Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i. Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.
Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.
Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.
När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?
I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”
Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.
Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.
Fick en anledning att bläddra igenom ett antal Schlager från 1981, har precis fått en komplett upplaga av de första årens utgivningar av vännen Martin Andersson, skribent på Sydsvenskan. I denna lätt gulnade hög hamnar jag med nummer 16 i handen, på omslaget en färgbild på Ebba Grön med rubriken – Orginalet! – ÄKTA VARA. Artikeln har jag skrivit och vår layoutare Lars Amba Esselius har lagt ut en stilig bild av den eminente fotografen Hatte Stiwenius på mittuppslaget. Som en samlarbild.
Artikeln sammanfattar en hel del av Ebba Gröns historia, inleds med en karakteristik av de tre och bandet –
”Det här är inte historien om Ebba Grön. Den låter sig inte skrivas riktigt ännu. Inte heller avverkar man dessa tre individualister på några få sidor. Thore Soneson snackade med några rockmusiker, rebeller och fotbollsspelare i den mentala istidens Sverige. Gösta Bohman har avgått, Fälldin tvekar, Palme Tiger men Ebba Grön dom har lovat att fortsätta.
Ebba Grön är inget mindre än en sammansvetsad rocktrio som samtidigt är tre individer. Det kan låta som en schablon, men jag har aldrig träffat något gäng musiker där alla tre har så klara viljor att de oftast måste prata i munnen på varandra. Avbryta och säga emot.
De är överens efter en stund, men det kan bli stora överslag innan dess. Och det beror på deras personer. Fjodor är rumlande militant och envis. Gurra är taktfast tyckande och administratör. Thåström är lekfullt protesterande och känsloladdad. Tillsammans är de Ebba Grön, Rågsvedsbandet som växt upp till en kraft på egna ben.
Bandet som har visat att rockmusik gärna får vara åt pophållet, gärna får hetsa och förarga, gärna får låta lite spillrigt och osamlat, framför allt får rockmusik vara en kraft att slåss med. Men Ebba Grön är också gänget som lever så hårt i en Mental Istid att de slits oerhört mycket, de brottas med välfärdssamhällets uppsatta regler och vägrar anpassa sig i ordnade fyrkanter.
De har skapat en egen anarkistisk livsfilosofi, uppväxt i samklang med förortslivet. Men de är också pessimistiska. Svartsynta. Ja rentav desillusionerade och oerhört negativa emot vad Sverige kan ge människor idag. Det är den mentala istidens Sverige de berättar om. Det land vi lever i, det land som Ebba Grön för det mesta hatar intensivt.
Mera schabloner säger ni. Men vad skall man säga när verkligheten ser ut sådan. Ebba Grön förändras nämligen inte bara för att en massa punkband har vrålat hat i tre års tid. Ebba Grön fortsätter att hitta vägar i sina texter för att stå emot. För dem handlar det om personlig kraft. Att uttrycka sig med musik är deras politiska handling, deras sätt att skapa sig självförtroende. Då känns det löjligt att prata om schabloner och hata-hata låtar. Speciellt som den senaste LP:n ’Kärlek och Uppror’ visar att de kan gå vidare, inte bara fastna i slagordsramsor, utan tvärtom använda språket i texter och musik till mera nyansrika och infallssäkra rader….
Musiken kan tala Och Ebba Grön är övertygade om att deras musik kan tala för sig själv. De behöver inte göra intervjuer, förklara sig eller vika ut sig. Det är bara ointressant, säger de. Men det tycker inte vi. Så jag jagade dem i två veckor mellan påskspelningar i Stockholm, en minikort finsk turné och deras korta repris på ”Turister i Tillvaron”-turnén med Dag Vag. De skall spela fem-sex inställda Norrlandsspelningar med början 10:e maj. Min jakt tog mig till en hel massa ställen. Mest via konserter med Pauline Murray, med Kai Martin & Stick! och längs tunnelbana ut till Rågsved och Margarinet, Thåströms lägenhet på förortskullarna. Vi lyckades också frottera en grekisk restaurang på Söder och en Wimpybar vid Sergels Torg. Och framförallt lyckades vi tillbringa en massa tid i telefoner, tid för att bestämma tid, tid för att inte kollidera med hockey-VM, tid för att kunna sätta sig ner och prata igenom EBBA GRÖN. Bandet, idéerna och den mentala istidens filosofi.
