Etikettarkiv: följetong

NILO – sommarföljetong 16-18

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15

16.
Den polarkyliga promenaden upp mot Söders vindpinade höjder tvingade Annicka Fält att gnugga sig i ansiktet med de röda fingervantarna för att inte få frostskador. Hon svepte den svarta kappan hårdare om sin smala kropp och småsprang vidare.
Darrande tryckte hon in en kombination på ett av stadens många portlås, rös till när de första fyra siffrorna inte belönades med ett knäpp. I nästa sekund lyste det ettrigt grönt i mörkret, porten gled upp likt Salomos betydligt mer berömda och exotiska valv.
En trappa upp lutade hon sig mot en ringklocka som klöv tystnaden med en enerverande ton. Signalen borrade sig igenom Franssons drömfria, whiskytyngda sömn likt skriet från en manlig gris som inser att hans organ skall avlägsnas och hänvisa honom till ett liv som präktig, fet och välgödd eunuck.

Utanför dörren stod en blåfrusen gestalt, vit i ansiktet av den sena timmen och kylan. Vit också av ilska, visade det sig när Annicka muttrade något argt om att sluta med journalistiken och kastade en tidning i famnen på honom. Hon placerade sig i en av hans plufsiga fåtöljer och tände en cigarett.
På Kvällstidningens första sida lyste trycksvärtan ännu fuktig, laddad med höga versaler. ”DET FÖRSTA OFFRET” var rubriken, under den i mindre typer det mera konstaterande ”En ny generation slavar under knarket”.
Bilden skulle aldrig bli prisbelönt i pressfotografernas klubb men den var kusligt effektiv. Kanylen lyste mellan benen på en gestalt i en trappuppgång. Den liknade ett kors. Däremot var bilden ändrad på en väsentlig punkt. Nilos ansikte var överskuggat med en svart släpskugga som om han till hälften låg under trappan.
Nån jävla mänsklighet har dom tydligen, tänkte Fransson.

Men intrycket var falskt. Inne på de fyra sidorna reportage betraktade en bildskön yngling honom. I flera variationer. Ung, utan tillstymmelse till livserfarna rynkor, med en glimt i ögonen som ena sekunden var kylig och iskall, andra fick liv och blev spefull och överlägsen.
En blick från andra sidan döden. En blick som inte skulle lämna någon oberörd, en blick som från och med denna söndag skulle etsa sig fast i medvetandet på landets befolkning.
– Det är för jävligt att dom plockat fram skräckjournalistiken, sade Fransson halvhögt och gnuggade sig i de ännu sömniga ögonen.
Ett välklätt välfärdsbarn. En ny generation knarkmissbrukare var född. Inga argument, faktaladdade eller sociologiska, känslomässiga eller politiska, skulle kunna ändra bilden. Från och med nu fanns det bara en sanning, den som etsats fast av Kvällstidningen.
– Vi lever för helvete inte på trettiotalet, fortsatte han alltmera upprört. Det här ska vara en upplyst tid, fortsättningen på en radikal omvälvning där de våra tagit makten och suddat ut det reaktionära…
– Det är de våra som sitter vid pennorna, avbröt Annicka hans utfall, fortfarande vit av ilska i ansiktet, eller snarare, de var de våra…
Fransson tystnade och svalde. Dagens mediaelit hade återgått till samma metoder som gårdagens. Skillnaden var att de attackerade från vänster, från en moraliskt ofelbar hållning där förgiftade spjut mot dekadensen och förfallet inom nyborgerligheten var vapnen. En nygammal kamp mot de avvikande.

Då var däremot fienden välorganiserad och tydlig, tänkte Fransson, tände en cigarett och hostade ihåligt. De var kommunister. Nu gäckade fienden alla kategoriseringar på en traditionell politisk skala. Det var bara i massmedia man generaliserade ihop nyborgerligheten.
Verkligheten visade upp ett kalejdoskop av personligheter; livströtta nihilister, apatiska materialister, överhettade liberalister, paranoida romantiker och våldsdyrkande elitister. Om något begrepp kunde täcka in en större del av den nya generationens åsikter var det individualister.
Trötta på att bli hopklumpade, rädda for anonymiteten och den speciella ansiktslöshet de föreställde sig hotade i kollektivet. Detta var för Fransson känslor som sammanfattade tillståndet i nationen. På Kvällstidningen hade man bestämt sig för att nyborgerligheten i sig var roten till allt ont.

Annickas exemplar hamnade högst upp på en trave gulnande tidningar som dominerade Franssons rum, en sista monument från hans verksamma dagar. Han tittade bort mot henne, såg en huttrade, sammankrupen kropp i fåtöljen. Ilskan som drivit henne hade runnit av.
– Dags för utslocknandets timme, sade han och drog upp henne på fötter.
Han ledde vägen fram till sängen och utan några protester från Annicka låg de snart omfamnade i ett välbekant famntag. En ställning som snabbt ledde till snusande andetag från Annicka.
I Franssons hjärna virvlade Nilos öde runt. Bilderna som målades upp för honom var många, han var en person som med sin speciella utstrålning levde kvar i medvetandet. Närvarande, men ändå märkligt frånvarande.
När gryningens första gråa dager anades på vinterhimlen och vargtimmen hotade, hade Fransson beslutat sig. Han skulle utforska sanningen om Nilo.

