Kategoriarkiv: moderna museet

Moderna i Malmö

Lämna ett svar

Var på pressmöte där Moderna Museet i Malmö – MMM – presenterade sitt första utställningsprogram och de ombyggda 2000 kvm stora lokalerna. Bygget innebär är en total make-over, i princip kommer enbart det yttre skalet från gamla Rooseum finnas kvar, det blir en helt ny tillbyggnad med en stor kub som dominerar framsidan. Som alla moderna konsthallar kommer MMM att ha ett nytt cafe i anslutning till entren och nytillträdde chefen Magnus Jensner lovade att arbeta för att skapa en öppen plats utanför MMM. Kan behövas för idag är utsikten en trång trottoar och några p-platser, knappast inbjudande. Se skissen på hemsidan.

Konsten i huset då, kommer MMM att leva upp till Rooseums glansdagar från nittiotalet under Lars Nittve eller satsa på samtida nätverkande i Charles Eches anda? Svaret vet vi delvis, det kommer att präglas av samarbetet med Moderna i Stockholm, men också ha en egen aktiv utställningspolicy. När man slår upp portarna annandag jul den 26e dec blir det med två stora måleriutställningar, svenska Astrid Svangren och belgaren Luc Tuymans, och ett urval ur Moderna Museets 60-talsamling med Robert Rauschenbergs Monogram, 1955-59 ( geten med bildäcket ) som frontfigur.


Astrid Svangren kommer att visa helt nya verk i den nybyggda kuben, Luc Tuymans utställning med titeln Against the day är en svit fotobaserade målningar.

Magnus Jensner har också ett ”wild card” i skjortärmen, MMM kommer att ha ytterligare ett utställningsrum, ett mindre galleri ut mot Stora Nygatan. Vad och hur det kommer att användas beror på andra utställningar i huset, berättade Jensner, men varför inte satsa på snabbhet, uppdaterade och kortare utställningar? En variant av 1:a på Moderna som är en mer öppen och experimenterande form där man visat bla performance och video. Som alla moderna konstrum behöver MMM bli flexibla för att inte fastna i institutionens redovisande roll.

En tur till Los Angeles med Moderna Museet

Lämna ett svar


Foto / Dennis Hopper Double Standard, 1961

Det händer alldeles för sällan att en konstutställning på ett museum blir mer än en redovisande, elegant presenterande expose över en konstnär eller en epok. Men Moderna Museet har med Los Angeles 1957-1968 bevisat att museal konst också kan vara en helhetsupplevelse.

Västkustljuset och den rena arkitekturen leder mig genom en samling centrala verk av konstnärer som Kennet Anger (med den fantastiska 16 mms filmen Kustom Kar Kommandos), Edward Kienholz (med det omskakande assemblaget The Illegal Operation) för att nämna några. Som Grand Finale visas Dennis Hoppers på-gatan-porträtt av Los Angeles konstnärer.

Inramningen av verken är stramt modernistisk, det är helt kongenialt med konsten. Man kommer nära, skapar fokus på verken. Stannar framför en hypnotisk ljusmålning av Robert Irwin eller de eleganta svartvita foton som visar det sk Case Study House-programmets arkitektur, en slags cool västkust funktionalism som skapades för att bygga enkla, ljusa bostäder för efterkrigstidens guldålder.

Utställningen har fått ganska njuggt bemötande av konstkritikerna; några saknar den visionäre Lars Nittve från hans tidiga uställningar som Implosion, andra tycker att utställningsarkitekten Shideh Shaygans rum är funktionella men inte mer. Kritiken känns inte relevant för min upplevelse; den är alldeles för meta-kritisk och handlar mer om positionering inom konstvärlden än om det man faktiskt kan se och uppleva i utställningen.


Kennet Angers Kustom Kar Kommandos finns på YouTube.

Ett läsvärt FILTER

Lämna ett svar

Nya magasinet FILTER har en hel del kvaliteter. Och vissa longörer, alla journalister kan inte automatiskt skriva långt och intressant. Numrets bäst researchade artikel handlar för mig om konstmecenaten och finansmannen Gerard De Geer med egen konsthall i Stockholm. Hans finansmetoder är den klassiske bilhandlarens – fast på en annan mer raffinerad nivå. Köpa billigt och sälja dyrt. Och vill man inte synas på Moderna museet köper man helt enkelt en egen konsthall !
Isländske multinationelle konstnären Olafur Eliasson hör till De Geers ”stall”, det gör däremot INTE hans kusin Carl Johan De Geer som aldrig varit inbjuden till vernissagerna i konsthallen Jarla partilager i Stockholm.
Det enda jag tvekar inför i Martin Aagards artikel är sensmoralen – texten är både beundrande och klarsynt – men den är lite väl ”pojkboksaktigt” och respektfull. Money talks!

