Återvänder till Rebecca Solnits reflektion kring livet i sin fantastiska essäbok A field guide to getting lost. (Gå vilse. En fälthandbok. Så heter den svenska översättningen )

”Frågan är alltså hur man går vilse. Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.
Som komplement till sitt eget svar bifogade Sachs ett citat av Thoreau, som ansåg att det var en och samma konstform att orientera sig i tillvaron och i vildmarken och i tänkandet och som subtilt glider över från det ena till det and inom en och samma mening.
Det är en överraskande och minnesvärd, men också värdefull erfarenhet att någon gång gå vilse i skogen”, skriver han i Walden. ”Inte förrän vi är fullständigt vilse, eller blir snurrade runt – för i vår värld behöver en människa bara bli snurrad ett enda varv med slutna ögon för att vara vilse – uppskattar vi naturens rymd och sällsamhet. Inte förrän vi är vilse, med andra ord inte förrän vi har förlorat världen, kan vi börja finna oss själva, och bli medvetna om var vi befinner oss och om den oändliga vidden av våra relationer.”
Thoreau leker med den bibliska frågan om vad det hjälper en människa att vinna hela världen om hon samtidigt förlorar sin själ. Förlora hela världen, deklarerar han, förlora dig i den, och hitta din själ.”