17.
Den digitala svarta klockan på kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandssons handled visade 13.00 på söndagen. Han lutade sig bakåt i sin gamla knarriga kontorsstol. Det var en invand rörelse, hans tänkarpose.
Förmiddagen hade varit nedslående. Rapporten från södra distriktet innehöll ingenting. Ingen hade sett, hört eller iakttagit något ovanligt under gårdagskvällen. Antingen var alla i huset bedövade eller så hörde de till dem som ogärna samarbetade med polisen, tänkte han.
Den ljusblå röken från hans Bellman Siesta ringlade mot taket och Erlandsson rekapitulerade sina morgonförhör.

Nils-Åke Ahlsells biologiska far var skild och nygift med en reklambyrå VD i trettioårsåldern. Han hade ingen kontakt med sin son som växt upp hos modern efter skilsmässan. Själv var han en av många företagsledare som tack vare nedärvt familjeföretag kunnat expandera på den explosiva aktiemarknaden och skapa sig en ny förmögenhet.
Sven-Hugo Erlandsson hade lämnat den Ahlsellska paradvåningen vid Karlaplan, åkt vidare till ett kulturhus på Söders höjder där Stina Phoenix regerade sitt textila företag från en ateljé med utsikt över hela Riddarfjärden.
Hennes son, som hon kallade Nilo, hade flyttat ut två år tidigare. Visst kände hon till att hennes son umgicks i konstnärskretsar, själv visade han aldrig några ambitioner åt det bildberättande hållet. Stina Phoenix hade varit samlad och kylig under deras samtal. Nilos bästa van, Anette Finicelli, hade väckt henne på natten och berättat om hans död. Anette hade varit övertygad, han använde aldrig droger.
Framför Erlandsson lag en lista med namn och telefonnummer han fått av Stina Phoenix. En kort lista med fyra namn – Anette Finicelli, Tom Hansen, Axel A:son och Dick Hede’n. Ingen hade svarat på telefon.

18.
Den svarta Mercedezen svängde in framför ett korsvirkeshus, inbäddat i stora vita sanddyner. Ur bilen snubblade fyra ledbrutna och bleka figurer. Anette Finicelli ledde truppen mot den låga dörren på kortänden av huset.
Axel A:son hade inte sagt många ord under den åtta timmar långa bilfärden genom den svenska natten, gryningen och den danska morgonen. Hans ögon var solkigt beslöjade, hans grepp om den rödhåriga Helenas hand krampaktigt.
– Va bistert här va, huttrade han. Anette sprang omkring och vred på alla elektriska element.
– Jag gör en brasa där uppe, sade hon hurtigt och klättrade uppför en furutrappa som slingrade sig i en halvcirkel mitt i det ljusa rummet.

Axel stod villrådigt kvar, som om han bedövats av sina egna malande tankar under natten.
Innan de lämnat Stockholm hade han kortfattat berättat om Milo. Det fanns inte mycket att säga, för han visste mycket litet utöver det Fransson sagt. Att Nilo var död av en överdos.
Resan hade mera liknat ett sorgetåg än den uppsluppna rekreationstripp den hade varit i Toms huvud när han kom med sitt förslag.
Helena hade tagit ett fast grepp kring Axels tunna axlar och placerat honom i det breda baksätet på den tyska bilen. Inte släppt honom, varit fysiskt närvarande och vaken hela natten när Axel enstaka stunder slumrat in.

Situationen pressade Axels nerver. Alla var där på grund av honom, men alla tassade runt ämnet, den verkliga anledningen till resan.
Han lokaliserade ett barskåp vid ena väggen, vinglade dit på ostadiga, trötta fötter och hittade en flaska, fyra glas och en låda cigarrer. Beväpnad med detta lugnande, brast allting. Han släppte flaskorna i golvet, det klirrade och rann, men han var likgiltig för det. Istället flöt en uppdämd ordmassa fram, omöjlig att hejda.
– Vad fan är det som hänt? Jag var aldrig speciellt fäst vid den där killen, jag har aldrig känt nåt annat än ett sorts intresse för hans utstuderade attityd.
– Han fascinerade mig inte som människa, han gav mig bara ett kallt, avmätt och opersonligt intryck…det var obehagligt, en jävla kyla…
– Ändå känner jag mig på nåt sätt ansvarig för vad som hänt, hur i helvete det nu har hänt…trots att jag inte har ett skit med det att göra. Trots att jag inte sett honom på två veckor. Jag har inte tänkt på honom mer än som modell, en annorlunda…
– Jag fattar det inte… avslutade han och sjönk ned i en av de mjuka sofforna i sandfärgat linnetyg som stod vända ut mot ett grått och vindpinat hav.

Ingen kommenterade något under Axels klagande monolog. Anette sopade upp spritglas och skärvor, Tom drog med henne uppför trapporna till elden. Helena hade ställt sig framför panoramafönstret med en cigarett i ena handen och en blick långt, långt i fjärran.
Hon vände sig mot Axel och såg en nedbruten själ. Raka motsatsen till den uppspeedade, flirtige och dråpligt rolige man hon träffat på natten. Sextio mil och tio timmar skilde de båda personerna åt. Och ett försvunnet liv som hon inte hade någon som helst relation till.
Axel kände tystnadens fysiska närvaro i rummet, vände sig till Helena.
– Jag är ledsen för det här, men jag lovar, det var enda sättet för mig att överleva, stammade Axel fram. Jag var tvungen att komma iväg och här har vi en större chans att koncentrera oss på väsentligheter än uppe i storstaden. Så fort dom har försvunnit…
– Väsentligheter, log Helena, det skulle väl vara som det…du kan ändå inte vrida tillbaka klockan…
– Den stora sömnen, log Axel tillbaka utan att bry sig om den andra delen av hennes påstående.
Hela hans kropp värkte av olust att behöva tänka mera på död, absolut inte nu när en annan kropp gav ifrån sig rakt motsatta signaler och impulser.

