Alltfler kulturarbetare stiger fram och pekar på vilken utarmning av vårt kulturliv vi riskerar i framtiden – om arbetet med att marknadsanpassa kulturvärden fortsätter i samma takt som hittills. Stockholms kulturborgarråd är kanske den mest framträdande i denna offensiv från liberalt håll där publiktillströmningen premieras med extra skattepengar.
Senaste starka inläggen i debatten har kommit från scenkonsten, från Skuggutredningen som leverarat en mängs stoff och potentiell tändvätska. En del av dessa tankar ventileras i P1s Snittet ”Teatern – vad är den bra för och vad får den kosta?” som går att lyssna på som poddradio. Unga Klaras ledare Susanne Osten, Elverkets Stellan Larsson och Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen levererar alla genomtänkta, intelligenta och brännbara argument FÖR statligt stöd till konstnärlig kvalitet.
Det enda problemet är att deras röster inte kommer fram i det oftast populistiska mediemyllret som handlar om kortsiktiga ekonomiska medel, om nedskärninagr och sponsring. Lyssna på de 30 minuterna i Snittet !
Kategoriarkiv: Kulturdebatt
Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.
Den alternativa kulturutredningen – Skuggutredningen – har precis gått i mål och presenterat ideer, tankar, åsikter och konkreta förslag kring hur Sverige skall vara ett kulturland att räkna med. I framtiden också.
Det finns mycket att tycka och tänka kring detta, många har mycket goda ideer. Men höj för ett ögonblick perspektivet från bidragsdiskussioner och läs detta inlägg som lyfter fram kulturens centrala roll.
”Strindberg som arbetsskapare.”
av Gunilla Palmstierna Weiss
Utdrag ur ett balkongtal till Strindbergsfestivalen 25.08.1996 Därför är August Strindberg exemplet och utgångspunkten för mina tankar.
1. Författaren, dramatikern, konstnären, fotografen, uppfinnaren, provokatören August Strindberg har genom sin kreativitet skapat fler arbeten åt människor än flera av våra industrier såsom ASEA eller Volvo sammanlagt.
Bl.a Förlag, från chefen till den anställde på expiditionen, lektörer, agenter, översättare, regissörer, skådespelare, avhandlingar, fotoböcker, pappersindustri, auktionsverk mm mm. Fröken Julie är en av de mest spelade pjäserna i världen. (Vid sidan om en stor teater som Dramaten har 72 yrken, samtliga är skattebetalare.)
2. Man måste vända på det hela.
När den kreativa står och skrapar på foten för att få ett litet bidrag från kulturdepartement och kulturministrar eller nyckfulla sponsorer. Så är det i verkligheten såväl kulturministrar som dess departement som är beroende av att det finns kreativa och skapande kulturmänniskor. Det är den kreative, den skapande som är deras verkliga arbetsgivare. Utan dem har ett kulturdepartement inget berättigande.
3. När landet skall representeras så är det nästan alltid utan undantag med kultur, teater, dans musik mm.
4. Att inte satsa på de ännu inte kända, är att skuffa undan avantgardet eller kanske en framtida klassiker. Hur många framtida Augustar ska man snöpa i sin linda. I en demokrati stöder man även det smala det udda, för det är ofta där spjutspetsen finns.
5. När någon säger att jag betalar inte skatt för jag går aldrig på teater.
I ett demokratiskt land betalar vi gemensamt skatt för dagis, vård, skola, kultur mm. om man inte längre behöver dagis så ingår det ändå i min förpliktelse att bidra. Att inte använda sig av kulturutbudet är var och ens egna val.
Att sluta satsa på kultur, på kreativitet är lika med att sluta satsa på framsteg och forskning. Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.
Gunilla Palmstierna – Weiss”
Reflektion är vidarebefodrad i sin helhet så som den publicerats på Skuggutredningens hemsida. Där finns många fler tänkvärda och bitvis omtumlande klartänkta inlägg som om de skulle lyftas fram kan göra kulturpolitiken till ett sant innovativt fält! Läs gärna på!
KONST handel eller spekulation

Om man söker fler argument emot marknadskrafternas sätt att kontrollera konst och kultur, se programmet Kobras reportage kring Damien Hirst miljardförsäljning på auktionsfirman Sothebys och mötet med svenske konsthandlaren Jan Erik Löwenadler.
Här behövs inga kommentarer eller slutsatser – innehållet talar för sig själv. När marknadskrafterna styr är spekulationen lag och värde räknas enbart i ekonomiska termer. Löwenadler spenderar några miljoner och köper verk av Hirst – fast han tycker illa om konstnären.
