Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s