play” lockar in andra unga och vilsna medborgare i. Som om filmen skulle vara  en propagandatrailer för SD !

Den andra politiska poängen Linderborg gör i sin utfall mot filmen ”Play” är att referera Jonas Hassan Khemiris artikel i DN ”47 anledningar till att…” så att Aftonbladets läsare skall läsa hans inlägg som en anklagelseakt mot filmen. I själva verket skriver han ”Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer.” Det är ett tanke med många fler nyanser och lager än vad Linderborg tillskriver det när hon menar att Khemiri kallat filmen ”…rentav fascistoid”.

Jag läser Khemiris 47 punkter som ett lika stark konstnärligt verk som Ruben Östlunds ”Play”. Och starka upplevelser försätter oss betraktare och läsare i ett hudlöst oskyddad läge, ett tillstånd där reaktionen provar och utsätter oss för sanningar, avslöjande och obehagliga på samma gång.

Att skapa uppbyggliga pamfletter för social förändring är inte och kommer aldrig att kunna vara konst.

Thore Soneson

 

 

Kulturskribent – ett manifest för nätåldern

/ Jag hittade denna text när jag letade igenom mina dokument i mappen sökta jobb. Sökte en tjänst som adjunkt i journalistik vid högskolan tidigt 2011. Vilken skolan var har mindre betydelse, men den gav mig nya uppslag i en annan ansökan som jag skriver idag för att söka arbete på en kultursida i en stor morgontidning. /

Konsten att skriva är konsten att kommunicera. I botten måste det finnas en drivkraft, en vilja att förmedla idéer, tankar och kunskap. Om inte denna drivkraft genomsyrar texten, kommer ingen att engagera sig i skribentens formuleringar.
Kulturjournalistik och litterär gestaltning har en hel del gemensamt. Viljan att skapa ett samtal, att kommunicera. Men det finns samtidigt väsentliga skillnader, att skriva reflekterande i ett journalistiskt media är att delta i ett snabbt och ombytligt offentligt samtal; att skriva litterärt och gestaltande handlar om identifikation och om konsten att skapa en berättelse med ett liv som sträcker sig över dagsaktuella snabba tankar. För alla former av kreativt skrivande gäller att det i botten är ett hantverk, med regler och tradition att känna till, förhålla sig till, ta avstamp ifrån och skapa nytt.
Idag befinner sig skribenten mer än någon gång tidigare i ett socialt och medialt sammanhang som ständigt förändras och utvecklas, nätet har vidgat ramarna för hur en skribent når sina läsare med bloggtwitterflöden och facebooknätverk. Omvärlden och hantverket är på många sätt sammanflätade, liksom kunskap och personligt tyckande.

HANTVERK och KUNSKAP / I en roll som pedagog på de aktuella kurser xxxx ger inom området förKonst, kultur och kommunikation skulle jag förmedla grundläggande kunskap och förståelse om –

  • kulturjournalistik i papperseran och i den digitala eran
  • mediabranschens struktur och ägandeformer
  • metoder inom klassisk nyhetsjournalistik kontra grävjournalistik
  • kulturkritiken och kulturessäernas roll i det offentliga samtalet
  • villkor för nätpublicering, upphovsrätt och citaträtt

Inom kulturjournalistiken är bred kunskap och kvalitetskrav centrala, i dagens flöden av bloggskribenter och personligt tyckande är detta viktigt att poängtera. Medieklimatet utvecklas generellt sett mot en allt bredare och ytligare massunderhållning å ena sidan och en allt smalare, kulturellt sofistikerad nivå å andra sidan. Kulturjournalistikens roll i den breda dagspressen diskuteras livligt alltmedan den kvalificerade kritiken publiceras i en diger tidskriftsflora på papper och på nätet.
Expressens nytillträdda kulturredaktör Karin Olsson försvarar i en intervju kulturjournalistikens roll med orden – ”Ställningen som en kvalificerad arena för frisinnad debatt och kritik har inte försvagats i nätrevolutionens och pappersdepressionens tid. Vi försvarar oss, larmar och gör oss till.”
Den litterära gestaltningen är i mitt perspektiv sammanflätad med dramatiken och det filmiska berättandet. Ordet och den visuella bilden, poesin och det filmiska berättandet är alla konstnärliga exempel på gestaltning – att utveckla ett tema, en ide, en situation till narrativ berättelse är det centrala. Här skulle jag förmedla kunskap om –

