Klimatmötet COP 15 i Köpenhamn sätter sina spår, också i den kulturella aktiviteten. Ett sånt avtryck är tematiska konstutställningar – i ”Naturen slår tillbaka” finns romantiskt måleri med syndafall och katastrofer, moderna installationer som ”Acid rain”. Att på detta sätt involvera konsthistorien och samtiden i vår tids mest aktuella fråga känns för en del som lättköpt trendkänslighet, för andra som mig självklart. Konsten och kulturen använder andra uttryck än fakta, involverar både höger och vänster hjärnhalva, känsla och förnuft.
Utställningsatsningen heter Rethink och visas på flera konsthallar och museer under november – december. Danmark är inte enbart flyktingfientlighet och ökade polisbefogenheter.
Mitt bland de böljande kullarna och naturen vid Kivik Art Center har ett ufo-liknande objekt landat. Det är det enda kvarvarande exemplaret av finske arkitekten Matti Suuronen ”folkstuga” Venturo, ett glasfiberhus som byggdes för att bli den moderna tidens sommarhus. Med sina öppna glasytor och flexibla väggar, inne och ute på samma gång, känns huset befriande fritt från alla pittoreska österlenska stockrosor och idyll. Ett perfekt cafe som lyser med orange lack i det gröna pastorala.
Att Kivik Art Center är konstnärligt utmanande med betongobjekt i eklundarna nära Stenshuvud glömmer man lätt bort när medierna rapporterar om hur advokater i Ulf Lundells namn hävdar att konstverk kräver bygglov och attackerar Anthony Gormleys betongskulptur från 2008 för att den förstör utsikten från hans gård och öppnar för insyn i hans privata domäner. Gormley som tillsammans med arkitekten David Chipperfield skapat verket har tänkt i helt andra banor än att skapa ett utkikstorn för eventuella paparazzis. Deras skulptur är en upplevelse som tar utgångspunkt i människan och hennes förhållande till naturen och till kroppen. Det 600 ton tunga och 14 meter höga bygget är en både intim och storslagen skapelse, man klättrar i mörker uppför en trappa från en Grotta, hamnar på en öppen panorama Scen innan man tar sig högst upp i Tornet och som i ett trollslag befinner man sig över trädkronorna och blicken svävar över hav, kullar och himmel.
Det är en kittlande och eftertänksam konstupplevelse, både fysisk och intellektuell, den reflekterar över människans plats i naturen och vilka former av närvaro vi kan befinna oss i. Anthony Gormley som för oss främst är känd för sina bronsskulpturer av människokroppen i skala 1:1 ( en står i Wanås skulpturpark, en annan på ett torg i Höganäs ) visar med detta betongobjekt att konst kan förflytta tanken, skapa nya rymder och perspektiv. Det skulle vara tragiskt för konstlivet om en kulturkändis advokat i sin nit lyckas vrida till lagen så att verket tvingas demonteras!
Årets utställare Julian Opie som blästrat konturer av dansande kroppar på svart granit och ställt dem på en sluttning känns däremot väldigt malplacerade. De har inget förhållande till sin plats, fyller ingen annan funktion än som dekorativt inslag i en promenad. Harmlös konst.
Staden är fylld av intryck. Museerna och gallerierna svämmar över av uttryck. Det gäller att välja sina nedslag, annars fastnar man i köerna. Här några avtryck från fem dagar på vandring i Berlin påskveckan 2009.
Ljudinstallationen ”The Murder of Crows”, av Janet Cardiff och George Bures Miller på http://www.hamburgerbahnhof.de. Den gamla järnvägshallen vibrerar av ljud, musik och berättelser. Ett visuellt rum med en symfoni av associativa ljud och musikupplevelser baserat på kråkornas kollektiva begravningsritualer.
Fotografiska museet C O Berlin visar Annie Leibovitz. A Photographer’s Life. 1990 – 2005. Det gamla posthuset är fyllt av hennes dynamiskt arrangerade, kolorerade celebriteter och hennes privata svartvita familjealbum. Sviten med porträtt av Susan Sontag fram till hennes dödsbädd är djupt rörande och intimt.