Anette ropade från andra våningen att de skulle komma upp i värmen. Axel tog tag i Helena som smög in i hans famn. Ledde henne uppför den öppna trappan utan att känna något av den svindel som brukade sätta in likt en ocean av virvlande vatten när det inte fanns något räcke att famlande gripa tag i.
Framför brasan sjönk de ihop på några stora kuddar. Drog en filt över sig, långt över huvudet, sammanflätade till en puppa slappnade de av i den omfamning de väntat länge på.
Anette hyschade till Tom och gjorde ett tecken med högerhanden som betydde att hon ville prata. Det liknade en skuggfigur av en skällande hund, en silhuett som Tom associerade till barnkammaren. Tom tryckte ned en impuls att skratta till, kände istället den stora tröttheten efter tio timmars bilkörning.
– Jag har aldrig sett honom så ur balans, sade Anette når de kommit ned i köket. Han verkar ha skuldkänslor…
– Det är säkert bara chocken. Du vet hur fullständigt utpumpad han brukar vara efter sina arbetsperioder. Det måste ju vara speciellt starkt nu när såna prylar händer.
– Men vi är inblandade, fortsatte Anette, vi såg till att de båda träffades. Vi tyckte att allting var så perfekt. Axel som målade sig ur sin kris, Nilo som äntligen kände att hans person hade något konstnärligt värde.
– Sure, sade Ton nonchalant, men det betyder inte att vi behöver känna oss skyldiga. Jag har iallafall ingen aning om vad som hänt.
Anette som kände sin partner utan och innan kunde inte spåra något falskt tonfall i hans försäkran. Hon låt det hela vila med en kommentar fylld av hennes normala tilltro till honom.
– Okej då, vi låter dom båda bli uppslukade och anonyma här nån vecka…

Utanför fönstret hängde några vilsna telefonledningar i kors, de bildade ett mönster mot himlen, ett mönster som Tom i sin trötthet såg som ett dollartecken. Elegant lutat på sidan.
Det vibrerade till i ledningarna, samtidigt som det ringde. Tom stirrade storögt på väggtelefonen. Han slet ut jacket.
– Mmm. Om vi skulle bli lite anonyma också, sade han till Anette och drog henne till sig, vi behöver smälta lite is kring nerverna, eller hur…
Anette kände hans händer närma sig de zoner där det aldrig fanns någon återvändo, drog honom hårdare emot sig. Ställde sig på tå och nådde precis upp till hans halsgrop. Tungan slickade djupt, Tom kysste henne våldsamt.
De liknade ett älskande par i en femtiotalsserie, Anettes dockliknande mun och ögon, Toms markerade drag och kortsnaggade hår. Det fadda ljuset gjorde att färgerna suddades ut, blev gråa och vattniga, som i en gammal technicolorkopia på en landsortsbiograf.

Del / 19-21

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 10-12

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9

10.

Hans Hansen lämnade efter sig ett obehag hos Fransson. Han drack snabbt sin Turbo, rökte tre Marlboro i följd och försökte fånga Axels uppmärksamhet.
Konstnären var absorberad av den rödhåriga innanför baren. Han småtjattrade, hjälpte med ölflaskor, hällde upp vinmuggar till de törstande som trängdes, svettiga och uttryckslösa.
– Du Axel, sade Fransson, det här kommer aldrig att ta slut, vi måste prata.

Axel nonchalerade honom. Den rödhåriga spelade lättsamt med i hans tydliga flirt och gned sina lår mot hans. Hon var klädd i svarta nätstrumpor och svart kort läderkjol, en magnet för Axel som varit inlåst i tre veckor i sin ateljé.
Fransson gav upp och letade sig mot scenen, hejade till då och då mot bekanta ansikten. Avmätta nickar som visade att han var där, men inte hade någon avsikt att blanda sig i mässan som sjöd kring Tom Hansens saxofontoner. Han var mitt uppe i en lång improvisation som doftade tidig John Coltrane, gungande slingor som fyllde rummet utan att en enda gång hamna i dissonanser
Anette var tyst och studerade Tom. Trummisen markerade takten och alla väntade andaktsfullt på en fortsättning.

Omkring Fransson växte den sortens befriande ljus som slätar ut alla rynkor i stressade själar. Han kom att tänka på van Goghs landskap. Musik som den här föds normalt inte i vår frustrerade tid, vår aggressiva hets att nå positioner ger inte utrymme för meditationer, tänkte han. Men här stod Tom Hansen, en yngling på några och tjugo, och förmedlade stämningar som Fransson associerade med tillståndet två decennier tillbaka när buddistisk filosofi och mentala koncentrationsövningar var mode.
Tom Hansen var på flera sätt en otidsenlig figur. Uppväxt i ett konstnärshem på Manhattan tillsammans med sin äldre bror. Föräldrarna fastnade i dåtidens beathuvudstad när de var där på stipendium och målade. Tom hade vaknat till Charlie Parker, somnat till Miles Davis och växt upp med Sun Ra Orchestra. Genom musiken lekte han i närkontakt med uråldriga afrikanska gudar som bejakade livet och fertiliteten. Hans musikaliska minne var levande och intakt.
Hans Hansen hade ärvt den andra delen av det amerikanska kynnet. Affärsmannens och den självsäkre fixarens talanger. Bröderna bildade en udda konstellation med få känslomässiga bindningar, de tolererade varandra.

