NILO – sommarföljetong – del 7-9

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6

7.

Bilstrålkastare lyste upp en grönfärgad sopcontainer med två vidöppna meterhöga luckor, inklämd mellan två slitna tegelbyggnader. Två gestalter kastade ned varsin svart skinnjacka och varsitt par jeans.
De stängde metodiskt och tyst igen luckorna till avfallsinälvorna och drog på sig gråa kostymer, båda i obestämt tidlöst snitt. Till det skjorta av svart nylon. De gjorde sig ingen brådska trots kylan.
I det kalla ljuset liknade de nyutsläppta interner från en fångvårds-anstalt. Så illa passade kläderna som var avsedda att ge ett anonymt intryck. Istället var effekten parodisk. Deras fysionomier var omöjliga att maskera, den ene kort och knubbig av svällande muskler, den andre lång och gänglig med seniga trådar på benen. Som Stan Laurel och Oliver Hardy, fast omvänt.

När de satte sig i den gråsvarta Saab Turbon utväxlades en kort och kärnfylld konversation som tydde på lång och välutvecklad kommunikation.
– Alla synliga bevis kan användas emot oss.
– Man ska alltid sopa rent efter sig.

Den kortväxte och knubbige bakom ratten pekade med sin muskulösa tumme mot bagaget. Den länge och gänglige vek ut sina lemmar genom sidodörren, några sekunder senare dök han upp i ljuskäglan.
Han hällde innehållet i en bensindunk i containern. Tände en ask tändstickor och kastade in den, släppte luckan med ett slammer och rusade tillbaka till bilen. Den kortväxte backade bort och Saab Turbon försvann samtidigt som några flammor letade sig ut och började slicka den gröna plåtcontainern.

8.

Det vilade inget pittoreskt skimmer över källarvalven. Tegelstensklädda medeltidståbler var för turister. De här valven var nakna och vita, drypande våta av fuktig kondens från flera hundra personer som dansade och flåsade ut alkoholångor ur sammanbitna läpparna.
Den minimala scenen var belamrad med högtalare och inklämd vid en vägg.
Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonens munstycke, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande läten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.

Det enda som störde bilden av kollektiv extas var en figur i frackjacka, svart fluga och naket bröst som kröp omkring på scenkanten. I handen höll mannen en polaroidkamera som spottade ut vita fyrkantiga bilder och exploderade i vitt ljus. Tom Hansen lutade sig över till en mikrofon.
– Detta är inget mindre än en organiserad performance. Ni deltar alla. Det är min bror Hans som fotograferar Han är på väg till New York och ska tapetsera ett rum på The Kitchen med oss.
Spridda rop hördes, Tom andades in och fortsatte i samma ton.
– Det är det moderna sättet att transportera själar. Instant energy. Fri från kontinentala, mänskliga och politiska gränser!
– Yeah, hördes ropen!

Tom lyfte saxofonen till munnen och spelade vidare som om inget kunde bryta koncentrationen.
Det var dessa toner Fransson hörde när han gled ned för den svartlackade trappan och långsamt sänkte sig ned i det heta havet av rökdimma. Äkta konsumerad rök från mängder av cigaretter svepte in klubben i svagt blåa nyanser.
Han stannade upp längst ned på trappan, blicken fastnade på Axel A:son. Konstnärens annars obarmhärtigt skarpa blick var mildrad av vattnighet, ansiktsdragen upplösta i ett vänligt och tillmötesgående leende.
– Fransson. Din murveltyp. Vågar du dig ned i det artificiella helvetet, utbrast han och skakade våldsamt Franssons hand mellan sina.
– Du måste leva i omvända världen, kontrade den likaså leende Fransson. Det är där ute det är artificiellt, här är väl ändå friheten satt i system.

Det var välbekanta ordlekar. När Axel A:son hade sin första utställning, innan han blev A:son, hemma i sin tvårummare under takåsarna någonstans på en mörk bakgård, var Fransson där och intervjuade honom.
De hade omgående blivit själsbroder. I samma ålder, anfrätta av tidens tand och sargade av många sena samtal om orättvisan i att somligas energi uppskattades. Medan andras negligerades.
– Jag dricker Turbo, vad ska du ha, ropade Axel och lutade sig över bardisken mot den rödhåriga kalufsen som syntes innanför.
– Två Turbo, skrek han utan att vänta på Franssons svar.

Ölglasen ställdes på disken, två flaskor vändes uppochned och skummade över. De flinka fingrarna hos barens härskarinna skruvade av korken på en flaska whisky av billigaste sorten och spetsade ölet med.
– Du verkar upprymd och lycklig, kommenterade Fransson den skål Axel genast erbjöd. Har du sålt någon ny känslostorm nyligen ?
– Sålt, vad fan betyder pengar, skrattade Axel så att hans Turbo spilldes över kostymen. Han svepte bort det med handen och fortsatte:
– Jag har målat mitt livs duk. Mitt testamente över kampen, mitt mansideal, min macho.