The Return of the Gods – Berlin’s Hidden Olympus på Pergamonmuseet tar en timme att uppleva med lånad audioguide. Antiken kan inte bli mer levande än så här och Pergamonfrisen är ett klassiskt storslaget äventyr!
Helmut Newton: Fired på Museum für Fotografie är en expose över modebilder från 60-70-talet som denne legendariske fotograf exponerade. Sal efter sal av elegans och – humor! På undervåningen i detta gamla transformerade casino! visas Newton private! En samling objekt med hans kameror, kostymer och privata anteckningar. Peeping Tom varning!
Att besöka Berlin utan att ta del av den nutidshistoria staden är fylld av är inte möjligt. Den finns överallt, det är bara att öppna ögonen på Berlin Alexanderplatz, på Unter den Linden, i Tiergarten. Bussar och båtar arrangerar guidade turer till minnesplatser. En par timmar bland de 2,711 betongpelarna i det labyrintiska minnesmonumentet http://www.holocaust-mahnmal.de/en/thememorial och i det underjordiska museet är upplysande och berör på ett fundamentalt sätt. Vid Checkpoint Charlie dominerar turistmyllret och en flera hundra meter lång utställning – Berlin Wall History Mile at the Friedrichstrasse border crossing – med fakta, bilder och historia kring muren och alla offer den krävde. Souvenirshopen med plastkulor och en bit uthuggen betong för en euro kan man leva utan, men missa inte den bevarade sektionen av muren några kvarter mot Potsdamer Platz. Där står en grå sektion iskallt rakt och militäriskt. Längs en av Berlins genomfartsgator längs floden finns en 1,3 km lång sektion av muren som kallas East Side Gallery, en gång ett konstnärligt, kollektivt projekt. Idag är det en söndertaggad, graffitinedklottrad del av stadens minne. Men den skall restaureras under 2009, tills dess se utställningen på webben på http://www.eastsidegallery.com/index.htm – inte In Real Life.
Efter allt detta, ta en avslappnande tur med guidebåt på Spree och passera officiella Berlin med nyrenoverade Riksdagshuset och alla regeringsbyggnaderna på parad längs vattnet. Släck törsten med en iskall kristall bier! Stig av vid Friedrichstrasse och gå till den livliga Berlin puben Die Staendige Vertretung, runt hörnet från Brechts teater Berliner Ensemble. Botanisera vidare på deras ölmeny!
Det händer alldeles för sällan att en konstutställning på ett museum blir mer än en redovisande, elegant presenterande expose över en konstnär eller en epok. Men Moderna Museet har med Los Angeles 1957-1968 bevisat att museal konst också kan vara en helhetsupplevelse.
Västkustljuset och den rena arkitekturen leder mig genom en samling centrala verk av konstnärer som Kennet Anger (med den fantastiska 16 mms filmen Kustom Kar Kommandos), Edward Kienholz (med det omskakande assemblaget The Illegal Operation) för att nämna några. Som Grand Finale visas Dennis Hoppers på-gatan-porträtt av Los Angeles konstnärer.
Inramningen av verken är stramt modernistisk, det är helt kongenialt med konsten. Man kommer nära, skapar fokus på verken. Stannar framför en hypnotisk ljusmålning av Robert Irwin eller de eleganta svartvita foton som visar det sk Case Study House-programmets arkitektur, en slags cool västkust funktionalism som skapades för att bygga enkla, ljusa bostäder för efterkrigstidens guldålder.
Utställningen har fått ganska njuggt bemötande av konstkritikerna; några saknar den visionäre Lars Nittve från hans tidiga uställningar som Implosion, andra tycker att utställningsarkitekten Shideh Shaygans rum är funktionella men inte mer. Kritiken känns inte relevant för min upplevelse; den är alldeles för meta-kritisk och handlar mer om positionering inom konstvärlden än om det man faktiskt kan se och uppleva i utställningen.
Kennet Angers Kustom Kar Kommandos finns på YouTube.