När Tom likt en huggande kobra hejdade sitt långa transliknande solo och klämde i med en bluesrefräng, bröts Franssons tankegång. Han kände Anette Finicellis uppspärrade ögon, han släppte en antydan till leende over sina läppar. Hennes hypnotiserade blick fick ett igenkännande drag.
Hennes barnansikte, slätt och vackert som en främmande kerub i ett gammalromerskt tempel, var inramat av det glansande korta svarta håret. Ett oskuldsfullt och på samma gång sinnligt jordiskt ansikte. Anette Finicelli var trots sina tjugoen år den som känt Axel längst av alla i deras krets. Hon var dotter till en av de svenska fotomodeller som på sextiotalet hamnat i USA och skapat sig en karriär. Där förälskade hon sig i en ståtlig ursprungsamerikan och Sara Williams hade sett sin stjärna dala. Det första tecknet var att hon envist vägrat ta abort, hon födde Anette.

Ett barn i modellvärlden var ingen fördel. Hon hade återvänt utfattig till Sverige i början av sjuttiotalet med sin älskade som var Vietnamvägrare. De skilde sig snart och Sara Williams gifte om sig med en reklamfotograf, Dick Hedén, en av den svenska mediavärldens slipade kuggar som skaffade sin styvdotter jobb redan som baby.
Hennes stora ögon och halvmörka skinn gav henne ett friskt utseende. Hon var sundheten och livskraften personifierad. Samtidigt tilltalade de exotiska dragen den svenska liberala själen.
Anette var numera ytterst tystlåten om sina föräldrar, fast besluten att skapa sin egen identitet. Långt från modellernas och reklamens värld.
Hon hade varit Axels halmstrå i kristillstånd med sitt okomplicerade sätt att se på livet. Anette hade ingen rädsla för det ovanliga eller udda. För Axel hade det varit som att hitta en ungdom han aldrig haft, en oskuld han alltid själv kämpat för att uppnå. Med Anette omkring sig kunde problemen glida av honom utan att fräta hål på den tunna sociala polityr han trots allt hade.

Men när Tom Hansen gjorde entre förändrades Anette. Hon växte upp, intresserade sig för sitt utseende, för kläder, för sitt sätt att vara. Från den stunden var hennes och Axels förhållande enbart likt det mellan syskon.
Axel hade ställt till med skandaler och utmanat Tom på dueller med spritflaskor och droger i uthållighetstester som var till för att bevisa vems manlighet som varade längst. Efter en två dygns duell hamnade båda på akuten med alkoholförgiftning. Med värkande magar efter magpumpningen och kallsvetten stinkande av spritrester och ångest förbrödrades de vid uppvaknandet.
Ångesten stod Axel för, Tom visste inte vad ordet betydde.
Alltsedan detta svartsjukedrama av shakesperianska dimensioner var Axel, Tom och Anette oskiljaktiga i nattlivet. En triangel som släppte in ett fåtal, men odlade sin samhörighet intensivt och vällustigt.

Fransson lärde känna dem genom Axel A:son. Hans utveckling som konstnär fascinerade, hans färger och former talade ett språk som gick direkt in i honom. Kanske för att de hade en liknande laddning inom sig som behövde förlösning. Kanske för att hans attityd mot omvärlden var så romantiskt världsfrånvänd att den representerade urtypen av en skapande personlighet.
När Fransson konstaterade detta släppte lite av kontakten med musiken. Upp bubblade bilder av den döde Nilo, en kille som normalt skulle varit bland de andra där i källarhavet, men nu saknades. Upp till ytan gled känslan av att något inte stämde, något lurade och pockade på hans journalistiska nerver.
Axel väckte Fransson ur tankebanorna med en svettig hand på axeln.
– Det är midnatt, baby, vi tänker gå och förlusta oss i månskenet från mina takfönster. Häng med…sluddrade hans röst.
Tom plockade ihop saxofonen och Anette vände ryggen åt publiken. Det applåderades sporadiskt, inte av missnöje, snarare av mättnad och utmattning Tom hade blåst ut deras kollektiva hjärnor så att syret var på upphällningen. Än en gång hade han levt upp till sin egen benämning på sin musik. Han kallade den ”mindblasting blowjobs”.

11.

När den svartgrå Saab Turbon passerade Slussen lyste folkrörelsens digitala tid med siffrorna 00.36 över staden. I bilen satt två gestalter med illa passande kostymer. De var tysta, de var alltid tysta. Den kortväxte rattade smidigt bilen längs Skeppsbron som trots den sena timmen var fylld av trafik. Röda bakljus i dubbla rader på väg i natten, som vanligt långt över den tillåtna hastigheten.
Stockholm ångade som så många andra vinternätter. Avgaser från bilströmmen, isrök från vattnet i Strömmen och hetta kring lysrören lämnade alla sitt bidrag till denna nattliga vy.
Saab Turbon svängde in framför en tung grå byggnad i barockstil, en skugga lösgjorde sig från mörkret bakom kolonnerna. Hans knälånga överrock i tweed doftade tusenlappar och hans hand höll ett fast grepp om en attachéportfölj av pilottyp. Den kraftige gestalten gled smidigt in genom en bakdörr. Bilen accelererade med ett spinnande läte.
– Vi har en lång natt framför oss, meddelade Hans Hansen de båda musslorna i framsätet. Planet lyfter från Kastrup 10.45 imorgon bitti. Vi ska vara med. Men först, Nybrogatan.