Om public service och Warholiana

Lämna ett svar

I veckan läste jag ett klokt inlägg av mediekunniga Lars Åberg på sydsvenskans kultursida om svensk public service och tillståndet i vår allemans-tv. Han skjuter visserligen in sig på en väl sönderskjuten måltavla – ”dumburken” – men hans analys av hur SVT försöker skapa egna ”goda” kopior av kommersiell kändis-tv är läsbar in i minsta formulering.
”Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel. ” skriver han och det är så sant. Det ekar verkligen ofta tomt ur all denna soffsnackande trevlighet i SVTs kanaler.

Men grundproblemet tror jag ligger delvis ngn annanstans – att public service hela tiden tycks tro att man skall prata till hela folket på en gång och i alla program. Minsta gemensamma nämnarens journalistik och underhållning leder nästa alltid till utslätning. Och självöverskattning.

Vi kvalitetssugna tittare får ibland lite skärvor av det de kompetenta public service bolagen ute i den globala medievärlden producerar – PBS reportaget med och om fotografen Annie Liebovitz var ett sådant. En personlig resa genom den amerikanska sub- och rock´roll kulturen som berättar en hel del om tidsanda och ideal samtidigt som den är ett intimt porträtt av en av världens främsta porträttfotografer.
Hennes bild av en naken John Lennon som slingrar sig kring sin Yoko Ono – tagen fem timmar innan det dödliga skottet 1980 – är ett fantastiskt dokument. Jag slungades rakt tillbaka till den morgon när redaktionen på Schlager snyftande tog emot besked och ögonblicksbilderna från Manhattan förmedlade av Robert Broberg på en knastrig telefonlinje.

Kulturprogram och reportaget som det om Liebovitz görs sällan i Sverige – istället för genuina K-special satsningar verkar man satsa allt mer på krystade Kobra reportage som skall rymmas inom max 5 minuter. De kan inte leva i evighet på programledarens brinnande nyfikenhet och entusiasm. I takt med att programmet kortats i sändningstid har innehållet också blivit allt mer ”veckotidnings-aktigt”…

Att det visuella kan leda bort fokus från innehållet visar radiomediet som i sina bästa stunder förmedlar berättande bilder som är väl så starka som de fängade på video. I modemagasinet STIL skildrades det androgyna och en stor del av programmet ägnades den kvinnliga surrealisten Meret Oppenheim, skapare av den pälsklädda kopp ”…som kom att kallas för ”Frukost i päls”, namnet är en blinkning till både Edouard Manets målning ”Frukost i det gröna” och romanen ”Venus i päls” av Leopold von Sacher-Masoch.” som verket beskrivs på P1s hemsida.
Den svenska konstnären Katrine Helmersson återskapade en performance Oppenheim gjorde i en privat sammankomst – en naken kvinnokropp på ett bord klädd i ätbara delikatesser – när hon beskriver denna process är det både genuskritik och visuell minimalism på mycket uttryckfullt språk. Ladda ned STIL som poddradio ! ( STILs programledare Susanne Ljung startade för övrigt sin journalistiska bana på Schlager – med ett reportage om läderklädda groupies på Hovet. )

Och när vi är på radiomediet så missa inte John Cale när han berättar om hur Velvet Underground föddes på Andy Warhols Factoryscen i kulturprogrammet Snittet i P1. Utställningen kan ni se Moderna Museet i Stockholm till den 4 maj men programmet måste ni lyssna på i webbradio, det går inte att ladda ned.

Andy Warhol självporträtt
På Modernas hemsida kan man också se den reklamfilm som en byrå fick i uppdrag att göra inför utställningen, stilenligt och pedagogiskt korrekt att använda sig av det mediet när Warhol skall ”säljas” men en mer icke-warholsk film får man leta efter… se detta utdrag ur filmaren Jonas Mekas dokumentär ”Scenes From The Life of Andy Warhol” istället. Filmloungen på utställningen är däremot genial, ett genomtänkt virrvarr av skärmar, mjuka soffor, ljudduschar och mörka manhattanvyer över en subkultur som inspirerat och präglat så mycket av vår moderna syn på konsten.