Axel A:sons ord fastnade i strupen innan meningen var avslutad, blicken klarnade på en sekund och Fransson vred sig ett halvt varv för att se vad som så drastiskt förändrat Axels sinnesstämning.
Det var Hans Hansen som dykt upp med sin polaroidkamera skjutklar. Det blixtrade till, den frackklädde plockade snabbt åt sig den ännu ofödda bilden. I nästa sekund slet Axel åt sig den plastliknande kameran.
– Du vet att jag hatar dina jävla jippon, spottade Axel fram och kastade kameran i golvet. Mig plåtar du bara när jag vill. Inte när dina kvasiideer ska tillfredsställas.
– Ta det piano, sade Hans Hansen med sin välmodulerade stämma där en tydlig svenskamerikansk accent fick orden att klinga med en sofistikerad lösning. Det var bara ett skämt, din fula nuna är för ordinär för mina syften.
– Ordinär, my ass, du vet inte vad äkta känsla är, fnyste Axel och vände sig tillbaka mot sin själsliga broder, där har du en av livets plågor Fransson. Mannen med den gyllene plånboken, mannen som betalar mina räkningar.

Fransson kände väl till Hans Hansen och hans planer att lansera den nya svenska expressionismen genom sina kontakter i New Yorks konstvärld. Hans Hansen var konstmanagern som gav sina skyddslingar månadslön, betalade deras studio och material, mot att han hade exklusiv rätt till alla deras konstverk. Axel A:son var hans mest lovande investering.
En annan sorts livegenskap, tänkte Fransson. Hans Hansen såg sig däremot som en avantgardets förkämpe. En nutidens Gertrude Stein.
– Trevligt att råkas, jag heter Fransson, muttrade han besvärad over Axel A:sons introduktion.
– Hans Hansen, svarade den kraftige mannen i frackjacka med en syrlig och avvaktande stämma som reflekterade sig i hans ögon, det är alltså du som brukar ledsaga Axel hem när hans nattliga katastrofer sätter in.
Fransson kände sig studerad av en likvärdigt skarp och genomskådande blick. Det gick en adrenalinretad rysning genom ryggraden.
– Och det är alltså du som driver Axel in i maniska perioder med dina prestationskrav, svarade Fransson i en motattack.

Kylan mellan dem var fysiskt påtaglig. De pratade bokstavligt talat bakom ryggen på Axel A:son som hängde över baren och trots sin irritation lyckats engagera sig i det rödhåriga burret. Han skrattade och nonchalerade dem.
– Vi kan väl ta en drink någon dag och rätta till de skeva positionerna, klämde Hans Hansen fram och försvann bort i den pumpande musiken som flöt omkring i ett mjukt rus.

Den nattliga undre världen böljade runt Fransson, påverkade av allt, inklusive rytmerna. Han kände igen hälften av alla ansikten, kunde placera en tredjedel och visste namnen på ett tjugotal. Tillräckligt många för att känna till konjunkturerna på berusningsmedel. Just nu cirkulerade små söta opiumkulor, smärtstillande och drömframkallande.
Värmen stannar i kroppen, konstaterade han och studerade de lätt igenkännbara, frånvarande pupillerna hos två svarthåriga nattdjur som spegeldansade framför honom. De såg ut att röra sig i slowmotion.
Men så kändes det inte innanför masken. Där rusade blodet fram och upplevelsen av tidlöshet accelererade med minuterna så att omvärlden försvann i ett behagligt bludder. Långt från sitt normala, bistra tillstånd.

9.

Polisstationen liknade alla andra svenska folkhemsbyggen från femtiotalet. Beigefärgade murriga väggar, ett minimalt samlingsrum med två automater. En för snabbkaffe, en annan var utleasad till ett bageri i närheten. Det var den enda positiva nyheten de senaste femton åren för stationens nattskift.

Kring ett furubord satt trötta konstaplar på hårda pinnstolar, hoplappade efter för många nattliga besök av kvarterens utslagna. Passet var slut, de tre lagens upprätthållare satt med varsin mugg kaffe och diskuterade. Något hade inträffat som brutit den vanliga lunken. Ett lik, men inte vilket lik som helst.
– Det är ovanligt att vi inte känner pundarna, och så dör en. Från stan var han också.
– Och helt färsk verkade han. Inga trasiga vener, bara ett par små märken i armbågsvecket.
– Jag tänker nog fråga runt lite imorgon, sade den mörkhåriga Sonja Nilsson. I porten där jag hittade honom bor några av våra vänner, dom var kanske fortfarande vakna..
– Halv tio, kommenterade en ljus kraftig skåning. Dom brukar väl slockna redan vid åttatiden efter alla söta halvpannor dom klämt i sej.
– Som du resonerar drivs stora delar av vår poliskår, fräste Sonja Nilsson till svar, då ser det ut som det gör, dammiga hyllor med ouppklarade brott.
– Jag instämmer, sade en man som steg in genom en glasdörr. Inget är olösligt, det är mitt valspråk.