De båda nickade till bekräftelse. När Hans Hansen tittade upp såg han fem figurer korsa gatan. Han sjönk ihop i baksätet för att inte synas. Först gick en flaxande mager man, hans konstnär A:son. Efter honom en smygande framåtböjd, vännen journalisten. Efter dem ett par som slingrade sig om varandra på ett komiskt sätt. Ett kortklippt huvud lutade sig mot en sfinxaktig frisyr, huvudet kortare. Hans bror Tom och Anette.
Tre steg bakom, som om det var brännande att ses med dessa fyra, kom en rödhårig tjej med en whiskyflaska i vardera handen och huttrade i sina högklackade skor och nätstrumpor. Hans Hansen hade aldrig sett henne.
– Natten har bara börjat för dom, sade Hans Hansen.

Han tog fram ett paket Camel ur innerfickan, tände en och spottade ut en flisa tobak mellan läpparna som spred sig i ett belåtet leende.
Musslorna i framsätet kommenterade inte. Saaben gled genom mörka nattgator upp mot övre Östermalm. Utanför en port på Nybrogatan stannade den, de gick ur och Hans Hansen tecknade åt den gänglige att stanna vid bilen.

Framför en bastant teakdörr på andra våningen stannade den kortväxte. Han kände på dörrhandtaget, det gav med sig utan protester. De gick ljudlöst in i en spatiös borgerlig lägenhet, tre rum i fil med valv. Musslan ledde vägen förbi ett litet kök, genom en korridor och in i ett sovrum. Hans Hansen betraktade den vita himmelssängen och det blonda håret som låg utslaget på kudden, upplyst av en strimma ljus från en gatlykta.
Hans blick fastnade på kroppen som avtecknade sig under lakanet. För ett ögonblick lät han bilden av en nutida Törnrosa sjunka in, en sällsam tablå.
Han tog av sig ytterrocken, frackjackan och byxorna. Lät den svarta flugan sitta kvar kring halsen.
– Du ska få dina drömmar infriade. I natt igen, viskade han med sin mjukaste röst i örat på kvinnan.
Hon rörde sig likt en sengångare under lakanet.
– Hur mycket har du tagit…
– Fyra sekonal, blev det tysta svaret.
Hans Hansen drog av henne lakanet, lät sin hand glida över de vilande brösten, ned över den platta magen med ett ärr från en blindtarmsoperation. Knep till om skinnet i det ena låret och reaktionen kom. Fördröjd och svag.
Snart låg han ovanpå kvinnan som knappt var vid medvetande. Hans höfter roterade, hans muskulösa armar höll henne fastnaglad vid kudden genom att hålla fast håret i händerna.
– Enjoy, you fucking bitch, enjoy…stönade han.
Kvinnans ögon stirrade i mörkret. Hon såg en svart fluga guppa upp och ned. Hon skrek.
Han stönade allt högre och rörde sig allt våldsammare.
– You deserve this, muttrade Hans Hansen och slog henne över ansiktet med baksidan av handen.
Han slog en gång, han slog flera. Våldsamt.
– Du ska inte få en chans att lura Axel…det räcker med det du gjort…
Kvinnan öppnade munnen som för att säga något. Istället svimmade hon. Med en sista våldsam rörelse med höfterna slappnade han av. Allt som hördes var konstmanagerns tunga andhämtning.

12.

Ett svart streck i midjehöjd följde trappan. Strecket var ditmålat av en bred pensel, oregelbundet och böljande.
Axel A:son ledde sin trupp längs de knarrande fotstegen med sin hand om den rödhårigas så att whiskyflaskan hölls i ett extra grepp. Längst upp i trapphuset slutade det svarta strecket i en knallröd dörr. Axel sparkade upp dörren med en välriktad kick.
– Det är aldrig låst, och varför skulle det vara det, slängde han ur sig med en teatralisk gest, menad för den rödhåriga som inbjudan till helgedomen.
Bakom dörren fanns Axels privata studio med tavlor målade av kollegor, okända konstnärer, betydligt rikare på innehåll än många valetablerade namn. En bastant järndörr dolde den egentliga ateljén.
Fyra gigantiska takfönster reste sig som en kon mot himlen, under dem två likaledes gigantiska lädersoffor strategiskt placerade i centrum av rummet. Här hade Axel A:son visat sina färgmättade tablåer som vid första anblicken var livlösa ytor, men som efter några minuters studium avslöjade en spänningskraft inbäddad i den tjockt pålagda och kraftfullt utlagda färgen.