  • Klassisk aristotelisk dramaturgi – modernistisk absurdism
  • Fiktionen som metod – identifikation och socialt perspektiv
  • Dramatikens metoder – Bertolt Brechts verfremdungseffekt kontra Lars Norens poetiska realism
  • Kreativt skrivande – tematiskt och personligt – självbiografiskt och psykologiskt

Förmågan att reflektera över och kritiskt granska egna och andras texter och visuella, dramatiska berättelser bör spela en central roll i det pedagogiska upplägget av kurser inom området. Att kunna gestalta en ide eller upplevelse i fiktiv form kräver både kunskap om hur andra använder verktygen och erfarenhet av att arbeta med eget material. Projektbaserade uppgifter varvat med gemensamma och individuella analyser är en grundmodell som kan formas och utvecklas vidare.
Skrivarkurser på folkhögskolor och kvällskurser är till stora delar inriktade på språkliga övningar, på högskola och universitetsnivå är reflektion och analys lika väsentliga som förmågan att gestalta.

Att kreativt arbeta med gestaltning kräver en förmåga att medvetet förhålla sig till både innehåll och form – ”Varje kameravinkel är ett ställningstagande” som regissören Jean-Luc Godard formulerade det i ett manifest han skrev under franska nya vågen på sextiotalet. En devis som än idag är relevant och överförbar på det skrivna ordet i alla dess former.

Den som inte omfamnar detta sista omkväde som kulturskribent är inte värd att lägga lästid på. Punkt.

Godbitar ur antologin Best of Schlager

Citerat ur de första artikelraderna i ”Best of Schlager”… /

#bestofschlager ”Franz Josef Strauss flimrar förbi” #1, 1980 / Ebba Grön och Dag Vag av Håkan Lahger http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Drum-chicka-drum-chicka-drumdrum-drum-scchhh…” #1, 1980
Ian Dury & The Blockheads av Thore Soneson http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Vår musik är som att läsa Kalle Anka.” #5, 1980 Wilmer X av Anne Nummila Rosengren http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Det står knappast en bibel i varje svenskt hem men en Abbaskiva” #6/7 1980 FitzPatrick/Ekenstam/Benno http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Startar kassettspelaren och lyssnar: 45 minuter i ett sträck” #8, 1981
The Slits av Bengt Eriksson http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Smaka på namnet. Vilka associationer ger det?” #6/7, 1980 Siouxsie & The Banshees av Thore Soneson http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Tystnad…Tagning…Videon rullar…” #9, 1981 Boomtown Rats av Lars Nilsson http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager Tunga trummor tvingar tveklöst sin ökande fyrtakt…” #13, 1981 Elegi av Mimmi Palm/Karin Björkman http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Jag är inte rädd för sådant man inte kan se…” #17, 1981 Cortex av Lars Sundestrand http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Den sanna bilden av Nico!” #19/20, 1981 Nico av Kristina Adolfsson http://t.co/a0N3mSCC

#bestofschlager ”Varför skall man provocera när Magnus Uggla bara ler tillbaka?” #19/20 1981
Magnus Uggla / Håkan Lahger http://t.co/a0N3mSCC

/ …antologin innehåller en mängd fler artiklar och citat. Av Mats Lundgren, Per Wirtén, Susanne Ljung, Paul Kessel, Thomas Fahlander, Ola Magnell, Robert Broberg, Liza Berthelsen, Suzy Lindberg, Chris Salewicz, Marjorie Allesandrini mfl mfl.
Plus efterord av Gunnar Bolin och Per Bjurman. Läs mer om boken på förlaget Reverbs hemsida – http://bit.ly/rkr9S7!