Om man söker fler argument emot marknadskrafternas sätt att kontrollera konst och kultur, se programmet Kobras reportage kring Damien Hirst miljardförsäljning på auktionsfirman Sothebys och mötet med svenske konsthandlaren Jan Erik Löwenadler. Här behövs inga kommentarer eller slutsatser – innehållet talar för sig själv. När marknadskrafterna styr är spekulationen lag och värde räknas enbart i ekonomiska termer. Löwenadler spenderar några miljoner och köper verk av Hirst – fast han tycker illa om konstnären.
Om detta sätt att hantera konst skall styra VEM som kan ägna sig åt yrket konstskapare är framtiden mörk. Personligen tycker jag att konst är allt annat än ekonomi och spekulation, inredning och dekor – det är ideer, upplevelser, estetik, livsluft helt enkelt. Att konst skall kosta är självklart, men stärk den svenska modellen med offentliga konsthallar och museer och ge dem mera medel att betala konstnärerna för utställningar! Avdragsrätt gynnar bara spekulation. Och återinför fria entreer! Det borde vara en rättighet att alla skall kunna ta del av denna kulturform!
En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest Fågelboet – OS-staden Beijings arena som landets regim så stolt visar upp – är skapad av ett schweiziskt arkitektteam tillsammans med konceptkonstnären och regimkritikern Ai Weiwei. Som delaktig i denna symbol intervjuas han på många håll i världspressen med frågor kring hur kinesiska kommunistpartier utnyttjar OS-spelen som propaganda. – Förr eller senare måste vi ändra beteende mot en demokratisk utveckling, säger han i en intervju i DN. Kina styrs med metoder från den gamla världen, det går inte ihop med att bygga ett samhälle i harmoni.
Ai Weiwei är född i opposition, hans far poeten Ai Qing satt i arbetsläger under kulturrevolutionen. Själv utbildade han sig på konstskolor i New York och när han återvände till Beijing i mitten av 1990-talet var han delaktig i att lyfta in ny kinesisk konst i det internationella samtalet.
Positionen som regimkritiker verkar inte vara något han aktivt strävat efter, däremot svarar han alltid sanningsenligt på alla journalisters frågor med sin uppriktiga misstro mot enpartisystemet och den kinesiska hierarkiska sociala modellen. Ai Weiwei är en fritänkare och estet som inte låter sig kategoriseras i enkla fack. Till utställningen Documenta 12 i Kassel 2007, skapade han verket Fairytale där han bjöd in 1001 alldeles vanliga kinesiska medborgare från alla delar av detta miljardland. De fick resa och uppehälle betalt, frihet att upptäcka konstutställningen och se en del av omvärlden. En symbolisk men samtidigt konkret konstaktion som öppnade en yta för kommunikation över gränserna.
När jag lyssnar på en presentation av hans fotobok ”Becoming: Images of Beijing’s Terminal 3” på galleriet UCCA i Beijings konstdistrikt 798, är Ai Weiwei humoristiskt kortfattad kring sitt arbete. Han påstår sig fotografera för att ”döda tristessen” och ser arkitektur som ett pragmatisk skapande – ”det handlar om att skapa nytta, inte estetiska visioner”. Men han är uppenbart nöjd med hur Fågelboet aka Birds Nest har blivit. En byggnad som det kinesiska folket kan använda och vara stolta över långt efter OS. – Kvaliteten på en stad beror så mycket mer på infrastuktur än arkitektur. Arkitektur måste födas ur dagens liv, traditionen finns alltid med…
På tillåtet turistavstånd utanför Birds Nest i Beijing 0808.
Ai Weiweis uttalanden och tankar måste ses i en annan kontext än vår västerländska. Han lever mitt i en omtumlande process där traditionell filosofi och ekonomisk välstånd, framgång och tradition är lika starka komponenter. Men där många enbart bugar och stolt uppfyller regimens dekret om vinstmaximeringar, där pekar Ai Weiwei på det som saknas – mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar. Många källor på nätet intervjuar och citerar Ai Weiwei, starta på Wikipedia och utforska detta konstnärsskap vidare. Läs nättidskriften Index on Censorship nummer om Kina – Countdown to Beijing – där kinesiska intellektuella och regimkritiker, bla Ai Weiwei, intervjuas om sin syn på yttrandefrihet.
Tankar om media / Thore Soneson 