Axels samling på väggarna var ett bevis på hans ställning som en sorts guru for de unga, tänkte Fransson och betraktade rummets övriga inredning.
En liten glasinklädd skrubb där en kokplatta och ett kylskåp visade att detta var en bostad. Ut ur skrubben kom Axel med dricksglas, andrasorteringens Duralex. De var stilenliga med den sparsamma inredningen. Axel A:sons begrepp om stil var högst personliga. Yttre elegans bekämpade han i allt utom klädseln.
Axel placerade glasen i en hög, hällde upp Grants utan att höja flaskhalsen och ställde sig bredbent med blicken fäst vid den guldbruna vätskan.
– I natt är första natten av liv efter en av mina värsta kamper någonsin. Jag har betvingat min största duk, men jag har framförallt betvingat mig själv och tänker nu ta en paus värdig Axel A:sons tillstånd som sann livsnjutare…
– Alla tvivlare som trott att jag var på nedgång, alla belackare som hånflinat bakom ryggen på mig, alla förfördelade fattiglappar som kritiserat mina framgångar i de internationella salongerna ska finna att min kraft fortfarande är intakt…
– Jag ska visa dom alla att min lutherska arbetsmoral är fullt värdig en konstnär. Det går inte att elegant glida framåt i livet. Det är arbete, bara arbete som räknas…
Han pustade ut efter sin deklamation och betraktade sin publik en och en för att försäkra sig om att han hade allas uppmärksamhet.
– Jag tror det är dags for Axel A:son att ge sin första intervju på flera år, eller hur Fransson…plus att det är dags för Axel A:son att vidga sina vyer och föra in nya element i den förstockade musikmiljön som vi tvingas tralla omkring i, eller hur Tom och Anette…
– Men framförallt är det dags att leva. Nu när jag hittat ett par ögon som inte vänder sig bort när jag fångat in dom, eller hur sköna Helena…

Fransson betraktade den upptrissade Axel. Sällan hade den tyste och inbundne konstnären talat så utstuderat öppenhjärtigt. Det var inte enbart spriten, tänkte han, duken måste vara något utöver det ordinära. Att Axel skulle låta sig svepas med i de euforiska drogkvantiteterna nere på klubben var knappast troligt. Han var något av en asket i det fallet.
– Nu är det dags att inviga er, mina närmaste livskamrater, i min triumf.
– Tycker du inte att vi borde se mästerverket innan du lägger ut alltför stora ordmassor, frågade Tom med en försiktigt undrande ton.
– Well, Tom, du borde veta att jag alltid talar med understatements…
– Sure, jag menade inte att misstänka dig. Jag vet bara att man ska avvakta med att blow the horn tills det är dags för the real concert…

För första gången öppnade Helena sin mun och alla vred sina huvuden mot henne, som om de inte trott hon kunde tala. Bara beundrande se på konstnären.
– Vad tjattrar ni om, stack hon in från sin soffhörna. Alla vet väl att Axel A:son aldrig tidigare gjort någon besviken.
– Naturligtvis, svarade Fransson. Vi har faktiskt sett hela Axels utveckling, inte droppat in när han blivit som attraktivast…
Den enda som anlagt en oberörd min var Anette. Hon bättrade på sina redan knallröda läppar med en smal pensel. Tyst och koncentrerad.

Axel sög in bilden av Anette i sitt undermedvetna, lagrade den tillsammans med alla andra bilder av henne. Han samlar på dem, tänkte Fransson. Nu när hans konst alltmer närmade sig det figurativa var Anette en person som säkert skulle gå att känna igen i Axels motivvärld.
Anette vände sig mot Axel. Utan någon underton i rösten, som om hon inte hört slutet av samtalet, inte registrerat den ansträngda ton som smugit sig in, inte lyssnat på Axels långa deklamation om sin egen förträfflighet, sade hon –
– Nå ska vi få se skapelsen nån gång…
Hon log sitt uppfordrande och oskuldsfulla leende och Toms distans smälte. Samtidigt kände Fransson sin egen skyddsmur krympa ihop och glida undan.
– Ett ögonblick bara, sade Axel och försvann in genom plåtdörren.
Fransson smuttade på whiskyn som hade en bismak av bränd finkel. Den saknade alla mjuka kanter från lagring i träfat som dess mer aristokratiska bröder från de skotska högländerna förförde världen med. Strävheten i strupen var välkommen, även om den var bister.

Del / 13-15

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 4-6

Lämna ett svar

NILO / Del 1-3

4.

När Fransson hängt av sin slitna pilotjacka hos den alltid lika vänlige lille skallige garderobiären förvandlades hans identitet. Det som på ytan var en härjad och luggsliten övervintrare, blev en modemedveten man med italienska kläder. En diskret yllepullover, en svart skjorta och grova linnebyxor. Rollbytet kunde tyckas förbryllande för omvärlden, men det passade hans kameleontiska läggning. Det var en medveten lek, med ett stänk av allvar.

I det brunfärgade och rökiga rummet satt en grupp journalistkollegor från den dalande Kvällstidningen. Han log åt dem, tog emot fraserna från gamla kamratkretsar om förändringarnas tidevarv med stoiskt lugn.
– Tjenare, hur går det i trendkretsarna, smilade den förste bakom sina stålbågade glasögon.
– Det är samma kvicksand där som har, kontrade Fransson och lirkade sig förbi den lilla, väl sammanhållna gruppen. Siktet var inställt på ett par ekorrpigga ögon.
– Står tiden still uppe hos er, frågade han vänd mot ögonen som returnerade frågan obesvarad.
Annicka Fält fann ingen anledning att kommentera sarkasmen. Det var en normal franssonsk skyddsmask, lik den nya klädfilosofin.

