Vissa dagar i dessa pandemitider reser jag i minnet, vad annat kan man göra ? Surfar bland metaforer som Ö och Utopi.

Är det en slump att jag har en klippö som skärmsläckare på min dator ? Att jag ofta har sökt upp öar för att komma bort från vardagen ? Att jag och min sambo Åsa Maria Bengtsson tillsammans rest till Capri och Cap Verde de senaste åren ? Är vi därför nesofiler och/eller öremiter, ö älskare ?

En intervju med Rutger Bregman av vännen Fredrik Gertten i Sydsvenskan leder mig vidare till en pdf fil av hans bok Utopia for Realists. The word utopia means both “good place” and “no place.” What we need are alternative horizons that spark the imagination. And I do mean horizons in the plural; conflicting utopias are the life- blood of democracy, after all.

En essä av Dan Jönsson i OBS med titeln ”Huxleys ö och utopins nödvändighet” blir nästa upptäckt i ö och utopi sökandet. ”Ön” är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som producerar lycka – en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.”

Att dessa två metaforer hänger samman finns det många kulturella indikationer på. Att öar blir ett slags förstoringsglas för både våra drömmar om det ideala och våra mardrömmar där sociala, kulturella och humanistiska värden faller samman.

Tankar som dessa är på något sätt lättare att fokusera på när det finns en tydlig gräns att förhålla sig till, en strand, ett omslutande vatten, en klipprand att spana ifrån. Kanske är det dessa gränser som skapar en grogrund för ideer och tankebanor som på samma gång blir både klarsynta och verklighetsfrämmande. För ö mentaliteten är samtidigt en sluten värld, en plats där eremiter och egocentriker kan leva ifred. En skyddad plats. En drömmarnas boning.

Men verkligheten är i många fall en helt annan, öar har förvandlats till fängelser, till slavkolonier och till avskrädesplatser. Civilisationens baksidor. Robben Island, Alcatraz, St Helena, Långholmen. Platser som regimer och domstolar deporterat politiska fångar och brottslingar till. Öar som fortfarande är präglade av sin historia.

Eller som etnologen Owe Ronström sammanfattar det i sin essäbok ”Öar och öighet” – ”Öar är bra att tänka med, om tid, rum, gränser, sociala relationer, drömmar, ångest, förflutenhet och framtider, vad det är att vara människa och hur vår värld hänger samman. Centrum och periferi, makt och politik Som spegel, förebild och modell.”

Den senaste ön jag besökt och tagit intryck av är Capri, klippön utanför Neapel. Här finns svenska residenset San Michele som grundades av läkaren Axel Munthe. En egenskapad utopi som växte fram i samklang med hans stora intressen, öns fågelkolonier och de arkeologiska fynd han samlat på sig. Munthe var en naturälskande människa som många andra i hans samtid, hela berget på Capri var en plats där flyttfåglar mellanlandade och när dom gjorde det spred öborna ut stora nät för att fånga in fåglar och sälja dom till restauranger på fastlandet. Axel Munthe köpte berget och fick det fredat vilket var en stor filantropisk insats för naturen och fågellivet.

(Nedan ett flöde av bilder från Capri aug 2018, bland dem god läsning ur Ulf Peder Hallbergs fina ”Legender och Lögner” som han lämnat i San Micheles eminenta bibliotek.)

Capri är en ö som är till en del är präglad av att författare valt att bosätta sig där, en ö som idag är ett stort turistmål som betyder mycket ekonomiskt för många öbor. Tidigare sökte sig de yngre därifrån, de upplevde det som ett fängelse. Som ung på Capri idag kan man arbeta på restaurang, städa, stå i en butik, det finns inte så mycket mer än att vara servicemänniska. Kanske också ett slags fängelse.

Berättelser om ö-kultur och öar finns i mängder, tänk på romaner som Robinson Crusoe, Shakespeares Stormen, Flugornas herre. Filmer som Cast Away, Beach eller för den delen filmiska dokumentärer som Atlanten av Kristian Petri för att nämna enbart en.