Doftande konst och flyktiga minnesbilder i Wanås

Vandrade idag genom Wanås skulpturpark i den nordskånska bokskogen med dofterna från multnande löv, fuktig jord och de närbetande kravmärkta kossorna i hagen. Idylliskt ja, men samtidigt en tidsresa och en studie av konstens hållbarhet.
För det är 25 års jubileum för Wanås utställningar och årets utställning är både en påminnelse om att konst inte skapas för att konsumeras som flyktiga upplevelser och ett möte med konst som doftar och har exakt den karaktären, att vara flyktig.

Sissel Tolaas sprider doftkonst på Wanås skulpturpark. Foto Thore Soneson

I ett rum i Konsthallen på Wanås sprids doften av multnande jord och mylla från en mystisk brun kub. Det är Sissel Tolaas som ”samplat” doften i sitt eget verk ”Terra Maximus” från 1989 i skulpturparken där löv förvandlas till jord i en glasportal som likt en triumfbåge ramar in bokstammarna och grönskan, och återskapat denna doft som en essens.
Det är transformerande upplevelse att ena minuten stå mitt i den naturliga doften och andas in, i den andra befinna sig i den artificiellt skapade ja man skulle kunna säga ”klonade” doften av förruttnelse.

Det är en för att vara djupsinnig, starkt existentiell upplevelse av naturen och kretsloppet. Av livet fundamentala beståndsdelar helt enkelt.

Konst kan i sina bästa stunder vara exakt så här: en fysisk, taktil upplevelse och en tankeväckande reflektion som sätter dig som invid i kontakt med din samtid och din omvärld. För en ”klonad” doft kan vara en dyrbar vara i parfymdisken och en ”minnesdoft” kan bära på en mängd berättelser som skapar betydelse och mening. En doft kan ju som alla vet skapa skarpa minnesbilder.

Sissel Tolaas visar också två andra delar av konstprojekt hon arbetat med som baseras på luktsinnet – på den ”olfaktoriska perceptionen” som Elisabeth Millqvist skriver i katalogen. ”Fear of Smell, Smell of Fear” där man skrapar på en vägg impregnerad med doften av manlig panikångest och ett bord med små flaskor där dofter av olika stadsdelar i miljonstaden Mexico sipprar ut om du sätter näsan till och andas in. Socialt komplexa projekt med både politiska och psykologiska djup.

Men årets Wanås är mer än Sissel Tolaas nyskapande återblick, här finns två verk av svenska Astrid Svangren och indiske Srinivasa Prasad under temat: ”Vad finns i ett namn?”

I en glänta djupt inne i bokskogen har Astrid Svangren med verket ”Jag speglar mig i…” installerat en rum bakom en transparent skärmvägg där tyger, vax, peruk och trä skapar bilder och assocationer av (kvinno)liv och tillstånd.

Srinivasa Prasad har skrivit sitt namn, i hinduistisk mytologi betyder det ”Guds välsignelse”, som en labyrintisk pilplantering på en gräsmatta, en symbolisk och lekfull signatur som skapar en plats på jorden.

Wanås har öppet alla dagar in i september och finns i nordvästra Skåne – http://www.wanas.se/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s