Grafitti Första miljön är i Thåströms bar-kök i Rågsved, det är söndag och lugnt. Det är som normalt i Rågsved, ett tiotal höghus som letar sig upp mot himlen, torget som ligger ödsligt och de gamla Oasenlokalerna som är ändå ödsligare. Igenspikade i väntan på renovering. På väg uppför trapporna lyser grafittin från murarna. Den starkaste texten lyder ”Mamma, mamma föd mej igen !” Det är nästan så jag tror Thåström varit framme med sprayburken när han skrev ”Mamma, Pappa, Barn”. Jag tänker att det måste jag fråga om, men glömmer det. Det första som upptar dessa tre upprorsmakares tankar den här dagen är pengar. De är irriterade på att alla tror de går omkring med stora sedelbuntar bara för att ”Kärlek och Uppror” har sålt i femtontusen ex. I verkligheten tjänar de 50 öre per man, ”också skatt på det” som Gurra lägger till. – Folk verkar tro man tjänar pengar bara för att man står i tidningen. Det är jobbigt att höra… säger Thåström och låter som han vill slå tidningarna i huvudet på mig. Skivförsäljningen skulle alltså ge dom 7500 var. Pengar som kommer en gång i halvåret. Mellan det kommer överskott från turnerandet. Den senaste treveckors turen gav 2400 över per man. Eller 200 kronor om dan. – Det blir så att man har stålar ibland. Ingen fast ekonomi. Man får försöka leva ett tag iallafall… tycker Fjodor men låter egentligen inte speciellt bekymrad. – Vi kan leva en månad på LP:n, en månad på NCB-pengarna (inkomster för att de skrivit materialet) och resten får vi spela ihop, om vi orkar…säger Gurra med en bister kamrermin.
Sug efter konserter Tanken på åtta månaders turnerande blir för mycket för Thåström som viker sig i tankeplågor. Men hellre det än att fortsätta jobba och försöka kombinera spelningar och arbete, det är alla överens om. De har överlevt på sin musik i omkring ett år nu, trots att de har turnerat och varit igång finns det ett ständigt sug efter mera livekonserter. För en av Ebbas viktigaste saker har alltid varit bra konserter. Då lever deras musik, då finns glöden och då finns den publik som älskar dem. Vinterturnén med Raketerna i Stockholms förorter var en riktig Ebba-grej. Två veckor till lågpris-entré på 10 kronor. – Vi ville helt enkelt spela för vår publik på deras ställe. Det handlar inte om någon ”förortsimage”, säger Gurra. Man behöver inte sätta sig på höga hästar och spela på stora ställen där alla måste vara 20 år…eller också är vi jävligt sociala… Slutklämmen är något av de tre Ebbornas varumärke. Bitande ironier, sarkasmer och gliringar mellan varandra avlöser hela tiden deras mera allvarliga ögonblick. Det är Rågsvedsjargong (säger dom som kan stilen) och det är samtidigt en skyddande gemensam attityd. En sorts jargong som är lika mycket filosofi som en gång modsens slang eller ”södergängens” beryktade glosor. När Ebba gjorde två spelningar på Underground under påsken var det första gången på ett halvår i Stockholm. Och gången innan var det lastbilsflaket på Sergels Torg med mycket vrål, bränning av kapitalist och byråkrat-dockor och en publik som förköpt sig på Åhléns sista sprayburkar med röd och svart färg. Nu planerar Ebba en kort Folkparksturné i sommar och en hösttur med Eldkvarn. En annan närliggande turné är på fängelserna. – Jag vill göra underhållning på kåkarna. Det skall vara de stora, Hinseberg, Österåker osså, börjar Fjodor. Snubbarna på kåken skulle säkert gilla Ebba men man kan varva med lite gammal rock och lite show. – Folk som spelar där tror ju att de är så svältfödda att vad som helst går hem. Det tror inte jag. Thåström är skeptisk till fängelserna. – Det är konstigt där. Inte som på andra hak, jävligt ovanligt och skitziqt att spela innanför murarna… – Det är ju ingen rockpublik, det är människor av alla sorter. Inget genomsnitt av Sveriges befolkning men ett urval av allt utom socialgrupp 1. Inte konstigt att det kan gå snett där, menar Gurra. Ebba har spelat på Österåker två gånger och varit på väg till Kumla. Fjodor och Thåström jobbade också med en Oasengrupp som var kontaktpersoner till fångar på Österåker. Det besökte dom en gång i veckan. Fjodor berättar: – Det fanns en teatergrupp som jobbade aktivt. Det var ett gäng som la av att droga av egen vilja, inte genom några plitar eller fängelsedirektörers order. Dom hjälpte varandra och höll på med språkkurser i spanska, en teatergrupp med masker och mim. Samtidigt höll det så kallade Österåkerprojektet på. Det var kriminalvårdens initiativ och kolliderade med fångarnas egna aktiviteter. Resultatet blev att besöksgruppen fick upplösas. Det är sådan verklighet som får Fjodor att skriva texter som ”Svart o Vitt”. – Man har blivit kompis med en massa folk. Jag bor själv med en kille som har muckat efter tre år och det är saker som måste uppmärksammas. Texten blev kanske bara nåt som flög ur mig, den handlar ju också om förorter, det är lika mycket murar där… Texterna är fortfarande rakt-på-sak. Det är inga hopkokade vardagsrealistiska texter i musikrörelseanda. Något Ebba ofta har fått kritik för är att de inte tar ”ställning” emot saker. Inte alltid.
