Det måste sägas – danska tv-serier och dramer är ofta mer drabbande än de svenska. Punkt. Jag skriver detta efter att sett klart på ”Vargen kommer”, ett starkt drama om en på ytan lycklig, men i realiteten dysfunktionell familj där en socialarbetare anmäler och utreder en anklagelse om våld efter att den fjortonåriga dottern i en uppsats skrivit om sina upplevelser.

Serien är resultatet av en ett år lång research där författaren och regissören Maja Jul Larsen djupdykt i den tyvärr alltför vanliga dolda verkligheten med misshandel, våld och förnekanden inom hemmets slutna dörrar. Det finns en stark realism i serien, både manus, skådespel och det visuella är nära det dokumentära, grått, instängt och brutalt. Titeln på serien berättar också om det dilemma och den konflikt som driver berättelsen, Vargen kommer refererar till hur varningar om problem som visar sig vara falska till slut tappar all trovärdighet. När det verkligen händer något allvarligt, lyssnar ingen. Då kommer vargen.

De sex avsnitten leder hela tiden familjens dilemma djupare, faderns tidigare misshandelsdomar, familjen som flyttar från olika kommuner under åtta års tid, barnen som med mörka och avstängda blickar skyddar sig. Lägg till det en socialarbetare som envist följer sociallagens möjligheter, omhändertagande av barnen, utredning och misstro från socialnämnden.
Det är starkt berättat, förankrat i en nutida verklighet. Detta med dramaturgiskt välskrivna berättelser är gemensamt för många danska dramer de senaste åren – ”Utredningen” om mordet på Kim Wall, ”Borgen” om det politiska spelet kring en kvinnlig statsminister, ”When the dust settles” om en terrorcell i Köpenhamn – är bara några exempel på serier som skapar dramer av nutida politiska och kriminella verkligheter utan att vara strikt dokumentära.

Varför upplever jag dessa dramer som mer drabbande, varför är de mer engagerande? Frågor som inte har enkelt svar. Men några tydliga problem finns. Svenska serier som den aktuella ”Jakten på en mördare” eller ”Blå ögon” har goda ansatser, de drivs av kompetent men ofta förutsägbara scener och berättande. Dialogerna och manus är laddade med känslor istället för att vara handlingsdrivna, skådespelare gestaltar åt oss istället för att låta intrigen engagera och driva berättelserna framåt.

I den danska filmbranschen verkar manusutveckling och dramaturgi vara starka grundpelare, initierade i filmproduktion pekar på en tradition med manuskonsulenter som Kirsten Bonnén Rask och kvaliteten på den danska filmskolan där manusutveckling är central.

Detta inlägg är kort, och såklart bara en skrapning på ytan. Filmbranschen och manusarbete är en komplex konstnärlig värld där produktionsvillkor, politiska trender, jämlikhetsfrågor och trendkänsliga redaktörer alla är medspelare. Det skrivs många initierade inlägg om problem med film och serier i tidskrifter som POV-film, men ofta handlar kritik och diskussion mera om representation i termer av mångfald än om dramaturgiska perspektiv.
Läser boken Om kreativa processer producerad av Alma manusutbildning. Tipsa mig gärna om fler välskrivna och vältänkta skriverier om manus och dramaturgi !