Mannen som steg in i rummet var en av Stockholms överarbetade kriminalinspektörer. Civilklädd i mörkbrun manchesterkostym, ständigt i tjänst på narkotikaroteln. Hans namn var Sven-Hugo Erlandsson, en av de mest erfarna knarkspanarna, trots sina blygsamma trettioåtta år.
Den här natten var han upprörd och trött. De vanligtvis klarblå ögonen var beslöjade av ett finmaskigt nät blodådror. Helst av allt skulle han stannat i sin ungkarlssäng och slumrat från den undre världens miljöer.
Sin vana och pliktkänsla trogen åkte han istället till den berörda polisstationen för att få alla detaljer medan de fortfarande var färska. Om fallet Nils-Åke Ahlsell hade fått slumra över natten, hade den ansvarige riskerat JO anmälan för tjänstefel. Det hade hänt tidigare.
– Ni låter tveksamma till den här, frågade han med ett trött tonfall.
– Nja, det är allt lite märkligt, svarade Sonja Nilsson. Killen var helt ny för oss. Hade jag sett honom innan hade klockan klämtat.
– Varför det ?
Konstapel Sonja Nilsson vände blicken från Sven-Hugo Erlandssons genomträngande ögon innan hon svarade.
– Han hade ett speciellt utseende. Rena och stolta drag, hög panna och bakåtstruket här. Och så dom där kläderna, dom såg exklusiva och dyra ut.
– Det var dom inte, svensktillverkade i början på sextiotalet. Troligen inköpta secondhand, meddelade Erlandsson som hunnit inspektera den döde. Men eftersom dagens dyra modekostymer är kopierade efter den tidens stilar är det lätt att se fel.

Hans kommentar avslöjade sällsynta kunskaper inom poliskåren. Modeintresse var ovanligt, den medelsvenska anonymiteten var ett föredöme.
– Du såg inget ovanligt eller annorlunda, frågade han vidare.
– Nej, jag var på väg hem till stationen tillsammans med Åkermark här och passerade först förbi den upplysta porten. Gatan utanför var tom och jag registrerade i förbifarten två ben på golvet. Först trodde jag han var berusad för ögonen var öppna, han satt så där slappt som dom överförfriskade brukar.
– Men han var död, frågade Erlandsson.
– Ja men det måste ha varit precis, för han var varm.

Erlandsson nickade. Iakttagelsen bekräftade vad rättsläkaren sagt. Någon gång mellan 18 och 19 hade det hänt, kroppen hittades 21.22.
– Jag antar att förhören får vänta tills imorgon bitti, sade han och tittade på sin armbandsklocka som visade 00.32, nickade till de tre runt bordet och vände ryggen mot dem.

Han stegade över den nedslitna korkmattan som en gång varit exklusivt svartvitrutig. Vid växeln satt en piggögd tjugofemåring med kortsnaggat blont hår och oklanderligt knappt skjorta med slips.
Erlandsson noterade att den nya generationen poliser inte verkade be om ursäkt för sin uniform. Inte ens på natten släppte de på formaliteterna.
Aspiranten sträckte en telefonlur mot honom. Han svarade korthugget.
– Erlandsson.
– Tjenare, kom svaret, det är Annicka Fält på Kvällstidningen. Du lär hålla i undersökningarna om Nils-Åke Ahlsell. Han dog väl av en överdos.
– Vi har inte fått rättsläkarens protokoll ännu, så det kan jag inte bekräfta, svarade Erlandsson formellt.
– Men det fanns en kanyl där han hittades.
– Här tar vi inget för givet förrän det är bevisat, avbröt han.
– Men vi behöver en bekräftelse.
– Du jag känner inte dig. Och även om jag gjorde det så har jag inte för vana att lämna ut utredningsmaterial till pressen innan vi slutfört ärendet och lämnat över det till åklagaren. Och då blir det hans sak…
– Vi kommer att trycka det iallafall, sade den stressade rösten i luren.
– Det är er moral ni tafsar på. Godnatt, avslutade Sven-Hugo Erlandsson.

Erlandsson sträckte tillbaka luren till den piggögde som lyssnat uppmärksamt. Han spände blicken i honom.
– Får ni inte lära er korrekt strategi mot pressen nuförtiden ?
– Vi ska vara tillmötesgående och vänliga, så lyder instruktionerna, svarade aspiranten utan att tappa fattningen.

Erlandsson var redan på väg mot utgången och kommenterade inte svaret. Han var ingen vän av den nya mjuka taktiken mot pressen, information skulle lämnas på korrekta vägar när protokoll blev offentliga. Inte som väntjänster eller påtryckningsmedel i polisens ständiga kamp för att vrida opinionen till sin fördel.
En informerad allmänhet krävde mera tjänster och högre anslag till polisen resonerade högsta ledningen.
En självförsörjande organism, tänkte Sven-Hugo Erlandsson när han stannade upp på yttertrappan, finns det inga brott skapas dom för att apparaten skall växa och frodas.

Del / 10-12

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 4-6

Lämna ett svar

NILO / Del 1-3

4.

