Ingen har väl undgått debatten om Makonde Lindes tårta – hans performance har vandrat runt i medierna över hela världen – rasistiskt eller inte ?! I en ny svt-satsning, dokusåpan ”Malmöpolisen”, får ett polisbefäl försvara uttryck om ”ape-jävlar” oemotsagd – rasistiskt eller inte ?!

Indignationen över det tårtverket är stor och många gånger väldigt affekterad och kraftfull. Sociala medier som twitter – #tårtgate – spred filmklippet med svenska kulturministern som provsmakar tårtan över världen med blixtens hastighet. Att skära i en marsipanbrun kvinnokropp och höra konstnären skrika ut sin smärta har satt igång en flodvåg av kommentarer, för och emot, försvar för konstens intergritet och anklagelser om ytligt effektsökeri varvas. Några har skrivit tänkvärda inlägg – senast detta av tonsättaren Tebogo Monnakgotla – ”Afrosvenskarna devalverar ordet rasism”.

Indignationen över dokusåpan om ”Malmöpolisen” – #malmöpolisen – handlar om hur vårt publicservice företag SvT kan medverka till att sprida uppenbart rasistiska kommentarer från poliser i Malmö utan att samtidigt visa att de prickats och dömts internt. Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri kallar programmen ”…en våldsfantasi om Malmö som tjänar vissa politiska syften.”

Det första avsnittet av ”Malmöpolisen” är ett alldeles utmärkt exempel på hur man använder den sensationalism som ingår i dokusåpans arsenal. Spänningsladdande musik, täta närbilder, vittnesmål från de inblandade. Polisbefälet, en av dem som prickats, visas upp som en ”good guy” som tänker på sin familj mitt i den enligt honom själv ”livshotande” upprensning han försöker genomföra i Rosengård. En hjälte-saga.

Programmakarna använder dokusåpans identifikation och hata-älska empatiska dramaturgi väldigt effektivt och samtidigt aningslöst.

Mediedramaturgin i båda fallen handlar om medvetna konstnärliga grepp – något annat tror jag inte. Makonde Linde väljer en provokativ och laddad form för sin performance och skaparna av ”Malmöpolisen” underbygger stämplingen av Malmö och Rosengård som en hotfull ”gangsterstad”.

Indignationen och de starka orden är ett sundhetstecken i mediernas flöde, jag tror att sociala medierna skapar ett tryck på de etablerade medierna att fånga upp skeendet och känslorna, snabbare och rakare än tidigare! Men indignation måste sättas i ett sammanhang, det måste ges utrymme för kommentarer och engagemang. Av eftertanke och analys. Det saknas i en hel del av mediernas nyhetshetsande inslag.