Vill ha idoler Funderingar har också dykt upp på hur publiken uppfattar dom. Ute i landet verkar gränserna mellan vad som är idoler och vad som är något annat flyta. – Folk vill ha tomma burkar man tagit i, trumpinnar och sånt. Det blir nog idoldyrkan för en del, säger Fjodor. Det är pundigt för jag känner mig inte sån och blir jag behandlad så blir jag på gränsen till sne… – Alla vill väl ha förebilder. säger Gurra. Va fan. jag sprang och tiggde autografer av Tjalle Mild… – Men det är också mycket folk som bara vill kolla, se med egna ögon hur det är. Det märker man nu efter sista skivan, lite äldre människor som kommer loss på sista låten. ”Staten & kapitalet”… Då kan man undra vilken publik Ebba egentligen vill ha, en ung beundrande och hängiven publik som bara vill se stjärnor i kött och blod på scen eller en som vill ha musik som något där de själva kan skala av köttet från benet och få smak för hjärncellerna. – Vaddå, säger Thåström snärtigt. Man får inte tro för mycket på musikens inverkan överhuvudtaget. Jag tror inte den kan förändra världen. Det är självklart att vi skriver texter för att folk ska haja dom och läsa dom. – Folk gillar texterna helt enkelt, säger Gurra. – Det är väl så att många tycker exakt samma sak, därför vill dom sjunga med på konserter, Fjodor. – Okej men jag tror inte på det som en omvälvande grej i sig, avrundar Thåström. Och på något sätt är det självklart att ett band som Ebba Grön som så konkret pratar för en förortspublik blir annorlunda bemötta i Blomstermåla. Där är de inte musikrebeller för en samling missnöjda tonåringar på samma sätt. Där är de mera popstjärnor från storstaden i ett glamouröst yrke – rockmusikerns.
Prata med folk Men Ebba har alltid på sina turnéer försökt prata med folk som vill prata, som behandlar dom som människor. Inte som några idoler. Det finns många historier om ”Gustav som kört tjugo mil med sina polare och bara måste komma in i omklädningsrummet innan föreställningen för att vara säker på att Ebba spelar ’Häng Gud’ och vill veta vilka ackord Thåström, använder”. Han fick höra den i Jönköping, eftersom det var Sveriges kyrkrikaste stad… En annan sida av att turnera i landet är lokaltidningar som sprider rykten om Ebbas påstådda drogpartyn och hur de sprider knarkpropaganda i sina texter. Det får ganska oväntade konsekvenser. – Jag var på träningsläger med RAF, Rågsveds Alliansens Fotbollsförening, i Åtvidaberg när en snubbe kom fram till mig och bjöd på öl, berättar Fjodor. Så började han fråga mig hur det var med hasch och sånt, han hade aldrig rökt själv. – Jag sa till honom att han väl inte kan koppla ihop Ebba med haschisch så där heller. Helsjukt att vi blivit kallade för haschprofeter och anklagade för att anordna knarkfester, bara för att vi kommer från Rågsved… Det är ju för texter som Ung och sänkt. Vi behöver väl inte vara drogliberaler bara för Rågsveds skull. Det är snarare en reaktion från samhället som vill slå tillbaka, menar Gurra. Det är inte så konstigt. Samtidigt tycker de tre Ebborna inte att man löser drogproblem bara för att drogerna förbjuds. Det måste göras förändringar i människors liv för att de skall ändra vanor och missbrukare blir inte rena bara genom förbud. Själva lever de som de lär, alltså inte utan droger. – Vi springer ju inte omkring och är fulla, säger Gurra. Man kan inte dricka innan konserter och efteråt på hotellet kan vi väl få va hur fulla vi vill. Det är ju hemma för oss. – Det kan ju bli litet partaj efteråt, säger Fjodor. Men man vill ju träffa folk och ha litet extra efter en dags resa och efter ha lirat hela kvällen. Men vi har kul utan droger också.