När Fransson hängt av sin slitna pilotjacka hos den alltid lika vänlige lille skallige garderobiären förvandlades hans identitet. Det som på ytan var en härjad och luggsliten övervintrare, blev en modemedveten man med italienska kläder. En diskret yllepullover, en svart skjorta och grova linnebyxor. Rollbytet kunde tyckas förbryllande för omvärlden, men det passade hans kameleontiska läggning. Det var en medveten lek, med ett stänk av allvar.

I det brunfärgade och rökiga rummet satt en grupp journalistkollegor från den dalande Kvällstidningen. Han log åt dem, tog emot fraserna från gamla kamratkretsar om förändringarnas tidevarv med stoiskt lugn.
– Tjenare, hur går det i trendkretsarna, smilade den förste bakom sina stålbågade glasögon.
– Det är samma kvicksand där som har, kontrade Fransson och lirkade sig förbi den lilla, väl sammanhållna gruppen. Siktet var inställt på ett par ekorrpigga ögon.
– Står tiden still uppe hos er, frågade han vänd mot ögonen som returnerade frågan obesvarad.
Annicka Fält fann ingen anledning att kommentera sarkasmen. Det var en normal franssonsk skyddsmask, lik den nya klädfilosofin.

Fransson beställde en Carlsberg av den unge bartendern. Hans ljusa, morotsfärgade hår spretade frejdigt uppåt i den riktning alla människor önskar att livet för alltid skall fortsätta. Bartendern var ett välkommet inslag i den annars lätt museala samlingen gäster på KB. Han hörde till den nya generationen som smugit sig in under åttiotalet. Beställningen dröjde. Den morotsfärgade stirrade på honom.
– Det finns inga Carlsberg, upprepade han, går det bra med en Tuborg.
Fransson nickade och fick sin flaska öl och ett högt glas. Med en lätt grymtning ställde han tillbaka glaset, lyfte flaskan mot munnen, svalde tre snabba klunkar och lät blicken spela över omgivningen. Ingen hade noterat hädelsen mot den officiella etiketten.

Besviket satte han sig längst ut på en soffkant och insöp atmosfären. Sorlet lät välbekant, stämt i en tonart som var familjär, men det lockade honom inte till att delta.
Han tog upp ett paket Marlboro ur de djupa byxfickorna. Annicka Fält kom fram och satte sig, tog en cigarett ur hans paket och drog nervöst genom det burriga svarta håret med den andra handen. Ingen av dem verkade vilja öppna ett samtal och tystnaden fortsatte flera minuter.

Det var en välbekant tystnad. Inte obehaglig. Den påminde Fransson om det lugnande fält av känslovågor som de etablerat under flera års samboende. Annickas vassa drag i mungipan mjuknade under tystnaden, den flackande blicken stillnade gradvis.
– Egentligen har jag jouren på tidningen men jag lämnade över rundringningen till vår praktikant, sade Annicka.

Fransson reagerade inte. Ämnet skulle kunna utvecklas till ännu ett samtal om arbetsmoral som han instinktivt skyggade inför. Han var fullt tillfredsställd med att studera den förföriskt ringlande röken från det vita papperet och den bruna tobaken mellan sina fingrar. Färgen på röken påminde om hans ögonfärg, kall och sval. Ett rop från bardisken bröt tystnaden.
– Finns det någon Annicka Fält här ?
– Det är jag, sade Annicka och störtade upp.

Fransson kunde se hennes ryggtavla vid bortre delen av bardisken. Hennes ena hand täckte örat, den andra höll i telefonluren. Ställningen framhävde hennes smala rygg som liknade en angorakatts, aggressiv och explosiv. Hon kastade på luren, vred sig om och började gå mot ytterdörren. Mitt i steget stannade hon till, och vände sig mot Franssons studerande blick.

Något utöver det vanliga hade hänt. Annicka tappade lite av den luft hon arbetat upp under telefonsamtalet och Fransson reste sig, gick fram till henne och lade en arm over de spända axlarna. Hon lät det ske utan protester.
– Visst kände du Nilo, frågade hon.
– Känner till är väl mera rätt ordval, blev svaret.
– Följ med, sade hon med återvunnen kraft, jag kan behöva din hjälp.

5.

Axel A:son vaknade till medvetande med ett ryck. Utslängd bland fuktiga trasor på golvet, naken och utmattad. En ensam saxofon fyllde rummet bredvid ateljén med sina toner. Smärtsamma och kvidande, som om någon försökt blåsa luft i en ballong av plåt. Ett plågat läte som sved i öronen.

Axels gråa ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Han drog på sig en overall som gnistrade likt en regnbåge av avtorkad färg. Med en sömngångares monotona rörelser gick han fram mot väggen och den tre gånger åtta meter stora oljemålningen. Drog för ett svart skynke som löpte från golv till tak så att duken täcktes av det beskyddande tyget.

Axel A:son kastade inte en blick på duken. Istället började han mekaniskt städa undan alla uttryckta färgtuber, alla tomma literburkar, alla färgstinna penslar. Pressade in det i en skrubb bredvid toaletten som gapade öppen utan skyddande dörr.