Fransson beställde en Carlsberg av den unge bartendern. Hans ljusa, morotsfärgade hår spretade frejdigt uppåt i den riktning alla människor önskar att livet för alltid skall fortsätta. Bartendern var ett välkommet inslag i den annars lätt museala samlingen gäster på KB. Han hörde till den nya generationen som smugit sig in under åttiotalet. Beställningen dröjde. Den morotsfärgade stirrade på honom.
– Det finns inga Carlsberg, upprepade han, går det bra med en Tuborg.
Fransson nickade och fick sin flaska öl och ett högt glas. Med en lätt grymtning ställde han tillbaka glaset, lyfte flaskan mot munnen, svalde tre snabba klunkar och lät blicken spela över omgivningen. Ingen hade noterat hädelsen mot den officiella etiketten.

Besviket satte han sig längst ut på en soffkant och insöp atmosfären. Sorlet lät välbekant, stämt i en tonart som var familjär, men det lockade honom inte till att delta.
Han tog upp ett paket Marlboro ur de djupa byxfickorna. Annicka Fält kom fram och satte sig, tog en cigarett ur hans paket och drog nervöst genom det burriga svarta håret med den andra handen. Ingen av dem verkade vilja öppna ett samtal och tystnaden fortsatte flera minuter.

Det var en välbekant tystnad. Inte obehaglig. Den påminde Fransson om det lugnande fält av känslovågor som de etablerat under flera års samboende. Annickas vassa drag i mungipan mjuknade under tystnaden, den flackande blicken stillnade gradvis.
– Egentligen har jag jouren på tidningen men jag lämnade över rundringningen till vår praktikant, sade Annicka.

Fransson reagerade inte. Ämnet skulle kunna utvecklas till ännu ett samtal om arbetsmoral som han instinktivt skyggade inför. Han var fullt tillfredsställd med att studera den förföriskt ringlande röken från det vita papperet och den bruna tobaken mellan sina fingrar. Färgen på röken påminde om hans ögonfärg, kall och sval. Ett rop från bardisken bröt tystnaden.
– Finns det någon Annicka Fält här ?
– Det är jag, sade Annicka och störtade upp.

Fransson kunde se hennes ryggtavla vid bortre delen av bardisken. Hennes ena hand täckte örat, den andra höll i telefonluren. Ställningen framhävde hennes smala rygg som liknade en angorakatts, aggressiv och explosiv. Hon kastade på luren, vred sig om och började gå mot ytterdörren. Mitt i steget stannade hon till, och vände sig mot Franssons studerande blick.

Något utöver det vanliga hade hänt. Annicka tappade lite av den luft hon arbetat upp under telefonsamtalet och Fransson reste sig, gick fram till henne och lade en arm over de spända axlarna. Hon lät det ske utan protester.
– Visst kände du Nilo, frågade hon.
– Känner till är väl mera rätt ordval, blev svaret.
– Följ med, sade hon med återvunnen kraft, jag kan behöva din hjälp.

5.

Axel A:son vaknade till medvetande med ett ryck. Utslängd bland fuktiga trasor på golvet, naken och utmattad. En ensam saxofon fyllde rummet bredvid ateljén med sina toner. Smärtsamma och kvidande, som om någon försökt blåsa luft i en ballong av plåt. Ett plågat läte som sved i öronen.

Axels gråa ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Han drog på sig en overall som gnistrade likt en regnbåge av avtorkad färg. Med en sömngångares monotona rörelser gick han fram mot väggen och den tre gånger åtta meter stora oljemålningen. Drog för ett svart skynke som löpte från golv till tak så att duken täcktes av det beskyddande tyget.

Axel A:son kastade inte en blick på duken. Istället började han mekaniskt städa undan alla uttryckta färgtuber, alla tomma literburkar, alla färgstinna penslar. Pressade in det i en skrubb bredvid toaletten som gapade öppen utan skyddande dörr.

Under tiden förändrade saxofonljudet karaktär. Nu hördes en slinga toner, blåsta av någon som behärskade instrumentet på ett övertygande sätt. Någon med en jazznerv som rörde vid de melankoliska partierna i själen, de blåa halvtonerna.

Axel A:son kastade av sig overallen och stängde dörren till skrubben. Bakom ett annat svart draperi fanns en rad prydligt upphängda kläder. Han valde ut en kostym och en skjorta, allt svart, i en handvändning var förvandlingen om inte total, så minst fundamental.

Han låste upp den bastanta ståldörren som skilde ateljén från den övriga delen av den gamla fabrikslokalen med ett slamrande ljud. En elektriskt förstärkt mässa slog emot honom, så eteriskt vacker att han blev stående och sög in varenda bomullsindränkt ton. De lade sig till ro i de strama dragen kring munnen och slätade ut dem med sina harmonier. En buddistmunk hade ropat på Nirvana nu, tänkte han.

Saxofonen slutade tvärt när Axel A:son tog ett steg ut i det lysrörsvita rummet. Hans gestalt liknade en svartklädd kopia av den mytologiske amerikanske filmgangstern, men med ett ansikte som en Tarkovskij-skådespelare i Zonen.

Saxofonisten var en lång och gänglig man med kortstubbat mörkblont hår och koppärrigt ansikte som stack upp ur den säckiga kostymen. Hans följeslagerska var en mörkhyad tjej med korpsvart hår, klädd helt i svart med kraftiga röda läppar och markerat sneda, stora svarta ögon.
– Det är dags att skölja såren med socker, sade Axel A:son.
– Sugar, sugar baby, nynnade den gänglige.

