Kategoriarkiv: svensk film

Jan Troell arbetar på ny film

Läser i Filmnyheterna att Jan Troell inte tänker lägga kameran på hyllan än. Svensk film behöver berättare som Troell, inte minst för att visa alla talanger att det finns klassiskt bildberättande som fortfarande kan vara fascinerande.
Jan Troells nya projekt har arbetsnamnet ”Domen över död man” och är tänkt att handla om tidningsredaktören Torgny Segerstedt som tydligt tog ställning mot Nazi-tyskland och nationalsocialismens ideer under andra världskriget.
Jan Troell på gång med ny film – Filmnyheterna – nyheter, analys, debatt om film och filmbranschen

Film som marknadsvara

Filmen har alltid levt med en kluven identitet – å ena sidan ett visuellt medium med alldeles egna kvaliteter i klass med litteraturens, å andra sidan ett massmedium dömt att visas i bilhandlarnas salonger där glitter, glamour och action räknas. Filmmakare med visuella talanger får tigga smulor vid patronernas bord medan andra köper öar i karibiska havet för vinsterna.
Så här hårddraget är det inte i ”lilla” Sverige där vi levt med ett filmavtal som fördelar stödet från biografintäkterna också till de filmare som vågar utmana konventionerna och genrerna och iscensätta filmiska upplevelser utan att snegla på publikens gunst.

Svensk film hade inte haft filmer av dagens Roy Andersson eller Marie Louise Ekman utan filmavtalet. Debutfilmen ”Farväl Falkenberg” hade kunnat produceras utan avtal, men den är snarare undantag än regel eftersom den helt byggde på att ett kompisgäng ställer upp obetalt för varandra.

Nu föreslår en utredning av Sveriges Radios vd Mats Svegfors (tidigare chefred på Svenska Dagbladet) att biointäkterna skall gå direkt till staten och Svenska filminstitutet med alla fonder och publikrelaterade stöd skall finansieras via direkta stöd ur statskassan.
Den har titeln Vägval för filmen men den handlar mer om att välja vid vilken kran man skall tanka filmbilen på macken – den där skatten skickas direkt till Sfi eller den som går till staten – alltså vem som skickar pengarna till vem. Viktigare borde vara VILKA pengar som satsas och VILKA kriterier som styr fördelningen. Eller som Håkan Bjerking, ordförande i Sveriges filmregissörer säger till Kulturnytt i P1: ”Vi ska bygga visionen för svensk film, vi vill garantera 500 miljoner per år och vi vill inte att det ska behövas äskas år från år. Och vi vill att det ska avsättas 100 miljoner till filmer som inte ska behöva ta några kommersiella eller kortsiktiga hänsyner.”

Det är den typen av visioner som ger verkligt utrymme och arbetsro för seriösa filmmakare att skapa konstnärliga spelfilmer som har egenhet. Alltså våga satsa ! Att skriva en mening i utredningen som ”att främja konstnärligt och ekonomiskt risktagande, kvalitet och mångfald samt ökad tillgänglighet” är inte mycket mer värt än politiskt korrekt snömos om det inte leder till radikalt nya villkor för filmmakarna. Visionerna som skapar nya filmupplevelser finns knappast, för som Mikael Timm kommenterar på P1s Kulturnytt:
”Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet.”

För det gamla filmavtalet har inte bara identitetsproblem, det har stora åldersvagheter. Film har alltid varit något man traditionellt ser på och distribuerar via biografens vita duk, men i dagens filmvärld är andra kanaler lika framträdande. Kabel och betal-TV, DVD marknaden, internet, bärbara telefoner och spelkonsoler – film skapas för alla dessa plattformer och att då ha ett filmisk förhandsstöd som ställer som krav att du som producent har avtalad biografdistribution för att kunna få förhandsstöd, det är en antik konstruktion. Detta krav föreslår utredningen skall slopas. På tiden att den begravs!

Mats Svegfors måste ha lyssnat på unga, nya producenter i filmvärlden, han föreslår också en del av de medel som idag går till regionala center som Film i Skåne dras in och satsas på ett nytt stöd – ”Ny Film”. Den skall stimulera utvecklingen av konstnärlig talang hos nya och etablerade filmare samt nya former för produktion, distribution och lansering i olika visningsfönster och på olika plattformar.
En luddig formulering – kan lika gärna betyda att Svensk filminstitutet satsar på ännu en ny portal för ung film som nordiska projektet dvoted – som att ge stöd till nätbaserade festivaler. Här finns iallafall en öppenhet mot nya medier och andra filmiska former av kommunikation som kan leda vidare.
Men att utredningen skulle vara så positiv för filmens konstnärliga status som styrelsen i OFF, Oberoende filmares förbund, skriver i ett debattinlägg på Sfis nättidning Filmnyheterna, har jag svårt att förstå : ”Vi är slutligen övertygade om att i ett läge där filmen är en så stor del av människors kulturkonsumtion kommer staten att inse värdet av att upprätthålla en mångfald genom att i hög grad stödja den filmproduktion som inte är kommersiellt orienterad i första hand utan har sin utgångpunkt i ett sammhällsbetraktande eller har en konstnärligt utvecklande ambiton.”