Under tiden förändrade saxofonljudet karaktär. Nu hördes en slinga toner, blåsta av någon som behärskade instrumentet på ett övertygande sätt. Någon med en jazznerv som rörde vid de melankoliska partierna i själen, de blåa halvtonerna.

Axel A:son kastade av sig overallen och stängde dörren till skrubben. Bakom ett annat svart draperi fanns en rad prydligt upphängda kläder. Han valde ut en kostym och en skjorta, allt svart, i en handvändning var förvandlingen om inte total, så minst fundamental.

Han låste upp den bastanta ståldörren som skilde ateljén från den övriga delen av den gamla fabrikslokalen med ett slamrande ljud. En elektriskt förstärkt mässa slog emot honom, så eteriskt vacker att han blev stående och sög in varenda bomullsindränkt ton. De lade sig till ro i de strama dragen kring munnen och slätade ut dem med sina harmonier. En buddistmunk hade ropat på Nirvana nu, tänkte han.

Saxofonen slutade tvärt när Axel A:son tog ett steg ut i det lysrörsvita rummet. Hans gestalt liknade en svartklädd kopia av den mytologiske amerikanske filmgangstern, men med ett ansikte som en Tarkovskij-skådespelare i Zonen.

Saxofonisten var en lång och gänglig man med kortstubbat mörkblont hår och koppärrigt ansikte som stack upp ur den säckiga kostymen. Hans följeslagerska var en mörkhyad tjej med korpsvart hår, klädd helt i svart med kraftiga röda läppar och markerat sneda, stora svarta ögon.
– Det är dags att skölja såren med socker, sade Axel A:son.
– Sugar, sugar baby, nynnade den gänglige.

Tom Hansen böjde sin smala kropp och skruvade isär saxofonen, stoppade den i sin låda och virade mikrofonkabeln kring de trasiga låsen.
– Jag har en session vid midnatt på klubben som jag inte vill du ska missa Axel, sade Tom. En mängd important people kommer att vara där.

Axel A:son skrattade till. Tom hade noga studerat den femtiotalistiska jargongen hos stadens gamla jazzmusiker och gjort den till sin, en elegant övning i imitation.
– Hörrödu Charlie, har du rätt mezz i hornet idag då, svarade Axel.

De omfamnade varandra för en sekund, utan att för den skull visa någon egentlig värme, bara ett snabbt och precist grepp. Man mot man.
De tittade varandra i ögonen på samma sätt. Snabbt och intensivt.
– När ni avslutat ritualen för idag kanske lilla jag kan få dra er uppmärksamhet till damen ni ska eskortera. Anette Finicelli, till er tjänst, sade den mörkhåriga syrligt men vänligt på samma gång.
Axel skrattade åt den välkända tonen i Anettes röst.

Ledda av Tom stegade de tre ut i en bister vinterkyla som svept in staden i sitt grepp på några korta timmar. Tövädret som tidigare flutit likt en gråbrun gröt längs gatorna var ersatt av minusgrader. Sörjan förvandlad till knastriga statyer av iskristaller. Smutsiga avtryck av civilisation som om de bevarades över den hotande klimatförändringen i framtiden med tropiska temperaturer kunde ställas ut i glasmontrar och begapas av nya generationer.

”Den brutala tiden” skulle man kalla den utställningen, tänkte Axel och släppte iväg ett av sina introverta leenden.

6.

Travar av dagsfärska tidningar svämmade över det avlånga bordet som dominerade rummet. Folk satt framför skrivmaskiner, folk pratade i telefon, folk hade samlats i ett hörn där en stor skylt på väggen meddelade ”Skräckkammaren”. Det var den numera obligatoriska rökhörnan på alla redaktioner.

Miljön gjorde Fransson frustrerad, gamla minnen rullade in till tangenternas knatter, minnen som andades hets, adrenalinkickar och koffeinchocker. Luften vibrerade av undertryckta prestationskrav, stöttade av ett fyrkantigt stapeldiagram på en av kortväggarna. I rött lyste staplarna, allt mindre ju längre till höger de plitats dit i stram exakthet.

Den ständiga pressen gav inte Kvällstidningens etthundrafemtio journalister någon ro. Annicka Fält var inget undantag. Ett konstant kompromissande med moralen för kriget om upplagesiffror kunde knäcka även den starkaste.

Fransson hade gjort sitt val, när han tände ytterligare en av sina lätt jolmiga amerikanska cigaretter och drog in röken kände han tillfredsställelse över detta. Annicka diskuterade med nattredaktören på andra sidan det långa bordet. Hennes händer rörde sig hektiskt, allt mera aggressivt, men inte ett ljud av samtalet trängde fram till Fransson över tangenternas rassel.
– Dom har bestämt sig för knarkoffer, sade Annicka. Utan att ha fakta.

Hon kastade en hög svartvita bilder på bordet. En gestalt i en portgång, nedsjunken i en onaturlig ställning, men utan ansikte, syntes på den översta. De andra var mer detaljerade. Fotografen hade lyckats med konststycket att fokusera en extrem närbild på en skrämmande stor kanyl. I bakgrunden det sluta barnsliga ansiktet som Fransson utan att tveka identifierade som Nilos.