Om detta sätt att hantera konst skall styra VEM som kan ägna sig åt yrket konstskapare är framtiden mörk. Personligen tycker jag att konst är allt annat än ekonomi och spekulation, inredning och dekor – det är ideer, upplevelser, estetik, livsluft helt enkelt.
Att konst skall kosta är självklart, men stärk den svenska modellen med offentliga konsthallar och museer och ge dem mera medel att betala konstnärerna för utställningar! Avdragsrätt gynnar bara spekulation. Och återinför fria entreer! Det borde vara en rättighet att alla skall kunna ta del av denna kulturform!
Om den dyrbara kulturen
Om nu ämnet kultur och pengar och kulturpolitik känns torrt att läsa in sig på, finns andra medier. Det är dags att påminna om P1s poodradio igen, där kan man lyssna på programmet ”Men om man inte har nån rik fru? Ett program om den dyrbara kulturen” på Kulturradion K1&K2.
Journalisten och poeten Lars Hermansson har bla träffat Marianne Lindberg de Geer som berättar den dråpliga – och för näringslivs kulturförespråkare – lätt pinsamma historien om när hon blev inbjuden att göra konst i ett av NKs skyltfönster. Hon ville förvandla det till ett rökrum för de anställda… Ladda hem programmet och hör hur det gick.
I programmet finns också en träffande jämföreslse mellan vilkoren för en amerikansk och en svensk konstnär, samt en diskussion med kulturutredningens ordförande Eva Swartz om hur svensk förlagsutgivning är understödd av statliga medel. Lyssna och informera er !
Kultur INTE konsumtion !
Det pågår en stor och viktigt utredning för alla oss kulturarbetare, en ny kulturpolitik skall läggas fast. För mig finns det en självklarhet i att kultur är en grundsten i vårt sociala liv – kultur som skapande, kultur som upplevelse och kultur som bränsle.
Efter att ha läst inlägg och lyssnat på ett antal nyliberala marknadsivrare – senast i SVTs Debatt – som förespråkar att den ”fria” kulturen aldrig kan vara stadsunderstödd vill jag lyfta fram EN kulturarbetare som tänkt till kring VAD som händer om marknadskrafterna får styra kulturen.

Stina Oscarson, regissör på Oriontetaern i Stockholm, en av initiativtagarna till Skuggutredningen skriver på uppropets hemsida :
”Robert Weil skrev i ett upprop i DN: Kapitalister förenen eder! Jag säger nu till alla konstnärer och kulturarbetare detsamma: Vi måste gå samman! Konsten är vårt vapen för ett mänskligare samhälle. Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.
Låt oss sluta prata genus, mångfald och tillgänglighet. Det är, förlåt mig, små frågor, som tenderar att splittra oss. Och det är precis vad marknadskrafterna vill. För ett kapitalistiskt samhälle kräver att vi ska se varandra som konkurrenter, vår publik som kunder och relationen mellan skola och teater som en vanlig marknad för varor och tjänster. Det gör oss svagare och det gör konstens plats i samhället svagare. Lika osäker som vilket annat företags.
Det undergräver självförtroendet och skapar absolut inte bättre konst. På Irland träffas filmregissörerna en gång i månaden för att se och tala om varandras filmer, bara för att tillsammans göra irländsk film bättre. Skulle vi våga det i Sverige? Vi måste. Det är vårt ansvar att värna kvalitet, men inse det omöjliga när de enda mätverktyg vi har är anpassade efter ett kapitalistiskt system. Marknaden premierar uteslutande mätbara faktorer vilka hittills inom kulturpolitiken inneburit kvantitet i form av besöksantal. Det finns ingen direkt motsägelse mellan dessa begrepp, men kravet på vinstmaximering tvingar marknaden att uteslutande rikta sig mot våra drifter och förmågan till en snabb men flyende tillfredsställelse. Själen är ingen god konsument och det är därför vi behöver en stark kulturpolitik!
Ett kommersiellt samhälle gör profit på människors otillfredsställelse med livet. Det bygger på idén att det finns ett perfekt liv och att vägen dit går genom konsumtion. Ett samhälle där man inte får må dåligt skapar en omättlig marknad för alla slags quick-fix-lösningar.”
Läs det igen och gå till utredningens hemsida och läs mer! Slutsatsen Stina Oscarsson kommer fram till är : ”Det har börjat talas kulturpolitik igen och det är också bra, men nog så viktigt att vi inte fastnar i en dragkamp mellan en sponsringsfientlig vänster och en höger som vill att allt ska vinstmaximeras. Vi måste arbeta tillsammans och låta huvudfrågan vara att göra konsten till den grundpelare den bör vara i ett demokratiskt samhälle. Allt annat är puts på ytan. När väl konsten fått den platsen kan vi (om det fortfarande behövs!) börja räkna antalet kvinnor på scenen.”