Tom Hansen böjde sin smala kropp och skruvade isär saxofonen, stoppade den i sin låda och virade mikrofonkabeln kring de trasiga låsen.
– Jag har en session vid midnatt på klubben som jag inte vill du ska missa Axel, sade Tom. En mängd important people kommer att vara där.

Axel A:son skrattade till. Tom hade noga studerat den femtiotalistiska jargongen hos stadens gamla jazzmusiker och gjort den till sin, en elegant övning i imitation.
– Hörrödu Charlie, har du rätt mezz i hornet idag då, svarade Axel.

De omfamnade varandra för en sekund, utan att för den skull visa någon egentlig värme, bara ett snabbt och precist grepp. Man mot man.
De tittade varandra i ögonen på samma sätt. Snabbt och intensivt.
– När ni avslutat ritualen för idag kanske lilla jag kan få dra er uppmärksamhet till damen ni ska eskortera. Anette Finicelli, till er tjänst, sade den mörkhåriga syrligt men vänligt på samma gång.
Axel skrattade åt den välkända tonen i Anettes röst.

Ledda av Tom stegade de tre ut i en bister vinterkyla som svept in staden i sitt grepp på några korta timmar. Tövädret som tidigare flutit likt en gråbrun gröt längs gatorna var ersatt av minusgrader. Sörjan förvandlad till knastriga statyer av iskristaller. Smutsiga avtryck av civilisation som om de bevarades över den hotande klimatförändringen i framtiden med tropiska temperaturer kunde ställas ut i glasmontrar och begapas av nya generationer.

”Den brutala tiden” skulle man kalla den utställningen, tänkte Axel och släppte iväg ett av sina introverta leenden.

6.

Travar av dagsfärska tidningar svämmade över det avlånga bordet som dominerade rummet. Folk satt framför skrivmaskiner, folk pratade i telefon, folk hade samlats i ett hörn där en stor skylt på väggen meddelade ”Skräckkammaren”. Det var den numera obligatoriska rökhörnan på alla redaktioner.

Miljön gjorde Fransson frustrerad, gamla minnen rullade in till tangenternas knatter, minnen som andades hets, adrenalinkickar och koffeinchocker. Luften vibrerade av undertryckta prestationskrav, stöttade av ett fyrkantigt stapeldiagram på en av kortväggarna. I rött lyste staplarna, allt mindre ju längre till höger de plitats dit i stram exakthet.

Den ständiga pressen gav inte Kvällstidningens etthundrafemtio journalister någon ro. Annicka Fält var inget undantag. Ett konstant kompromissande med moralen för kriget om upplagesiffror kunde knäcka även den starkaste.

Fransson hade gjort sitt val, när han tände ytterligare en av sina lätt jolmiga amerikanska cigaretter och drog in röken kände han tillfredsställelse över detta. Annicka diskuterade med nattredaktören på andra sidan det långa bordet. Hennes händer rörde sig hektiskt, allt mera aggressivt, men inte ett ljud av samtalet trängde fram till Fransson över tangenternas rassel.
– Dom har bestämt sig för knarkoffer, sade Annicka. Utan att ha fakta.

Hon kastade en hög svartvita bilder på bordet. En gestalt i en portgång, nedsjunken i en onaturlig ställning, men utan ansikte, syntes på den översta. De andra var mer detaljerade. Fotografen hade lyckats med konststycket att fokusera en extrem närbild på en skrämmande stor kanyl. I bakgrunden det sluta barnsliga ansiktet som Fransson utan att tveka identifierade som Nilos.

Effekten var grotesk. Uppförstorad på en tidningssida skulle bilden bli antiknark reklam, skräckversionen.
– Dom måste för fan ha nån respekt kvar för individen. En kille som kanske aldrig knarkat, en ovetande familj som chockas, det är ansvarslöst.

Annickas röst var upphetsad och apatisk. Slaget om bildernas vara eller inte vara i tidningen nästa dag var förlorat. Fotografen hade lyckats muta poliserna så att Kvällstidningen var den enda med bilder.
– Vad vill dom att du ska göra, frågade Fransson.
– Dom vill ha mänsklig touche. En bakgrund på killen, en riktigt snyftare. Det jäkliga är att jag tror jag känner hans morsa.
– Skriver du den, frågade han.
– Jag är nog ganska tvungen, fräste hon konstaterande.
Det var den professionella Annicka han hade framför sig. Den effektiva som genomförde sina beslut när de väl var tagna.

Hennes karriärism smakade illa. Fransson tvivlade starkt på skriverierna, på syftet med brutala avslöjanden av samhällets smutsiga inälvor. Om det fanns en moralisk eller politisk anledning till att han en gång valt jobbet som kriminalreporter, hade han sedan länge förträngt den.
Annickas syn var annorlunda, i linje med hennes deltagande journalistik.
– Om du tänker bläddra i min telefonbok eller fråga ut mig om Nilo och hans vänner har du inget att hämta, sade Fransson barskt.

Hans klackar slog i golvet, hans ryggtavla avvisade alla försök från Annicka att säga något. Han lämnade ett landskap av oförstående miner.

/ En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Del 7-9

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

Lämna ett svar

En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.

Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)

Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85 / Del 86-87 avslutning

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/


PROLOG

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.
Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.
Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.