Effekten var grotesk. Uppförstorad på en tidningssida skulle bilden bli antiknark reklam, skräckversionen.
– Dom måste för fan ha nån respekt kvar för individen. En kille som kanske aldrig knarkat, en ovetande familj som chockas, det är ansvarslöst.

Annickas röst var upphetsad och apatisk. Slaget om bildernas vara eller inte vara i tidningen nästa dag var förlorat. Fotografen hade lyckats muta poliserna så att Kvällstidningen var den enda med bilder.
– Vad vill dom att du ska göra, frågade Fransson.
– Dom vill ha mänsklig touche. En bakgrund på killen, en riktigt snyftare. Det jäkliga är att jag tror jag känner hans morsa.
– Skriver du den, frågade han.
– Jag är nog ganska tvungen, fräste hon konstaterande.
Det var den professionella Annicka han hade framför sig. Den effektiva som genomförde sina beslut när de väl var tagna.

Hennes karriärism smakade illa. Fransson tvivlade starkt på skriverierna, på syftet med brutala avslöjanden av samhällets smutsiga inälvor. Om det fanns en moralisk eller politisk anledning till att han en gång valt jobbet som kriminalreporter, hade han sedan länge förträngt den.
Annickas syn var annorlunda, i linje med hennes deltagande journalistik.
– Om du tänker bläddra i min telefonbok eller fråga ut mig om Nilo och hans vänner har du inget att hämta, sade Fransson barskt.

Hans klackar slog i golvet, hans ryggtavla avvisade alla försök från Annicka att säga något. Han lämnade ett landskap av oförstående miner.

/ En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Del 7-9

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

Lämna ett svar

En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.

Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)

Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85 / Del 86-87 avslutning

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/


PROLOG

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.
Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.
Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

NILO – sommarföljetong – del 1-3

Lämna ett svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod namnet Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar. Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.
– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.
– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.
– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

2.

Det luktade sött och skarpt. En tjock doft, lika tät som en omslutande kvällsdimma en het sommardag. Lika skarp, frätande och stålsmakande som ett utsläpp från en kemisk fabrik. Långt bort hördes ett ekande droppljud från en ensam kallvattenkran. Ännu längre bort ett dovt mummel från en avlägsen trafikled och ett stilla knaster från elektriciteten. Tystnaden var för en storstadsbo total.

Under en grov armefilt, uppdragen över den smala och tunna kroppen, vred sig Axel A:son otåligt. Det knastrade av gruskorn från sandade trottoarer och smulor från det hårda knäckebrödet som periodvis var hans diet.

Alla dessa dofter och ljud var normala för Axel A:son. Men när han lyfte huvudet, fångade ögonen in något nytt och extraordinärt. En röd färg lyste mot honom. Den var omisskännligt röd. Men ändå flyktig och genomskinlig. Axel A:son sänkte blicken till sina händer och såg samma nyans samtidigt som han försiktigt knöt och öppnade de stela lederna.

Han höll upp de rödfärgade händerna framför sig och ramade in den monumentala målningen på väggen med tummar och pekfingrar. En gest han sett filmregissörer göra när de beskrev bilder för sina fotografer.

Fylld av tillfredsställelse med det han såg, tog han ett språng upp ur sängen. Hans seniga kropp spändes i vartenda hårt utdraget muskelfaste.
– Helvete, helv…muttrade han för sig själv.

Den hastiga rörelsen fick kroppen att protestera. Som i ett slag satte krampen han känt allt oftare de senaste veckorna in med förnyad styrka och i en grimas. De redan insjunkna kinder urholkades helt. Den bleka huden slöt sig stramt kring de markerade kindknotorna, fåran från näsvingen ned över de skäggtonade kinderna skar skarpt in i huden. Plågan var självpåtagen. Och inte utan njutning. Den var priset för Axel A:sons senaste bedrift, en euforiskt målad åtta gånger tre meter stor duk, som nu hängde klar i ateljén.

I takt med att blicken klarnade framträdde en trotsig och kämpande gestalt på väggen, målad i brutala och kraftiga färger. Konturerna var skissartade penseldrag. De gav en illusion av breda, gråsvarta muskler som fick sin struktur av lager på lager med citrongult. Det var en vildsint men samtidigt exakt penselföring.

Naken vandrade denna gestalt uppåt i ett hav av flödande röda toner. Dova som den jordröda sanden, skrikiga som den ilskna tuppkammen. Och nu också glaserade av en kristallartad skönhet. Den nya färgen var tredimensionell och levande.

All kramp försvann ur Axel A:sons leder. Han gnuggade metodiskt ut nattimmarna ur ögonen som sved som grus, drog in den skarpa doften av thinner med ett djup andetag som rensade lungorna från de sista resterna av panik.

Naken, vit som en oskuldsfärgad nyspänd duk, gick Axel A:son långsamt över golvet. Lyfte upp en pensel ur en snårig hög. Doppade den i en gulaktig, trögflytande sump i en plåtburk. Klämde ut en klick svart ur en tub. Axel A:son klev värdigt fram till det högra hörnet av sin färska duk och satte med tre snabba streck dit sin signatur. Ett A utan tvärslå där den ena stapeln bildade den första i bokstaven X.