Best of Schlager bokrelease och mingel

Kom gärna förbi Pet Sounds på Skånegatan i Stockholm imorgon 25 okt. Best of Schlager redaktörer och spridda skribenter minglar  och samtalar. Läs mer om boken på förlaget Reverbs hemsida – http://bit.ly/rkr9S7 !

 

 

Citerat : Steve Jobs : Quotes

De här citaten är några av alla de minnesord till Apple grundaren som postats i sociala medier idag. Spara dem som en påminnelse om att världen kan förändras!/ These quotes from Apples founder circulates in social media this morning. Save as a reminder that the world still can change!

”Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do….” Steve Jobs

Best of Schlager lanserades på Bokmässan

En antologi med texter ur rocktidningen Schlager har kommit ut, drygt trettio år efter tidningens födelse. Förlaget Reverb i Göteborg släppte den under årets Bokmässa och nu finns den ute i bokhandlarna. Jag är en av två redaktörer – tillsammans med Bengt Eriksson – som läst de första tre årens tidningar och valt artiklar. 

Vi har skrivit ett förord där vi ger en tidsbild, ett Sverige av år 1980 i punkens svallvågor. Långt före Palme-mordet, före Irak-krig och klimat- och globaliseringseffekter. Idylliskt, knappast, en vitalt och fyllt av energi. Här ett par citat ur min del av förordet.

”Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt. Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kändes vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans….

….Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för ideer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.”

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” ges ut av förlaget Reverb – går att beställa från hemsidan. REVERB.

MediaMassage – om Marshall McLuhans ideer i dagens digitala konstscen

Ett utdrag ur min introduktionen till projektet MediaMassage på Skånes konstförening, Malmö / Läs mera på www.skaneskonst.se 

Saxat ur Media (”Understanding media” eng titel) av Marshall McLuhan publicerad 1964
Boken innehåller mycket tankestoff kring teknik, media och relationerna med konsten – skapandet. Mycket är förbluffande aktuellt och intressant att reflektera kring i vår elektroniskt uppkopplade tid. En del av hans slutsatser är teknikfientliga och dystopiska samtidigt som hans analyser ger den där aha-insikten, självklarheter som kopplar samman våra möjligheter och behov av att kommunicera.

I kapitlet ”Hybridenergi – Farliga förbindelser” skriver McLuhan – ”…media skapar nya relationer inte bara mellan våra personliga sinnen, utan också media emellan. Radion ändrade tidningarnas nyhetstexter i lika hög grad som den ändrade filmbilden i stumfilmen. TV gav upphov till drastiska omläggningar inom radioprogrammen och i litteraturens sätt att skildra. Det är skalderna och konstnärerna som reagerar snabbast på nya media som radio och TV.”

McLuhan avslutar kapitlet med raderna – ”Korsningen eller mötet mellan två medier är ett moment av sanning och uppenbarelse ur vilket nya former föds…Ögonblicken när media möts är ögonblick av frihet och av lösgörelse från den trans och den domning som media annars bibringar våra sinnen.”

I det följande kapitlet ”Den ödesdigra skaparkraften” funderar McLuhan kring hur tekniken både är ett redskap för att sprida kunskap och insikt så bidrar den till passivisering och fragmentisering.

Motkraften till detta ser han som konstnärens roll i den moderna kulturen – ”Liksom högre utbildning inte längre är garnering och lyx utan en nödvändighet för produktionen och planläggningen i en elektricitetens tid, så är konstnären också oumbärlig när det gäller att gestalta, analysera och förstå livet i de former och strukturer som den nya elektriska tekniken skapar.”