Det är naturligtvis extra känsligt att prata om droger idag. Ingen, varken jag eller de tre i Ebba, tycker att man skall propagera för droger, det är naturligtvis ett allvarligt problem. Men det verkar också oärligt att blåneka till att man använder det ibland. Däremot är det allvarligt att debatten idag knappast sysslar med själva orsakerna till missbruk. Det som ligger bakom problemen i stora kretsar, både med sprit och andra droger. Gurra, Fjodor och Thåström har jobbat aktivt i Oasen för att få slut på heroinet, har sett människor gå under och sett andra klara sig. I Rågsved är drogmissbruk en närliggande och konkret fara, det vet dom om. Det är i sådana sammanhang de reagerar emot ”hetsjakt på människor”. Det mesta i Ebbas texter handlar om deras egna upplevelser. Det är ingen enkel eller speciellt positiv verklighet de skildrar. ”Mental istid” är ändå en ovanlig låt med dramatisk svart ton. En uppgiven stämning.
– Jag tycker jag har blivit mera uppgiven, säger Thåström. Tidigare kunde vi vara mera hejåhå ”Beväpna er” och så. Nu känns det mera som i Istiden. Fast det är en framtidsgrej. En avstjälpningscentral är som ett ålderdomshem, ett ställe där folk som inte ha ”någon funktion” hamnar. Gurra berättar om en bok av den norske författaren Knut Fallbacken ”Oår”. Den berättar om människor som lever på sophögar, en framtid som han tror ligger nära. Även om vi i Sverige inte är där idag. – Jag tror hela teknokratiska samhället driver oss dit. Folk kommer att hamna där, dom kommer att försvinna. Man gör allt i framstegets namn, annars hämmar man utvecklingen. Att säga nej är att hindra tillväxten och den måste vi ha i ett kapitalistiskt samhälle. Men är då allting totalt hopplöst, totalt omöjligt att göra något åt? Den stämningen finns i en sådan låt.
– Man ser ju hur mycket svenska folket reagerar på vad som händer, säger Thåström med en gest av misstro. – Alla går inte med på det, men de som inte gör det hamnar utanför. Samtidigt får de nån sorts egen identitet. – Vad vi gör är att skriva en bok eller måla en tavla, vi beskriver saker, förklarar Gurra. Det är en slags aktualisering för att få upp ögonen på folk. Om man beskriver en sak som är sjuk, dålig eller pessimistisk, så blir det ju så. – Sen är det inte så jävla lätt att ha visioner om hur det skall ändras, men först måste folk bli medvetna. – Det är klart det skulle va bra att ge folk hopp också, men vaddå, ge dom ”Upp till kamp”. Det står ju en upp i halsen så som alla försökt få ut det. – Det är att pracka på folk en åsikt. Dom måste själva få känna att det här är fel och sen utgå ifrån sina egna möjligheter, avslutar Thåström.
Revolterar Bakom misstron mot ”kamplåtar” ligger mycket av 70-talets vänstertexter. De som i sina ambitioner uppmanade till att ta ställning som ofta resulterade i välmenande paroller. ”Vi har aldrig reagerat mot någon alternativ rörelse, tvärtom är vi snarare påverkade av den. Det var den som fick oss att börja spela”. Ebbas reaktioner handlar istället om attityder, om att rörelsen allt mer utvecklades mot en politisk rätlinjighet. Och det är inte deras språk. Det är en annan nivå, det är fjärran från deras politiska verklighet som är betydligt mera påverkad av klara-sig-själv-nöd-vändigheter. En misstro mot alla auktoriteten som väl närmast är anarkistisk, men också handlar om en tro på sin egen förmåga att överleva. Därför har det varit lätt att kritisera Ebbas texter för att slå i luften. För att vara utan perspektiv. – Jag ser positivt på mitt eget liv, säger Gurra. Men om man tänker på vad som händer runtomkring blir jag ganska negativ. Men jag tror på att det går att förändra. – Det är ju det här organisationslandets skull. Innan man kan göra något skall det vara organiserat och innan dom tagit form har alla idéer, all kampanda och all idealism redan tagit slut. Det är vad som hänt med Oasen idag. Det börjar bli en pappersgrej.
Proggskadad – Men om man ska skriva låtar och berätta om något är det svårt. Jag är litet proggskadad, säger Gurra leende. Det finns ingen berättartradition varken sångtexter eller annat som går att använda, det finns bara kamplåtar från början av 70-talet. – Och visst är ”Till havs” lite sån, fortsätter Thåström. Den handlar om en sargad jävel vi träffade i Västerås. Han bodde på hotellet och som betalade. Jag försökte skriva om honom och så tog Gurra över. – Han var inte värt ett piss, fortsätter Gurra. Så lever människor idag och det värsta jag vet är när dom känner sig så nertryckta av hela jävla byråkratiska apparaten att dom inte kan gå och anmäla sig. Inte kan deklarera. – Men det är just dom som inte har språket som blir passiva offer för samhället. Det är den negativa sidan av välfärdssverige. Ingen svälter, men många är psykiskt sett offer och oförmögna att leva ett normalt liv. En verklighet som bara känns alltför väl igen.