När ritualen var slut, tändes en ilsken spotlight snett över gården och kastade en spikrak strimma ljus tvärs över den fuktiga färgen. Han tog ett steg bakåt, tittade ut genom de dammiga rutorna. Mörkret var kompakt kring hustaken. Den guldglimmande klockan på kyrktornet visade på kvart över nio.

Ljuset förändrade hans sinnesstämning, han tog några snabba kliv över golvet, bort till en ljusknapp på väggen. Hela rummet flammade upp av ljuset från sex obarmhärtigt skarpa ljusrör i taket. Allting flöt ihop och Axel A:son sjönk ihop på en trave rödfärgade trasor.

3.

Polisassistenten Sonja Nilsson kastade en blick in i portuppgången. En hopkrupen kropp lutade sig mot väggen. Den gråa kostymen var ordentligt smutsig, en skarp kontrast till den välkammade frisyren, där det bakåtstrukna håret lag perfekt tillrättalagt ovanför en hög panna.

Till det yttre var det en vardaglig syn på storstadens bakgator. En av alla hon såg varje helgkväll. Men i det slätrakade ansiktet stirrade två ögon ut i tomma intet. Detta satte igång ett precist och invant rutinmönster. Sonja Nilsson gick in i porten, lyfte försiktigt en arm, kände ingen puls vid handleden. På den vita skjortmanschetten syntes en torkad strimma blod, armen föll livlös ned.

Ingen syntes till i trappan. Väggarna var solkiga och nedklottrade med snitsiga bokstäver i en stil som påminde om japansk kalligrafi. Det var spåren av svenska tonåringar som spraymålade alla ytor de kom åt i en vild dans på territorium. Namn som Jetta, Boogaloo och Crazy Nick vittnade om lust att bryta den anonyma och kalla tystnaden. De betydde inget för henne.

Ur innerfickan på den hopsjunkna kroppen tog hon fram en plastbricka, lyfte sin bärbara kommunikationsradio från höften och knäppte på den. Det raspade i radion till bekräftelse.
– Jag har ett offer här. Nils Åke Ahlsell, 62 02 02 streck 1919. Skicka en ambulans och en krimmare. Det kan va nåt för knarket.

Del 4-6

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

Att gå på vatten

Lämna ett svar

I dessa klimatkrisens tider när norra Italien drabbas av förödande översvämningar, när floddelta i Bangladesh ständigt översvämmas, när snösmältning i norra Sverige skapar översvämning i Lule älven, i dessa tider kommer jag att tänka på hur det kan kännas att gå på vatten. Bokstavligen.
Det är lite som jag inbillar mig att känslan av att flyga eller sväva utan hjälp av vingar eller maskiner. Vattnet bär men finns där samtidigt som ett mörkt hot. Med detta menar jag inte att förringa upplevelsen eller för den skull det klimatrelaterade hot som vatten innebär.

Bilden är från ett verk som skapades av Ayse Erkmen ”On Water” på Skulptur Projekte Münster 2017. En biennal i stadsrummet som vart tionde år skapar nya verk och upplevelser.
Att vandra över vattnet i ett urbant hamnområde var för mig en upplevelse jag helst skulle gjort ensam, för att på riktigt sjunka in (inte ned) i vattnet.
Ett konstverk som öppnade sig för mängder av besökare, ett verk skapat i Land Art traditionen där besökare blir aktiva genom att stiga in i, och i detta fall, ut på verket.
I Münster blev verket ett slags spektakel där de flesta skrattande tog sig över kanalen. Och jag skulle som sagt gärna vandrat där ensam, kanske i mörkret.

Konsten att skriva om – när karaktärerna bråkar med mig

1 svar

Har arbetat i nära tre månader på en ny bok, en spänningsroman tror jag det kommer bli. Men halvvägs in i skrivandet börjar karaktärerna bråka med mig och varandra. Dom vill ut ur sina roller och bryta nya vägar känns det som.
Kan det vara att jag tagit för lätt på dem, att alla individer har oanade djup och möjlighet till genomgripande förändringar? Att de helt enkelt kräver att vara mer transparenta (detta modeord) och bli synliga som hela. Inte enbart som drivkrafter i en story.

Jag ska inte avslöja vad intrigen är, den är inte heller statiskt och enkelriktad, den har flera parallella spår och förskjutningar. Men ett är tydligt, det är nutid och samtida kulturella egenheter vävs medvetet in i karaktärerna och deras handlingar.
Ett lager som skiljer sig från storyn finns också, där drar huvudpersonens associativa minnesbilder iväg åt andra berättelser han (ja det är en han) har konsumerat. Oftast i det skyddande mörkret i en biografsalong.

Jag har haft en snabbt nedklottrad mindmap över storyn, men den bråkar också med mig, den är i vissa delar förutsägbar och utan överraskningar. Rullar på som i en manusfabriks serieskapande.
Samtidigt som jag grubblar över detta tänker jag att de flesta spänningsromaner arbetar med etablerade genrer och dramaturgiska bågar.