Filmkonsten är inte uppgraderad i den nya filmutredningen, utan än mer än tidigare en marknadsvara som andra i upplevelseindustrin. Det nya och det konstnärliga får i förslaget en liten öppning, men det verkar mera vara gjort för att inte alla fria filmare skall starta ett uppror. Film är marknadsvara och den skall beskattas och stödjas som alla andra, det är huvuddraget i den ”nya” filmpolitiken.

Svensk filmpoesi mot en OSCAR ?!

Var och såg två nya svenska filmer – Flickan och Man tänker sitt – i veckan som gick. Båda arbetar väldigt medvetet med bilder, skapar visuella och känslomässiga scenerier för att berätta om det ”svenska”. Det är långsamma, eftertänksamma filmer som låter naturen och skiftningarna i det svenska ljuset vara lika viktiga för berättelsen som skådespelarna och de sociala situationer och känslor de gestaltar.

Samtidigt utser en jury det svenska bidrag till Oscars nominering – De ofrivilliga – den mest egensinnigt berättade filmen som hade premiär under 2008. Så här beskrev Martin Andersson i Sydsvenskan den i sin recension i nov 2008:
”I en lång tagning ser vi fötter och ben röra sig över salongsgolvet, som om betraktaren ligger gömd under soffbordet. Med denna öppning vill naturligtvis regissören Ruben Östlund först och främst förmedla en känsla av distans, försätta oss i tjuvtittarens perspektiv. I resten av filmen är kameran lika orörlig, oftast på avstånd och ur distanserad vinkel, som om det inte stod någon bakom den. ”

Det är knappast en tillfällighet att denna nya generation svenska filmare söker andra uttryck än den socialrealistiska modell som dominerat svensk konstnärlig film under flera decennier – jag syftar inte på alla thriller, deckare och feel-good genrefilmer som skapats – utan filmer som har Lukas Moodysons Fucking Åmål som inspiration. I de filmerna driver dialogen berättelsen, de är relativt traditionella och dramaturgiska enkla att ta till sig.

Socialrealismen är utbytt mot den poetiska realism som Roy Andersson förfinat och utvecklat med filmer som Sånger från andra våningen. Filmer där det visuella gestaltar berättelsens tema. I de två nya filmerna Flickan och Man tänker sitt är de två huvudpersonerna tonåringar – mitt emellan barn och vuxna. Det befinner sig i ett mellanrum som filmarna utnyttjar till att se med helt andra ögon på tillvaron och de sociala och mänskliga koder vi betraktar som vuxenvärlden – Flickan lämnas ensam i ett sommarhus, i Man tänker sitt driver den 11-årige Sebastian vilset omkring i en ursvensk villaförort från 60-70-talet.

Precis som i De ofrivilliga är situationerna och händelserna som filmerna skildrar en slags tablåer, utsnitt ur verkligheten. De är berättelser om människor på marginalen, i utkanten och genom att följa deras upplevelser kan vi som betraktare se vår egen vardag och verklighet med nya linser.

I Man tänker sitt vandrar Sebastian i sina finkläder med svart fluga ut från ett släktkalas/kräftskiva där det rent fysiskt kryper i hans kropp av rastlöshet, ut i skogen och ned i en bäck där han planlöst utforskar gyttjan och djuren i dyn. Det är en fullständigt irrationell handling sett med vuxenvärldens ögon, men i hans värld framstår denna vandring i skogen som mer äkta och verklig än de vita dukarna och kallpratet kring festbordet.

Jag känner rent fysiskt igen mig i denna scen, att vara intvingad i ett sammanhang man inte förstår, eller lärt sig koderna för, väcker ett fysiskt obehag som jag själv upplevt. Många andra scener i dessa filmer berättar på liknande sätt med både absurda inslag och egensinnigt gestaltade episoder.

Denna bildpoetiska stil bara en relativt liten och marginell genre i svensk film. De drunknar i den breda biografkulturen och hamnar på bibliotekens DVD-hyllor. ( Här görs en viktig filmkulturell insats i det tysta ! ) Men dessa filmer och nomineringen av De ofrivilliga är viktiga för svensk films konstnärliga utveckling, det skapar ett utrymme där en filmkultur kan existera parallellt med mainstream floden av deckare och relationsdramer. Utan denna ådra skulle svensk film vara mycket fattigare !