Så vad blir då Gurras, Fjodors och Thåströms sätt att reagera på allt det här. Jo, helt enkelt, genom musiken. Genom att spela låtar, ge utlopp för sina känslor och satsa sig själva i det. Åtminstone började det så vintern -77/78 i Rågsved när de tre tog sina första steg med en handfull låtar som ”Häng Gud”, ”Beväpna er”, ”Ung och sänkt” och ”Profit”. Idag är Ebba Grön ett band som är medvetet om sina musikaliska begränsningar. Det går inte att göra vital rockmusik på tre personer hur länge som helst. Det går inte att lita på ett intensiv skara fans. Det krävs en musikalisk utveckling som de också letar efter. Extragitarrister har det pratats om, bland andra Peter Ampull från KSMB. Senaste året har Ebba ofta lånat in en organist eller keyboardspelare. Clas från Eldkvarn eller Stry Terrarie, men kommer lösningarna att bli mer än tillfälliga? – Vi skulle ju kunna utvecklas, göra bättre grejer på scen, tycker Fjodor. Vi skulle kunna spela solon utan ett vara oroliga för tomheten bakom. Men det är ju inte bara att stoppa in någon. Det är inga tillfälligheter att Thåström gärna pratar om Isley Brothers eller annan sextiotalsmusik. Det är rötter han inte skäms för att lyssna på. Rötter som också finns i hans egna melodier. Inte heller förvånar det att Gurra pratar om friformsjazz som något roligt som fick honom att börja spela trummor. – Det är optimistisk musik, den spränger alla ramar. Det är säkert välutbildade musiker, men de sätter bara igång. Det kan vara musik att ha kul till utan att föra det hela till något oerhört allvarligt och ambitiöst. – Men jag gillar smörmusik också. Boney M kan vara som snask för öronen och Lieber/Stoller skrev bra kärlekslåtar. Även om det bara var kärlek så fanns det något i dom. Kärlekssånger blev det inte mycket av på Ebbas senaste, trots titeln ”Kärlek och Uppror”. Kanske skulle titeln ha varit ”Kärlek till Upproret” eftersom det finns mera grund för det. Däremot kan man lyssna på låtar som ”Mamma pappa barn” och höra hur bristen på kärlek känns. Varför finns det inga Thåström? – Det är skitsvårt att skriva. Ämnet är ju sa utnött på något sätt. Men jag vill gärna. – Du har ju ”Ung och kåt” sticker Gurra in. – Den handlar ju snarare om hur man inte ska va kär, tycker jag. Fast kåthet är en form av kärlek så får det ju inte bara handla om det.
Kärlek är allvar – Kärlek är ju också blodigt allvar så varför skulle vi inte skriva om det, säger Gurra. ”Can’t help falling in love” är en låt som jag alltid gillat. Jag översatte den och visade för en kompis. Han tyckte den var skithäftig ända tills jag berättade vad det var… – Det beror ju alltid på hur man skriver. Jag har skrivit hundratals meter om det i mitt liv. Men det passar inte att sjunga. Det är inte sant jag vill skriva en text till en låt om. Motsägelsefullt kan det tyckas. Jag tror att Ebba känner mycket av förväntningarna på sig. De är ett rebellband, ett upprorsgäng i sin publiks ögon. Och det tar tid att växa ur den ramen. Eller som Gurra drar till med. – Vi manipulerar ju folk. Vi har ett treårsprogram på hur vi ska förändra världen, sakta men säkert. Thåström bara vrider sig i sitt stora garv, men Gurra fortsätter. – Varför inte, vi har ju chansen att påverka. Jag har aldrig sett det så men tydligen lyssnar folk på oss på det sättet. Jag har aldrig tagit mig själv så mycket på allvar, men tydligen gör andra det… Ebbatrion sysslar inte med politisering av massorna, efter politikermodell (höger såväl som vänster). De ser sig som friskyttar med stora armborst riktade mot både de passiva stillatigande folket och de dominerande männen vid makten. Perspektivet är tryggt förankrat i Rågsvedsmodellen. En förort, ett folk, en utnyttjad skara som det lätt går åt helvete för. Om det analysen är grund och kortsiktig sa beror det på att så ser världen ut från en arbetarförort. Från de här tres uppväxt.
