Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.

Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt.
Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.

Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas.
Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm.
I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.

I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.”
En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord –
”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”

”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.