En spänningsroman skall innehålla minst en god och rättrådig person som mot alla odds tar sig både levande och rakryggat moralisk genom berättelsen. Där skall finnas ett aktuellt socialt engagemang, en brottslighet som på något sätt är resultatet av samtidsproblem och myndigheternas tillkortakommande. Ett rättsväsende som antingen är inkompetent, underbemannat, korrupt eller helt enkelt stockkonservativt, en eller två poliser som representerar detta system och en (oftast ensam) person (den brottslige) som hamnat utanför de strikta sociala ramarna.

Känns detta igen? Tror inte jag behöver droppa namn eller författare för att ni ska känna igen beskrivningarna. Så det blir att kliva tillbaka in i den klassiska kombination control_alt_delete. Och förhoppningsvis skapa något mindre förutsägbart ! Önskar mig lycka till !

NILO

Lämna ett svar

Prolog

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.

Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.

Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.

Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.

Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

Läs kapitel 1 https://medieman.com/2023/04/14/nilo-kapitel-1/
Köp NILO https://medieman.com/roman-forlag/

NILO / kapitel 1

1 svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.

– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.

– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.

– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.

– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

nilo-webb-kap1Ladda ner

En resa med T-bane konst

Lämna ett svar

För en kort tid sedan var jag och min sambo i Stockholm. Konsten kallade, vänner väntade på oss och vi hade fyra intensiva dagar i huvudstaden. Att färdas runt i Stockholm betyder att åka tunnelbana i alla riktningar. En konstupplevelse i sig. En snudd på gratis upplevelse, ja själva kortet för tre dagar kostar visserligen som två-tre museibesök men bonusen blir då all den konst som T-banans stationer bjuder på. Men man kan tillbringa en hel dag på en engångsbiljett och se konst.

Flera av de stationer vi hamnade på har fått tillfälliga inslag man döpt till Konstväxlingar skapat både aktuella djupdykningar i mångfaldens färgprakt och kameraögats allseende blick. Som Erik Gustafssons fotoserie ”Pause Between Thought and Action” på Mariatorget och Valeria Montti Colque på Zinkensdamm. De är placerade på samma plan som reklamen, alltså på väggarna mittemot perrongen och hur intressanta de än är så bleknar de totalt i jämförelse med Malmö C där videoinstallationen ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmö C är en visuell och hypnotiserande resa med kameran längs vyer över hela världen.

Anders Kappel ”Itinerary”

I Stockholm är det de permanenta verken som gör störst intryck, den relativt nya Citybanan invigd 2017 djupt under de äldre T-banorna strålar ut från T-Centralen och där finns många verk värda att stanna upp och reflektera över. Vi åker ned i rulltrappan på Odenplan där Anders Kappel skapat verket ”Itinerary” som består av 38 kolteckningar på laminerat glas. Det är grafiska konstruktioner och maskindelar som blir ett slags tecken för vår civilisation, fascinerande att studera.

På Odenplan finns också en stor monter för tillfälliga utställningar, visas ett år i taget i ett urval av avgångselever från Sveriges konst- och designhögskolor. Just nu är det Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”, ett antal skulpturer som skulle kunna vara taget ur ett framtida museum som skildrar objekt från 2000-talet.

Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”

På en av perrongerna finns verket ”Hittegods” av Thomas Bernstrand som består av just det, ett antal kvarlämnade skor och kängor som hänger i taket och förflyttar sig ständigt på vajrar, det är 3-D skannade och printade i olika färg och bildar ett slags kalejdoskop av de anonyma ägarna som lämnat kvar dom som spår.

Peter Svedberg ”Stad, Träd och Äng”

Vi tar oss vidare till knutpunkten Stockholm City, där har Peter Svedberg skapat fotocollage från stadens gator. Täckta med glas i relief blir bilderna frostiga som att se dem genom ett slags lustiga huset tablåer, fasettslipade och nästan som i 3-D. Verket heter ”Stad, Träd och Äng” och består av fyra olika delar och perronger.

Lars Arrhenius ” Cuckoo clock ”

Vi tillbringade en lång stund framför det animerade videoverket av ”Cuckoo Clock” Lars Arrhenius, som skildrar livet och människor som arbetar, reser och umgås under 24 timmar just på denna plats. Ett pågående myller som aldrig vilar.

Och detta är bara en bråkdel av allt man kan uppleva på T-banan, inom några år kommer en helt ny sträckning att fyllas med nya verk av ett tiotal konstnärer bland dem Peter Johansson/Barbro Westling och Åsa Jungnelius. https://konst.sl.se/om-konsten/inblick/nya-tunnelbanans-konst/#/2325

Så missa inte den underjordiska konsten längs T-banan. Här en sökbar sida på Sls webb där alla drygt 150 verk är sökbara – https://konst.sl.se/konstverk/

Jakten på den försvunna baren

Lämna ett svar

”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.”
Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag.
Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”:
”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”