Kontakt med polare? Hur nära kontakt har de med sina gamla polare? Hur mycket betyder världen utanför musiken? Finns den kvar? Ett problem ligger som mörka moln över Gurras och Fjodors huvud. Lumpen. Gurra skall in i juni och tror inte på att försöka få vapenfritt för åttonde gången. Fjodor skall upp i rättegång och undrar om det blir två eller tre månader i fängelse. Det känns meningslöst att sitta i fängelse när man är ung. Men det känns ännu mer meningslöst att göra åtta månader i lumpen, säger Gurra. – Jag har ju varit dräng förut och far man föra det i kåken sa varför inte, tycker Fjodor. För leka soldater det höll man ju på med när man var fem, det har man ingen ork för nu. – Nej jag vill åka från stan. Jag behöver det ett tag varje år för att få upp energi till vintern i storstan. Den blir jobbig. Tidigare har Gurra och Fjodor pratat i heta ord om att de måste ha semester. Fjodor vill inte alls turnera, vill helst av allt skaffa sig en motorcykel och sticka iväg. Gurra menar att de får en och en-halv månad ledigt och det måste väl räcka. Så ett liv utanför Ebba finns där. Det ligger bara och väntar. Det kan ju också hända att Ebba tar slut en dag och vad händer då med Gurra, Fjodor och Thåström? – Ja man kan ju alltid börja jobba på posten, eller som städare… det gjorde jag fram till för ett år sen, säger Gurra. Fast man kan också flytta till New York eller börja som turnéledare, det skulle jag nog passa för. Thåström sitter väldigt tyst och tittar undrande ut i luften. – Brukar inte våga tänka så långt… ioförsig var det trevligt som diskare på Miramar, men jag vet inte .. Och skillnaden mellan att vara heltidsmusiker och leva som tidigare är inte stor. Störst är den för musiken, Ebba har haft tid att spela, repa och låter helt enkelt mer samlade idag. – Vilket innebär att allt tar längre tid i studion. Det är studiovana. Vi vet precis vilket Ijud vi vill har men det gäller att fixa det också… Thåström funderar kring det och just nu har de varit i studio igen. För att göra filmmusik till Hans Hederbergs historia om Norbert Kröcher i filmen ”Operation Leo”. Musik som de tre har skrivit ihop med Stry Terrarie.
Annan Musik – Det är jävligt inspirerande att göra annan musik, säger Gurra. Vi har gjort en låt och så en massa bakgrundsmusik. Musik som bygger upp stämningar eller speglar dom. Det var en utmaning. Filmen handlar om just den händelse där Ebba Grön fick sitt namn, terroristhärvan som gick ut på att kidnappa stadsrådet Anna Greta Lejon. – Fast i filmen säger dom Ebba Röd. När Kröcher inte var tagen hette kodordet så, när allt var fixat blev det Ebba Grön, minns Fjodor. – I verkligheten var det krimare utklädda till raggare som tog honom vid Katarinahissen och det var då ropen EBBA GRÖN gick ut över radion. Och det var så det tre i Rågsved tog sitt namn. Namnet som fick GT i Göte borg att kalla dem terrorister över en helsida. Som fick en dam som hette Ebba Brun att ringa till Gurra och skälla ut honom för att det var ett hån mot hennes namn. Namnet EBBA GRÖN som sedan dess stått för tre stycken förortsterrorister i musikbranschen. Tre som sällan presenterar sig med annat än FJODOR GURRA och THÅSTRÖM. Förutom när utbetalningarna från skivbolaget Mistlur skall göras. Då står det Lennart Eriksson, Gunnar Ljungstedt och Sven Joakim Eriksson Thåström. Men det är en annan historia.
Tack till entusiasterna bakom fan-sidan som tidigare hette ebbagrön. nu !!! och fanns på http://www.ebbagron.nu/ Idag har den transformerats till någon annan plats. Men intervjun finns kvar här !
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.
Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.
Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.
Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.
Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.
Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.
En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”
Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):
Toast kan va en macka men också att nån snackar om det ena och det andra och helst ska orden rimma på varandra samhällskritik och politik kärlek och romantik och allt detta till musik reggae-reggae-reggaemusik reggae-reggae-reggaerytmik basen i botten och diskanten som en piska myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo snabbt! snabbt! in med ett klinkande piano rappt! rappt! nej, toast var det jag sa det heter det på Jamaica
Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”
Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.
”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !
PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.
Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.
Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”
I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna. Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.
Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.
Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”
Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.
Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”
Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.
Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.
Några av mina närmaste undrar ibland varför jag är så aktiv på Facebook och Twitter. Och sporadiskt på andra sociala flöden som Instagram. Jag svarar oftast att det är som att delta i ett samtal – i en workshop, på en middag, på krogen eller på tåget. Såklart beror nivå och ämnen på vilket sammanhang man befinner sig i – i den fysiska eller i den digitala verkligheten. Mitt andra svar är att jag aldrig tidigare under mitt liv som journalist och kulturskapare kunnat delat i ett sådant idé- åsikt- och kunskapsflöde som jag kan idag.
Social medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.
På Twitter och på Facebook kan man alltid utforska vem som är vem genom att följa flöden, #taggar eller väntrådar. Jag kan välja att följa @carlbildt, @gudschy och @jsjostedt utan att för den skull välja deras politiska åsikter. Ofiltrerat och oredigerat. Om jag orienterar mig politiskt genom traditionella nyhetsmedier får jag alltid en redigerad version. Det är en demokratisk tillgång att kunna få orden direkt från källan. Samtidigt är mediernas samlade kunskap och kritiska granskning en demokratisk rättighet.
Mest tid lägger jag som de flesta vet på att följa olika medier inom kulturvärlden, läsa kultursidor och reportage och länka till dom jag tycker är läsvärda av en eller annan anledning. Jag är inte ensam om detta, tvärtom. En av de stora tillgångarna på nätet är att kunna hitta artiklar, reportage, essäer och kunskap i alla de former. Okända specialkunniga bloggare och magasin blandat med välkända etablerade nobelpristagare, sida vid sida. Det är som så många sagt – ett världsbibliotek där mängder av kunskap och upplevelser finns att ta del av.
Bakom alla dessa positiva ord om nätets förträfflighet finns en mängd nackdelar, allt från övervakning till kommersiell registrering av mailadresser och kontonamn. Allt från spam och olaglig fildelning. Från barnpornografi till politisk åsiktsregistrering. Med all denna kunskap verkar det finnas följer en outsinlig källa till utmaningar för de som vill knäcka koder, sprida propaganda, länsa bankkonton osv. Nätet har utvecklat i princip samma brottslighet som finns i den reella världen. Styrorganen och kontrollen av nätet är ett ständigt diskussionsämne och skall så vara. Våra fria demokratiska rättigheter måste respekteras på nätet på samma sätt som i rättsstaten.
Samtidigt skapar nätet ett beroende; ett pågående brusande flöde som drar in mig med magnetisk styrka. Det pågår ständigt, det uppdateras ständigt, det vilar aldrig. Alltid har någon vän på Facebook upplevt eller delat något, någon nyhetskälla på Twitter länkar senaste nyhetsflashen från något hörn av världen. Magnetiskt.
Ingen har väl undgått debatten om Makonde Lindes tårta – hans performance har vandrat runt i medierna över hela världen – rasistiskt eller inte ?! I en ny svt-satsning, dokusåpan ”Malmöpolisen”, får ett polisbefäl försvara uttryck om ”ape-jävlar” oemotsagd – rasistiskt eller inte ?!
Indignationen över det tårtverket är stor och många gånger väldigt affekterad och kraftfull. Sociala medier som twitter – #tårtgate – spred filmklippet med svenska kulturministern som provsmakar tårtan över världen med blixtens hastighet. Att skära i en marsipanbrun kvinnokropp och höra konstnären skrika ut sin smärta har satt igång en flodvåg av kommentarer, för och emot, försvar för konstens intergritet och anklagelser om ytligt effektsökeri varvas. Några har skrivit tänkvärda inlägg – senast detta av tonsättaren Tebogo Monnakgotla – ”Afrosvenskarna devalverar ordet rasism”.
Indignationen över dokusåpan om ”Malmöpolisen” – #malmöpolisen – handlar om hur vårt publicservice företag SvT kan medverka till att sprida uppenbart rasistiska kommentarer från poliser i Malmö utan att samtidigt visa att de prickats och dömts internt. Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri kallar programmen ”…en våldsfantasi om Malmö som tjänar vissa politiska syften.”
Det första avsnittet av ”Malmöpolisen” är ett alldeles utmärkt exempel på hur man använder den sensationalism som ingår i dokusåpans arsenal. Spänningsladdande musik, täta närbilder, vittnesmål från de inblandade. Polisbefälet, en av dem som prickats, visas upp som en ”good guy” som tänker på sin familj mitt i den enligt honom själv ”livshotande” upprensning han försöker genomföra i Rosengård. En hjälte-saga.
Programmakarna använder dokusåpans identifikation och hata-älska empatiska dramaturgi väldigt effektivt och samtidigt aningslöst.
Mediedramaturgin i båda fallen handlar om medvetna konstnärliga grepp – något annat tror jag inte. Makonde Linde väljer en provokativ och laddad form för sin performance och skaparna av ”Malmöpolisen” underbygger stämplingen av Malmö och Rosengård som en hotfull ”gangsterstad”.
Indignationen och de starka orden är ett sundhetstecken i mediernas flöde, jag tror att sociala medierna skapar ett tryck på de etablerade medierna att fånga upp skeendet och känslorna, snabbare och rakare än tidigare! Men indignation måste sättas i ett sammanhang, det måste ges utrymme för kommentarer och engagemang. Av eftertanke och analys. Det saknas i en hel del av mediernas nyhetshetsande inslag.
Här några av de artiklar och tankar jag publicerat i mitt twitterflöde under mars 2012 – en del länkar kan bli inaktuella. Men då är det publicisterna som lagt om eller tagit bort. Inte jag som länkat fel.
En av månadens understreckare:
Rekommenderad lördagsläsning: ”Kärlekens och dödens invecklade kemi” | Under strecket | SvD http://bit.ly/H3OGXA
#svpol Bra sammanfattn av Helle Klein om bakåtsträvande c-politik. ”Det behövs ny energi i ekonomin” Dagens Arena http://bit.ly/HvQz1t
#svpol Malmörepen gav inga nya fakta – granska ist alla konkreta projekt som staden satsat på o resultaten? UG | SVT.se http://bit.ly/HlbVRt
#Foto bloggaren som alltid är lika läsvärd ! Idag om sensualism och vissa fotografers beröringsskräck. MickeBergPhoto http://bit.ly/GXtuHO
Om kulturens roll :
#svpol#kultur Kulturministern undviker debatt om entreprenörsideologi o amatörism. ”Tystnadens strategi råder” | SvD http://bit.ly/GT97qa
Engelska språkvitsigheter kan verkligen fånga intresset:
#future A headline that sums up the state of things – ”Need Speed And Greed: We Are All Innovators Now” http://huff.to/FPR2I2
#art Essential reading about life in the glamorous art lane! ”Damien Hirst and the great art market heist.” http://gu.com/p/367m8
På ”hemmarenan” Skånes konstförening (där jag är styrelsemedlem) händer det ofta att konsten tar nya former och vägar: MediaMassage presenterar ”Chronophone” – ”Ring dig själv i framtiden” av Unsworn Industries. : http://ymlp.com/zAgR8I
Uppdaterar mig på sociala medier trender genom att läsa svenska ”experter” och kommunikationsproffs. Det blir ett slags ”Vem är Vem” i medieutvecklingen och ”Vad är Vad” i relationen mellan dom som skapar innehåll och dom som distribuerar och kommersialiserar stoffet.
#journalistroll Genomtänkta reflektioner med både plus och minus kring hur de sociala medierna påverkar journalistiken: ”2012 – de journalistiska paradoxernas år av Anders Mildner i Medievärlden – 2012 blir året då det är viktigare än någonsin för journalisterna att identifiera vad som inte är journalistik.”
#tw Intressanta perspektiv – men måste alla kommunicera med alla? ”Twitter har skapat en ny medieelit” Journalisten.se ”Allt fler redaktioner uppmuntrar journalister att använda sociala medier i tjänsten. Men fallgroparna täcks inte alltid in av de redaktionella policierna. Brit Stakston, mediestrateg specialiserad på sociala medier, ser stora fördelar med utvecklingen, men också orosmoln. – Det finns en ny medieelit…”
#2012 Den sociala ”bubblan” växer – enligt Tobias Brandel i SvD. ”Över en miljard människor använder sociala medier enligt vissa uppskattningar. De kallas så, sociala, för att det är användarna själva som skapar innehållet i samspel med varandra.”
Först ett erkännande – trots att jag i många sammanhang försvarat den klassiska skribenten med integritet, humanism och personlighet som eldstjärnor – har jag inte fördjupat mig i den engelske skribenten Christopher Hitchens texter. Nu när han avlidit efter en kamp mot en elak cancer, uppmärksammas hans skrivkonst på kultursidor världen över.
Han var en klassiskt skolad engelsk skribent som bosatte sig i USA, där verkade han som kolumnist och reporter på Vanity Fair. Flera av hans texter kan man läsa i sin helhet på det amerikanska magasinets hemsida – gratis. Det här är inga snabbt bloggade reflektioner eller twitterfraser på 140 tecken – det är långa väl researchade och personliga essäer. Ibland som i artikeln ”Believe me – it´s torture” utforskar han världen genom att utsätta sig själv för CIAs favorittortyr waterboarding. Läs !
Självupplevd vattentortyr av skribenten Christopher Hitchens
I en essä som utgår från den egyptiska revolten på Tahrirtorget utforskar han revolutionens estetik och moral på ett högst personligt sätt. Ett slags konverserade vitsighet, väl underbyggt och sylvasst i sina analyser och analogier. Här en ”one-liner” ur ”What I Don’t See at the Revolution” –
— ”Mubarak asked to be thought of as a “father,” and found that “his” people wanted to be orphans.” http://vnty.fr/uvwJvZt
De här citaten är några av alla de minnesord till Apple grundaren som postats i sociala medier idag. Spara dem som en påminnelse om att världen kan förändras!/ These quotes from Apples founder circulates in social media this morning. Save as a reminder that the world still can change!
”Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do….” Steve Jobs
Tankar om media / Thore Soneson 